Det här är ett tungt inlägg att skriva. Beslutet är taget för länge sedan, men det känns ännu mera verkligt att skriva det. Det här var inte det jag ville och det jag kämpat för och tjatat om här på bloggen. Samtidigt så kom verkligheten i kapp mig och det är bara att inse sanningen. Jag är inte i form helt enkelt.
På lördagen är det dags för Paavo Nurmi maraton och tanken var att jag skulle stå på startlinjen då. Det skall jag fortfarande göra, dock inte till den sträckan jag planerat. Jag skall alltså inte springa maraton. Istället blir det halva sträckan…
Ännu fram tills maj så kändes det möjligt att klara av hela sträckan. Mina långpass blev av och de låg kring strax under 20 kilometer. Allt kändes bra i kroppen och som om det fanns möjlighet att öka på kilometermängden. Sen blev mina långpass aldrig längre… Magen krånglade, andningen krånglade, det gjorde lite ont här och lite där… Dessutom så tar det ju en evighet att springa långpass i min fart, mina strax under 20 kilometers pass tar lätt över två timmar, uppemot två och halv. Livet kommer emellan helt enkelt.
På min semester sedan när jag skulle öka träningsmängden, så blev jag sjuk. Där någonstans dog hoppet och tanken om att istället springa halvmaraton dök upp. Med min magsjuka och feberyra så blev det en träningspaus på över en vecka. Nästan två veckor mellan långpassen, som fortfarande låg på 19 kilometer. Och vips var det bara fyra veckor kvar till starten…
I början på juni bestämde jag mig alltså för att inte springa maraton. Jag har aldrig sprungit så långt förut (inte ens i närheten) och jag vet inte vad min kropp klarar av och hur den skulle reagera. Jag vet ju att jag alltid klarar mer än jag tror och säkert skulle jag komma i mål på maraton på något sätt, krypandes (?). Samtidigt blir frågan om det är värt det?
Jag vill starta och veta att jag har förberett mig bra och ha självförtroendet för att det kommer att gå bra. Jag vill gå i mål med en bra känsla och känslan av att jag vill göra det igen. Framförallt vill jag inte gå sönder på kuppen. Steget från 20 kilometer till 42,2 är trots allt rätt långt…Det kommer att komma fler maraton, det här är inte slutet, jag kommer att springa ett maraton nångång i framtiden.
0
Jag tror att du hade fixat det med den träning du gjort men det ska ju kännas rätt också. Och som du säger så kommer det fler möjligheter att springa maraton i framtiden :). Lycka till på lördag? Var går loppet? Helsingfors?
Tack för pepp! Loppet går i Åbo, det springs mestadels i centrum. Banan har ändrats lite till i år, det är visst 25 års jubileum
Så tråkigt för dig! Men att springa halvmaran kommer säkert också vara fantastiskt!
Det tror jag säkert! Jag har sprungit samma lopp tidigare och det är alltid bra stämning, mycket publik och hejarop
Pingback: Tomheten | hopihopi
Pingback: Säsongssammanfattning 2016 | hopihopi
Pingback: Hur gick det med träningsplaner 2016? | hopihopi
Pingback: Vad har jag gett mig in i? | hopihopi