Varning för text!

På lördagen 27.6 sprang jag mitt andra halvmaraton någonsin. Jag sprang i mål på tiden 2.07.35 vilket är nästan sju minuter snabbare än när jag sprang halvmaraton sist. Inte riktigt vad jag hade för drömtid, men nära och jag är väldigt nöjd. Men vi tar väl hela historien från början.

Jag hämtade ut min nummerlapp redan på fredagen och tyckte att jag kände mig konstigt lugn då. Normalt sätt brukar jag vara väldigt nervös inför lopp och nervositeten brukar bara öka ju närmare själva loppdagen kommer. På lördag morgon när jag vaknade var jag fortfarande väldigt lugn. Jag åt min frukost i lugn och ro och började laga mig i ordning. Det skulle vara gemensam uppvärmning 11:40, starten för 10 km skulle gå 12:10 och starten för halv- och helmaraton 12:30. Jag tänkte att jag behöver inte stressa till starten eftersom jag har min nummerlapp, hinner jag till uppvärmningen som hinner jag, annars kan jag värma upp själv.

Vid själva startområdet var det massvis med folk, som det brukar vara vid lopp. Jag ställde mig direkt i bajamaja kön, jag var nog inte så lugn mera… Det regnade lite smått, men inte så farligt egentligen. Jag blev lite blöt, men hade fortfarande mina överdragskläder på mig. Värmde upp för mig själv vid startområdet och allting kändes bra i kroppen. Starten för 10 km gick och nu började jag redan bli nervös. Ställde mig i bajamaja kön igen och sedan var det dags för mig att bege mig till starten.

Min plan var att ställa mig vid 2.05 farthållaren. Den planen gick åt skogen direkt i början. Det var smockfullt vid starten, så jag blev och stå långt (långt) bak. Jag stod inte ens vid startområdet utan bredvid. Så sen när startskottet gick och folkmassan började röra på sig, så rymdes jag också med. (och många många andra). Första ballongen jag såg hade 2.20 tiden. Jahapp tänkte jag, där rök den tiden. Det var så trångt i början, det var en enda trängsel och yra. Folk springer om mig till höger och vänster, jag försöker springa om folk… Usch, jag tycker att det har varit trångt när jag startat på 10 km, men det här var TRÅNGT.

Jag hittade ingen rytm i min löpning, dessutom var jag lite stressad över att ligga så långt bak för att ha chans till min måltid som var under två timmar. Min plan var ju som sagt ursprungligen att springa med 2.05 farthållaren och sedan öka mot slutet. Nu tänkte jag att ifall jag ligger långt efter 2.20 farthållaren så har jag ju ingen chans. Men det verkade som om många andra också hade startat ”fel” för de jag sprang med höll ganska samma fart som jag. Vid första mellantiden med runkeeper efter en kilometer så påstod den att jag sprang i 6:05 tempo. Okej, inte så farligt, det var ju det tempot jag hade tänkt starta i.

Första officiella mellantiden kom vid 5 km då vi första gången sprang över Runsala-bron. Sprang tydligen på 30.36. Så helt enligt planerna fast det inte kändes som det. Vid 5 kilometer hade jag redan hittat min rytm och allting kändes bra. Det regnade lite emellanåt, men det störde inte. Det var bara skönt. Det var egentligen perfekt springväder. En 15 grader och mulet, blandat med lite regn och nästan ingen blåst.

Vid Runsala går rutten så att man först springer längs med/på (bil)vägen och sen på tillbaka vägen så springer man längs med små ”stigar” och cykelvägar. Så hela tiden så ser man löpare komma emot som redan har varit vid vändpunkten. Då visste jag inte var vändpunkten var så det tar lite på psyket att veta att de redan vänt. Då kände jag lite att när kommer vändpunkten, var är den… Där fanns det dock mera utrymme att springa förbi folk. Vändpunkten kom vid 10 kilometer ungefär. Där fanns också en mellantid och den visade 1.01.36.

Vid 12 kilometer så såg jag första farthållaren på hela loppet. Då sprang jag förbi 2.10 ballongen. Efter vändpunkten så gick rutten längs med små stigar. Där var det på sina håll omöjligt att springa förbi folk. Inte för att jag anser mig vara snabb, men tydligen snabbare än vissa och då är det irriterande när jag inte kommer förbi. Det ÄR jättebra att många vill delta i olika lopp med kompisgäng och vill gå och snacka igenom hela loppet, men snälla spring inte fyra i bredd och blockera hela vägen. Dessutom var det här någonstans min telefon började få problem med att hitta satelliter och börja pausa om vartannat. Så lite småirriterad var jag nånstans mellan 12 och 14 kilometer.

Vid 15 kilometer springer vi över Runsala-bron för andra gången och då ges sista mellantiden. Den gick på 1.32.45. Där och då visste jag nog att jag inte kommer att klara under två timmar, så det var lite tungt. Samtidigt så var det skönt att veta att det inte var så mycket kvar av loppet. Nu var det ”bara” att springa genom stan och där brukar det alltid vara bra stämning med mycket folk som hejar längs vägen.

Jag började nämligen ha lite ont på olika håll i kroppen. Främst var det vänstra baklår som kändes av och vänster höft och höftböjare. Nu började jag bara räkna neråt kilometrarna. Jag har sprungit tio kilometer på Paavo Nurmi två gånger och slutet på båda sträckorna är samma. Så nu började jag bara tänka, att bara där till höger och sen förbi teatern och sen längs med ån och sen är det bara målrakan kvar typ…

Vid 18 (?) kilometer kom sista vätskekontrollen. Jag brukar alltid bara dricka vatten vid kontrollerna, brukar inte våga ta sportdryck pga min mage. Den här gången tog jag dock lite sportdryck för jag började känna mig sliten och tänkte att jag måste få i mig lite energi för att orka hela vägen. Jag tänkte bara inte gå, inte gå, inte gå… Äntligen kom 20 km märket och jag tänkte jess! Snart i mål, pressa det sista nu. Hittade några sista krafter och sprang om ganska många vid slutet. Alltid en rolig känsla att känna sig stark mot slutet. Klockan stannade på 2.07.35 och var/är väldigt nöjd med det.

Målgång

När jag sedan äntligen gick i mål och fick stanna så AJ, vad ont det gjorde i benen. Kände mig så stel och att jag ”vaggade” fram. Kunde knappt gå normalt. Det smakade väldigt gott med bulle man fick i goodiebagen. Tryckte i mig den på två sekunder och jag gillar inte ens bulle. Men efter lopp så är det nog det bästa som finns. Hörde sedan speakern säga att vinnaren av maratonloppet snart kommer i mål. De som springer maraton hade ju startat samtidigt som jag och springer två varv. Vinnaren sprang i mål på 2.30.55, vilket är helt löjligt snabbt.

Vinnaren av damernas halvmaraton sprang på 1.22.40. Jag placerade mig på plats 286 av 601. Det säger ju egentligen inte så mycket, huvudsaken är att jag är nöjd. Nu i efterhand så var det säkert bara bra att jag startade där jag gjorde. Jag hade en medelfart på 5:58. Jag vet inte vad min tid hade blivit ifall jag startat med 2.05 ballongen, kanske bättre kanske inte. Det är onödigt att spekulera. Kanske jag hade öppnat hårdare och sedan inte orkat i mål. Jag var slut nu också och hade ont. Så ett par minuter snabbare spelar ingen roll. Jag är nöjd över min insats, det kommer nya möjligheter. Jag är väldigt taggad på att börja springa igen. Jag trodde att jag skulle ha ont i flera dagar, men allt känns bra igen.

I mål på tiden 2.07.35. Återkommer med race report lite senare. Måste samla mina tankar först.

Idag på dagen var jag och hämtade ut min nummerlapp inför morgondagens lopp. Kansliet öppnade klockan 14:00 och jag var där 14:05. Trodde att jag skulle vara den enda, men där var massvis med folk redan då. Men allt gick hur smidigt som helst och fick snabbt min nummerlapp och t-shirt. Så nu är jag redo inför imorgon.

Eller så redo jag kan bli. Jag tycker att jag är konstigt lugn ännu, lite smånervös bara. Jag brukar vara mycket mer nervös tycker jag, men det kanske kommer först imorgon. Starten går 12:30 och ifall allt går som planerat så borde jag vara i mål två timmar senare. Som planen ser ut nu, så ska jag ställa mig vid 2.05 farthållaren och sedan öka efter 15 kilometer. Då passerar man Runsala-bron för andra gången och där finns mellantiden. Så beroende på hur kroppen känns där, så är planen att öka farten därifrån och förhoppningsvis gå i mål på under två timmar.

Imorgon gäller det, wish me luck!

Måndag igen och dags för en ny vecka. Idag började jag min semester och tyvärr är vädret inte alls vad jag hade hoppats på, bara regn och rusk. Var är sommaren och värmen? Och solen?

Förra veckan blev sist och slutligen en bra träningsvecka. Jag var lite orolig över hur det skulle gå med träningen när jag vara både hund- och husvakt största delen av veckan. Det blev bara tre löppass, men vilka pass sedan! Jag är så nöjd över dem alla. På tisdagen sprang jag intervaller. De var inga strukturerade intervaller, det kan väl mera klassas som fartlek. Totalt blev det strax under 8 km, med snittfart på 5:45. Farten är jag nöjd med, med tanke på hur långsamt det ändå gick mellan spurterna.

På fredagen var det dags för veckans långpass. Tydligen så gjorde mina tisdagsintervaller något för formen, för jag sprang 16 km med snittfart på 6:02 (!!). Hur gick det till liksom? Tidigare har mina långpass gått på 6:10-6:20 och då har jag inte ens sprungit så långt som 16 km. Så nu plötsligt känns inte halvmaraton under två timmar så avlägset sen iaf.

Igår blev det veckans sista pass, lite över 12 km var gårdagens saldo. I början av rundan kändes benen sega, men sen lossnade det. Så mot slutet kändes allt redan betydligt bättre. Jag höll en snittfart igår också på 6:04. Whaat? När blev jag snabb liksom?

Nu är det bara 12 dagar kvar till mitt halvmaraton… IIK! lite nervöst börjar det nog bli, men med tanke på hur bra min träning gick förra veckan så höjde det nog mitt självförtroende lite iaf. Jag ska återkomma med mina tankar och målsättningar inför loppet i ett skilt inlägg.

Bilderna har inget med löpning att göra, jag bara springer förbi dem varje gång. De bor i en hage kanske en kilometer i från oss och är så söta och sällskapliga av sig.

0

Jag har kanske inte skrivit det så tydligt här på bloggen, men den 27.6 ska jag springa halvmaraton igen. Det är mitt andra halvmaraton nånsin. Det första sprang jag ifjol på hösten, då sprang jag på 2.14.08. Planen har ju varit att förbättra tiden i år.

Jag har velat fram och tillbaka ifall jag ska springa halvmaraton redan i juni i Åbo eller ifall det blir först senare i sommar/höst. Men för dryga tre veckor sedan så tog jag mod till mig och anmälde mig till Paavo nurmis halvmaraton i Åbo. Jag har sprungit där de två senaste somrarna, men då tio kilometers loppet.

Träningen inför halvmaraton har gått sådär, men idag kändes det som om det äntligen lossnade. Tidigare har mina långpass varit en 12-13 kilometer, kanske 14 och nästan alltid med en jobbig känsla mot slutet. Så där jobbigt jobbigt, jag tappar all teknik och fart och allt bara går åt skogen. Men idag så sprang jag 16 km, med snittfart på 6:12 och allt kändes easy peasy. Det här behövde jag verkligen för självförtroendet, nu känns det inte alls omöjligt att springa halvmaraton om tjugo dagar.

Starten av Tallinn halvmaraton

På lördag kväll sprang jag och Sam Graceloppet. Loppet var en timme och sprangs uppe på Viking Grace däck. Det var andra gången som det ordnades och det talades om att det även skulle ordnas nästa år igen. Vi var lite över 50 personer som sprang, men det var alltså ingen tävling. Distansen registrerades och mättes, men resultaten var bara för en själv. Jag sprang 8,7 kilometer och det är jag nöjd med. Hade roligt hela vägen och stannade och fotade med jämna mellanrum. Personen som sprang längst sprang visst över 13 kilometer och det var rekord.

Vi träffades alla i Åbo hamn och där fick vi våra nummerlappar och t-shirts. Sedan blev det en allmän genomgång av reglerna och hur loppet skulle genomföras. Det poängterades många gånger att det inte är någon tävling och att man inte fick trängas för det var väldigt trångt på sina håll. Det verkar som om den information gick förbi åt vissa för vissa tog nog loppet på största allvar och tyckte sig ha rätt att springa förbi och trängas bara för att de sprang snabbare.

Sen tågade vi alla i gemensam trupp ombord på båten till conference avdelningen där vi lämnade våra väskor och hade möjligheten att byta kläder. Därefter for vi alla upp på däck till starten. Och jösses som det blåste! Så halva loppet hade man en rejäl motvind och så på andra sidan båten en rejäl medvind.

Lite fotopaus under loppet

Själva loppet gick bra, jag hade mest skoj och tog det inte på allvar. Jag bara sprang och njöt av stämningen. Fotade lite emellanåt, det var verkligen vackert att springa i skärgården. Jag hade inte min pulsklocka, ingen runkeeper utan bara sprang. Det var roligt att för en gångs skulle inte behöva tänka på tid eller tempo utan bara njuta. Jag inser ju på basen av hur långt jag sprang på en timme att jag inte har hållit mitt ”normala” tempo utan har sprungit långsammare, men det spelar ingen roll. Det är bra för mig att inte pressa och stressa över tiden, utan att bara njuta av att springa.

Det var verkligen vackra vyer och vi hade vädret på vår sida, med en vacker solnedgång. Nästa dag sedan fick vi alla våra diplom. Så här glad var jag över att ha sprungit Graceloppet.