Jag har varit så fokuserad på att springa mina sista långpass att jag helt glömt bort att jag även skulle springa testlopp del fyra. Ibland följer jag träningsprogrammet för maraton ur Stora Löparboken för kvinnor och ibland inte. Ett fjärde testlopp så här sent in i maratonträningen ingår inte, däremot ingår ett 40 minuters pass i 6:00 tempo. Same same tänker jag. På fredagen efter jobbet sprang jag testlopp del fyra. Hur gick det då?

Så där. Eller bra väl, men ingen tidsförbättring som jag hoppats på. Jag har känt mig stark och snabb på mina senaste pass, så farten finns nog där. Tror jag. Men man ska kanske inte maxa dagen efter att man sprungit ett längre snabbare pass. Dessutom efter en tuff vecka på jobbet. Så tiden hade väl kunnat bli bättre, om jag sprungit på piggare ben, mer utvilad. Men ibland har jag inget annat val. 

Den officiella tiden är 30:26. Min näst snabbaste tid. Jag har ju blivit snabbare sedan mitt allra första testlopp då i mars. Nu kan jag ändå hålla 6:00 tempo trots tunga ben. Nu har mitt grundtempo blivit snabbare. Då i mars när jag tyckte att jag tog i allt jag hade, sprang jag på 33 minuter. Nu är jag tre minuter snabbare, trots en sämre dag. Så något har väl hänt.

Men samtidigt… Åh, jag skulle vilja vara lite lite snabbare ännu. Kunna springa fem kilometer på 28 minuter. Men sen igen. Jag har hela tiden fokuserat på att vara snabb på maraton, om jag är snabb på fem kilometer spelar egentligen ingen roll. 

Igår var det äntligen dags. Bara att riva av plåstret och göra. Testlopp del två. Jag sprang mitt första testlopp i början av mars. Efter det inledde jag en period med mycket intervaller i löpningen, men också långa långpass. Jag var nästan lite orolig över att jag sprungit för mycket långa pass, att det skulle ha tagit bort från snabbhetsträningen. Att jag inte kan göra båda två samtidigt. För tanken var ju att jag först skulle träna upp snabbheten och sedan börja lägga in längre långpass.

Så testlopp del två, hur gick det då?

Så jäkla bra alltså. Jag sprang på 30:38, med snittfart 6:07. Det är en förbättring med nästan tre minuter! Lite lite lite grämer de där 39 sekunderna mig, men jag hade nog inte trott att det skulle bli en så här stor förbättring. Snabbaste kilometern gick i 5:56 tempo och det tycker jag är super.

Jag kan nog vara snabb ibland, tydligen. För mina normala distansrundor, och långpassen förstås, brukar landa på ett tempo som börjar på en sjua. Som snabbast har jag kanske sprungit en runda i 6:45 tempo. Det här är jättebra i dagsläget. Igår tycker jag att jag höll ett jämnare tempo och orkade bättre hela vägen. 6:06-6:08-5:56-6:08-6:14.

Jag har tappat lite mot slutet igen, men det skyller jag på att det är mycket uppförsbackar då. Men det tänker jag att är perfekt att öva på, för målgången på Tallinn maraton går nämligen i uppförsbacke. Vem har kommit på den smarta idén? Det är väl inte direkt en uppförsbacke, men efter 42 kilometer känns minsta lilla motlut som ett berg.

Nästa testlopp blir i juli, då vill jag att tiden är kring 29 minuter.

Hur går mitt projekt om att bli snabbare igen? Tja, jag kämpar på. Ibland är det jättetungt att springa intervaller, och det är roligare att springa långt, men det känns ändå som om det går framåt. Jag ska springa nästa testlopp om två veckor ungefär. Då får jag svart på vitt. Är det bara en känsla, eller går mitt projekt om att bli snabbare faktiskt framåt.

Idag sprang jag en favorit i repris från tidigare maratonprogram. Eller det är inte alls en favorit, men det är något som jag vet att är bra för mig. Sex minuter i 7:00 tempo och två minuter i 6:00 tempo. Gånger sex. För mer hann jag inte med. Plus att det var första gången jag sprang den här typen av pass. I maratonprogrammet som jag tidigare följt har det som mest varit tio intervaller. Och då kanske fyra minuter långsammare och fyra minuter snabbare.

Jag tycker den här typens pass är bra för att det är inte speciellt fort, men det är inte heller någon vila. Utan jag ska lära mig att växla i tempo, men ändå orka springa hela tiden. Jämnt och fint, men med fartökningar.

Lite beroende på hur mitt andra testlopp går så kommer jag att justera träningen sedan. Nu har jag ju sprungit intervaller, men utan någon större plan. Ibland vad klockan föreslår, och ibland eget. Ibland riktigt korta rusher och ibland tusingar. Jag tror väl att jag egentligen behöver springa längre intervaller, eftersom det är på maraton som jag vill bli snabbare på. Därför blir det säkert fler av dagens pass.

Vad är fredagstusingar? Tusingar man springer på en fredag. Daah. Det känns som evigheter sedan jag sprang tusingar. Fast det är inte så konstigt egentligen, eftersom jag bara sprungit intervaller i en månad nu. Hittills har jag enbart sprungit korta intervaller, men idag fick jag feeling. Sex gånger en kilometer, med två minuters gåvila mellan varje intervall.

Planen var att hålla 6:00 tempo på varje intervall. Gärna förstås fortare, men jag vet att jag inte riktigt är där ännu. Under mina glansdagar kunde jag springa tusingar i 5:00 tempo. Utopi i dagsläget. Idag gick det hyfsat. 6:22, 6:15, 6:08, 5:59, 6:27, 6:06. Jag är nöjd över att jag kunde springa i ett fortare tempo än vad jag gör på vanliga distanspass. Jag är jättenöjd över att det blev nästan 12 kilometer löpning totalt. Det blev som ett långpass utan att jag ens tänkte på det, för att jag var så fokuserad på mina intervaller.

Samtidigt är jag ändå lite missnöjd över tempot på vissa intervaller. 6:27. Jag tycker att jag borde kunna springa fortare, eftersom jag får vila mellan varje. Och bara behöver springa en kilometer åt gången. Då när jag sprang mitt testlopp kunde jag hålla nästan samma tempo, på hela sträckan. Därför tycker jag också att jag borde vara fortare nu. När jag dessutom sprungit intervaller i en månad.

Öff, jag har glömt bort hur jobbigt det är att försöka bli snabb. Jag är för bekväm av mig. Det är mycket skönare att lunka på i 20 plus kilometer än att springa jättefort i fem. Men har man bestämt sig, så har man. Fredagstusingar får bli ett återkommande tema i min träning.

Jag har semester för tillfället och man tycker ju att jag skulle ha all tid i världen till att träna och till att blogga. Nope. Hittills har jag varit på en miniresa till Stockholm, hälsat på Charlie och busat och spenderat en hel dag i Mylly. Jag har också hunnit med veckans intervallpass. Tio gånger två minuter, med en minut vila. Varför tio gånger två minuter? Det lät lagom och lämpligt.

Förra veckan när jag sprang en minuters intervaller var det katastrof, men idag gick det bättre. Jag har kommit ihåg att ta min allergimedicin, och det hjälper lite i alla fall. Ibland har jag svårt att avgöra om jag faktiskt är andfådd och det är jobbigt, eller om jag bara är ”lat”. Att jag egentligen kunde pusha mer. Men eftersom det är tungt, skyller jag på allergi, men att jag nog hade orkat lite till. Kanske. Idag kändes det i alla fall bättre.

Då när jag sprang mitt testlopp för någon vecka sedan kunde jag bevisligen springa fort. Fortare än jag trodde att jag skulle klara av. Så jag tycker ju att jag borde kunna springa två minuters intervaller också. Jag är alltid seg i starten. Mot slutet går det bättre. Kanske för att jag vet att det snart är över och jag bara behöver springa några stycken till. Att jag safear i början, för att sedan inse att jag hade klarat av mer. Eller så öppnar jag alltför hårt, som på testloppet, och tappar mot slutet.

Det är lite det som jag hoppas att jag ska bli bättre på. Snabbare förstås också, men att lära mig mina farter och gränser. Vad är bekvämt, vad är obekvämt men hanterbart och vad är för mycket. Det lär jag mig säkert, ju fler gånger jag springer intervaller.

Första steget mot att bli snabb är nu taget och jag har sprungit mitt testlopp. Hur gick det? Över förväntan skulle jag säga. Tiden var snabbare än vad jag trodde att jag skulle klara av, men det var just så vidrigt som jag anade. I dagsläget är jag inte snabb. Eller allt är väl relativt, men det var inte precis lätt att hålla tempot. Jag fick kämpa för att orka till slut.

Tanken med mitt testlopp var att få ett hum om mitt utgångsläge mot att bli snabb igen. Jag har sprungit testlopp tidigare när jag tränat inför maraton, men då i ett senare skede. Då när jag redan sprungit intervaller en tid och haft mer fartträning. Nu var det typ det första snabbare passet jag sprang sedan förra sommaren, innan Tallinn maraton. Så verkligen utgångsläge. Med bara mängdträning och dessutom med en knagglig start på året med en långvarig hosta.

Fem kilometer så fort jag kan är just så jobbigt som det låter. Jag värmde upp först och tog bilder innan jag startade klockan. Första kilometern kändes inte snabb, men klockan visade 6:24 i tempo. Det här går ju bra. Andra kilometern var redan jobbigare och klockan visade 6:43. Kom igen nu, öka! Tredje kilometern 6:33, fjärde 6:44 och femte 6:53. Jag tror jag öppnade för hårt, för att sedan tappa mot slutet, men det var som sagt mitt första snabbare pass sedan förra sommaren. Nu vet jag mer om min nivå.

Det var det här jag var ute efter. Nu vet jag bättre hur jag ligger till och vad jag kan förvänta mig. Hur jag ska lägga upp träningen, i vilka tempon jag kan/ska springa i. Snittfarten blev 6:39 på hela passet och tiden 33:19. Så inte så tokigt. Ändå nästan två minuter snabbare än vad jag gissade på 🙂

Nästa gång i maj, vill jag under 30.

Det var evigheter sedan jag sprang tusingar och dessa kan nog beskrivas som tusingar från helvetet. Tusingar alltså en kilometers intervaller. Sex stycken med två minuter gåvila mellan varje intervall. Hur svårt kan det vara?

Jättesvårt skulle det visa sig. Jag hade ingen plan om tempot, men tänkte mig att 6:00 tempo är bra. Det behöver inte vara jättesnabbt, men ska ändå vara snabbare än mitt normala tempo. Första och andra intervallen kändes bra, tredje ännu helt okej, men sedan fick jag verkligen kämpa. Det fanns inget i kroppen idag.

Jag vet inte ens vad som var problemet. Jag kände mig ändå pigg när jag började. Benen kändes starka och jag tycker inte att jag sprang för fort. Jag borde nog kunna hålla 6:00 tempo. Men det blev bara pannkaka och tusingar från helvetet. Det var inte den här känslan jag ville ha med bara fyra veckor kvar till maraton.

Det är nu jag vill känna mig stark och som om jag lätt klarar av mina träningspass. Vara stark på slutet och ha en känsla av att det finns mer att ge. Inte bara önska att träningspasset skulle vara över och gå i mitten av den femte intervallen. Det var ju just det jag inte skulle göra. Gå i mitten av ett träningspass och ge upp.

Idag blev det ingen bra avslutning på träningspasset, men en desto bättre avslutning på dagen. Jag har både hunnit slappa i solstolen och varit på pizza till Kamu. Dessutom glass och kvällspromenad i solen. Så inte så dåligt i alla fall.

Från måndagens långpass och steady state, till fullt ös medvetslös idag. Det är dags att lägga in mer snabbhet. Korta, snabba intervaller stod på schemat. Jag hade glömt bort hur jobbigt det är att springa fort. Det är jobbigt på ett helt annat sätt än långpass. Långpassen är monotona och tunga för benen, men inte så mycket för pulsen och flåset. Korta, snabba intervaller är däremot mest jobbiga för flåset.

Idag sprang jag 70 sekunder och vilade i 20 sekunder. Gånger sexton. Det blir bara jobbigare och jobbigare ju fler intervaller man sprungit. För att det är så kort vila. Redan efter den första vilan kände jag att oj, så kort. Jag hinner knappt återhämta mig och komma ner lite i puls, innan det är dags för nästa intervall.

Nu mot slutet av maratonträningen ska jag lägga in mer snabbhet och mer intervaller. Det är tydligen bara sex veckor kvar. Jag känner mig redo för distansen, men jag vill få in mer snabbhet. Lättare känsla, mer power och studs. Inte just den monotona, tunga känslan som det kan bli på långpass.

Så det blev de snabbaste, lättaste skorna jag har, de kortaste shortsen och den bästa musiken och iväg. Jag är väl inte precis mitt snabbaste jag efter en lång dag på jobbet, men det stod mellan att springa efter jobbet eller inte springa alls. Med bara sex veckor kvar får jag ta de chanser jag har. Jag kan inte vänta på bra förhållanden, det är bara att springa. Regn eller ej. Värmebölja eller ej. Eller som idag då. Efter jobbet.

Jag nämnde kanske lite i förbifarten i mitt inlägg om mina kommande träningsplaner att jag brukar springa femhundringar som intervaller. Jag tänkte att jag kanske borde förklara lite mer om hur jag springer dem. Vad det går ut på.

Femhundringar som intervaller är som namnet säger femhundra meters intervaller. Jag har tidigare sprungit tusingar (tusen meter), och jag ska väl lägga in dem senare i min maratonträning också, men jag är inte riktigt där ännu. Jag vill börja med lite kortare intervaller. Vänja kroppen vid högre fart, men inte springa så långt eller så fort att jag behöver ha gåvila eller pauser. När jag sprungit tusingar brukar jag springa 6-8 stycken och ha kanske två minuters gåvila mellan varje intervall.

Nu väljer jag i stället att springa 500 meter fort, och 500 meter… Mindre fort. Fokus ska hela tiden vara på att springa. Jag ska liksom inte bli spurtsnabb, utan mera uthållig i ett högre tempo. Inte för att man blir spurtsnabb av att springa tusingar, men i dagsläget är det en för lång sträcka för att springa fort.

Idag var det igen dags. Det var varmt och det var svettigt. Det var kanske inte den bästa idén att springa efter jobbet klockan fyra i gassande sol. Planen var att springa 5 gånger 500 meter. Med 500 meter ”vila” mellan varje intervall. Den snabbare skulle gå i under 6:00 tempo, ner mot 5:30 och vilan i 7:00. Det gick så där.

Jag kunde inte pressa mig till under 6:00 tempo. Jag är inte riktigt där ännu i fart. Visst, jag är betydligt snabbare än vad jag var på vintern i mitt lufs, men den sista växeln saknas. Ännu. Ändå känns det som om formen är på väg uppåt. Att det går åt rätt håll, jag var bara inte där idag.