Under maj har planen varit att börja springa intervaller igen. Det är evigheter sedan senast. Jag har sprungit mysrundor, jag har sprungit långpass och jag har sprungit någon form av tempopass. Idag blev det mitt första riktiga intervallpass i form av progressiva intervaller, även kallad för kenyanen.
Progressiva intervaller är en favorit för mig och de går bra att justera enligt dagsform och tid. Klockan behöver inte ens vara programmerad för dessa, utan jag springer dem enligt kilometer. Progressiva intervaller går ut på att öka tempot successivt. Springa varje kilometer lite fortare än den förra. De passar extra bra som förberedelse inför kortare lopp tycker jag. Lära kroppen att öka mot slutet när jag redan är trött och har sprungit några kilometer.
Jag brukar inte bestämma på förhand hur många eller hur långt jag ska springa, utan det får formen avgöra. Jag brukar starta i mitt vanliga tempo, eller kanske till och med lite långsammare. Idag gick första kilometern i 7:00 tempo. Sedan ökar jag med 10-15 sekunder per kilometer. Så 6:50-6:40-6:30 och så vidare. Ifall jag då springer 10 kilometer går den sista kilometern i 5:30 tempo, vilket för mig är superfort just nu. Allt under 6:00 är superfort just nu 🙂
Idag märktes det att jag inte sprungit intervaller på länge. Konditionen är det inget fel på, det finns till och med fart i benen, men absolut ingen jämnhet. Jag har ingen aning om vad jag springer i för tempo. När jag skulle springa i 6:40, sprang jag i 6:20. Sen när det väl var dags att springa i 6:20, blev det 6:50. Jag kan inte ”känna in” att nu springer jag i rätt tempo.
Jag är ändå nöjd över passet som helhet. Det blev strax över åtta kilometer idag, varav fyra i betydligt snabbare tempo än mitt normala. Med lite mer övning tror jag nog att jag kommer att hitta en jämnhet i löpningen och förhoppningsvis höja mitt grundtempo. Det känns i alla fall som om det är på väg mot rätt håll.
2