Kategoriarkiv: Löpning

Spontana intervaller

Spontana intervaller, eller fartlek, det sprang jag idag. Tidigt på morgonen ska tilläggas. Det var verkligen inte tanken att springa intervaller, eftersom det var så tidigt på morgonen och innan frukost igen, men ibland överraskar jag mig själv. Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg, där jag klagade över att jag inte har fart i benen, att lägga in lite intervaller i min träning. Mot slutet av träningspasset för att väcka benen. Jag vet ju vad jag borde göra, men ibland behövs bara en knuff i baken. Någon som säger åt mig vad jag ska göra.

spontana intervaller

Jag hade väckning klockan åtta, och tanken var ett lugnt och mysigt pass. Kroppen kändes förvånansvärt pigg, trots tidig morgon och midsommarfirande. Jag ville testa att springa lite fortare. Jag springer nästan alltid förbi en idrottsplan på vägen hem. Med en fotbollsplan och en nästan 400 meters bana runt den i grus, (Björkhagen alltså för Pargasbor). Oftast pågår där fotbollsträningar, eller så är där en massa skolbarn och har gymnastiktimme, men en söndagsmorgon. Inte direkt många 🙂

Jag bestämde mig för att springa fem gånger 200 meter, med 100 meter gåvila mellan varje intervall. Eller bestämde och bestämde, jag sprang det. Inte någon större tanke eller plan bakom mina intervaller, att jag springer dessa för att det är bra för det och det. Utan bara spring, så blir det säkert bra. Ett första försök att få lite fart i benen, att väcka dem och lära dem att springa fort igen.

Det är egentligen ganska kul att springa på bana. Det är ett lätt sätt att springa intervaller på. Inga backar, utan platt hela vägen. Nu är Björkhagens plan visserligen inte en riktig friidrottsbana, men det duger åt mig. Jag gillade det så pass mycket, att jag tror att jag kommer att springa där fler gånger. Eller kanske jag vågar fara till Pajbacka?

Brukar du springa spontana intervaller eller fartlek?

2

Bra kondition, ingen fart

All min transportcykling till jobbet, och säkert också alla mina promenader under tiden jag var permitterad, har gjort att jag har fått bättre kondition. Löppassen känns lättare, jag är inte lika flåsig och pulsen är lägre. Tyvärr har det inte gjort något för tempot.

Jag har inget tryck, ingen power, jag kommer inte upp i steget, utan det känns som om jag ”lufsar”. Jag har säkert slitna ben efter all cykling och de skulle ha mer tryck efter några vilodagar. Värmen påverkar säkert också en del, men. Jag blir nästan lite frustrerad när pulsen är låg, jag är inte flåsig, men ändå kan jag inte springa fortare.

bra kondition

Kanske är det en mental spärr? Att det sitter i huvudet? För jag vet ju att jag kan springa fortare. Jag springer till exempel alltid mycket snabbare på lopp, än jag någonsin gör för mig själv på träning. Tävlingssituationen hjälper, adrenalinet och att det är folk runt omkring mig. Det gör att jag kan pressa mig själv mer. Jag ger inte upp, eller stannar när det blir jobbigt. Jag kan inte börja gå nu när folk tittar, (som om de ens gör det).

Det är i och för sig ganska behagligt att springa utan att behöva flåsa eller anstränga mig och ha låg puls. Min kondition har helt klart blivit bättre och ifall jag bara ville lunka på skulle det inte vara ett problem. Det är inget fel i att lufsa runt, men jag vill ju springa fort. Jag vill i alla fall kunna springa fort. Ha fler växlar, än bara en fart.

 

2

Springa innan frukost

Jag älskar sol och värme, förutom när jag ska springa. Även om jag tycker att jag/kroppen har blivit bättre på att springa i värme, är det fortfarande kämpigt. Jag blir svettig(are), kroppen blir slö, pulsen hög och allt känns mycket jobbigare. Det har lovats sol och värme i många dagar, och enda möjligheten till träning är att göra det tidigt på morgonen. Innan det blir för varmt. Det betyder att springa innan frukost, på tom mage.

springa innan frukost

Jag brukar inte egentligen springa innan frukost, bara när jag är på semesterresa till något varmt land. Kanske någon enstaka gång på sommaren i Finland, men då brukar jag äta en banan eller ta en liten smoothie först. Det är väldigt sällan jag springer på tom mage, utan att äta något först. Idag gjorde jag det. Främst för att jag inte hade något att enkelt och snabbt äta hemma, jag vill inte direkt börja laga mackor.

Jag hade väckning klockan åtta, träningskläderna var framplockade och allt var förberett. Efter ett snabbt toabesök och kontaktlinserna på, var jag ute genom dörren 8:05. Fast det var tidigt på morgonen, var det redan varmt. Jag gissade att det skulle bli kämpigt, men det var inte så farligt.

Det kändes som en normal löprunda. Det var inte kämpigare för att det var tidigt på morgonen eller för att jag inte ätit innan, utan det var som vanligt. Jag har inte de piggaste benen för tillfället efter all cykling till jobbet, det hade säkert varit tungt oberoende av tidpunkt eller situation. Jag är rätt så nöjd faktiskt. Sex kilometer och träningen gjord innan klockan nio.

Nu har jag slappat i solstolen och bara tagit det lugnt. Ingen stress över att behöva klämma in träningen. Dessutom vet jag att det känns betydligt tyngre att springa efter en hel dag i solstolen än det gör att springa tidigt på morgonen.

3

En bra träningsvecka

Den här veckan blev en riktigt bra träningsvecka utan att det ens känts som om jag tränat. Totalt blev det fem pass varav ett var sådant att jag bytte om och tänkte att nu ska jag träna. Det var idag när jag sprang. De övriga har varit transportcykling till och från jobbet.

bra träningsvecka

Det har passat mig bra att cykla till och från jobbet och jag kommer att fortsätta med det. Kanske inte alla dagar jag ska på jobb, men en del. För ”problemet” med att cykla till jobbet är att det blir mycket mindre löpning då. Jag behöver inte träna efter jobbet eftersom jag redan cyklat nästan 40 kilometer den dagen. Men jag vill ju springa. Också. Dessutom behöver jag återhämta mig från min cykling och träna mer varierat.

Jag jobbar fem dagar i veckan och ifall jag cyklar alla dagar, blir det inte någon tid för löpning. Jag brukar träna fem dagar i veckan, men då brukar det vara en blandning mellan löpning, styrka och promenader. Benen kändes lite stumma efter fyra dagar cykling i rad och över 155 kilometer i dem. Även om det självklart är bra träning och jag inte ens egentligen ser det som träning, utan som transport, vill jag träna annat också. Jag vill springa, jag vill och behöver träna styrka och jag behöver också vilan. Inte bara nöta sadel och trampa. Därför tänker jag att jag kan cykla till jobbet kanske tre dagar av fem, springa en dag, styrketräna en dag och två dagar vila.

Nästa vecka kommer antagligen vara liknande som den här. Jag hoppas på bra väder och att jag kan fortsätta cykla till jobbet. Jag vill få till en bra träningsvecka igen, men med mera variation i träningen. Det här har varit en komma igång vecka på jobbet, men nästa vecka vet jag säkert mer och kan därför strukturera upp träningen mer.

6

Fartlek som intervaller

Jag försöker höja mitt grundtempo i löpningen, men trycket i benen finns inte alltid där. Jag kommer inte upp i tempo och jag blir besviken när det inte går som jag vill. Det är klart att jag måste kämpa under intervaller, men känslan har inte alls funnits där. Jag klarar inte av att pusha mig själv och jag ger lätt upp. Det finns säkert mer att ge, men huvudet säger stopp. Istället för att pressa med våld, väljer jag att backa och istället springa fartlek som intervaller.

fartlek som intervaller

Jag tycker om den här typens löppass, det blir inte lika strikt som intervaller, utan jag kan springa mer på känsla. Jag blir inte heller lika besviken om det inte går som jag tänkte mig, utan det är okej att ta det lugnt. Leka med farten och inte ta det på så stort allvar.

Jag brukar springa fartlek som intervaller när jag kanske inte känner mig i den bästa formen. När jag vill vänja kroppen och knoppen vid högre farter. Det blir ändå ett bra löppass. Jag får känna på hårt tempo, men jag blir inte lika besviken om jag inte kan hålla det i säg fyra minuter, utan bara till nästa lyktstolpe.

Idag blev det ett bättre pass än jag trodde att det skulle bli. Jag var inte direkt sugen på att springa, benen var trötta från gårdagens styrkepass och magen var inte på topp. Samtidigt vet jag ju att det lättar bara jag kommer ut från dörren, att det är svårast att börja.

Planen var ett helt vanligt distanspass med lite löpskoleövningar. Benen kändes piggare när jag väl sprang och jag bestämde mig för att leka med farten. Fullt upp för alla backar, gå lite för att hämta andan. Höga knän till nästa lyktstolpe, springa lite vanligt igen. Så fort jag kan till trädet där framme, gå igen. Så där höll jag på hela passet. Jag måste ha sett tokig ut 🙂

3

Jag har dubblat min träningsmängd

Nästa vecka ska jag återvända till jobbet och det är med blandade känslor. Visst det ska bli kul att träffa kollegor och kunder igen. Komma ut ur huset och träffa folk. Ha något (vettigt) att göra om dagarna. Plus förstås att få mer pengar än stödet från kassan. Men. Jag har nog egentligen trivts ganska bra hemma. Dagarna har rullat på förvånansvärt bra. Det hjälper ju förstås att det har varit ljust och vår. Jag har kunnat vara ute. För en sak som jag märkte när jag kollade i min träningsdagbok är att jag har dubblat min träningsmängd.

dubblad träningsmängd

Jag registrerar alla mina pass på jogg.se. Inte nödvändigtvis alla kvällspromenader med Sam, eller cykelturer till butiken, men allt annat. Nu när jag har haft all tid i världen till att träna, utan att behöva ta hänsyn till arbetstider, har jag tränat mycket mer än vanligt. Inte kanske mängden pass, men framförallt i tid. Jag har gått från att träna 2-4 timmar i veckan, till att träna upp mot 8.

Mars 2020

Att dubbla sin träningsmängd är inget att rekommendera, på grund av skaderisken, men mycket av min träningstid kommer från promenader. Jag har dessutom cyklat och det har också bidragit till träningsmängden. Allt är inte hårda pass, eller tuffa pass, utan mycket är faktiskt lågintensivt och skonsamt för kroppen. Konditionen har förbättrats och jag har kommit igång med långpassen i löpning. Jag har kommit in i ett bra flyt och träningen har känts bra.

April 2020

Därför är det med blandade känslor jag återgår till jobbet. Det har varit kul att kunna träna som jag vill, på känsla och ha tid till det. Dra ut på en två timmar lång cykeltur för att vädret är fint. Skjuta upp långpasset tills imorgon om jag inte känner för det idag. Nu måste jag ju börja planera. När kan jag springa långpass, när är jag ledig?

5

Motivationsproblem och maratonfunderingar

Foten känns bra och idag blev det därför ett nytt försök till långpass. Inte på spånbanan den här gången, ut på rak, asfalterad väg. Jag vill inte riskera något. Långpasset gick sådär. Konditionen är det inget fel på, benen gör inte ont, men allt känns mest… Mjäh. Jag har motivationsproblem med att springa långpass, för egentligen vet jag ju att Tallinn maraton är väldigt osäkert. Åtminstone som ett normalt lopp (och resan överlag), med massor av publik och tusentals andra löpare. Folkfest, party, hejarop och allt det där roliga kring lopp. Varför ska jag då springa långpass? När jag kanske hellre skulle cykla?

den här känslan

Så här kände jag mig i fjol också, fast av andra orsaker. Jag var så säker på att jag inte skulle kunna springa i Tallinn att jag inte ens tränade inför maraton. Sedan när det visade sig att jag visst kunde springa, var det redan för sent. Jag var inte tränad för maraton, inte ens för halvmaraton, utan jag sprang bara tio kilometer. Inget fel i det, men besvikelsen över att ha kunnat springa en längre distans, hade jag bara varit tränad för det, var stor.

Nu vet jag inte om jag blir mer besviken över ifall jag tränar för loppet och det sedan blir inställt, eller om jag inte tränar och loppet går av som vanligt? Jag vet att jag i något skede skrev att jag skulle träna på som vanligt till juli och sedan först bestämma mig. Att det då skulle finnas en klarhet i om och hur loppet skulle se ut. Att jag i juli kan inleda maratonsatsningen med långa långpass och specifika intervaller, bara jag har grunden gjord.

Mycket av det roliga med lopp är stämningen. Visst är det kul att springa för en tid, men jag lär ju inte vinna, utan jag är mer ute efter en upplevelse. För ett maraton behöver jag dessutom publikstödet för att ta mig i mål 🙂 Vill jag ens springa loppet om det är ett begränsat antal löpare och ingen publik? Är det värt det? Pengarna, boka resa, boka hotell, fixa med jobbet och all den tid träningen tar.

motivationsproblem

Det är klart att ingen träning är förgäves, att all träning är bra träning och så vidare, men i något skede måste jag bestämma mig. Jag har nu redan motivationsproblem med långpassen och då är jag inte ens i närheten av längden på långpass som kommer att krävas för maraton. För att få en trevlig upplevelse oberoende av mängden publik, behöver jag springa långpass. Jag tycker tolv kilometer känns okej, men sedan tar det stopp. På det springs det inga maraton ännu, hur mycket publiken än hejar. Dessutom behövs det en stegring av långpassen. Jag kan inte springa tolv kilometer och sedan i juli dra till med 25. Just nu har jag kanske inte riktigt motivationen till att träna inför maraton när allt känns så osäkert…

2

Varför jag inte springer trail

Det här inlägget skulle egentligen handla om något helt annat än om varför jag inte springer trail. Jag skulle skriva om ett kärt återseende till spånbanan. Där jag spenderade många timmar när jag tränade inför Tallinn maraton 2018. Varv på varv, runt runt runt. Ett enkelt sätt att få till ett bra långpass, utan att behöva räkna ut en rutt. Bara mata på, tills jag är nöjd. Vad händer idag? Knappa fyra kilometer in i passet och jag stiger snett på en sten eller rot och poff. Ont i foten och det är inte läge att fortsätta.

Som tur är bor jag nära spånbanan, det är också en orsak till varför jag gillar att springa där. Det är nära att ta sig hem, ifall det händer något, som det här eller magkatastrof… Is på foten, högläge och vila. Foten känns helt okej och jag tror inte att det är något allvarligt. Så länge jag inte rör den alltför mycket eller anstränger mig, känns det knappt något.

varför jag inte springer trail

Det är mest irriterande. Jag som har varit inne i ett bra flow och så händer det här. Spånbanan är ju inte ens trail, det är en meterbred stig som går i skogen. Där finns kanske tre rötter du kan snubbla på, och det lyckades jag med.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska träna för resten av veckan. Planen var ett till löppass och en cykeltur, men kanske det blir vila som gäller. Att jag i alla fall är tvungen att skippa löpningen. Foten känns ändå helt okej, men jag vill inte riskera något heller.

Alltså hur klumpig får man vara?!

6

Ett progressivt löppass

Jag försöker att få in mer fart i min löpning. Grunden finns där och har blivit ännu bättre tack vare mina promenader och cykelturer, men det finns inget tryck i benen. Jag kommer inte upp i steget, eller i tempot. Det blir lite halvbra och halvhårt, mellanmjölk. Förra fredagen sprang jag för första gången på evigheter regelrätta intervaller. Klockan var programmerad på 10 gånger 1 minut med en minuts vila mellan varje intervall. Idag var tanken ett progressivt löppass.

ett progressivt löppass

Idén bakom ett progressivt löppass är att varje kilometer ska gå fortare än den förra. Passet kallas även för Kenyanen. Jag brukar starta i ungefär 7:00 tempo och sedan för varje kilometer höja det med 10-15 sekunder. Så 7:00, sedan 6:50, sedan 6:40 och så vidare. Jag brukar tycka om att springa på det här viset och jag tycker att passet ger mig mycket. Dels får jag börja lugnt och tycka att det är för lugnt, för att sedan få trycka på ordentligt mot slutet. Springa fort när jag redan är trött och har sprungit flera kilometer. Det är också det jag tycker att jag behöver för längre distanser och lopp. Speciellt kanske mentalt.

Idag… Alltså tanken var ju god, men nä. Jag kunde öka till 6:30, men sedan fanns det inte mer att ge. Jag var väl inte ens egentligen så trött, men benen svarade inte. Det fanns inget tryck eller power. Jag tror inte att de har fattat att vi ska springa fort igen. De har tyckt om att gå långpromenader och protesterar när jag vill springa på 🙂

Så här brukar det kanske i och för sig alltid kännas när jag försöker öka tempot. Det känns segt för att kroppen inte är van. Jag har lufsat runt i över ett halvår, egentligen ända sedan Tallinn. Klart att kroppen inte plötsligt kan springa i 5:40 tempo, utan att jag måste jobba för det.

2

Sega ben och tung känsla

Alla mina löppass eller träningspass överlag går inte bra, men det är självklart mycket roligare att berätta om när det går bra, än när det går dåligt. Idag var ett sämre pass. Det var sega ben från steg ett och en allmänt tung känsla i kroppen. Flåsigt, jobbigt och jag fick kämpa. Farten var ungefär som den brukar, men det kändes som om jag inte kom framåt.

Det har blivit rätt mycket träning den här veckan och det kanske bidrog till känslan av sega ben. Jag var på en promenad igår, jag sprang intervaller på fredagen och på torsdagen blev det en cykeltur. Dessutom sprang jag ett riktigt bra långpass på tisdagen. Kanske benen fortfarande var trötta från det passet? Eller så hade jag helt enkelt en sämre dag?

Jag vet att såna här pass kommer och jag är inte orolig. Det känns ändå som om löpningen och formen gått framåt den senaste tiden. Den här veckan blev det två distansrekord. Långpasset var det längsta på flera månader och veckototalen blev också det högsta på länge. Det är kanske inte så konstigt att jag hade sega ben? Jag har ju faktiskt sprungit mer och längre än normalt.

sega ben och tung känsla

Trots den tunga känslan fick jag ändå ihop sex kilometer. Pannbenet var starkare än kroppen och jag vände inte om eller började gå. Jag sprang min planerade runda och kämpade vidare. Såna här pass behövs också. De kommer att hjälpa mig i framtida lopp när det känns tungt. Jag kommer dessutom att uppskatta passen där det känns lätt mycket mer. Då kommer jag istället att kunna trycka på mer och ta ut mig bättre, för jag kommer att märka skillnaden mellan en bra känsla och en sämre känsla. Win-win!

1