Jag är där igen att jag funderar över bloggens framtid. Fortsätta blogga eller inte? Jag har liksom inte något att skriva om känns det som. Eller tid. Eller ork. För att sen igen nästa vecka ha massor att skriva om och både tid och ork. 

Ingen läser bloggar längre (och ingen bloggar), inte för att det är därför jag bloggar, men det är ju kul om någon läser ens. Jag tycker kanske mest att det skulle vara synd att förlora alla mina inlägg. Och ifall jag ska betala för domänen, kan jag lika gärna fortsätta. Fast det är ändå ganska dyrt att betala för något om jag inte vill använda det. Så jag funderar vidare om bloggens framtid och det hela går i cirklar. 

Jag tror att jag främst skulle sakna mina reseinlägg. Dem brukar jag själv gå tillbaka till för att läsa. Kolla på bilder och drömma mig tillbaka. Det är mycket roligare än att scrolla igenom sju miljoner bilder på telefonen. Inte ser jag någonsin på dem, men reseinlägg kan jag läsa. Nu när vi dessutom har en ny resa på kommande, känns det som om jag kommer att vilja blogga om det. Åtminstone för mig själv för att sedan kunna läsa om. Och då måste jag ju fortsätta och betala för domänen…

Eller bara flytta över reseinläggen till en gratissida, döpa om bloggen helt och bara blogga om resor där. Hmm… Sam, hur gör man det? 🙂

Så är jag där igen, blogga eller inte blogga. Inspirationen är så där, ibland har jag varken tid eller lust till att skriva något. För att nästa dag ha en massa idéer och hur mycket som helst att blogga om. Så jag vet inte, kanske jag ska sluta. Ingen läser bloggar mer, inte för att min blogg ens någonsin varit stor, men nu känns det ännu mindre motiverande att skriva. Men sen igen tycker jag att det är kul att gå tillbaka på egna inlägg, framförallt alla inlägg jag gjort om våra resor.

Jag tror att jag kommer att blogga åtminstone till årets slut, för jag har ännu några sammanfattningar att skriva. Sedan får jag se. Kanske jag får en inspirationsboost, eller så slutar jag helt. Eller så blir det något av ett mellanting, skriva när jag har lust och något att berätta om. Men tja, det känns som det minst troliga alternativet.

Jag gillar ju att skriva, jag har alltid gjort det. Instagram är svårare när det är så kort format. Ibland vill jag ju bara skriva av mig. Funderingar, reflexioner och annat dravel. Tankar om maraton och träningen. Om bra pass och riktigt dåliga pass. Om simningen och pulsträning. Styrka och promenader. Intervaller och långpass. Vem ska jag då berätta allt sånt för? Alla andra har tröttnat för länge sedan, jag har bara här att skriva av mig 🙂

Jag har tydligen haft (har?) problem med bloggen. Kanske är det ett tecken på att jag ska sluta blogga. Vi får som sagt se. Jag tycker ju nog om att skriva och det är främst för min egen skull som jag skriver. Jag tycker det är kul att gå tillbaka i arkivet och läsa. Både om resor och om träningen inför Tallinn. Så kanske jag bloggar så länge som till Tallinn maraton i höst. Men jag skulle egentligen berätta om att jag har nya glasögon. Det skulle jag göra redan förra veckan.

Mitt hälsoår fortsätter. Optiker och nya glasögon, check. Synen var i princip den samma som den varit de senaste tio åren. Det var inte därför jag var till optikern. Jag vet att det är bra att gå i alla fall. Orsaken var främst för att jag aldrig trivts i mina förra glasögon. De har känts för stora och klumpiga.

Den här gången gick jag åt totalt motsatt håll. Ljusa, tunna och mer diskreta. Jag trivs redan bättre i dem än de förra. Det beror också tror jag på för att jag nu är ljusare i håret, brunare i hyn, sommarfräsch och fräknig. Ja, ja, jag vet att det är dåligt att sola. Jag har faktiskt inte sola solat, men är man ute en hel dag på stugan eller springer långpass på tre timmar då blir man brunare. Och jag trivs med det.

Igår skulle jag blogga, men det blev inget. Istället blev det en kraschad blogg. Uppdatering plus busig katt är inte en bra kombination. Jag vet inte om det var Manda som gjorde att det blev en kraschad blogg, men den var nere flera timmar. Jag hann redan få lite panik, men nu fungerar allting igen. Tror jag. Hoppas jag.

Jag skriver ju mest för mig själv, men det är kul att någon fortfarande läser och kommenterar. Tack! Bilder har jag sparat på andra ställen också, men jag skulle mest sakna mina reseinlägg. Det är kul att gå tillbaka och läsa ibland. Tänk att vi har varit i Australien. Det är en sak att scrolla igenom miljoner bilder på datorn, det är en annan att se bilder och läsa inlägg. Det tar mig tillbaka och jag minns saker mycket mer.

Vad var det jag skulle blogga om igår ens? Träningen i maj, men det får bli ett skilt inlägg om det. Jag ville bara meddela att bloggen är up and running ifall någon hann sakna mig igår.

Min bloggiver går i vågor, just nu är den låg. Det beror kanske på för att jag inte vet vad jag ska skriva om. Bara om träning, eller också allmänt vardagsdravel. Det är lättare att skriva om ett specifikt ämne, som när jag tränar inför maraton. Då har jag massor att skriva om. Men när jag som just nu inte tränar för något specifikt, har jag inte så mycket att komma med. Därav låg bloggiver. Eller snarare låg inspiration.

Eller ska den här bloggen också handla om vardagen? Idag var jag på jobb, sen åt vi sushi med mamma och sen var jag på en kvällspromenad. Och nu sitter jag här och försöker skriva något vettigt så att bloggen inte ska eka tom i för många dagar. Vem vill läsa om det?

Jag skriver ju mest för mig själv som en dagbok. Det är kul att läsa tillbaka på gamla inlägg. Som om jag annars skulle komma ihåg vad jag gjorde för tre år sedan. Om det var snö på julen, eller varmt på midsommar, eller vad vi gjorde då eller då. Men bloggen vet oftast. Och kameran. Det är kanske lite där som problemet också ligger. Att instagram tar över allt mer och mer. Ingen läser bloggar längre. Men sen igen så skriver jag ju mest för mig själv…

Det är svårt det här. Imorgon ska jag i alla fall springa och det brukar oftast reda upp mina tankar. På fredagen blir det dessutom comeback i gymmet och simningen, då har jag säkert också något nytt att berätta.

Jag vet inte vad som har hänt med min bloggiver? Den här veckan har visserligen varit stressig på jobbet och jag har verkligen inte haft tid att skriva, men ändå. Jag tycker inte att min bloggiver är lika hög mer. Kanske för att det känns som om ingen bloggar längre, eller läser bloggar, utan att allt har flyttat till Instagram. Men sen igen bloggar jag ju främst för mig själv och för att det är kul att gå tillbaka på egna inlägg och läsa. Race reports, resor, tankar och funderingar.

Jag har alltid tyckt om att skriva. Dagbok, brev (ja, jag skickar fortfarande brev, såna med frimärken och allt) och nu då blogg. Det är fortfarande kul, det är extra kul när någon kommenterar, men ibland känns det som om det tar mer än det ger. Att det blir en stress när jag inte publicerat på flera dagar. Och då är det ändå bara en hobby som jag gör för mig själv utan att tjäna nåt…

Jag vill inte lägga ner bloggen och kommer knappast att göra det heller, meh. Svårt. Det ska inte vara en stress och jag tycker ju egentligen om det. Kanske jag bara måste acceptera att ibland är ivern högre och ibland lägre. Ibland har jag massvis att berätta och ibland jobbar jag mest.

Nu ska jag snart inleda min maratonträning på allvar och då borde jag ha massor att skriva om. Om hur träningen går och hur nervös jag kommer att vara. Och sedan efteråt förstås när jag klarat av det.

Jag har problem med min blogg. Igen. Ibland är den trög, ibland kommer jag inte in överhuvudtaget. Så ifall ni undrar. Jag har inte lagt ner bloggen, även om det ibland står error och som om bloggen inte finns. Jag ska försöka fixa problemet. Och med jag, menar jag så inte jag. Utan Sam eller kundservicen på webhotellet. Just nu verkar det i alla fall fungera, så jag hoppas att det bara var någon tillfällighet.

Jag har inlägg på kommande, bland annat det utlovade inlägget om hur det här inte är löpningens år. Nästa vecka hoppas jag att allt fungerar som det ska och att jag kommer in och skriva inlägget.

Har du märkt problem med min blogg?