Igår blev det årets första simpass. Senast jag simmade var i mitten på december, och det märktes minsann av igår. Och idag, hello träningsvärk! Det var som om jag hade tappat allt. Eller inte allt, men jösses vad det var tungt.
Ingenting stämde. Det var trångt i bassängen, så jag hade svårt att komma in i min egen rytm. Jag hade helt tappat flyttekniken. Jag fick ont i nacke och axlar. Spände mig och hade huvudet i fel position. Därav också den dåliga flyttekniken. Det är som om jag inte simmar rakt, horisontellt, utan att benen pekar neråt.
Jag får fortsätta öva. Jag vet inte hur och när jag ska kunna testa frisim. Det är alltid så trångt. Jag vill inte vara i vägen för någon på banan för motionssimmare. Där kan jag inte testa. I så fall är jag tvungen att vara i plaskbanan. Där som alla andra också övar sig på att simma. Där är det ännu mer folk, ännu trängre.
Årets första simpass blev 1000 meter simning. Det är okej. Det är godkänt och känns som minimum för att jag ska kunna kalla det för simträning. Jag är ju ändå igång med simningen, jag har simmat över 20 gånger sedan vi började i februari 2020. Nu tycker jag kanske inte att det räcker med att bara simma. Ifall jag vill utvecklas måste jag göra upp någon form av plan. Första steget får bli att våga testa frisim. Simma mitt vanliga planerade pass och sedan gå över till plaskbanan för att öva lite.
0