Igår blev det årets första simpass. Senast jag simmade var i mitten på december, och det märktes minsann av igår. Och idag, hello träningsvärk! Det var som om jag hade tappat allt. Eller inte allt, men jösses vad det var tungt.

Ingenting stämde. Det var trångt i bassängen, så jag hade svårt att komma in i min egen rytm. Jag hade helt tappat flyttekniken. Jag fick ont i nacke och axlar. Spände mig och hade huvudet i fel position. Därav också den dåliga flyttekniken. Det är som om jag inte simmar rakt, horisontellt, utan att benen pekar neråt.

Jag får fortsätta öva. Jag vet inte hur och när jag ska kunna testa frisim. Det är alltid så trångt. Jag vill inte vara i vägen för någon på banan för motionssimmare. Där kan jag inte testa. I så fall är jag tvungen att vara i plaskbanan. Där som alla andra också övar sig på att simma. Där är det ännu mer folk, ännu trängre.

Årets första simpass blev 1000 meter simning. Det är okej. Det är godkänt och känns som minimum för att jag ska kunna kalla det för simträning. Jag är ju ändå igång med simningen, jag har simmat över 20 gånger sedan vi började i februari 2020. Nu tycker jag kanske inte att det räcker med att bara simma. Ifall jag vill utvecklas måste jag göra upp någon form av plan. Första steget får bli att våga testa frisim. Simma mitt vanliga planerade pass och sedan gå över till plaskbanan för att öva lite.

Jag har nu simmat tjugo gånger. Första passet i februari 2020, sen lite paus i och med corona, paus under sommaren och hur det passar med jobbet. Men ungefär en gång i veckan då när jag går regelbundet. Typ oktober till mars. Vad har jag lärt mig under mina tjugo gånger? Har jag blivit bättre?

Tja… Jag har ju blivit bättre för jag orkar simma längre, men tekniken är fortfarande inte den bästa. Dessutom kan jag inte simma frisim, utan kämpar på med bröstsim. Ibland tycker jag att det går bättre, att jag fattat grejen. Kommit på hur jag ska göra för att inte bli så trött i nacke och axlar. För att nästa gång simma 500 meter kortare, helt slut och med en dålig känsla.

Jag blir så stressad av alla andra simmare. Det är en liten och trång bassäng. 4 gånger 25 meter. En bana för vattenlöpning, en för vanlig plask och lek, och så två för simning. En för snabbare simmare och en för motionärer. Oftast är där skolklasser och då finns det bara en bana som är menad för simning. Där ska vi sedan alla trängas.

Det är världens lyx att få hela banan själv. Två funkar ännu, tre är väl okej, men fyra är redan alldeles för många. För trångt och det är svårt att hitta en egen rytm. Jag som inte ens tycker att jag är speciellt snabb, är ändå snabbare än vissa. Då blir jag stressad för att jag inte kommer förbi, att jag inte kan simma i min egna takt. Det är alltid någon i vägen. Och så ger jag upp. Eller inte upp, men blir tvungen att ändra mitt upplägg.

Jag försöker simma 250 meter i ett svep, utan paus, utan att ta i väggen och sparka ifrån. Simma, simma, simma. Men ifall någon är i vägen, simmar jag kanske 100, tar paus, eller vänder tidigare för att komma förbi. Till sist har jag tappat räkningen och vet inte hur mycket jag simmat mer.

Jag tycker ändå att jag blivit så pass bra att andra låter mig passera, för att jag ändå kommer förbi dem. Eller att andra frågar hur långt jag simmat och blir imponerade när jag säger vad. Oftast simmar jag 1500 meter och det är väl bra. Det är betydligt mer än jag simmade den första gången.

Nu väntar jag ännu på att jag ska våga testa mig på frisim. Försöka lära mig. Plaska och kämpa. Någonstans måste jag börja. Nu kan jag simma, nu är jag ju igång. Har konditionen och uthålligheten. Nu ska jag ta nästa steg.

Eftersom jag varit till gymmet två gånger, betyder det också att jag simmat två gånger. Hur går det med min simträning? Helt okej. Första gången inte alls bra, men det skyller jag på folkmängden. Andra gången, betydligt bättre. Jag var till och med i banan för snabba simmare.

Första gången vet jag inte inte hur långt jag simmade. Jag tappade bort räkningen, men kanske 800 meter. Det var så mycket folk och trångt i bassängen att det var svårt för mig att simma. Att hitta min egen rytm. Det var hela tiden någon i vägen. Det var armar och ben och sparkar och trångt. Vilket kanske i och för sig är bra träning inför triathlon. Då tror jag inte att själva simningen är det svåraste, utan just att behöva trängas med alla andra. Och öppet vatten och vågor då.

Nu på tisdagen gick det betydligt bättre med min simträning. Ibland hade jag till och med hela banan för mig själv. Världens lyx! Därför blev det också mycket längre simning, med hela 1500 meter. Jag kunde simma i egen takt och fokusera på mitt. Ibland var vi två på banan, men det är ännu helt okej. Tre funkar ännu, fler än det och vi är för många.

Jag tycker kanske att jag börjar märka en liten förbättring. Att jag kanske lite börjar hitta tekniken. Jag blir inte lika tokslut i armar och nacke, utan jag flyter bättre och har ett längre glid. Sen att jag fortfarande bara simmar bröstsim är en annan sak. Jag vet inte hur jag ska börja simma frisim. Bara flaxa runt? Om jag är ensam på banan stör jag ju ingen, men om det är många som faktiskt vill simma som konditionsform är det kanske inte läge för mig att börja öva. Och ibland är där så mycket folk i den banan som är avsedd för… Lek? Plask? Att det inte skulle bli mycket av mitt tränande där heller. Idealet skulle ju vara hela bassängen för mig själv och ingen som ser på 🙂

Det är mycket om simning just nu, men det är det som känns intressantast för tillfället. Där jag har mest utvecklingspotential och mest funderingar. Löpningen rullar på och jag längtar efter intervaller och snabbskor. Det känns som det är nära, eftersom gatorna börjar vara sopade. Cykelsäsongen har jag inte inlett ännu, eftersom det är alldeles för kallt för det. Senast i morse kom det snö. Men simning, där finns det mycket att skriva om. Om hur min hunger har nått nya höjder och hur jag efter dagens simpass känner mig helt urlakad.

Jag simmade mina planerade 1500 meter och det känns i kroppen. Jag har inte träningsvärk, men känner mig trött i musklerna. Urlakad och slutkörd. Men ändå på ett bra sätt. På samma sätt som efter ett långpass löpning. Nöjd och lycklig över genomförd träning, men trött i kroppen. Hungern ska vi inte ens prata om. Min mage är som ett bottenlöst hål. Jag äter och äter.

Idag tycker jag att simningen kändes bra trots att jag simmade mitt längsta pass någonsin. Tidigare har jag vilat efter 100 meter, men nu simmade jag upp mot 250 meter innan jag stannade. Så träningen har väl ändå effekt, även om jag kanske inte alltid märker det. Jag tycker kanske att jag orkar simma bättre.

Jag tror att det också hjälper att jag bestämt mig för att inte göra så mycket armövningar på gymmet innan. Istället fokusera mer på ben och tyngre vikter, eftersom jag ändå inte har tillgång till det hemma. Jag är mycket svagare i armmusklerna och klarar mig bra med de vikter jag har hemma. Medan benen behöver mer belastning. Så win win.

Nu, mera mat!

Hur blir man bättre på att simma? Jag kämpar på med simningen och tror nog att jag kommer att få kämpa länge ännu. Jag tycker kanske inte att jag blivit bättre. För varje gång simmar jag längre, men det känns inte som om det klickat. Som om jag fattar hur jag ska göra. Jag harvar på, simmar längd efter längd, men det händer inte så mycket. Åtminstone inte som jag märker.

Träningen har säkert ändå effekt och jag hoppas att det går som med cyklingen. Att det plötsligt lossnar, jag fattar tekniken och kapar flera minuter från personbästa. Även om jag inte märker någon skillnad från gång till gång, så kanske ändå något händer. Att det inte är förgäves.

Som längst har jag simmat 1300 meter. Vid nästa simpass siktar jag på 1500. Det är klart att jag har blivit bättre, eftersom jag simmade 700 meter första gången jag var till simhallen. Nu är jag ändå uppe i dubbla distansen. Jag blir bara frustrerad när jag kämpar och kämpar och inte märker någon skillnad. Jag vill ha snabba resultat. Eller ens lite resultat som gör det värt allt slit.

Triathlon känns ännu väldigt avlägset. Till och med sprintdistansen har jättelång simning, 750 meter tror jag. Jag som knappt kan simma det i bassäng, hur tusan ska jag klara av att simma så långt i öppet vatten. Bland en massa andra människor och vågor.

Jag tycker att min simning går bäst när jag är ensam i banan. Direkt det kommer någon annan som jag måste anpassa mig till, tappar jag allt. Jag kommer inte in i någon rytm. Kommer det någon emot mig på banan bredvid får jag kallsup av svallvågorna. Eller så blir jag stressad och tycker att jag är i vägen.

Det gick åtminstone lite bättre att simma nu när jag äntligen har simglasögon. Jag kände mig som värsta proffset. Tyvärr visade det sig att löparjackan som jag beställt inte hade fickor, det blev retur på den. Även om den annars var just en sån som jag letat efter, behöver jag nog en ficka. Ens en liten innerficka att ha nycklar i.

När man inte simmat på länge är det kul. När man inte simmat på länge är det också tungt. Och svårt. Och jobbigt. Hur kan det vara så svårt att simma? Jag har aldrig varit bra på att simma, men idag kändes det som om jag tappat allt. Jag kämpar och kämpar, men det händer inget. Tungt för nacken, skakiga armar, dålig teknik och ingen flytförmåga. Hur ska jag någonsin bli bättre?

Är det bara att nöta? Simma längd på längd och hoppas på att jag i något skede fattar grejen. Jag vill ju inte ens simma bröstsim, utan jag vill simma frisim, men det känns ännu svårare. Är det viktigare att simma långt och mycket, men bröstsim, eller att simma kortare, men försöka simma frisim?

Äh den frågan kan jag nog nästan svara på själv 🙂 I dagsläget skulle frisim i så fall bli typ fyra meter. Kanske det är bättre att jag blir van och bekväm med vattnet först, innan jag börjar lägga in teknikövningar. Simma frisim i början och sedan byta teknik när jag blir trött. För att på det sättet ändå få in mängd. Ja, jag svamlar nu.

Idag blev det trots en dålig känsla ändå 1000 meter. Jag skulle säkert orka simma längre, konditionen är det inget fel på. Det är nog tekniken som stoppar mig. Jag blir trött i armar innan flåset. Jag vill inte pausa hela tiden, utan jag vill komma in i ett flow. Just nu stannar jag efter fyra längder, 100 meter. Vid det laget har jag redan tappat tekniken så mycket att jag måste göra en omstart.

Nu har jag i alla fall förnyat mitt kort, så nu har jag tio gånger på mig att bli bättre. På den tiden måste jag väl förbättras? Och nu ska jag köpa simglasögon.

Idag var jag och simmade för sista gången. Jag kommer nog säkert att förnya mitt kort nästa år, men just nu blir det en paus. Förhoppningsvis inte lika lång paus som senast. Vad har då tio gånger, eller egentligen åtta, lärt mig? Har jag blivit bättre på att simma?

Jag tycker att det är en svår fråga att svara på. Jag kunde ju simma från början, men gör det aldrig. Aldrig på sommaren och väldigt sällan på semesterresor. Jag brukar mest guppa i poolen, eller i havet. Inte simma simma. Därför blev jag nästan förvånad över hur bra jag kunde/orkade simma första gången vi var till simhallen våren 2020. Då hann jag simma två gånger innan det blev en paus på över ett och ett halvt år. Nu har jag simmat åtta gånger, ungefär en gång i veckan. Ändå vet jag inte riktigt om jag har blivit bättre.

Jag orkar kanske simma längre, men annars tycker jag inte att jag har förbättrats. Idag kunde jag simma 1300 meter, vilket är det längsta jag gjort. Tekniken är fortfarande det svåraste och jag simmar fortfarande bara bröstsim. Jag har inte ens testat på crawl, utan jag kämpar på med bröstsim.

Det känns som om jag inte flyter. Som om jag simmar ”sittande” med korta armtag. Som om jag inte alls kommer framåt, utan simmar upprätt. Jag vet inte vad jag gör för fel eller hur jag ska förbättra mig. Jag trodde att jag skulle bli bättre bara av att simma mer, och få en kontinuitet, men inte. Det är så svårt. Det är inte konditionen det är fel på, utan tekniken. Jag blir mer trött i armar och nacke, än flåsig.

Hur gör man för att bli bättre? Och säg nu inte gå en kurs. Med mitt jobb är det väldigt svårt att få specifika tider att passa, även om en kurs skulle vara kul att kunna delta i.