Jag ska snart sluta skriva om Tallinn maraton, men det finns så mycket att skriva om och så lite tid kvar. Det är bara två veckor kvar. Jag kan inte fatta att jag två veckor från idag har sprungit det. 

Formen känns okej, det finns inte mycket att göra för att förbättra den mer. Jag har gjort mina långpass, jag har sprungit mina intervaller. Nu är det bara några få pass kvar. Fyra tror jag. Två korta, snabba intervaller, ett långpass på hela 60 minuter (undrar just hur jag ska orka springa det 😉 ) och ett tempopass. Det är jag nästan mest nervös över. 40 minuter i ett och samma tempo, som enligt programmet är ett tempo som är betydligt högre än min normala lufs. Snabbdistans. Sedan är det bara vila som gäller. Mat, foamroller, stretch. Lugn och ro och mentalt ladda upp.

Jag försöker att inte vara nervös, men ibland kommer det över mig. Om jag tänker för mycket på det. Det känns ännu avlägset, men jag tror nog att ju närmare loppdagen kommer, desto nervösare kommer jag att bli. Jag har inte bestämt mig för vilka skor jag ska springa i, eller vilka kläder. Klädseln beror förstås på vädret, men antagligen shorts och t-shirt. Skorna blir antagligen mina Adidas Supernova, mina mängdskor.

Jag har faktiskt köpt ett par nya skor, men jag tror inte att det blir dem på loppet. Jag har inte hunnit springa in dem tillräckligt ännu. Inte testat dem på långpass för att se hur fötterna reagerar. Det lilla jag sprungit i dem bådar gott, men de är ännu för nya och oprövade. Mina Adidas vet jag att fungerar. Jag vill inte testa nytt på maraton. Det är en alldeles för lång distans för testande. Jag vill inte ha något som distraherar mig, jag kommer att vara nervös nog som det är redan. Jag vill inte riskera skoskav, eller att få ont av skorna.

Usch, nu blir jag nervös igen när jag tänker på det. Samtidigt är jag nog väldigt väldigt ivrig på att springa.

Jag tror (hoppas) att det var värmen som gjort att mina senaste pass känts jobbiga. Direkt det blev svalare, flyter löpningen också på bättre. Mer tryck i steget, inte lika flåsigt eller tungt, utan en betydligt bättre känsla. Igår blev det ett sista långpass och samtidigt ett test av maratontempo. Hur känns det att springa i planerat maratontempo?

Helt okej faktiskt. Visserligen så sprang jag bara 14 kilometer igår, men det kändes ändå lätt. Som om jag hade kunnat fortsätta. Uthålligheten är det inget fel på, det är nog snarare farten som kommer att vara ett problem. Det vill säga ifall jag vill springa på en viss tid. Och det vill jag, jag har bara inte skrivit ut önsketiden här ännu.

Mitt test av maratontempo gav i alla fall förhoppningar om att det finns i kroppen. Det känns inte så katastrofalt dåligt som det gjorde förra fredagen då jag mest gick. Nu kunde jag ändå springa hela vägen. Nu har jag ännu några pass kvar att springa, mest intervaller och fartpass. Sedan är träningsprogrammet klappat och klart. Sedan gäller det bara att springa själva loppet också. Den lilla detaljen…

Jag känner mig ivrig och taggad, men samtidigt väldigt nervös. Både för själva loppet, men också för allt runtomkring. Det är evigheter sedan jag senast var till Tallinn. Tänk om jag blir besviken. Tänk om det inte alls är lika fint mer, lika kul. Lika god mat och shopping. Tänk om jag inte känner igen mig. Så som jag har sett framemot det här i tre år. Tränat för maraton, inställt lopp. Inte ens orkat träna för maraton, för covid och nu äntligen. Äntligen är det dags för Tallinn maraton igen. Som normalt.

Vad ska jag skriva om idag då? Lite mer om Tallinn kanske? Formen känns sådär. Det går upp och ner. Egentligen tror jag nog att formen är helt bra, men det varierar väldigt mycket från pass till pass. Beroende på vädret och uppladdningen. Jag får lita på att det på loppet går bra. Då är förhoppningsvis svalare, då finns det vatten längs vägen, då är det ändå ett lopp och jag kan pressa mig mer.

På fredagen förra veckan skulle jag igen springa långa intervaller. 6 minuter i 7:00 tempo, 2 minuter i 6:00 tempo. Gånger tio. Det skulle samtidigt vara mitt sista lite längre pass över tjugo kilometer. Jag valde med flit en runda som jag visste att skulle vara kring 20 kilometer, men valde att springa i intervallform. Eller springa och springa. Jag gick mest. Det var så inte känslan jag ville ha på mitt sista längre pass. Jag fattar inte hur värmen kan påverka mig så mycket i augusti. Det fanns inget i kroppen.

Den här gången hade jag laddat upp bättre. Jag hade mer energi med mig. Jag tycker inte ens att det var så varmt, för det var ändå mulet. Efter fyra kilometer är jag nära att ge upp. Kämpa nu. Vid sex kilometer sveper jag min gel för att få upp energin. Jag är så trött och slut i kroppen då redan. I efterhand inser jag att jag borde ha vänt om där och då, men jag trodde att det skulle lätta. Jag är ofta seg i början. Vid tio kilometer vill jag lägga mig ner i ett dike och gråta. Jag kommer inte framåt.

Intervallerna har jag skippat för länge sedan. Förhandlat med mig själv. Om jag springer sex minuter valfritt tempo, så får jag gå i två. Eller spring ens i två minuter, så får du gå i sex minuter. Spring nu ens två jävla sekunder. Det fanns inget. Jag kunde inte motivera/tvinga mig själv till att springa. Såå glad över att jag valde en tjugo kilometers runda, där det inte finns en kortare/snabbare väg hem 🙂 I mina värsta stunder övervägde jag att ringa efter en taxi. Så dåligt var det.

Idag däremot. Full turbo. Massvis med energi, bra tryck, låg puls, högt tempo. Klart jag kan springa ett maraton. Varför tvivlade jag. Kanske det har vänt nu? Jag har haft tre lite sämre pass på rad, där det i och för sig mest berott på värme och vätskebrist, men idag kändes det bra igen. Som mig själv. Som att jag faktiskt orkar trycka på och springa, inte släpa mig fram och har ett huvud som är mos.

Jag har fortfarande några tyngre pass kvar i träningsprogrammet, men nu börjar det helt klart trappas ner. Kortare pass, färre intervaller, knappt något långpass. Kanske jag sedan också börjar känna att formen finns där, när jag lättar på träningen. Jag får lita på det.

Den här veckan kommer att bli en riktig mängdvecka i löpningen. Vilken tur att jag har semester då. Det här är min sista mängdvecka enligt träningsprogrammet jag följer, sedan börjar nedtrappningen. Sedan ska långpasset bli kortare, men jag ska fortfarande springa långa intervaller och kortare pass. Det känns konstigt att jag snart ska vara redo att springa maraton.

Enligt träningsprogrammet ska jag den här veckan springa långpass som är 200 minuter långt. Det är tre timmar och tjugo minuter. Jag tror att jag kommer att springa längs med Skärgårdsvägen mot Åbo, och sedan bara vända om i något skede. Jag tycker att det har fungerat bättre med löpningen när jag inte sprungit på spånbanan. Det är lättare för mig att hålla tempot och faktiskt springa. Det är bra med kuperat på spånbanan, men jag tror nästan att jag mer behöver känslan att orka springa länge. Längre sträckor i ett svep innan jag måste pausa. På spånbanan blir det lätt att jag går i uppförsbackar och börjar jag gå, kan det hända att jag inte ”orkar” börja springa.

Den här veckan ska jag också springa mina standard långa intervaller. 6 minuter i 7:00 tempo, 2 minuter i 6:00 tempo. Istället för åtta intervaller, är det nu tio. Tio gånger åtta är åttio, uppvärmning och nedjogg på det och jag är uppe i nästan två timmar. Långpass med andra ord.

Dessutom hade jag tänkt cykla den här veckan. Vädret borde vara fint. Problemet är kanske bara hur jag ska hinna med allt. Hinna lär jag ju göra, eftersom jag är ledig, men jag vill inte bli för sliten så att löpningen lider. Jag kan inte springa långpass ena dagen och långa intervaller nästa. Jag behöver en vilodag emellan, men kanske cykla fungerar. Benen får vila (från löpningen), men hjärta och lungor får jobba.

Samtidigt älskar jag ändå den här känslan. Att vara i sån form att jag snarare får bromsa än pusha mig. Att det är tiden som sätter stopp och inte orken eller motivationen.

Jag har säkert skrivit liknande inlägg tidigare inför maraton, om mina tankar kring maraton. Enligt träningsprogrammet jag följer borde jag nästa vecka springa mitt längsta långpass. Sedan börjar nedtrappningen. Hur känns det, är jag redo för maraton?

Tankar kring maraton

Löpningen har den senaste tiden känts riktigt bra, och som om formen börjar komma. Ändå kan jag väl inte påstå att jag känner mig redo för maraton. Jag behöver ju inte vara redo just precis nu nu, men det är ändå inte såå många veckor kvar. Hinner jag bli/känna mig redo tills dess?

Det är de där långpassen som spökar. Hittills är det längsta jag sprungit strax över tjugo kilometer, två gånger. Första gången total katastrof, alldeles för lite mat och dålig uppladdning. Ingen bra känsla alls, jag orkade knappt springa. Andra gången, igår, såå mycket bättre. Det fanns mer att ge, men jag ville inte pressa mig för hårt.

Gårdagens långpass var egentligen något jag borde ha sprungit förra veckan, men på grund av tidsbrist och festligheter blev det först igår. Därför är planen att springa ytterligare ett långpass den här veckan och det passet ska sedan vara längre än tjugo kilometer.

Konditionen är det inget fel på, men ett maraton är ändå ett maraton. Det är mera kroppen jag är orolig för, att benen inte är tillräckligt tåliga för att springa långt. Just för att jag inte vant dem vid belastningen med att springa långa långpass. Samtidigt har jag inte gjort det inför tidigare maraton heller, och bra har det gått ändå. Typ. Det längsta jag någonsin sprungit inför är 27 kilometer. Dessutom känner man kanske sig aldrig redo? Oberoende av hur långt man sprungit innan, hur mycket träning man gjort? Jag kommer säkert att fiska efter komplimanger och hejarop i något skede igen 🙂

Jag tränar fortfarande inför maraton, även om jag inte alltid hinner blogga om det. Eller väljer att blogga om det. Passen går varierande bra, lite beroende på om jag kommit ihåg att äta tillräckligt. Jag vet att jag måste äta mer, men jag kommer inte alltid ihåg det. Eller jag tror att jag äter tillräckligt för att sedan konstatera att nä. Jag måste äta mer.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är inte första gången det händer. Jag äter en vanlig frukost, två mackor och kaffe. När jag skriver att jag äter mer, då har jag adderat en banan, juice och kanske en tredje macka. Sedan ska jag springa långpass på över tjugo kilometer. Vem som helst inser väl att det inte är tillräckligt med mat. Jag borde väl för tusan fatta det. Hur många gånger har jag inte liksom gjort misstaget tidigare. Vad har jag ätit kvällen innan? Grillad kyckling, majs och sallad. Skärpning!

Förra veckans långpass blev tjugo kilometer, men det var på ren vilja. Plus att jag kanske mest gick efter halva tiden. Jag var så tokslut och vrålhungrig. Helt tom på energi. Benen var pigga, flåset var det inget fel på, men det fanns ingenting i kroppen. Soppatorsk och väggen och fan och hans moster. Jag hade en gel med mig som jag slukade och det var typ det godaste jag någonsin ätit. Det gav mig energi för någon kilometer, men det hjälper ju inte. Det är ju egentligen för sent sen redan när jag blir så hungrig. Jag måste äta mer innan. Kvällen före och på morgonen.

Som till exempel inför dagens pass. Igår åt jag en bra lunch, middag och kvällsmål. När jag skriver bra, menar jag med kolhydrater. Sallad är både gott och bra, men på fyra salladsblad och en tomat, springer man inget maraton. Idag hade jag sånt tryck i benen. Jag hade inget problem med att hålla tempot på intervallerna och sprang mycket fortare än jag gjort på ett bra tag. Det var varken tungt eller flåsigt, utan kändes bara enkelt.

Den här veckan ska jag skärpa mig med långpasset. Jag är nöjd över att kunna springa över tjugo kilometer, men jag hade gärna gjort det med en bättre känsla. Jag vill känna mig stark och som att jag orkar springa. Inte bara gå och släpa mig framåt. Utan faktiskt springa, med tryck i steget.