Jag gjorde det. Jag för fan gjorde det! Jag sprang ett helt maraton. *Klappar mig själv på ryggen*
Återkommer med lång rapport imorgon, tänkte bara meddela att jag är i mål 🙂
0
Maratonfinisher
Lämna ett svar
Etikettarkiv: maraton2017
Det är nära nu
Idag var vi in till Åbo för att hämta nummerlappen och gå på marknad. Direkt när jag kom till startplatsen, okej betydligt tidigare än så, blev jag nervös. Fjärilar i magen och högre puls. T.o.m Sam sa att hur ska du då känna dig imorgon om du nu redan är så här nervös? Jaa… jag har varit nervös hela veckan och det blir värre ju närmare loppet kommer.
Allt är klart inför morgondagen nu, så klart det kan bli. Pulsklockan är laddad, naglarna lackade, nummerlappen hämtad, resorben drucken och kläderna valda. Nu gäller det bara att ladda mentalt.
Imorgon kör vi!
Lite mindre blåst imorgon tack!
Sämsta idén någonsin
Ponera att självförtroendet inför lördagens maraton vacklar. Vad ska man då inte göra? Jo, gå in på diverse diskussionsforum och läsa om andra människors uppladdning inför maraton. Läsa om andra som sprungit betydligt mer och längre långpass än jag gjort och som undrar om de ska klara av att springa ett maraton. Jag läser om personer som sprungit 35 kilometer flera gånger och som är nervösa om de ska orka hela sträckan. Här sitter då jag som har som längst sprungit 27 kilometer… Hur ska jag då orka springa 42,194 kilometer om någon som sprungit 35 kilometer inte orkar det?!
Äsch! Det finns inte så mycket att göra åt saken mer. Imorgon hämtar jag ut nummerlappen och nu tänker jag bara äta och fokusera på positiva tankar. Jag kommer att fixa det. Jag kommer att fixa det. Jag kommer att fixa det…. Happy thoughts only 🙂
Det är över nu och miljoner frågor
Träningsprogrammet är slut, alla pass är sprungna och nu återstår ännu den lilla detaljen att springa maraton. I går sprang jag det sista träningspasset. Det blev en runda på knappa fem kilometer med 10 stycken intervaller på 30 sek. Allt kändes bra i kroppen och farten fanns i benen under intervallerna. Nu gäller det bara att lita på att all träning jag gjort är tillräcklig och att jag kommer att klara av att springa 42,194 kilometer på lördagen.
För tillfället vacklar självförtroendet… Innerst inne vet jag ju att jag på någon vänster kommer att klara av det, men som vanligt önskar jag att jag tränat mer. Jag har följt mitt program och bara missat några enstaka pass, men… Kanske jag ändå borde ha gjort si eller så. Sprungit fler långpass? Sprungit längre långpass? Sprungit mer/längre per vecka? Sprungit mer/längre per månad? Tränat mer styrka? Tränat mer rörlighet?
Usch, jag är så nervös! Tankarna bara snurrar. Vad ska jag ha på mig på lördagen? Hur mycket ska jag äta innan loppet? Vad ska jag äta under loppet? Ska jag våga ta sportdryck? Ska jag ha egen energi med? Var ska jag ha den eftersom jag inte vet vad jag ska ha på mig under loppet… osv. osv. osv…
Ni är alla jättesnälla när ni peppar mig <3
0Planer för veckan
Vad var det jag skulle göra den här veckan igen? Hmm… Det var nånting, men jag kommer inte ihåg vad. Var det kanske på lördagen? Aj, fan! Jag skulle visst springa maraton då!
Planer för den här veckan är bara att ladda. Äta, sova, stretcha, använda foamroller, dricka, äta lite mer och tänka positiva tankar. Lyssna på bra musik, komma i rätt stämning och ladda mentalt. Det kommer att göra ont, det kommer att vara jobbigt, men det kommer att vara värt det i mål. Det är det här jag kämpat och satsat för i ett halvår och på lördagen är det dags.
Nämnde jag att jag är nervös?
0Paniken
Alltså känslan när jag inser att det är knappa tre veckor kvar till mitt maraton. Jag vet ju när det är, men jag har på något sätt trott att det är långt in i framtiden. Idag bläddrade jag lite i min kalender och insåg att det är midsommar nästa vecka (hur hände det) och veckan efter är det redan dags att springa. Whaaat?!
Den här veckan börjar mitt träningsprogram trappas ner. Långpasset är bara 90 minuter i jämförelse med 120 min eller då när det var extra långt 200 min. Det långa intervallerna är 8 till antal i stället för 10 och det är mer fokus på korta snabba intervaller.
Nästa vecka sker sen ännu ytterligare en nedtrappning till 60 min långpass, korta snabba ruscher och de långa intervallerna slopas helt. Då ska jag i stället springa 45 minuter i ett och samma (högre) tempo. Och that´s it. Träningsprogrammet avslutat. Hur gick det till?
Plus den lilla detaljen sista veckan, spring 42,194 kilometer. Den ja, nämnde jag att jag är nervös?
En helt vanlig lördag i juni
Inspirerad av att Stockholm maraton springs idag, var planen för dagens löppass en långrunda. I träningsprogrammet stod det 200 minuter, vilket är 3 timmar och 20 minuter. Jättelångt. Så långt att jag drog mig för att sticka ut eftersom jag visste att det skulle bli jobbigt och jag hade inte någon större lust. Jag försökte förhandla med mig själv, kanske jag skulle fara i morgon istället. Till sist tog jag mig i alla fall i kragen, bytte om och for iväg innan jag hann ändra mig.
Väl ute var det som om olusten försvann. Vilket den allt som oftast gör, det svåraste är alltid att ta sig ut genom dörren. Det kan vara värt att påminnas om, även jag som tränar flera gånger i veckan har inte alltid lust, men jag gör det ändå, och plötsligt har jag fått till ett riktigt bra träningspass.
Jag hade planerat ut en runda i huvudet, kollat på kartan (jag och lokalsinne alltså) och mätt upp den med hjälp av google maps. Rundan skulle enligt det bli 28 kilometer. Det kändes väldigt långt och jag var osäker på ifall jag skulle klara av att springa så långt. Jag hade sprungit 12 kilometer när jag skulle vika av till vänster och till den utplanerade rundan. Jag tänkte i mitt stilla sinne att 28 kilometer inte kan stämma, det måste vara längre eftersom jag redan sprungit 12 och jag vek i stället av till höger. Den rutten har jag cyklat tidigare och ville minnas att den skulle landa på 25 kilometer.
Kroppen kändes pigg och kry hela vägen. Jag hade vatten med mig och dextrosol som jag tog med 30 minuters mellanrum. Under drickpausen gick jag, men i övrigt sprang jag hela tiden. Jag höll snittfarter som jag inte kunde förstå att var mina på långpass. Klockan visade stadigt 7:20, ibland betydligt snabbare 6:40 och ibland långsammare. Jag var helt chockad, hur länge skulle jag orka springa i det här tempot?
Hela vägen tydligen! OMG! Jag kunde t.o.m öka mot slutet. Det visade sig att det inte alls blev en kortare runda fastän jag vek av till höger. Totalt sprang jag 27,5 kilometer, så troligtvis hade jag kunnat vika av till vänster och orkat springa den rutten också. Idag var kroppen stark och pannbenet starkare. Det var bara glada och positiva tankar idag.
Det positiva med att bo i en liten stad är att man känner många. Jag vet var många bor och idag visualiserade jag att de personerna stod ute och hejade när jag sprang förbi deras hus. När jag blev trött tänkte jag att snart springer jag förbi det huset och där bor den och den personen och de står och hejar på mig. Visst orkar jag springa ända dit. Det orkade jag och fick sådan energiboost av det. Jag sprang med ett stort leende på läpparna idag och fick påminna mig att inte le som en fåntratt när bilar körde förbi. 🙂
Den här rundan var precis vad jag behövde med fyra veckor kvar till maraton. Jag vet nu att jag kommer att fixa det. Jag sprang för tusan 27,5 kilometer idag i medeltempo på 7:23. Sist som jag sprang över tre timmar var tempot 7:51. Någonting har hänt i kroppen och jag bara tackar och tar emot. Heja mig! Och tänka sig att jag inte hade lust att fara ut innan…
Äntligen lite fart
Jag har ju kämpat på med mina intervaller med varierande framgång. Ibland känns det som om ingenting händer, utan att jag bara står stilla i utvecklingen. Under dagens pass var det som om något skulle ha hänt och som om det äntligen lossnade.
Dagens pass var korta intervaller. Nu vet jag inte riktigt vad som är definitionen av korta och långa intervaller, men i träningsprogrammet jag följer heter de korta intervaller. I alla fall så var planen 4 x 3 minuter med 1 minut vila mellan varje intervall. En längre vila på 2 minuter och så allt på nytt igen.
Tre minuters intervaller är svåra för mig. De är inte korta korta (under minuten) där man (jag) kan springa nära max, men de är inte långa långa heller där jag kan ha ett långsammare tempo. Utan de är precis mitt i mellan och det är svårt att välja rätt tempo från början. Tempot blev som vanligt lite all over the place… Det var allt från 4:55 till 5:20. Har jag nämnt att jämnhet inte är min starka sida 🙂 Och jag veeet, löpband…
Idag var i alla fall känslan i passet riktigt bra, även om tiderna var olika. Det är det jag strävar efter nu när maraton börjar närma sig. En bra känsla i kroppen och tron att jag visst kommer att fixa det. Känslan av att träningen gett resultat och nu är det bara att få ut allting ur kroppen. Så småningom…
0
Hårdare träningsvecka på gång
Förra veckan var en lugnare träningsvecka, men den här veckan är det full satsning igen som gäller. Det är bara 45 dagar kvar till maraton nu. Hjälp! Igår sprang jag igen intervaller på dagen. Kanske inte det mest optimala att springa två intervallpass på raken, men det passade helt enkelt bäst så tidsmässigt.
Igår var det långa intervaller på schemat. 4 minuter i 7:00 tempo och 4 minuter i 5:45 tempo, gånger åtta. Benen kändes inte lika pigga som på söndagen och dessutom hade jag ett par tyngre skor på mig, så det blev extra jobbigt. Intervallerna blev lite ditåt, jag höll kanske inte riktigt 5:45 tempo på alla intervaller. Det var snarare 5:55.
Jag visste att det skulle bli kämpigt eftersom jag sprang intervaller även dagen innan, men jag hade helt enkelt inget annat val. Det fanns bara alternativet att springa dem på måndagen eller att skippa dem totalt. Och jag tänkte att ett intervallpass ändå är till nytta även om jag inte håller det exakta tempot.
Idag har jag vilat från all träning, men imorgon är det träning som gäller igen. Imorgon hade jag tänkt få till veckans styrketräning. Jag tänker ännu i maj köra styrketräningen som normalt, för att sedan i juni börja lätta upp den. Jag vill inte ha en tung känsla i benen på maraton. Nu försöker jag fokusera på att stärka upp benen och bålen så att kroppen ska orka ett helt maraton. Jag tycker att jag blivit starkare eftersom jag orkar hålla tempot bättre i backar och inte får mjölksyra i benen lika lätt. Eller så är det alla intervaller jag sprungit som gjort nytta?
0Vad har jag gett mig in i?
Det här med maraton alltså! Så spännande och skrämmande på samma gång. Jag har väl inte direkt berättat för folk att jag ska springa i sommar, inte så där personligen. Jag menar det står att läsa på bloggen, jag har lagt upp det på instagram och facebook, men alla läser inte där. Fast nu börjar folk få veta det i alla fall och frågar om det. Som igår t.ex frågade en på jobbet om det. Hen hade hört/läst att jag skulle springa i sommar och undrade om jag har tränat tillräckligt inför.
öhm… Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Jag vet ju inte ens själv. Jag läser tillbaka på mina inlägg från ifjol då när tanken också var att jag skulle springa maraton. Då tvivlade jag också på formen och förmågan och det slutade med att jag fegade ur och istället sprang halvmaraton.
Jag vet inte om jag är i bättre form nu heller. Samtidigt så följer jag (tränings) programmet till punkt och pricka. Jag tror att jag bara har skippat ett pass då när jag hade ont i ryggen. På basen av programmet borde jag klara av att springa maraton. Det är väl liksom det det går ut på?!
Men tankarna finns där. Vad tusan har jag gett mig in i? Det är jättelångt att springa maraton. Hur ska jag klara det? Har jag tränat tillräckligt? Jag blir lite ställd av den frågan, för okej i dagsläget har jag väl inte tränat tillräckligt och skulle väl inte kunna springa ett maraton. Men när jag väl står på startlinjen om två månader. Sen har jag gjort det och kan springa.
Visst?! Snälla svara ja på det 🙂
0