Tagg: maraton (sida 2 av 5)

Den här känslan

Den här bilden sammanfattar loppet bra. Strax efter målgång, knappt medveten om att jag blir fotad. Svettig och rödmosig i ansiktet, men fullständig lycka. Den känslan alltså! Bästa!

den här känslan

Race rapport kommer…

0

Fricking diamantmål!

Vilket lopp! Tallinn sviker aldrig och det här loppet går nog till historien. Jag ska skriva en längre rapport när jag hunnit samla mig och har mer tid. Men jag nådde alltså mitt diamantmål. Ett mål som var så svårt att jag knappt vågade säga det högt. Fasiken vad jag glad jag är.

diamantmål

Så.Jäkla.Stolt.

0

Positiva tankar gäller nu

Från och med nu gäller endast positiva tankar. Jag upprepar mitt mantra, jag kommer att fixa det. Jag kommer inte att vara den snabbaste löparen. Jag kommer knappast att se speciellt snygg ut vid målet. Stark däremot, det kommer jag att vara. Mitt pannben och envishet är inte att leka med och när man springer maraton är det bara en bra egenskap. Jag kommer att komma i mål. Tiden blir vad det blir, men i mål ska jag.

Jag ska tänka positiva tankar under loppet. Inga mentala dippar, utan glädje hela tiden. Det är kul att springa lopp. Jag ska njuta av stämningen, njuta av publikens hejarop och se det som en sightseeing runt en av mina favoritstäder i världen. Om än med hög puls, tunga ben, flåsig andning och en önskan om att det snart ska vara över. Nej, positivt tänkande var det ju! Jag kommer att ha låg puls, lätta ben, lätt andning och kunna springa i oändlighet. Varför skulle jag vilja att det är över? Det kommer att gå bra.

positiva tankar

Varför skulle det inte gå bra? Jag har gjort min träning, jag har sprungit mina pass och kroppen känns redo. Jag känner mig mer förberedd än i fjol och då gick det också vägen. Klart det gör det nu också. På söndagen klockan nio går starten. Då gäller det. Då ska jag plocka fram allt jag har och springa i mål med ett leende på läpparna. Vara stolt och nöjd över min prestation. Över att jag klarat av att träna långsiktigt, följa och genomföra ett program.

Heja mig!

0

Träningsprogram för maraton, all done

Nu har jag sprungit alla mina pass ur mitt träningsprogram för maraton. I flera månader har jag haft boken framme vid datorn och jag har varje dag kollat i den. Kollat framåt i programmet, både veckovis och längre framåt. Planerat vilka pass jag ska springa på vilken dag. Stressat över kommande långa långpass, hårda intervaller, tempopass. Idag var det sista passet och sista träningen inför söndagens lopp. Idag kunde jag lägga undan boken, tillbaka till sin plats i bokhyllan. Nu återstår bara den lilla detaljen att springa själva maraton.

träningsprogram för maraton

Även om jag har stressat över programmet, eller inte stressat, snarare tvivlat på min förmåga, har passen oftast gått bra. Det är inte alltid den bästa idén att läsa långt fram i ett träningsprogram. Tänka att om sex veckor ska jag springa långpass på över 200 minuter, när jag i dagsläget knappt orkar 120. Nja, men om sex veckor, då orkar jag. Jag har försökt tänka ett pass i taget och koncentrera mig på det. Tänka att varje pass för mig ett steg närmare mot maraton. Följer jag bara programmet ska det nog gå bra.

Ursprungligen hade jag tänkt att inte följa ett träningsprogram, men efter en dålig träningsmånad i juni, hoppade jag rakt in i programmet. Jag började tvivla på min egen förmåga att få till maratonträningen på ”rätt” sätt och valde istället att lita på andra. Känslan har varit bra hela tiden och jag hoppas att det bådar gott inför maraton.

Idag var det sista löppasset en runda på knappa 5 kilometer. Små snabba ruscher i mitten av passet, men i övrigt lugnt tempo. Sträcka på benen och känna på kroppen inför söndagen. Allt känns bra, inga skavanker och pigga ben. Suget och pirret att springa ökar för varje dag. Nervositeten ökar också. Det börjar kännas som om någonting är på gång. Huvudet har kanske inte riktigt hängt med ännu, men kroppen reagerar. Magen har varit lite orolig och sömnen sämre.

Visst hejar ni på mig?

0

Det börjar bli nervöst

Jag har inte känt mig speciellt nervös inför söndagens lopp. Jag har mest varit ivrig och pepp på att springa lopp igen. Jag har kanske inte riktigt fattat ännu att det är på söndagen jag ska springa. Igår kväll fick jag mejl från organisatören för Tallinn maraton. Där stod om programmet, starten, målgång, startnumret, var expon är… Allt som man kan tänkas behöva veta inför. Jag kände genast hur pulsen gick upp några slag och att det plötsligt blev nervöst. Det var som om det blev verkligt, som om jag fattade att jag ska springa maraton på söndagen. Maraton!

När man anmäler sig till Tallinn maraton ska man ange ungefärlig sluttid. Inte som på Paavo Nurmi där man ställer sig var man vill i startledet, utan här är det startgrupper. Jag är i startgrupp fyra av tio och jag undrar, vad satte jag för tid riktigt. Varför startar jag så långt fram? Inte för att det spelar någon roll egentligen. Det är alltid trångt i starten oberoende och världens tjurrusning innan jag hittar min egen takt. Men det är förstås lättare om alla runtomkring mig springer i ungefär samma tempo.

Nu ska jag ännu jobba i tre dagar, innan vi reser på lördagen. Det är kanske bara bra, så har jag annat att tänka på. Inte gå här hemma, vara nervös och orolig. Fast jag börjar känna pirret. Det börjar kännas verkligt och som om det är väldigt snart jag ska springa.

IIIIIIIIIKK!

 

0

Vad tusan ska jag ha på mig?

Rubriken kunde även heta varför finns det bara rosa kläder? Mina klädbekymmer inför maraton fortsätter. Det är främst överdelen jag inte bestämt mig för. Jag har både blåa och svarta shorts eller knälånga tights. Med dem är det inget problem. Strumpor har jag i alla världens färger, inga bekymmer där heller. Men överdelen, jag har rosa, neongult, orange, turkost, grönt… Jag har i typ alla andra färger förutom blått, vitt eller svart. Det är klart att jag inte måste springa i klädkoden för Tallinn maraton, men det hade varit kul. Jag har i min egen idioti skjutit upp problemet över vad jag ska ha på mig. Jag har tänkt det skulle gå enkelt att hitta en t-shirt i rätt färg. Det är det inte.

Igår innan jobbet var jag till de tre sportbutiker som finns i Skanssi, Intersport, Stadium och XXL. Jag hittade en massa fina kläder, men tyvärr i helt fel färg. Allt var rosa, lila eller ännu mera rosa. Jag hittade en (!) blå t-shirt som hade varit perfekt, förutom att den var alltför lång. Hur svårt ska det vara att hitta en vit t-shirt? Eller ens en blå eller svart? Det verkade inte svårt att hitta i den färgen på männens avdelning… Jag gick ut ur butikerna frustrerad och fortfarande med inget att ha på mig.

23 dagar kvar

Jag har visserligen både en vit och en blå t-shirt här hemma, men de är båda t-shirts från andra lopp. På den ena står det Paavo Nurmi maraton över hela bröstet och på den andra Graceloppet. Jag är inte direkt sugen på att springa i dem heller. Jag vill ha en fin. Hellre då att jag springer det jag vill, än i någon halvdålig bara för att matcha klädkoden. Och har jag en neongul t-shirt lär jag ju sticka ut ur mängden i alla fall 🙂

0

Jag och min boll

Den här veckan kommer jag att spendera mycket tid med min boll. Jag kommer att använda min triggerboll till att rulla benen. Jag vill göra allt för att ha så pigga ben som möjligt på söndagen. Jag ska yoga, stretcha, rulla med foamroller, använda bollen till massage. Allt. Kommer det att hjälpa? Vet ej, men försöka duger.

Jag fattar inte att det är på söndagen jag ska springa. Det är som om det inte registrerats ännu. Jag vet ju det, men ändå inte. Samtidigt blir jag nervös bara av att skriva om det. Hur nervös kommer jag inte att vara på söndagen sedan? Jag vet att jag kommer att fixa det. Jag känner mig redo, men det är ju för tusan att maraton. Vet ni hur långt det är?! Det är jättelångt.

Jag försöker att inte tänka på det. Jag ska bara ta en dag i taget den här veckan. Se det som vilken vecka som helst. Rulla med bollen idag. Ett lätt styrketräningspass imorgon. Ett kort och lugnt löppass på torsdagen. Vila, äta, sova. Äta lite mer. Stretcha lite mer. Som vilken vanlig vecka.

Fast vem försöker jag lura egentligen? Det är inte en vanlig vecka. Det är maratonveckan…

0

En vecka kvar

Om en vecka vid den här tidpunkten har jag redan sprungit i dryga timmen. Det är bara en vecka kvar till Tallinn maraton. Ju mer jag tänker på det, desto nervösare blir jag. Samtidigt är jag väldigt ivrig på att få springa lopp igen. Jag kommer att hinna ångra mig många gånger innan ännu och önska att jag inte anmält mig. Önska att jag anmält mig till halvmaraton istället för maraton. Fast dubbla sträckan måste väl betyda dubbel glädje vid målgång?

Formen finns där och jag tycker att mina senaste löppass gått bra. Kroppen har känts pigg och fräsch och jag hoppas det håller i sig. Jag vill springa i mål med en bra känsla. Jag inser att det kommer att göra ont, men jag vill att pannbenet ska vara starkt. Inga mentala dippar under loppet, utan positiva tankar hela tiden. Jag kommer att fixa det. Jag kommer att fixa det. Jag kommer att fixa det. Jag upprepar det för mig själv hela tiden och läser min race report från i fjol för att komma i stämning.

Jag har inte kollat speciellt mycket på banan i Tallinn. Jag vet att det är ett varv vi springer. Jag vet var start och målgång är. Jag vet den ungefärliga rutten, men inte mycket mer än det. Jag har inte kollat var vätskestationerna är. Jag vet inte vad som serveras vid dem. Borde kanske kolla upp det, ifall jag vill ha med egen energi. Fast det lär jag nog göra oberoende. Jag vill inte riskera löparmage under loppet.

En vecka kvar alltså. Nämnde jag förresten att jag är nervös? Ivrig och nervös på en och samma gång 🙂

0

Test av hörlurar inför maraton

Jag har funderat ifall jag ska springa med musik i Tallinn eller inte. Tidigare sprang jag alltid med musik. Oberoende om det var lopp, långpass, intervaller, mysrunda runt kvarteret… Jag hade alltid telefonen med mig i en sån där ficka man hade på armen. I något skede slutade jag för det var alltid något som störde. Musiken hackade, hörlurarna hölls inte på plats, sladden var i vägen, telefonen skumpade. Jag vet inte hur många hörlurar jag har förstört. Det är ett antal. Det visar sig att de visst inte tycker om när man (jag) rycker i dem hela tiden, eller springer i regn, eller svettas mycket. Jag har alltid bara haft billiga versioner, för tja, förstör saker…

test av hörlurar

Under mina långpass på motionsslingan sprang jag ibland lyssnandes på podd, ibland musik och ibland utan. Jag tyckte att jag fick en boost i löpningen när jag satte på musik. Det hjälpte mig att fokusera på annat när jag blev trött och jag fick energi av det. Därför tänkte jag att jag kunde ha med hörlurar under maraton också, och sedan välja ifall jag vill lyssna eller inte. De hörlurar jag använt mig av har fungerat hyfsat, men de har varit med sladd och jag tycker den är i vägen. Dessutom vill jag inte under loppet börjat fippla med en sladd och försöka få den instoppad i blusen och kämpa med det.

Vad gör man då? Jo, man beger sig till Clas Olsson, köper de billigaste bluetooth hörlurar (utan sladd) det finns och hoppas på det bästa. Jag har testat dem en gång tidigare, men då började det ösregna mitt i passet. Då hölls de inte på plats alls, men jag skyllde på regnet. Jag skulle springa med dem när jag sprang hem från jobbet förra veckan, men då fick jag dem inte att fungera. Jag har inte tänkt springa med musik hela vägen i Tallinn, utan bara plocka fram vid behov. Därför gjorde jag likadant förra söndagen. Jag hade sprungit kanske fem kilometer, när jag bestämde mig för att lägga på musiken. En kilometer senare hade jag fortfarande inte heller fått bluetooth att fungera, så jag gav upp.

Idag var det dags för sista långpasset, en timmes löpning. Det var nu eller aldrig. Nu skulle jag testa hörlurarna en sista gång. Jag fixade med allt här hemma innan jag for ut. På med bluetooth, på med musiken, telefonen i midjeväskan och iväg. Jag kom inte ens två kilometer innan jag var beredd att slänga lurarna i diket. De hölls INTE på plats. Jag fipplade, jag justerade, jag fixade. Nej! Jag kommer så inte att springa med dem i Tallinn. Jag tar mina gamla. Sladden får väl hänga utanför blusen då, de hålls i alla fall i öronen.

Springer du med musik? Vilka hörlurar använder du? Jag inser att det inte är det smartaste att köpa de billigaste som finns, men jag har på riktigt testat och förstört säkert 10-15 stycken. Jag är rädd för att den dyrare version inte alls är bättre…

0

Starkt pannben och starka ben

På träningsschemat idag stod det tuffaste passet innan maraton. Kanske det tuffaste passet i hela schemat? Åtminstone för såna som mig som helt klart hellre springer långt än snabbt… Passet är jobbigt både för kroppen, men kanske ännu jobbigare mentalt. En chans för mig att öva upp mitt pannben inför maraton. Planen var att springa 40 minuter i 5:50 tempo. Plus en uppvärmning på ungefär tio minuter och en lika lång nedvarvning. En timme totalt.

Jag tycker att den här typens pass är de jobbigaste för det blir aldrig någon vila. Intervaller är jobbiga på sitt sätt, för då är tempot ännu högre, men då får jag i alla fall vila mellan varven. Nu är det jobbigt efter tio minuter och då är det fortfarande långt kvar. Pulsen blir högre och högre, kroppen blir trött och jag vill inget annat än stanna. Tempot var ungefär det samma som på mitt tio kilometers lopp, men utan publikstöd och tävlingspepp. Bara jag, mitt flås och mitt pannben. Inte sänka tempot, inte stanna, utan fortsätta. Du orkar nog! Kämpa!

starkt pannben

All den träning jag lagt ner på maraton, har haft effekt. Idag var mitt pannben starkt och jag saktade inte ner fast det var tungt. Kroppen svarade och benen pinnade på. Det var inte speciellt vackert, men jag tycker att mitt löpsteg ser bra ut fast jag är trött. Sam råkade just komma hem för lunch när jag var ute och sprang och fotade mig. Dessa är tagna när jag har ca fem minuter kvar av 40 minuter. Ansiktet och grimaserna är något annat än snyggt, men jag sprang.

Nu ska jag mysa med känslan en stund. Veta att jag kan, att farten finns där och att jag är stark. Jag kommer att fixa det. Jag kanske inte ler igenom hela loppet, men jag kommer att komma i mål. Jag lär grimasera, frusta och pusta sen också. Men på målrakan ska jag minsann le. Armarna i skyn och veta att jag fixat ännu ett maraton. Jag blir nästan lite tårögd nu när jag tänker på det och skriver om det…

0
« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑