Jäkla skitväder! Får man säga så? Även om jag kanske inte tycker om att springa när det är jättevarmt och sol, är det ändå bättre än ösregn. Planen var 25 kilometer, det blev strax över 20. Det regnade för mycket.

Det hade lovats regn, men det regnade inte när jag bytte om. Jag tänkte att jag hinner. Precis när jag steg ut genom dörren började det regna och sedan slutade det aldrig. Ibland mer, ibland mindre, men alltid regn. Regn, regn, regn. Ösregn, duggregn, små droppar, stora droppar. Till sist spelade det nästan ingen roll, jag var redan så blöt att jag knappast kunde bli blötare.

Planen var att springa ett liknande upplägg som förra veckan. Springa i 27-28 minuter och gå 2-3. Det är lätt att hålla koll på och jag får springa en längre sträcka i ett svep. Det fungerade bra och kroppen orkade, men vädret. Vädret! Mot slutet bestämde jag mig att strunta i att gå och bara springa på. Jag tyckte att jag blev så kall under mina vilopauser och kroppen orkade springa. Lika bra att springa hela tiden då.

Jag är nöjd över tempot, speciellt mot slutet. Jag hade en bra känsla hela tiden och kunde trycka på. Till och med öka mot slutet. Det är just en sån här känsla jag vill ha på slutet av maraton. Att det finns tryck i benen trots att jag redan sprungit långt.

20 kilometer är kanske inte riktigt vad jag hade hoppats på att springa den här veckan när jag för en gångs skull har tid till långpass, men det är ändå bättre än säg 12. Imorgon lovas det bättre väder och kanske jag springer en liten kort runda då också. För att samla mer kilometer och springa på trötta ben. Kanske jag på det sättet får en känsla av ett långt långpass.

Jag följer ju inte ett träningsprogram inför maraton, men självklart har jag en plan i alla fall. Långpass, intervaller, mängdträning blandat med styrka och cykelpass. Förra söndagen kollade jag i Stora löparboken för kvinnor, varifrån jag tidigare har följt ett maratonprogram. Jag ville se lite var jag borde ligga. Hur långa långpass borde jag springa. Då var jag tvungen att se när maraton är och räkna bakåt. Tydligen är det bara nio veckor kvar. Jag fick lite panik när jag insåg att det bara var nio veckor kvar. Hinner jag komma i maratonform tills dess? Speciellt när det inte blev något långpass förra veckan?

Men som vanligt krävdes det bara ett bra långpass för att jag ska känna att jag är tillbaka igen. Över 23 kilometer, varv på varv på varv på spånbanan. Det är kanske lite tråkigt att springa där, men logistiken fungerar. Jag tycker ändå att det viktigt att jag övar mig på att äta och dricka. Dessutom vet jag inte om jag skulle orka springa lika långt med lika högt tempo, om jag inte hade vatten och energi med mig.

För att öva på att springa längre sträckor, har jag istället mitt mängdpass. Då är syftet att springa hela vägen. Inte lika långt som på mitt långpass, men ändå över tio kilometer. Just nu tycker jag att mitt upplägg fungerar.

Jag är nöjd över hur kroppen orkar och hur lätt jag kan springa 23 kilometer. Klart att det är tungt, men jag blir ändå fort pigg igen. Kroppen känns fräsch efteråt och inte som om det var en maxprestation. Jag har inte ont eller stela ben efteråt, utan jag är pigg och kry. Härifrån är det bra att bygga vidare. Nästa vecka blir det ett lite längre långpass igen.

Skam den som ger sig, så idag begav jag mig mot spånbanan igen. Jag har inte fått några men efter min vurpa förra veckan, förutom en massa blåmärken. Men benet är inte sjukt och hindrar mig inte från att springa, så långpass på spånbanan it is. Fast den här gången bestämde jag mig för att bara springa det kortare varvet. Skippa den branta backen helt.

Idag var det inte lika varmt som det varit de senaste veckorna, men jag gillar ändå att springa på spånbanan. Det är enkelt att cykla dit, ha med mig vatten och energi, och sedan bara springa varv på varv på varv. Eftersom det inte var så varmt och jag valde att springa det kortare varvet, sprang jag två varv innan jag pausade för drickpaus. Dricka lite och fortsätta springa.

Jag tycker att det är bra övning inför maraton. Jag vet att jag kommer att bli trött då också, men att tvinga mig själv att fortsätta springa i alla fall. Vila vid vätskestationen, men sen fortsätta springa. Springa på trötta ben, och inte bli för bekväm med att gå. Kämpa vidare bara. Se det som ett delmål, spring till vätskestationen, sen får du vila.

Idag var planen att springa 20 kilometer, men det blev hela 22. Det är det längsta jag sprungit sedan maraton förra hösten. Jag vet inte om jag någonsin inför tidigare maraton, har sprungit över 22 kilometer med så många veckor kvar tills loppet. Jag tycker att det är ungefär i mitten på juli (med loppet i september) som längden på långpasset brukar börja öka till över 20. Hur som, det är kul att det funkar att springa långt nu redan.

Eftersom jag idag sprang 22 kilometer och fortfarande med en bra känsla i kroppen, siktar jag på att öka distansen igen nästa vecka. Antagligen blir det ett långpass på spånbanan då också. Det är ett fungerande koncept just nu.

Ibland följer jag Garmins förslag på träningspass, ibland inte. Det beror lite på vad den föreslår och vad jag själv hade för plan. Ifall jag ska springa långpass, då springer jag långpass och inte snabba intervaller om Garmin föreslår det. Men ifall jag redan själv hade tänkt springa intervaller, men inte bestämt mig för vilken typ, då kan jag göra som klockan säger. Och ifall som på måndagen, jag redan hade som tanke att springa halvlångt och Garmin råkar föreslå basträning 73 minuter, då gör jag det.

Det är det här jag har saknat i maratonsatsningen. Jag har sprungit långpass, jag har sprungit ett snabbare pass, men jag behöver mer mängd. Då passar basträning, eller grunduthållighet, utmärkt. Precis vad jag behöver för att få ett högre veckototal. Ett lite längre pass, tvåsiffrigt, men inte lika långt som ett långpass. Mer med fokus att springa hela vägen, för det är en kortare distans.

Och sprang hela vägen, det gjorde jag. Jag borde väl egentligen inte bli förvånad eftersom mina pass den senaste tiden känts bra, men jag blir fortfarande förvånad över hur bra det går. Garmin föreslog  73 minuter i 6:55 tempo. Jag trodde nästan inte att jag  skulle orka springa så länge i så högt tempo. 6:55 är ändå högre än mitt långpasstempo och 73 minuter blir ändå över tio kilometer. Men tydligen har mina snabba pass gjort någon för farten och mina långpass gjort något för uthålligheten, för jag hade inga problem med passet. Det gick hur bra som helst, det var inte ens tungt.

Är det nu jag är i den där formen jag drömde om på vintern? Där jag kan springa milen utan problem vilken dag i veckan som helst. Att tio kilometer inte är ett långpass längre, utan standard. Att jag dessutom springer hela sträckan.

Det går hela tiden framåt med löpningen. Varje vecka blir det ett lite längre långpass och att springa 20 kilometer under maj känns inte alls omöjligt. Idag blev det 16,5 vilket är ungefär en kilometer längre än förra veckan. Nästa vecka siktar jag på 18 för att sedan sista veckan i maj springa 20. Det är väl inte såå viktigt att jag springer exakt 20, men jag vill se en progression. Att det går framåt och att jag springer längre sträckor. Det är det jag just nu tycker är viktigast i maratonsatsningen.

Så småningom vill jag börja springa mer intervaller. Springa längre sträckor även på vanliga pass. Inte bara springa ett långpass i veckan och sedan korta pass. Utan ett långpass på över 15 kilometer, ett vanligt pass på ungefär 10 kilometer och så ett intervallpass där sträckan inte är det viktigaste. Då är tempot viktigare. Kanske en cykeltur per vecka och så styrketräningen. Måste. komma. ihåg. styrketräningen.

Hittills har jag faktiskt varit riktigt duktig med den. Jag har inte skippat styrketräningen. Jag gör ett pass i veckan, men nu handlar det mer om att underhålla det jag byggt upp under vintern. Ben, armar och axlar och lite core. Jag borde säkert träna mer core, men det är fortfarande jättetråkigt. Så länge jag gör något är jag nöjd. Nu kommer löpningen att ta över mer och mer. Nu börjar maratonsatsningen.

Jag tycker fortfarande att längden på passet är viktigare än att jag springer hela sträckan. Därför var dagens löptur en repris från förra veckan. Gå den första hundra metern av varje kilometer, spring nio hundra. På det här sättet orkar jag mer och får till ett längre pass än om jag skulle vara tvungen att springa hela vägen. Små pauser hela tiden och något att se framemot.

Det har idag gått två veckor sedan Tallinn maraton. Är jag redo för löpning nu? Tja, kanske. Suget börjar åtminstone finnas där. Jag har den här veckan varit på tre promenader. Den första promenaden på tisdagen kändes ännu lite tung, och som om jag hade sega ben. Efter det har det bara känts bättre och bättre. Kanske jag är redo för löpning igen.

Jag tror i alla fall att jag är redo att testa att springa. Förstås, kort och lugnt, men en runda runt kvarteret. Så kort och lugnt att det knappt känns värt att byta om. Hösten är den bästa tiden för löpning och nu har det verkligen varit fint höstväder. Det har nästan varit lite synd att jag inte kunnat springa. Men det har varit helt skönt att bara gå också. Ta det lugnt, lyssna på podd och inte behöva pressa mig eller springa intervaller. Jag har inte ens bytt om till träningskläder, utan gått i vanliga kläder.

Nu känns det i alla fall som om jag är redo för tuffare träning igen. Med tuffare menar jag mer än promenader. Inte långpass, inte intervaller, men ändå få upp pulsen och flåset lite. Få känna att jag tränar och byta om till träningskläder. Känns det för tungt och att kroppen börjar protestera, kommer jag självklart att backa. Återgå till promenader eller vila helt. Nu behöver jag inte pressa kroppen mer, det har jag gjort inför maraton och sedan själva loppet. Nu kan jag faktiskt ta det lugnt och träna det jag vill. Eller inte träna alls.