Mina två vilodagar har bara gjort gott för formen. Jag blir alltid lite orolig när jag vilar ett längre tag, tänk om jag tappar allt. Nu är två vilodagar ingenting, men när löpformen varit lite si som så, blir jag extra orolig. När det känns som om det äntligen vänt, vill jag bara springa hela tiden. Tänk då om två dagar utan träning gör att jag tar flera steg bakåt igen? (och logiskt sett, vet jag ju att det inte gör det, men hjärnspöken…)

Idag har jag varit ledig hela dagen och det var äntligen dags för en löprunda. Den här veckan är tanken att jag ska träna som normalt (som jag gjorde innan maraton alltså), med lite mera mängd och med längre rundor. Jag skulle gärna springa upp mot 30 kilometer igen per vecka och dessutom träna styrka en gång. Förra veckan blev det knappa 20 kilometer fördelat på tre rundor och ett pass styrka. Det kändes bra i kroppen och som om jag kan öka på träningsmängden.

Dagens runda blev ett steg i rätt riktning igen. Det blev strax över nio kilometer, vilket är distansrekord sedan maraton. Jag hoppas att jag kan springa en längre runda ännu i slutet av veckan, gärna över milen. Och kanske ett snabbare pass på fem-sex kilometer… Då blir veckototalen ca 25 kilometer, fem kilometer mer än förra veckan. Sakta, men säkert börjar jag komma dit jag vill vara träningsmässigt.

Kroppen är rätt fantastisk ändå!

Det känns som om löpformen sakta börjar komma tillbaka. Idag sprang jag igen en runda och även om jag sprang igår också kändes kroppen fräsch. Idag blev det t.o.m en snabbare runda. Så pass snabb att jag ett tag funderade på om klockan inte stämde, för det var tider som jag inte sprungit i på länge.

Det känns skönt att veta att jag kan springa två dagar på raken och inte känna något i kroppen. Nu kommer jag att vila i två dagar. Det hade jag annars också planerat, men det blev ändrade jobbplaner, så nu blev det i vila på grund av det. Det är säkert riktigt bra för mig att vila, jag ska inte förivra mig alltför mycket även om löpningen känts bra de två senaste gångerna.

Nästa vecka har jag tänkt börja strukturera upp träningen mer. Kanske springa lättare intervaller, typ fartlek, och kanske få till ett lite längre pass, gärna över tio kilometer. Fortfarande ganska kravlöst, inte pressa mig till blodsmak, men inte kanske jogga runt kvarteret tre kilometer.

En galen hoppbild fredagen till ära, det bjuder jag på 🙂

Efter mitt maraton har löpträningen gått lite sådär. Jag har medvetet valt att ta det lugnt och jag har haft varierande lust till att springa. En bidragande orsak till (o)lusten har varit att de pass jag sprungit inte alltid känts bra. Det har varit problem med flåset, benen har varit tunga, det har gjort ont än här än där… Plötsligt blir tröskeln till att springa mycket högre, för tänk om även detta pass känns dåligt?!

Mina rundor har hittills varit lugna och kravlösa, runt kvarteret typ. Ibland tre kilometer och ibland det dubbla, men aldrig längre än det. Idag kände jag att jag ville testa på att springa längre. Jag har mitt kommande halvmaraton i september och även om jag tidigare skrev om att jag skulle träna kravlöst fram till augusti, så kan jag inte lulla runt i all oändlighet. Även om jag har grunden och vet att jag kan springa ett halvmaraton, så springs det inte halvmaraton med tre (eller sex) kilometers rundor.

Jag ville ha en boost för självförtroendet och veta att jag fortfarande kan springa långt. Idag var tanken att springa längre, med längre menar jag längre än jag tidigare sprungit post maraton. Jag fick precis det jag var ute efter 🙂 Rundan landade på nästan nio kilometer och var en riktigt bra en.

Det var varmt idag och jag sprang i gassande sol. Vem springer mitt på dagen när det är som varmast och solen står som högst? Jag som dessutom inte springer bra i värme… Trots värmen blev rundan lyckad. Jag kunde springa nästan hela vägen, jag valde att gå i vissa uppförsbackar, men det kändes aldrig olidligt. Det är skönt att veta att jag fortfarande kan springa långt och det här var igen ett steg i rätt riktning. Snart kan jag börja göra upp en plan inför halvmaraton och börja träna mer strukturerat.

Det går lite sådär med min träning för tillfället, eller snarare med min löpning. Yogan däremot har blivit riktigt kul och jag testar en ny video nästan varje dag. Med löpningen känns det som om vartannat pass är bra och det känns som om jag är ”tillbaka” efter maraton och kan börja träna som jag vill igen. Vartannat pass är mindre bra och det känns som om jag aldrig sprungit tidigare. Inget fungerar, benen är tunga, flåset är inte med, pulsen är hög och pannbenet sviker.

Samtidigt försöker jag att inte tänka så mycket på det, inte stressa utan bara springa på känsla och lust. Det är faktiskt bara tre veckor sedan jag sprang mitt maraton, så det är inte så konstigt om inte kroppen är riktigt återhämtad ännu. Jag vet ju det, men tja… Jag stressar.

Idag bestämde jag mig i alla fall för att springa en runda innan jobbet. Jag har inte sprungit sedan fredagen och nu var jag sugen igen. Jag hade pulsklockan på (jag är inte riktigt där än att jag kan springa utan den), men. Jag hade bestämt mig för att inte kolla på klockan förrän hemma. Bara springa i det tempot som känns bekvämt och lyssna på kroppen. Inte kolla tempot, inte kolla pulsen, inte kolla sträckan, bara tass tass tass. Ett ben framför det andra och så kollar jag sedan hemma först på resultatet.

Nu blinkade klockan till vid varje kilometer och angav tempot, så helt ovetande var jag ju inte om vad jag höll för tempo. Det var dock inte ett maniskt stirrande på klockan hela tiden och jag kollade faktiskt bara på klockan när den pep. Idag kändes löpningen bättre igen. Jag vet inte om det beror på att jag inte kollade på pulsklockan eller om det bara var bra dagsform idag. Hur som helst kändes det som om det var ett steg i rätt riktning.