Gårdagens benpass resulterade inte i så jobbig träningsvärk som jag trodde det skulle göra, jag bestämde mig därför för att springa idag. Visst benen var stela och det var inte det snabbaste passet i mannaminne, men jag sprang. All träning är bra träning eller hur var det nu igen? Trots stela ben var rundan riktigt bra. Andningen fungerade bra och pulsen var låg. Eller tja, låg-ish.

Jag har funderat på ifall jag ska ge det här med lågpulsträning ett till försök. Åsa, hur går det? Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Jag vill ju bli snabbare och med lågpulsträning blir jag inte det. Inte till en början i alla fall. Då blir jag snarare långsammare och så blir jag frustrerad och struntar i det hela. Jag har gett det några försök tidigare, det mest seriösa var ungefär för ett år sedan vid den här tidpunkten.

Jag tyckte mig se en förbättring där efter 4 månader, eller kanske det var snarare sex månader. Sen kom jag av mig när vi åkte på resa och jag tränade inte alls typ. Efter resan inledde jag sedan min maratonträning och då följde jag i stället  det programmet och struntade i pulsen. Hela projektet rann ut i sanden just precis som jag började ana en liten förbättring. Jag är ändå nyfiken på ifall det hjälper, ifall jag får någon effekt av det. Samtidigt är jag kanske inte ännu mentalt förberedd på att börja ”springa” långsamt igen. Jag är inte snabb i dagsläget heller och att springa ännu långsammare känns tufft mentalt. Då pratar vi inte längre ens om att springa, utan det är gåpauser mest hela tiden för att hålla pulsen i styr.

Jag måste fundera vidare på saken. Jag har inga inplanerade lopp, så jag kan låta farten sjunka utan att det gör något för formen. Det är snarare mitt huvud som lider. Det är inte kul att känna sig långsammast i världen och tassa på i farter jag sprang i då när jag började springa. Man (en=jag) tycker ju att jag borde ha blivit snabbare under åren, inte ta flera steg bakåt…

Dagens löppass kändes helt klart bättre än förra veckans försök till löpning. Mycket kanske har suttit i huvudet och jag har lärt mig att jag inte skall stirra mig blind på pulsklockan. Ibland är det bra för mig att springa enligt känsla.

Jag har tydligen haft strul med min pulsklocka utan att jag vetat om det. Idag när jag sprang min runda så visade klockan först okej puls, men sedan började den sakta krypa uppåt. Uppåt som i plötsligt visade den 194. Så hög puls hade jag garanterat inte. Jag har aldrig sådan puls, inte ens fast jag springer intervaller på max. Dagens runda hade tills dess bara varit ett lufsande, med kilometertider kring 8:00.

Jag insåg att klockan inte fungerar som det ska och beslöt mig för att sluta med lufsandet. Eftersom jag ändå inte kan springa enligt tänket lågpuls, kan jag lika gärna springa så fort som jag känner för. Jag insåg även att fredagens pass kanske inte var så dåligt som jag trodde sen heller.

Jag hade bara fokuserat på vad pulsklockan visade. Eftersom pulsen bara steg och steg då också och jag hela tiden fick stanna och gå för att ens försöka få ner den, blev jag så frustrerad till slut att jag stängde av klockan, avbröt passet och gick hem. Kanske helt i onödan eftersom det bara var klockan det var fel på. Jag funderade lite på fredagen att är jag faktiskt så andfådd och känns det så tungt som klockan visar att det borde vara. Men jag litade inte på min egen känsla, utan blev bara irriterad och sur.

Lesson learned!

Igår sprang jag igen min trogna testrunda för att se om det går framåt med min lågpulsträning. Det var nu tredje gången jag sprang den sedan jag började igen med att springa med låg puls i början av augusti.

I början av augusti tog rundan 47:48, medeltempo 7:34, puls 148. I början av september tog samma runda 47:05, tempo 7:30 och puls 146. Igår 46:32, tempo 7:16, puls 149. Så det går ju framåt/bättre, men jag hade gärna sett en större förändring.

Igår blåste det i.o.f.s stormvindar, så det påverkade säkert resultatet. Jag vet att jag har sprungit snabbare och med lägre puls under andra pass. Samtidigt är det onödigt att spekulera, det var det här jag sprang på igår. Punkt.

Det är kul att följa med utvecklingen i alla fall, att märka att det faktiskt går framåt. Ibland känns det som om det inte händer något, men bevisligen har något hänt sedan jag började i augusti. Babysteps. Hiljaa hyvää tulee, som man säger på finska. Det betyder ungefär skynda långsamt.