Jag hade tänkt göra min yogautmaning i december, med start den första. Hur blir det med pulsträningen då? Jag som samtidigt hade planerat att komma igång med att springa enligt pulsen igen…

Mja… Jag tror faktiskt att jag väntar lite med pulsträningen. Jag ska börja med det, men det får bli tills nästa år tror jag. När jag skrev att jag börjar i december, hade jag inte insett att december är om två dagar 🙂 Jag trodde på något underligt sätt att det var långt dit ännu och att jag skulle ha mer tid att förbereda mig. Nu när jag dessutom ska göra min yogautmaning tror jag att det är bäst att jag fokuserar på en sak. Den här gången väljer jag yogan. Inte både yoga varje dag och börja på nytt upplägg i löpningen.

Jag tänker fortfarande springa, men mina pass kommer att gå enligt känsla och dagsform. Så att sen när jag börjar med pulsträningen är jag redo för det. Jag har ”fått” springa i valfri fart, valfri längd och fått det ur kroppen och sedan kan jag fokusera på pulsen. Dessutom har jag två gånger blivit tipsad om att göra ett maxpulstest för att se var jag ligger. Att justera pulsvärden efter åldern kanske inte alltid är det bästa sättet att gå tillväga. Tack för tips Malin!

Ifall jag känner att jag vill springa enligt pulsen i december under något pass är det helt okej. (daah, jag får ju självklart göra som jag vill, jag satsar inte direkt på OS 😉 ) Planen är att mina löppass i december ännu ska vara fria och sedan i januari börjar jag med pulsträningen. Då har jag förhoppningsvis sprungit ett maxpulstest och vet vad jag ska ligga i för puls och zoner. Jag bävar lite för testet, det verkar ytterst jobbigt och tungt.

Jag har skrivit om det tidigare, om mina planer på att ge det här med pulsträning ett till försök. Jag har behövt förbereda mig mentalt för vad det kommer att innebära. Jag tycker inte att jag är snabb annars heller och att behöva springa enligt pulsen och springa ännu långsammare är tufft. Inte för kroppen, men mentalt är det jobbigt. Det är inte att tala om att jag springer, utan det är lufs/jogg/gågg/ tass tass tass tempo. Och hur långsamt jag än ”springer” är pulsen för hög och jag är tvungen att gå. Och gå. Och gå.

Det finns alltid de som beskriver saker mycket bättre än jag själv. Vill du läsa mer om principen kring pulsträning tycker jag att du ska titta in hos Åsa. Hon har också börjat igen och jag läser med spänning hur det går för henne. Jag ska då alltså springa i pulsspannet 137-147 (enligt formel 180 minus ålder). Jag har fuskat lite och håller mig på 150. Det börjar bra det här, fuskar direkt 🙂

Idag var dagen det skulle ske. Jag skulle springa mitt första pass enligt pulsen. Eftersom gårdagens pass inte var någon höjdare, men jag fortfarande ville springa idag, tänkte jag att det var en perfekt möjlighet att börja med pulsträning igen. Jag hade siktet ställt på långpass, vilket passade utmärkt eftersom man helst ska springa över 90 minuter när man satsar på lågpulsträning. Jag kände mig pigg i benen, förberedd mentalt och hade all tid i världen att lufsa runt. Ut genom dörren och iväg.

Strul med pulsklockan

Nästan genast när jag började märkte jag att jag hade problem med pulsklockan. Ibland kan den visa helt tokiga värden. Antingen går pulsen inte upp alls, den visar konstant samma värde eller så är det tvärtom som idag. Pulsen gick uppåt hela tiden, i något skede var den uppe i 189. Även om jag stannade och gick så fortsatte pulsen att stiga. Jag som skulle springa enligt pulsen idag och så visar klockan helt fel. Jag väntade tills klockan började fungera igen, sparade det jag sprungit dittills och började om från början.

Okej, försök två. Nu jäklar ska det lågpulsas. Det började bra och jag kunde springa helt okej innan pulsen blev för hög. Jag gick några steg, kunde fortsätta springa vidare och jag var förvånad över tempot. Det gick inte såå långsamt som jag trodde att det skulle göra, utan jag kunde faktiskt springa. Kanske gav allt mitt kämpande förra hösten och vintern resultat. Jag tycker nämligen att jag sprang betydligt långsammare då än vad jag gjorde idag.

Nu kan jag inte påstå att allt var guld och glitter. Jag var fortfarande tvungen att gå mycket och pulsen var ofta för hög. Alltid när jag tappade koncentrationen gick pulsen upp. Jag fick hela tiden påminna mig själv om att springa låååångsamt och inte låta tankarna flyga iväg. Ifall jag irrade med tankarna och inte tänkte på hur jag sprang ökade jag tempot och pulsen sköt i höjden. Ibland kom det sträckor där jag kunde springa som normalt och pulsen hölls på rätt nivå. Jag ska nog ge pulsträning ett till försök. Jag vill se vart det leder. I december börjar jag ”på riktigt”. Dagens pass var ett test. Ett test att se min nivå och var jag ligger. Det visade sig inte vara så pjåkigt.

Totalt blev dagens pass nästan 11 kilometer. 9 kilometer lågpuls och nästan 2 kilometer löpning med strul med pulsklockan. Även om pulsen visade tokigt då, sprang jag ju ändå. Klart att det ska räknas med i statistiken. Bara inte i statistiken i mitt första försök till pulsträning. Jag kan ju inte ha mitt första pass med lågpuls visa allt för hög medel- och maxpuls. Rätt ska vara rätt 😉

Jag undrade här tidigare ifall jag ska ge det här med lågpulsträning ett till försök. Jag såg att Löpar-Åsa har börjat igen och nu blev jag inspirerad. Det kommer att bli ett till försök. Snart. Jag måste förbereda mig mentalt först och göra upp nån form av plan.

Det är så jobbigt att springa enligt pulsen, för vi kan inte prata om att springa. Det går långsamt långsamt och det är otroligt frustrerande att hela tiden hålla koll på pulsen. Jag kommer aldrig in i nåt flow, utan får mest pausa och gå hela tiden för att pulsen inte ska skjuta i höjden. Jag springer några steg, går lite, springer lite och så håller det på hela rundan. Otroligt frustrerande och irriterande att känna att jag aldrig blir bättre. Kollar jag inte på klockan tror jag att jag springer bra med låg puls, tills jag kollar och inser att pulsen ligger på 165. Jahapp! Fail.

Min puls borde vara på 147, enligt metoden 180 minus ålder. Jag har tidigare justerat lite och sprungit enligt pulsen under 150. Sen har jag fuskat lite och låtit den gå upp till 153 innan jag är tvungen att gå för att få ner pulsen. Ner med pulsen under 150 igen och fortsätta springa. Ta exakt två löpsteg och pulsen igen över 150. Jag tänker alltid att den går snart ner, sakta ner tempot, men nej… Jag är igen tvungen att gå.

Här är problemet och det jag måste förbereda mig på. Att jag inte kan springa som jag vill, i den fart jag vill. Jag är inte riktigt där ännu mentalt. Jag är inte redo ännu att springa långsamt. Jag måste få springa lite intervaller eller ens fartlek och få ur det ur kroppen innan jag tar ett steg tillbaka med tempot. För det är ett steg tillbaka. Det känns i alla fall så.

Fast vem vet, kanske jag blev helt supervältränad när jag tränade inför mitt maraton i somras. Att jag inte alls är tvungen att ta lika många gåpauser? Att jag klarar att springa och hålla pulsen under 150?

Gårdagens benpass resulterade inte i så jobbig träningsvärk som jag trodde det skulle göra, jag bestämde mig därför för att springa idag. Visst benen var stela och det var inte det snabbaste passet i mannaminne, men jag sprang. All träning är bra träning eller hur var det nu igen? Trots stela ben var rundan riktigt bra. Andningen fungerade bra och pulsen var låg. Eller tja, låg-ish.

Jag har funderat på ifall jag ska ge det här med lågpulsträning ett till försök. Åsa, hur går det? Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Jag vill ju bli snabbare och med lågpulsträning blir jag inte det. Inte till en början i alla fall. Då blir jag snarare långsammare och så blir jag frustrerad och struntar i det hela. Jag har gett det några försök tidigare, det mest seriösa var ungefär för ett år sedan vid den här tidpunkten.

Jag tyckte mig se en förbättring där efter 4 månader, eller kanske det var snarare sex månader. Sen kom jag av mig när vi åkte på resa och jag tränade inte alls typ. Efter resan inledde jag sedan min maratonträning och då följde jag i stället  det programmet och struntade i pulsen. Hela projektet rann ut i sanden just precis som jag började ana en liten förbättring. Jag är ändå nyfiken på ifall det hjälper, ifall jag får någon effekt av det. Samtidigt är jag kanske inte ännu mentalt förberedd på att börja ”springa” långsamt igen. Jag är inte snabb i dagsläget heller och att springa ännu långsammare känns tufft mentalt. Då pratar vi inte längre ens om att springa, utan det är gåpauser mest hela tiden för att hålla pulsen i styr.

Jag måste fundera vidare på saken. Jag har inga inplanerade lopp, så jag kan låta farten sjunka utan att det gör något för formen. Det är snarare mitt huvud som lider. Det är inte kul att känna sig långsammast i världen och tassa på i farter jag sprang i då när jag började springa. Man (en=jag) tycker ju att jag borde ha blivit snabbare under åren, inte ta flera steg bakåt…

Dagens löppass kändes helt klart bättre än förra veckans försök till löpning. Mycket kanske har suttit i huvudet och jag har lärt mig att jag inte skall stirra mig blind på pulsklockan. Ibland är det bra för mig att springa enligt känsla.

Jag har tydligen haft strul med min pulsklocka utan att jag vetat om det. Idag när jag sprang min runda så visade klockan först okej puls, men sedan började den sakta krypa uppåt. Uppåt som i plötsligt visade den 194. Så hög puls hade jag garanterat inte. Jag har aldrig sådan puls, inte ens fast jag springer intervaller på max. Dagens runda hade tills dess bara varit ett lufsande, med kilometertider kring 8:00.

Jag insåg att klockan inte fungerar som det ska och beslöt mig för att sluta med lufsandet. Eftersom jag ändå inte kan springa enligt tänket lågpuls, kan jag lika gärna springa så fort som jag känner för. Jag insåg även att fredagens pass kanske inte var så dåligt som jag trodde sen heller.

Jag hade bara fokuserat på vad pulsklockan visade. Eftersom pulsen bara steg och steg då också och jag hela tiden fick stanna och gå för att ens försöka få ner den, blev jag så frustrerad till slut att jag stängde av klockan, avbröt passet och gick hem. Kanske helt i onödan eftersom det bara var klockan det var fel på. Jag funderade lite på fredagen att är jag faktiskt så andfådd och känns det så tungt som klockan visar att det borde vara. Men jag litade inte på min egen känsla, utan blev bara irriterad och sur.

Lesson learned!