Dagens löptur skulle vara en lugn och mysig runda. Igår sprang jag ju betydligt snabbare än vad jag brukar och med högre puls, så jag trodde kroppen skulle vara sliten. Döm min förvåning när första kilometertiden visade 6:40 och pulsen fortfarande bara 142.

Okej, jag har en tendens att starta lite väl hårt och sen vara tvungen att gå mer mot slutet för att hålla pulsen nere. Men inte idag… Jag sprang nästan hela vägen, gick lite i uppförsbackar, men inte ens då rusade pulsen. Och mina kilometertider hölls kring 7:00 och pulsen nere. What??!!

Jag är så förvånad och samtidigt så glad. Det blev lite över 10 kilometer idag, medelfart 7:09 och medelpuls 146. Är det kanske nu det vänder? Perfekt start på helgen i alla fall!

Dagens löprunda hade jag bestämt att skulle gå enbart på känsla. Jag fick springa på i egen takt utan att bry mig om pulsen. Jag har fokuserat så mycket på att springa med låg puls och det kan vara minst sagt frustrerande ibland. Farten blir automatiskt långsammare och idag ville jag bara springa i egen takt.

Det var skönt mentalt att veta att jag fortfarande kan springa snabbt. Eller snabbare i alla fall. Dagens runda gick i 6:30 tempo, medans mina normala rundor med fokus på låg puls brukar gå i 7:40-ish tempo. Tyvärr var ju pulsen också mycket högre. Idag blev medelpulsen 165 när det brukar vara kring 145.

Men som sagt, idag får det vara så. Imorgon eller när jag nu springer nästa gång, återgår jag till lågpuls-tänket. Kanske jag orkar kämpa med det bättre, om jag ibland får springa i egen takt…

Idag sprang jag igen min testrunda som jag brukar använda mig av inför lopp och annars också som en indikator över vilken form jag är i. Nu ville jag springa den igen för att se om det skett en förbättring med tiden med tanke på min lågpulsträning.

Tja… En yttepytte förbättring. Jag sprang rundan senast i början av augusti, då på tiden 47:48, medelpuls 148 och med en snittfart på 7:34. Idag tog samma runda 47:05, medelpuls 146 och snittfart 7:30.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka resultaten. Idag var känslan jobbig, det var mest tungt hela tiden. Så jag är egentligen ganska förvånad över resultaten, att det faktiskt gick bättre än sist. Både snabbare och med lägre puls. Så än annan dag, med bättre dagsform, hade det kanske gått ännu bättre.

Jag har inte gett upp ännu. Jag ska fortsätta kämpa med att springa med låg puls. Även om det känns jobbigt och känns som om jag inte kommer någonvart. Jag litar på att det i något skede vänder. Bevisligen går det ju framåt, om än kanske inte så fort som jag skulle önska.

Igår fick jag äntligen till ett bra löppass. Med bra menar jag att pulsen var låg och farten hyfsad och jag kunde springa nästan hela vägen. Jag gick bara lite i två uppförsbackar, annars så sprang jag hela vägen. Totalt blev det nästan åtta kilometer löpning igår, vilket jag inte ens tänkte på förrän idag. Jag var bara så glad över att jag hade så låg puls och helt okej fart att jag inte ens tänkte på hur långt jag faktiskt sprang.

Idag slog det mig sedan att jag sprang nästan åtta kilometer. Sprang. Med tanke på söndagens skräppass, där det mer kändes som om jag sprang åtta meter i sträck, så var det här framsteg. Det ger mig hopp om att min träning ger resultat, om än små såna i dagsläget.

Idag har det blivit ett styrketräningspass här hemma. Beroende på hur kroppen känns imorgon, så blir det antingen ett kortare löppass eller vilodag. På fredagen hade jag tänkt springa veckans längsta pass eftersom jag har ledigt då. Det passet räknar jag ändå som veckans viktigaste pass, så då vill jag ha en utvilad kropp. Kanske en vilodag imorgon är bäst?

Det här med lågpulsträning alltså, så svårt! Idag var det verkligen inte min dag med löpningen. Hur långsamt jag än sprang och hur mycket gåpauser jag än hade så rusade pulsen hela tiden. Jag hade bestämt mig för att springa ett lite längre pass idag, jag ville springa över milen.

Det började bra, pulsen hölls som planerat under 150 och jag kunde tassa på i lugn takt. Efter tre kilometer började svårigheterna. Pulsen började hela tiden gå över 150, hur mycket jag än försökte springa lugnt och sakta in, så gick inte pulsen ner. Var tvungen att gå, ner med pulsen till en 140 kanske och så försökte jag springa igen.

Jag kom kanske en tiotal meter så var pulsen igen uppe i 155 och mer. Tass tass tass, andas andas andas… okej nu är pulsen 153… Gå lite igen… Så här höll jag på hela rundan. Det blev inte mycket spring idag, inte långa sträckor på en gång i alla fall.

Men! Jag kom 12,5 kilometer och det är jag nöjd med. I efterhand när jag kollade på klockan hemma så visade medelpulsen 145, så bevisligen gjorde mina gåpauser nytta. Jag har inte gett upp ännu (med lågpulsträningen), idag var bara en ytterst frustrerande dag att spinga.

I och med att jag nu ska ge det här med lågpulsträning en ny chans, så beslöt jag mig idag för att springa en testrunda. Jag tänkte att jag behöver någonting att jämföra med, för att se om det sker en förändring.

Jag sprang samma runda som jag brukar springa inför lopp. Det är en runda som jag kan utan och innan och den har jag sprungit många gånger förut. Det var den jag nötte då när jag började springa. Jag skulle helt enkelt klara av att springa hela. Rundan är 6,5 kilometer lång.

Som bäst har jag sprungit den på en 37 minuter ungefär. Idag var jag inte i närheten av det. Idag tog det 47:48, så nu har jag en tid att jämföra med. Medelpulsen var 148, jag var tvungen att gå lite mellan varven igen för att få pulsen att hållas under 150. Bevisligen går det ju att springa så långsamt att pulsen hålls nere, men det är frustrerande. Ibland känns det som om det skulle gå snabbare om jag gick istället.

Planen är att jag ska springa samma runda igen om fyra veckor för att se om det har skett en förändring. Nu förväntar jag mig inte några radikala förändringar efter en så kort tid, men en liten förbättring hoppas jag på förstås.