Som jag njuter av att springa just nu. Mycket har att göra med vädret. Det är såå mycket roligare att springa i solsken och i vanliga löparskor än att springa i grått snöslask med dubbskor. Löpningen känns mycket lättare. Nu är nästa steg att vänta på att gatorna blir sopade och att jag ska kunna skala av mig ännu mer kläder. Aj että.

Idag sprang jag igen över 15 kilometer och det känns ingenstans. Jag blir fortfarande förvånad varje gång jag springer så långt. Över hur lätt det känns och över hur jag inte känner mig sliten. Det känns alltid som om det finns mer i kroppen och som om jag hade kunnat fortsätta springa längre.

Idag hade jag också en bra dag pulsmässigt. Jag hoppas att det är nu det har vänt. Att allt kämpande och slit har haft effekt. För nu kan jag äntligen springa längre sträckor utan att behöva pausa för att gå hela tiden. Nu har jag dessutom högre fart. Jag sprang flera kilometer i under 8:00 tempo. En till och med så fort som i 7:38. Vilket i sig inte är speciellt fort, men med tanke på att jag harvat runt i tempon kring 8:30-8:50 hela vintern, är det en betydlig förbättring.

Det här är den bästa tiden på året. När våren ligger i luften, förväntningarna är höga och allt det härliga är framför en. Jag njuter av att springa i solsken och kan ännu springa valfria pass. Maratonträningen har inte börjat på allvar och jag kan springa som jag vill. Sen på sommaren när det är trettio grader varmt, men jag ändå måste springa långpass, då är det inte lika kul mer. Lika njutbart. Eller i och för sig om det bara regnar och regnar och regnar hela sommaren, det är inte heller kul. Det är kanske bättre för löpningen, men inte kul annars. Fast inte är det fan kul att springa långpass i ösregn heller.

Kanske det var det snabbare passet på torsdagen som gjorde susen? Eller så var det solen och vårkänslorna? För jösses vad dagens löppass kändes lätt. Till och med pulsen hölls någorlunda under kontroll. Jag hade betydligt snabbare fart idag än vad jag sprungit i under hösten och vintern. Kanske också skorna påverkade. Det är så mycket roligare att springa i vanliga löparskor än att springa i dubbskor.

Dubbskorna är ju helt super när det är is och halt ute, men nog är de klumpiga. Tunga på foten och stela. Nu när jag äntligen kunnat springa i vanliga löparskor igen, känns det lättare. Som om jag flyger fram. Nu är det mer som om jag måste bromsa mig själv. Inte dra iväg för hårt med för hög puls.

Jag ska fortfarande hålla mig till planen och springa mina pass med låg puls, men det är svårt att hejda sig själv när vädret är så härligt. Idag var det sol och blå himmel. Det kändes verkligen som vår. Jag njöt av att springa. Nu känns det bara tråkigt att inte springa fort. Eller som jag vill.

På hösten och vintern när det är grått, mulet och kallt, då är det inte alltid så njutbart att springa annars heller. När vädret är härligt, då är det mycket roligare. Förstås. Samtidigt vet jag att jag inte är redo för snabbare pass och intervaller ännu. Jag måste smyga igång med dem. Jag ska hålla mig till planen och springa lugnt och långsamt ännu under mars och april.

Ibland kan jag få springa ett snabbare pass, men det gjorde jag redan på torsdagen den här veckan. Jag kan inte fuska varje pass. Trots härligt vårväder.

Jag ska ännu fortsätta med min pulsträning, promise, men ibland måste jag bara få springa av mig. Springa ett löppass i valfritt tempo. Eller valfritt tempo är kanske fel uttryck, valfri puls snarare. Att det inte spelar någon roll vad pulsen visar, att passet har ett annat syfte. Som att ha kul, njuta av solen och våren och få känna lite fart i benen.

Och som det fanns fart. Jag vet inte om det berodde på vädret, eller vad som hände egentligen. Kanske det var för att jag lufsat runt i 8:30 tempo hela hösten och vintern och sen när jag plötsligt fick trycka på, så svarare benen. Jag pinnade på i 6:30 tempo och kände mig inte ens trött. Det kändes liksom. Lätt. Som om jag har fart i benen.

Det här ger mig motivation till att fortsätta med pulsträningen ännu i någon månad. Mars och april är planen. För det är lite det som varit syftet hela tiden. Springa de långa passen lugnt, så att jag sedan orkar springa de hårda passen fort. Inte springa alla pass i samma tempo. Halvlångt och halvhårt. Utan att det blir en tydligare skillnad. Långt och lugnt, men kort och fort.

Jag tycker ändå att jag varit pigg efter mina långpass. Att det har skett en förbättring. Jag har inte varit lika trött och sliten efteråt, utan jag har kunnat träna fast dagen efter. Den här veckan sprang jag igen närmare 15 kilometer och det känns inte i kroppen. För jag kunde bevisligen springa igår. Dessutom ganska fort för att vara jag. Speciellt den här tiden på året och utan någon fartträning överhuvudtaget på flera månader.

Nu tänker jag njuta av framstegen och våren. Som jag har längtat efter bara vägar och vanliga skor. Idag är det dessutom fredag och snart har jag semester.

För inte så länge sedan sprang jag över tio kilometer för första gången, eller kanske tredje, sedan Tallinn maraton. Den här veckan blev det två gånger tvåsiffrigt löppass. Nästan femton kilometer på onsdagen och över tio kilometer idag. Jag är nästan förvånad över hur pigg och fräsch kroppen känns. Hur snabbt formen blir bättre. Att jag överhuvudtaget kan springa femton kilometer och sedan bara två dagar senare springa långt igen.

Två gånger tvåsiffrigt löppass är ändå mycket för mig. Speciellt så här tidigt på året. Eller okej, det är faktiskt mars nu, men ändå. Skulle det vara juli och jag låg i hårdträning inför maraton, då hade jag inte varit lika förvånad. Då hade det varit vardagsmat för mig att springa så här mycket, men nu är jag ännu bara i grundträningsfasen. Jag har inte ens egentligen börjat maratonträningen. Det här är ännu bara förberedelser inför vad som komma skall, så att det inte blir en lika stor chock för kroppen sedan när jag ska steppa upp träningen.

Det här bådar gott inför själva maratonträningen. Att jag nu redan kan springa så här mycket utan att bli sliten i kroppen. Tidigare när jag sprungit långpass över femton kilometer, då brukar det nog kännas i benen. De kan kännas trötta och som om de är fulla med mjölksyra. Eller stela. Nu känner jag mig förvånansvärt pigg i kroppen. Till och med under löppasset har jag känt mig pigg. Som om jag hade kunnat fortsätta springa längre. Det är nästan den bästa känslan tycker jag. Känslan av att det finns mer att ge.

Det bästa med dagens pass däremot var att jag sprang utan dubbskor. Halleluja! Så skönt att springa i vanliga skor. Visserligen i mina trailskor, men de är ändå betydligt skönare än dubbskorna.