Det här var kul, det här gick bra var ungefär det jag sa åt Sam när jag korsade mållinjen på Tallinn maraton 2025. Nervositeten hade varit hög hela veckan, högre än normalt. Kanske för att jag visste att jag var i form, men kanske också för att det gick så dåligt förra året då jag också var i form. Hur skulle det gå i år?

Tallinn maraton 2025 race report

Förväntningarna var höga. Jag var i form. Jag hade tränat bra hela året och ville springa på rekordtider. Under fem timmar var det stora målet, men 5:10 var kanske det mer realistiska. Peppen och ivern dog lite när det bara lovades regn, regn och mer regn för loppdagen. Jag refreshade väderprognosen konstant och när vi på söndag morgon satt och åt frukost på hotellet ösregnade det. Alltså verkligen ösregnade. Jag var så osugen på att springa, men tänkte att har jag kommit så här långt kan jag inte ge upp nu. Klart jag ska springa. Förstås. 

Mot starten, bajamaja besök i regnet och till startfållan. Jag startade i startgrupp tre av fyra och direkt när startskottet gick blev jag omsprungen av typ alla. Jag ska ta det lugnt i starten, fokusera på mitt eget tempo och inte dras med, skrev jag innan. Första kilometer, 6:30. Jo tjena. Nå helt okej ändå, inte så att det var 4:30 tempo, men för hård öppning. Det visste jag.

Allt kändes bra i början och mitt mantra fram till tio kilometer var settle into it. Jag vet inte vad det heter på svenska, men hitta mitt eget tempo. Andas, känn in. Det är långt kvar ännu, det här är bara uppvärmning. För värmde jag upp vid starten? Nej, jag stod och huttrade i regnet med jackan på. Viftade lite på benen när jag stod i bajamaja kön. 

Förra året fick jag ont i knät redan vid kilometer 14 och jag var nästan nervös inför det innan. Jag liksom väntade på det. Men kilometer 18 allt känns bra, kilometer 22 allt känns bra, kilometer 24 allt känns bra. Hej, snart får jag lägga på musiken. Kilometerna tickade på fort och allt kändes fint i kroppen. Jämnt tempo hela tiden, ibland strax över 7:00 och ibland strax under 7:00. 

Planen var att lägga på musiken efter 25 kilometer och sedan öka tempot. Jag hade försökt räkna ut vad klockan ska visa vid 30 kilometer om jag ska ha en chans att komma under fem timmar. Jag tror jag kom fram till att 3:40 är okej, men 3:30 är ännu bättre. 30 kilometer passerades med 3:35 på klockan, nu kör vi. Du kan ta under fem timmar. 

Vid 32 kilometer var tanken att öppna spjällen och springa på. Bara tio kilometer kvar, nu gäller det. Jag sprang i tempon kring 6:45 och gav allt. Känslan var HELT annorlunda mot förra året då jag bara gick mot slutet. Nu kände jag mig stark och jag sprang. Inga krämpor i kroppen, utan pigga ben. Nåja, men det gjorde inte ont.

Jag kollade på klockan och i något skede visste jag att jag skulle ha svårt att komma under fem timmar, men att jag skulle komma nära. Att jag lätt skulle klara 5:10 som var mitt silvermål. Jag gissade på något mellan 5:03 och 5:05. Den officiella tiden är 5:04:07 och det är jag så jäkla nöjd över. 

Det är överlägset min näst snabbaste tid och det är väldigt nära pers. Jag är kanske ändå mest nöjd över känslan i kroppen. Jag sprang i princip hela loppet, förutom vid vätskestationerna, ett bajamaja besök och när jag skulle lägga på musiken. När jag kollar på Garmin visar den löptid 4:48 och gångtid 15 minuter. Inte som förra året där jag i princip gick hälften. Okej, inte hälften, men så mycket mer än 15 minuter. 

Nu blev känslan efteråt att det här var kul och gick bra. Förra året tror jag att jag skrev på Facebook att jag aldrig någonsin kommer att springa maraton igen. Nu efter Tallinn maraton 2025, påmindes jag igen om varför jag självklart kommer att springa maraton igen. 

Jag är hemma igen och har haft några dagar på mig att smälta min upplevelse från Tallinn. Det är därför dags att skriva race report. Så here goes. Ett långt och säkert flummigt inlägg om Tallinn maraton 2024.

Tallinn maraton 2024

Jag hade varit lugn hela veckan. Ätit bra och sovit bra. Druckit resorb och stretchat. Natten till lördag då vi skulle resa iväg sov jag bra. Natten till söndag då loppet gick, också bra sömn. Inga nerver alls. Bra frukost, bra middag dagen innan, mycket vätska. Det borde verkligen ha varit upplagt för ett bra lopp och bra tider, men…

Allt gick åt skogen.

Den här gången hade jag lärt mig från förra året och vi var i god tid till starten. Det hotell vi bodde på i år hade fattat det här med maraton och frukost, och hade öppnat den extra tidigt. Inte som i fjol då den öppnade först 7:30. Starten går alltså klockan 9.

Bra frukost, toa, packa väskan och mot starten. Jag hann värma upp, bajamaja besök, ta bilder. Allt var lugnt och jag var redo att springa. Starten går och jag lunkar på. Håller mitt planerade tempo på ungefär 7:20. Det var det tempot jag hade tänkt öppna i för att sedan öka efterhand. Allt känns bra i kroppen även om det redan är varmt och svettigt.

Jag springer med min vätskeväst och solglasögon. Vid varje vätskestation tar jag en mugg vatten och en mugg sportdryck. Magen fungerar bra, men plötsligt är jag kissnödig. Vid den andra vätskestationen springer jag ännu förbi bajamajorna för jag antar att det mest är nervositet. Att jag inte egentligen är kissnödig. Vid den tredje vätskestationen kan jag inte hålla mig längre och jag är tvungen att besöka bajamajan. Första gången någonsin under ett lopp.

Efter besöket går allting bra fortfarande. Tempot ökar och det känns bättre i kroppen. Jag springer på och njuter. Vid kilometer 14 får jag väldigt ont i knät. Det är som om det hugger till. Jag är tvungen att stanna och gå. Försöker massera och stretcha, men det hjälper inte egentligen. Då cyklar en av första hjälpen personalen förbi och frågar om jag är okej. Jo då, fast inte riktigt.

Här någonstans kommer första tankarna på att bryta. Jag kan inte ha så här ont så här tidigt i loppet. Jag får icepower på knät och det hjälper en stund så jag bestämmer mig för att fortsätta. Ifall det inte har lättat vid tjugo kilometer måste jag säkert bryta loppet.

Jag skickar meddelande åt Sam när jag är vid tjugo kilometer att det är jobbigt och gör väldigt ont. Jag lunkar vidare och kilometertiderna är ändå helt okej. Smärtan har lättat lite. Jag har sedan innan bestämt att jag får lägga på musiken vid kilometer 25.

Med musiken på går det bättre och jag springer lite fortare igen. Jag har till och med tempon på under 7:00. Har jag kommit så här långt, kan jag inte bryta längre. Jag ska i mål.

Jag går, jag springer, jag får mer icepower. Det gör så ont så ont, för att i nästa stund inte göra ont alls. Vid kilometer 32 börjar jag räkna ner. I det här skedet springer jag ännu. Folk runt omkring mig går och jag blir peppad av att kunna springa om folk.

Det går bra fram tills kanske kilometer 38 innan det tar tvärstopp. Kroppen vägrar samarbeta och jag orkar inte springa mer. Kom igen nu för fan, inte långt kvar. Blir bara irriterad på folk som jag vet försöker heja och vara peppiga som skriker, you can do it. Spring. Shut up vill jag skrika tillbaka.

Med kanske en kilometer kvar, tar jag bort musiken. Jag vill höra speakern och springa i mål på topp. Se glad ut. Det gör jag så inte. Lägger inte alls märke till Sam, får dåliga bilder och vill mest bara ligga ner och gråta. Orkar inte ens spurta, för jag ser att jag kommer klara 5:30. Sak samma tänker jag i det skedet.

Tiden är min näst sämsta, bara några sekunder snabbare än från mitt första maraton. Jag som skulle springa på rekord.

Jag ska skriva ett skilt inlägg om hur jag tänker framåt och mer reflektioner kring loppet, men nej. Tallinn maraton 2024 var ingen trevlig upplevelse. Men i mål kom jag. Om än typ haltandes.