Kategoriarkiv: Lopp

Nervöst värre

Jag tycker inte att jag har varit nervös hittills, men jösses vad jag är nervös nu. Direkt vi kom till nummerlappsutdelningen och startplatsen, boom. Nervös. Som fan. Nu sitter jag på hotellrummet, jag har ätit, jag har druckit, jag har så inte bestämt klädsel. Det får bli morgondagens bekymmer. Jag tror det blir knälånga tights och långärmat. Även om det varit sol och värme, har det inte direkt känts varmt. Eller så är det bara för att jag är så tusans nervös, att jag därför skakar.

raceweek är här

Hur som helst, klockan nio går starten i morgon. Fem timmar senare, give or take, är jag i mål. Håll tummarna för mig.

Snabbare uppdateringar får ni på Instagram.

3

Tidsmål inför Tallinn

Jag har länge haft ett tidsmål inför Tallinn, men jag har inte skrivit ut det här på bloggen. Jag har följt ett träningsprogram som är för en viss tid. Intervallerna ska springas i ett visst tempo och så vidare. Som vanligt har jag delat upp mina mål i guld, silver och brons. Och med en bonus, diamant. Den tycker jag om.

tidsmål inför maraton

Tidsmål inför Tallinn

Brons
Målgång. Ett maraton är jättelångt och mycket kan hända längs vägen. Magkrasch, tunga ben, trött huvud, dålig dag. Även om jag känner mig förberedd och har gjort mina pass, tvivlar jag alltid. Jag är nöjd om jag kommer i mål. Det är ändå för tusan ett maraton.

Silver
Det här känns mest realistiskt. Under 5:15. När jag anmälde mig skulle man ange ungefärlig sluttid för att veta sin startgrupp. Jag tror jag skrev 5:10 eller 5:15. Det här borde jag fixa. Det betyder snittfart på 7:30 ungefär, vilket är vad jag sprungit mina långpass i.

Guld
Personbästa eller under 5 timmar, vilket i princip är samma sak. Mitt personbästa är 4:59:56. Det är det här träningsprogrammet jag följt. Jag trodde aldrig jag skulle klara av under fem timmar förra gången, men jag flög fram mot slutet. Nu känner jag mig ändå mer tränad om jag ser till grunden och mängden. Kanske jag får till ett panglopp igen?

Diamant
Får jag till ett superduper panglopp är målet under 4:50, ner mot 4:45. Kan jag hålla snittfart på 6:50, ger det en sluttid på 4:48. Det känns ändå inte omöjligt. När jag sprang mitt bästa långpass på sommaren, kunde jag öka mot slutet. Trots att jag redan sprungit över 20 kilometer, gick de sista kilometerna i under 7:00 tempo. Nu har jag ju dessutom köpt nya hörlurar som ska peppa mig i slutet av loppet.

2

Ännu mer tankar inför Tallinn

Jag kommer högst antagligen att skriva så mycket om Tallinn maraton de kommande veckorna att ni kommer att tröttna på mig. Ibland tröttnar jag nästan på mig själv och mina tankar. Det är mycket som snurrar inför Tallinn. Vad ska jag ha på mig, vad ska jag ha med mig, tänk om jag glömmer något, när var starten nu igen, var är starten, vilka skor ska jag springa i? Har jag ens tränat tillräckligt? När jag anmälde mig fanns det en obligatorisk ruta man ska kryssa i, ”I am well trained for the distance”. Vältränad och vältränad, nåt ditåt i alla fall. Runt kommer jag väl.

mycket tankar inför Tallinn

Banprofilen är publicerad och var start och målgång är. Tydligen är det inte start eller målgång vid Viru gates, så jag ber om ursäkt om någon anmält sig på grund av mitt hyllningsinlägg till Tallinn maraton tidigare. Men det är åtminstone en ett-varvsbana. Det gillar jag.

Jag ser såå mycket framemot att resa till Tallinn igen. Tillbaka till en av mina favoritstäder. Sightseeing och springa på nya platser. Äta och dricka gott. Shoppa. Ibland glömmer jag nästan den lilla detaljen att jag faktiskt reser dit för att springa ett maraton. Jag fattar inte att det är mindre än en månad kvar. Lite småpanik har jag.

Jag skulle vilja få till ett riktigt bra långpass ännu. Kring 20 kilometer med en bra känsla. Som att det finns mer att ge. Att jag skulle orka springa längre, men jag slutar för att jag planerat att bara springa 20. Gärna med ett högre tempo. Tryck i steget, lätt känsla och pigga ben. Jag tror att jag mest behöver det mentalt. För formen tror jag inte det gör så mycket mer, men för självförtroendet. Att ha ett sista bra långpass inför Tallinn. Sedan gäller det att ladda mentalt.

1

Varför du ska springa lopp i Tallinn

Jag har haft det här inlägget i mina utkast länge, ända sedan jag senast sprang lopp i Tallinn, 2019. Jag var hög på löpning och tänkte självklart att jag skulle springa i Tallinn igen nästa år. Som jag gjort så många gånger tidigare och alltid med ett leende på läpparna. Little did we know…. Men nu i år, nu jäklar ska jag springa lopp i Tallinn igen. Här är åtta orsaker till varför även du ska göra det.

Varför du ska springa lopp i Tallinn

Fantastiskt publikstöd
Publiken i Tallinn är fantastisk. De hejar på alla, det är tjo och tjim. Namnet och landet (flaggan) står på nummerlappen. Heja Heidi, hyvä Suomi, jaksaa jaksaa. Det finns en löpargrupp, Smilerit, som åker från Finland och springer. De hejar alltid extra mycket på finländare, och jag blir alltid lika glad av att se dem.

Fin bana
Det har varit ett varv även på maraton, men jag vet inte hur det är i år. Hur som helst är banan fin och man får se delar av Tallinn som man kanske inte besöker som turist. Telliskivi, strandpromenaden Stroomi, gamla stan, Pirita, Kalamaja, Open air museum. Senast sprang jag igenom nåt museum, Kulttuuri katel.

Målgången vid Viru gates
Ibland har starten gått här, ibland är målgången här. Mäktigt är bara förnamnet.

Billigt lopp
Det är billigare att springa i Tallinn, än ett stort lopp i Finland. Mycket billigare. Jag har åtminstone varit nöjd med servicen längs med banan och vid målgång. Sportdryck, vatten, ”filt”, icepower. Och ett skilt mattält för maratonlöpare.

varför du ska springa lopp i Tallinn

Platt bana
Banan är platt och snabb och asfalt. Kullersten genom gamla stan, men inga backar att tala om.

Fin medalj
Alla mina medaljer från Paavo Nurmi maraton i Åbo ser exakt likadana ut. Jag tycker det är lite tråkigt för då minns jag inte vilken som är från vilket lopp. Tallinn däremot, de kan göra fina medaljer. Min medalj från maraton är finast och betyder mest. Kanske för att det var maraton och hur bra loppet gick, men ändå.

nytt mål

Stämningen längs banan
Det här är nog den viktigaste punkten tycker jag. Det är alltid så jäkla kul att springa i Tallinn, tack vare publiken och andra löpare. Jag springer alltid med ett leende på läpparna, gåshud och runner’s high. Det är musik, det high five:as, jag pratar med andra löpare. Jag har så kul att jag nästan glömmer bort att springa, jag bara njuter.

Och så är det ju Tallinn
Min favoritstad. Går loppet åt skogen kan du alltid shoppa, äta och dricka gott och bara turista.

En liten disclamer. Jag har inte sett hur banan ser ut för årets lopp, men även om det skulle vara den backigaste banan i världshistorien med fyra varv och start och mål nån helt annanstans, tror jag nog att du trivs ändå 🙂

1

Det här skulle ha varit raceweek

Det här skulle ha varit raceweek. Tallinn maraton är på söndag och som bekant ska jag inte springa då. Senast jag kollade på hemsidan skulle loppet arrangeras, men annorlunda. Ny startplats, ingen publik vid start eller mål, negativ coronatest krävdes och det var säkert något annat ännu. Jag läste inte så noga igenom allt, eftersom jag ändå inte ska springa. Jag tyckte mest att det var tur att jag hade bestämt mig för att inte springa, eftersom det verkade komplicerat och jobbigt. Och det var ändå för bara själva loppet. Jag har inte ens kollat hur det skulle ha varit med resan…

nytt mål

Ifall det här hade varit raceweek, då hade jag fått ett superbra sista pass inför. Om jag på lördagen hade tunga ben, flög jag fram idag. Jag var flåsig, men benen pinnade på. Idag hade jag lätta ben och bra tryck. Det var en helt annan känsla än på lördagen. Idag är jag istället förvånad över hur lätt det kändes, eftersom jag ändå hade jobbat på dagen och det blev en kvällsrunda. Första kvällsrundan på länge.

Oftast brukar jag springa på lediga dagar, eller innan jobbet. Jag minns inte när jag senast skulle ha sprungit efter klockan sex på kvällen. Snart måste jag komma ihåg reflexvästen igen. Så att det inte går som förra året, att jag plötsligt blir överraskad över hur snabbt det blir mörkt.

det här skulle ha varit raceweek

Nu hoppas jag att dagens pass är min normala form och att lördagens tunga känsla bara var ett undantag. Jag vill nämligen springa mycket i höst och det är klart att det är roligare ifall känslan är bra i kroppen.

1

Varför jag inte springer Tallinn maraton i år

Det här är ett inlägg som är jobbigt att skriva även om jag vetat om saken länge redan. Varför jag inte springer Tallinn maraton i år. Det blev inget maraton ifjol, eller lopp för den delen heller, och det verkar som om historien upprepar sig. Just nu har jag i alla fall inget lopp inplanerat. Varken maraton eller kortare.

träningsplaner för 2020

Jag har helt enkelt inte haft motivation till att träna som det krävs. När jag sedan ännu kommer att få andra dosen av coronavaccinet bara två dagar innan Tallinn maraton, blev beslutet att inte springa ännu lättare. Då försvann den sista motivationen till att springa långpass och att följa ett träningsprogram.

Just nu är det roligare att springa på känsla och att cykla till jobbet. Jag vet hurudan träning det krävs för ett maraton. Jag vet också att även om jag är förberedd är jag nervös. Har jag tränat tillräckligt? Sprungit tillräckligt långa pass, tillräckligt med mängd? Jag behöver ingen extra stress över att få biverkningar av ett vaccin, vilket jag i och för sig inte fick efter första dosen.

varför jag inte springer i tallinn i år

Till ett maraton vill jag komma väl förberedd, pepp och ivrig på att springa. Veta att jag gjort det jag ska. Det har inte känts värt det. Lägga ner en massa träningstimmar och mängd, för att kanske sedan få biverkningar av ett vaccin. Eller att loppet blir inställt igen. Plus att det är jobbigt att resa, med möjlig karantän, coronatest, intyg och så vidare.

Ifall jag valt att satsa på att springa Paavo Nurmi maraton i Åbo, hade läget kanske varit annorlunda. Men maratondistansen lockar inte där, utan jag vill springa i Tallinn. Jag vill inte springa en två-varvs bana ute på ett folktomt Runsala. Jag vill springa i stan med folkfest och party hela vägen. Det är därför jag alltid trivts så bra på lopp i Tallinn. Stämningen.

Det är klart att jag kunde ha tränat som om jag skulle springa maraton, för att sedan kanske välja att springa en annan distans i Åbo. Att träningen inte är förgäves, men egentligen så är jag nöjd över mitt beslut. Bara för att jag inte springer maraton i Tallinn i år, betyder ju inte att jag inte kommer att göra det något annat år.

tallinn skyline

Jag är ändå i bättre form än jag var i fjol. Löpningen känns mycket bättre och jag har tränat mer. Det har varit skönt att jag tog beslutet över att inte springa i Tallinn tidigt på sommaren. Ingen stress över missade träningspass, eller att jag nu borde ligga på en sån här mängd i veckan. Långpassen borde vara si och så långa. Jag borde verkligen springa intervaller. Jag tror att den uteblivna stressen över träningen har gjort att träningen egentligen gått bättre. För jag har inget att jämföra med och jag ska ändå inte springa något lopp. Utan jag kan träna det jag vill.

inte springer i tallinn i år

Men nästa år, Tallinn. Då jäklar!

1

Vad jag behöver för att känna mig i maratonform

Jag spinner vidare på mina maratonfunderingar och jag ska försöka göra upp en plan för träningen. Vad jag behöver för att komma i maratonform. Eller snarare som rubriken säger, känna mig i maratonform. Vad jag kommer att prioritera i träningen, vad är viktigast för mig.

Jag har sprungit två maraton tidigare och båda gångerna har jag tvivlat på om jag ska klara det. Båda gångerna har det gått bra, andra gången långt över förväntan. Jag har gjort det förut, jag vet att jag kan göra det igen. Jag vet vad som krävs. Hur jobbigt det kommer att kännas längs med vägen, både med träningen inför och under själva loppet, men hur värt allt kommer att vara i mål.

vad jag behöver för att känna mig i maratonform

Vad jag behöver för att känna mig i maratonform

Självförtroende
Det första på listan är självförtroende. Jag vet att jag klarat av att springa maraton tidigare, men det är tre år sedan senast. Då har jag haft bättre träningsmånader bakom mig och en bättre grund. Samtidigt tänker jag att det här är en punkt som kommer att öka med hjälp av följande punkter. Med själva träningen. Självförtroendet kommer att öka för varje bra träningspass.

Långpass
Den viktigaste punkten i träningen är långpassen. För att ha självförtroendet för att springa maraton måste jag ha sprungit långpass. Det går inte att komma ifrån. Jag måste vänja kroppen vid att vara igång länge, upp mot tre timmar i alla fall. Det längsta jag någonsin sprungit inför ett maraton är 27,5 kilometer. Det har räckt, men för självförtroendets skull hade jag gärna sprungit lite längre. Upp mot 30. Det beror också lite på hur många långa långpass jag sprungit. Och när. Om jag ska springa maraton i september, hjälper det mig inte mycket om jag i maj springer ett långpass på 30 kilometer. Men har jag i juli sprungit långpass på 21 kilometer, 23 och 25 kilometer, då räcker det med ett på 27.

veckans löpare

Mer mängd
Nästa punkt på listan mot maratonform är mängdträning. Långpassen är viktigast, men det behövs också annan löpning. Jag kan inte bara springa ett långpass i veckan och sedan vara så sliten av det att jag inte kan träna mer den veckan, utan jag behöver volym. Åtminstone tre löppass i veckan, gärna fyra. Jag ska inte alltid vara pigg på mina löppass, utan jag ska vänja kroppen att prestera på tunga ben. Jag kommer att ha tunga ben i slutet av maraton i alla fall, men jag vill vara förberedd på känslan och veta att jag kan springa ändå. Självförtroende som sagt.

Snabbhet eller lätthet
Det här vill jag förtydliga att inte handlar om vikt, men jag vill känna mig lätt i kroppen. Snabb. Som om det finns tryck i steget och att jag kommer uppåt, framåt. Inte att jag hasar mig fram på tunga ben. Även om jag ska träna på tunga ben ibland, är förhoppningen att sen när jag lättar på träningen, sen ska jag känna mig snabb. Att träningen ändå haft effekt även om det inte alltid känts så. Inför Tallinn maraton 2018 sprang jag mycket långpass på en väldigt kuperad spånbana, för jag visste att banan i Tallinn är flack och att jag kommer att susa fram sedan.det är nervöst nu

Ifall jag kan få alla dessa punkter att stämma eller åtminstone känna att jag är på rätt väg, till midsommar, då kan jag bestämma mig för att göra en maratonsatsning mot Tallinn. Sen om det går att springa loppet eller inte, det är en annan sak 🙂

5

Maratonfunderingar

Ett av mina träningsmål för året är att springa maraton i september i Tallinn. Det känns ju fortfarande väldigt osäkert om det kommer att bli något lopp. Kan man resa, får man resa, vill man resa då? I det här inlägget tänkte jag skriva om mina maratonfunderingar, som det ser ut just nu. Ifall jag leker med tanken att allt är ”som normalt” i september och att jag bara behöver oroa mig för att orka springa.

maratonfunderingar

Maratonfunderingar del ett

Mina träningspass just nu går bra. Jag har kunnat steppa upp löpningen och kroppen håller. Det längsta jag har sprungit är 15 kilometer. För tillfället springer jag två gånger i veckan. Ett kortare pass och ett långpass. Totalt lite över 20 kilometer på en vecka. Inget fel i det, men jag vet att jag i något skede måste steppa upp träningen ännu mer. Ifall jag vill springa maraton i september.

Det kommer att krävas mer löpning. Längre pass, fler pass, intervaller. Mer mängd och mer volym. Tid att bygga upp. Ifall jag inleder maratonträningen nu har jag exakt fem månader på mig. Blir det inte Tallinn maraton, utan Paavo Nurmi i Åbo, har jag ännu mindre tid på mig. Det loppet går i augusti.

Tiden eller snarare brist på tid är nästan det som skrämmer mig mest. Jag sprang mitt senaste maraton år 2018 och då hade jag en bättre grund. Ifall jag jämför april 2018 med april 2021. Det är inte det att jag inte har tränat, men jag har kanske inte tränat sådant som hjälper i en maratonsatsning. Löpning med andra ord. Förra året blev det ”bara” 640 kilometer löpning på hela året. Det hade jag sprungit totalt redan i juni år 2018.

Cykling är bra, promenader är bra, fuldansa i vardagsrummet till Youtube videon är jättebra, men de hjälper inte mycket i ett maraton. För att springa maraton behöver (jag) nöta asfalt. Långpass, tid ute länge. Stötar mot knän och fötter. Vänja kroppen. Mata på i lugnt tempo. Där är jag inte just nu, även om jag självklart har tränat annat och inte är i dålig form per se.

maratonfunderingar

Jag har inte bestämt mig ännu för hur jag ska göra. Jag trodde att jag skulle bli klokare av att skriva ner mina maratonfunderingar, men kanske blev jag bara snurrigare. Just nu får planen vara att steppa upp löpningen. Jag behöver inte ännu springa pass över 20 kilometer, utan nu kan jag bygga upp grunden. Träna som om jag skulle springa maraton i september och sedan finjustera träningen närmare sommaren.

 

1

Raceweek är här

Raceweek är här! Eller så var det meningen i alla fall, men som vi alla vet, blir det inget lopp. Det här var veckan jag skulle springa mitt tredje maraton i Tallinn. Jag skulle vara väl förberedd, redo att springa och satsa på personbästa. Jag skulle ha tränat hela våren och sommaren inför det och nu var det bara de sista finjusteringarna som gällde.

raceweek är här

Välja kläder, bestämma skor. Packa väskan. Lacka naglar. Äta och dricka. Ladda upp mentalt. Välja bra låtar till en spotifylista. Vara ivrig och nervös på en och samma gång. Jag älskar raceweek, jag älskar lopp och jag älskar Tallinn. Det här är den bästa veckan på året. Minisemester, maraton, shopping, mat på Ribe. Pirret inför loppet, och känslan efteråt.

Alltså, får jag gråta en stund? Jag trodde inte att jag skulle bli så påverkad av ett inställt lopp, speciellt inte eftersom jag länge vetat eller i alla fall anat att det kommer att bli inställt. Jag har ju inte ens tränat för det, var aldrig anmäld, bokade aldrig hotell eller resa. Nu när jag läser tillbaka på gamla inlägg om olika lopp jag sprungit i Tallinn, speciellt maraton, känner jag bara…Sorg. Vad som kunde ha varit.

Det finns ännu en möjlighet att springa loppet virtuellt, men njaa. Det lockar inte, det känns inte alls som samma sak. En stor orsak till varför jag tyckt om att springa i Tallinn, är allt runtomkring. Publiken, folkfesten på stan, stämningen och att det är en minisemester. Vill jag bara springa distansen, kan jag göra det vilken vanlig dag som helst i veckan. Jag är ute efter andra saker.

Så, ingen raceweek, istället tänker jag deppa en stund och äta godis.

2

Nytt mål, nya planer, eller kanske ändå inte

Jag har haft det här inlägget i mina utkast ett tag, men jag har inte publicerat det. Eller rättare sagt, jag har haft rubriken skriven och en tanke om vad inlägget ska handla om. Om ett nytt mål jag har. Innan jag ens har hunnit skriva inlägget, har mitt mål och mina planer hunnit ändra. Det här är också ett inlägg om varför jag har haft svårt att motivera mig till att springa.

Planen har ända sedan förra hösten varit att springa mitt tredje maraton i september i Tallinn. Det var ordnat med jobbet och jag var ivrig på träningen. Ivrig till att börja springa långpass, intervaller och springa mer och längre. Grunden med styrketräning var gjord förra året och nu skulle jag springa. Jag ville satsa och försöka förbättra min tid. Sedan blev allting väldigt osäkert. Lopp efter lopp ställdes in och min träningsiver störtdök.

Jag sprang mitt senaste långpass i maj, om man inte räknar med några pass på tio kilometer. Det är den nivån jag varit på, att tio kilometer är ett långpass. Sedan tog cyklingen över och jag sprang mindre och mindre. För innerst inne visste jag att det inte skulle bli något maraton. Inte i alla fall ”som normalt” Med massa andra löpare, publik, folk på stan, hejarop, party och folkfest. Kanske att loppet skulle ordnas i alla fall, men i ett mindre format. Och det är inte riktigt det jag är ute efter. Jag vill ju ha folkfest, party och en massa andra folk. Det är halva grejen. Annars kan jag lika gärna springa distansen hemma för mig själv på träning.

nytt mål

Jag började fundera på ett nytt mål och en ny plan utformades. Istället skulle jag satsa på Paavo Nurmi i Åbo i augusti. Halvmaraton. Den distansen kräver mindre träning och mindre förberedelser. Jag kan fortfarande cykla och springa halvmaraton. Jag behöver inte ge upp cyklingen och gå helhjärtat in för löpning. Halvmaraton är inte en lika skrämmande distans som maraton, utan jag är mer självsäker där. Att jag kan springa det vilken dag som helst. Klart jag är tvungen att träna i alla fall. Förstås. Men ni fattar.

nervös

Jag har inte anmält mig till något lopp, men eftersom jag sprungit Paavo Nurmi så många gånger får jag mejl därifrån. Anmäl dig nu och få en billigare startavgift. Träningstips inför, infobrev och uppdateringar. För någon vecka sedan fick jag ett nytt mejl om att loppet kommer att ordnas (som läget är just nu), men annorlunda.

Tio kilometer kommer att springas på fredag kväll och halvmaraton och maraton på lördagen. Med olika startgrupper baserad på uppskattad sluttid. So far so good. Förutom att man varken får medalj eller t-shirt. T-shirten kan jag vara utan, men ingen medalj. Inte ens efteråt på posten?! Jag vet att jag just skrev att jag kan springa halvmaraton vilken dag som helst, men jag vill ha min medalj i alla fall. Det känns inte värt att träna inför eller springa halvmaraton om jag inte ens får en medalj. Jag vill ha en belöning. Tio kilometer går också bort, eftersom det är ett kvällslopp. Det betyder att springa direkt efter jobbet. Inte för att jag lär vinna, men jag vill ändå ha pigga ben. Inte först jobba många timmar och sedan springa lopp. Trött, hungrig och med tunga ben.

träningsplaner för 2020

Då återstår Tallinn. Inte maraton förstås, men halvmaraton eller tio kilometer. Problemet med Tallinn är att de distanserna är redan på lördag. Halvmaraton startar klockan nio på morgonen och tio kilometer klockan ett. Jag har ordnat med jobbet så att jag är ledig lördag, söndag och måndag eftersom planen ursprungligen var att springa maraton på söndag. Nu skulle jag bli tvungen att ändra ledigheten till fredag, lördag och söndag, eller ta en jättetidig båt för att springa tio kilometer. Inte helt optimalt det heller.

nytt mål

Och plötsligt var inte Tallinn längre ett alternativ. Loppet är inställt och ska istället ordnas som ett virtuellt lopp. Det kommer inte som en överraskning, egentligen, och det är skönare att veta det nu och inte först i september. Men tja, surt är det ändå. Jag hade ändå lekt med tanken om att jag skulle kunna springa tio kilometer. Min form har varit bra och jag har varit ivrig på snabba pass. Kanske ett nytt personbästa hade varit möjligt?

nytt mål

Ett virtuellt lopp lockar inte just nu i alla fall. Det kostar givetvis också, men från Tallinn får man i alla fall en medalj hem på posten. Jag är mer ute efter upplevelsen runt omkring. Se det som en minisemester att åka till Tallinn. Bo på hotell, shoppa, äta och dricka gott och springa loppet. Vill jag bara ha prestationen kan jag springa det hemma för mig själv och fast snickra ihop en egen medalj.

Jag inser självklart att jag inte är den enda som har det här problemet med inställda lopp, och att det är en fis i rymden mot riktiga problem med coronan. Jag har inte ens tränat för något lopp eller distans. Det finns säkert de som skulle springa sitt första maraton, eller annan distans, och tränat för det i ett år och så är allt inställt. Jag vet det, men jag får vara sur ändå 🙂

 

3