Hur gick det med mitt årsmål?

2 svar

Hur gick det med mitt årsmål? Klarade jag av att springa 1500 kilometer? Hahahaha… Nej. Fast det var i och för sig väntat. Jag visste att det skulle bli svårt att klara av det från början, sedan blev jag dundersjuk och det blev ännu svårare, och till sist gav jag upp helt enkelt. Jag visste att jag inte skulle klara av det.

hur gick det med mitt årsmål

Istället för att deppa över att jag missat mitt årsmål, tänker jag sammanfatta hela året. För 2024 var ett bra träningsår. Jag har aldrig tidigare sprungit så mycket som jag gjorde. Även om jag inte klarade av mitt årsmål, blev det mängdrekord med över 200 kilometer. Jag sprang 1416,6 kilometer under 2024. Massor.

Året började bra och redan i januari sprang jag långpass på över tolv kilometer. Sedan rullade det bara på. Långpass och mycket löpning. Så mycket mängd och så mycket löpning. Jag tränade för fullt inför Tallinn maraton, som tyvärr var en besvikelse. Med den mängd löpning jag gjorde inför, borde det ha gått bättre. Efter Tallinn blev det inte lika mycket löpning längre, men så brukar det vara. Off season och bygga upp.

en vecka till maraton

Om löpningen har gått bra, har cyklingen varit katastrof. Jag vet inte ens om jag täcks skriva ut hur lite jag cyklade förra året. Tre gånger, 78,8 kilometer. Tur att jag inte köpte en landsvägscykel då när jag cyklade som mest. Fast det här vet jag att hänger ihop med covidåren. Inga lopp att träna inför, mindre löpning och massvis med transportcykling. Men när jag tränar inför Tallinn, ingen cykling. Jag måste kanske inse att det inte blir en triatlet av mig, även om jag tycker om alla grenar.

årets andra cykelpass

För simningen har också gått bra. Speciellt nu den senaste tiden. Det känns som om jag har hittat tekniken. Det går åtminstone bättre när jag simmar. Jag blir inte lika flåsig och frustrerad, utan jag har hittat lugnet. Jag orkar bättre och får inte panik i vattnet.

Styrketräningen då? Jo då, den hänger med på ett hörn. Inte alltid så att jag har en plan eller blir mycket bättre, men jag gör det. Det är ungefär det som är min plan. Att jag gör det.

hur gick det med mitt årsmål

Yogan då? Fail som vanligt. Två veckor innan Tallinn maraton stretchar jag lite, men jag är fortfarande stel som ett kylskåp.

Jag tycker att 2024 var ett bra träningsår, även om det efter Tallinn maraton blev betydligt mindre träning. Mindre än jag önskat. Nu är jag åtminstone väldigt ivrig på träning och träningsplaner igen. Nytt år och nya planer och allt sånt.

Blogga eller inte blogga

8 svar

Så är jag där igen, blogga eller inte blogga. Inspirationen är så där, ibland har jag varken tid eller lust till att skriva något. För att nästa dag ha en massa idéer och hur mycket som helst att blogga om. Så jag vet inte, kanske jag ska sluta. Ingen läser bloggar mer, inte för att min blogg ens någonsin varit stor, men nu känns det ännu mindre motiverande att skriva. Men sen igen tycker jag att det är kul att gå tillbaka på egna inlägg, framförallt alla inlägg jag gjort om våra resor.

blogga eller inte blogga

Jag tror att jag kommer att blogga åtminstone till årets slut, för jag har ännu några sammanfattningar att skriva. Sedan får jag se. Kanske jag får en inspirationsboost, eller så slutar jag helt. Eller så blir det något av ett mellanting, skriva när jag har lust och något att berätta om. Men tja, det känns som det minst troliga alternativet.

Jag gillar ju att skriva, jag har alltid gjort det. Instagram är svårare när det är så kort format. Ibland vill jag ju bara skriva av mig. Funderingar, reflexioner och annat dravel. Tankar om maraton och träningen. Om bra pass och riktigt dåliga pass. Om simningen och pulsträning. Styrka och promenader. Intervaller och långpass. Vem ska jag då berätta allt sånt för? Alla andra har tröttnat för länge sedan, jag har bara här att skriva av mig 🙂

Världens träningsvärk

Lämna ett svar

Hur har ni det? Är allt fixat inför julen? Själv jobbar jag på och har glömt bort vad jag skulle blogga om. Jag hade en bra idé igår, men tänkte att jag skriver om det imorgon, när jag har mer tid. Nu minns jag inte vad jag hade för idé längre. Nu sitter jag istället här med världens träningsvärk från gårdagens styrkepass. Det var länge sedan jag hade sån här träningsvärk.

världens träningsvärk

Jag har säkert nämnt det när jag skrivit om min simning och varför det går så bra just nu, men vi går alltså inte till gymmet innan. Det är därför som jag tror att simningen går bättre. För att jag inte är färdigt trött i musklerna. Tyvärr har det lett till att jag slarvat lite med styrketräningen. Jag har istället prioriterat löpningen. Därav också världens träningsvärk idag.

Det är flera veckor sedan jag tränade styrka ordentligt. Nu hade jag dessutom mer vikt än vad jag har haft. Inte miniband och de lättaste vikterna, utan skivstången. Så att det känns, och känns gör det minsann idag. Stela ben och bultande muskler. Fast ibland tycker jag nog nästan att det är skönt. Även om jag vet att träningsvärk inte är ett kvitto på att man gjort något, så känns det ändå som om jag tog i igår.

Jag tycker nog egentligen om styrketräningen, problemet är bara att det finns andra saker som jag tycker om mer. Som löpningen. När jag har lite tid till träning, som nu inför julen, prioriterar jag alltid löpningen. Den är viktigast. Den ger mig mest och är roligast. Men sen någon gång skulle jag vilja satsa på styrketräningen för att se hur bra jag kunde bli. Men den gången är inte nu.

Har jag plötsligt blivit bra på att simma?

Lämna ett svar

Jag vet inte vad som har hänt med min simning, men det känns som om jag plötsligt har blivit bra på att simma. Bättre i alla fall. Jag kan simma längd på längd med frisim nu. Inte efter varann, men det känns som om det inte är långt borta. Tekniken sitter och andningen fungerar. Jag har hittat lugnet och känner mig plötsligt bra på att simma. Som om jag vet vad jag gör och kan vara i banan för snabba simmare.

bra på att simma

Jag brukar simma 25 meter frisim och sedan 25 meter bröstsim och så varvar jag på det sättet hela tiden. Ibland blir det kanske lite mer bröstsim och ibland pausar jag vid kanten, men jag tycker ändå att det känns som att jag simmar nu. Inte bara plaskar runt och försöker.

Nu är det ju förstås just typiskt att precis när jag har hittat tekniken, blir det en paus på några veckor. Jul och julledigt och nyår och helger och säkert också proppfullt i bassängen. På grund av julledigt och nyår och nyårslöften och sånt.

Idag var det också proppfullt i bassängen. Två skolklasser back to back betydde att vi som ville simma hade en ynka bana att dela på. Som mest var vi sju stycken på den banan och 25 i hela bassängen. Fyra gånger 25 meter är alldeles för liten bassäng för så många personer. Men jag kämpade på med min simning och försökte hålla egen takt. Simma i min rytm och pausa vid behov. Det blir ganska naturliga pauser när man är så många som simmar.

Just nu känns simningen riktigt kul och som om jag har gått framåt. Nästa steg blir att försöka simma längre sträckor med frisim. För det är det jag vill bli bra på.

Så nära, men ändå så långt borta

2 svar

Jag är så nära att nå mitt årsmål på 1500 kilometer löpning totalt, men det är ändå för långt borta för att jag ska försöka nå det. Jag har hittills sprungit 1396 kilometer. Det är inte mycket som fattas, men ändå alldeles för mycket för den form jag är i just nu. Jag är inte i form för att springa riktigt långa långpass. Tolv kilometer kanske ännu skulle gå, men jag tror tyvärr att det är för korta pass med tanke på tiden som jag har kvar. Jag skulle kanske behöva en vecka eller två till för att klara av mitt mål. Mer tid för löpning helt enkelt.

så nära, men ändå inte

Det är åtminstone skönt att de pass jag kan springa just nu, känns bra. Det finns tryck i steget och lungorna hänger med igen. Jag blir inte lika andfådd längre och pulsen rusar inte. Jag tror inte att jag behöver vara försiktig mer och känna efter en massa. Nu kan jag springa som jag vill i valfritt tempo och puls.

För tillfället betyder valfritt tempo ungefär 7:30. Det beror lite på väder och underlag. Jag har inte sprungit i mina dubbskor ännu, utan jag springer i mina trailskor. De hjälper ju inte om det är glashalt, men jag tycker ändå att de är bättre på snö än vanliga löparskor. De har ett mönstrat botten och kanske lite tjockare sula. Ifall det inte är halt och jag inte behöver trippa fram, då är tempot strax under sju, men ifall jag är rädd för att halka tar jag det lugnare, och då kan tempot landa på över åtta. Så jag säger, 7:30.

Jag är nog lite irriterad över att vara så nära mitt årsmål, men ändå veta att jag inte kommer att klara av det. Fast sen igen, jag har aldrig sprungit så här långt på ett år. Inte ens nära.

Mer som mig själv igen

Lämna ett svar

Jag känner mig mer som mig själv igen efter min dunderförkylning. Löpningen känns bättre och jag kan trycka på mer. Jag får inte världens hostattack om jag anstränger mig, utan det känns som om jag får luft. Tempot är vad det är, men det är inte heller något jag bryr mig om just nu. Jag är sällan mitt snabbaste jag under vintern. Det kan vara halt och slirigt och än så länge vägrar jag att springa i dubbskor. Inte för att jag ens behöver dem just nu, men jag är inte snabb för det.

jag är mig själv igen

Det är åtminstone skönt att igen känna mig som mig själv. Jag tror inte att jag behöver vara rädd för att trycka på mer. Jag kan träna som jag vill, jag behöver inte ta det lugnt och försiktigt längre. Känna efter. Just nu springer jag tre gånger i veckan, kanske sju kilometer per gång. Det är ändå helt okej tycker jag.

December är alltid så här. Det gäller att klämma in löpningen när jag hinner. Det är mycket jobb och mycket inför julen. Även om jag (formmässigt) skulle kunna springa långpass på tre timmar, hinner jag inte. Och nej, jag är inte i sån form. Plus att det är alltför mörkt och dystert för att jag ens skulle vilja springa så långa långpass just nu. Sju åtta kilometer innan eller efter jobbet är allt jag hinner med för tillfället.

Just nu är jag bara nöjd över att kunna springa igen. Jag tänker att jag tränar som jag vill året till slut, och så gör jag upp nya träningsplaner nästa år. Nu vill jag mest få till en träningsrutin igen, med både löpning, simning och styrketräning.

Årets bästa simning

4 svar

Jag tror att det idag blev årets bästa simning. Ibland går det bra helt enkelt. Jag kommer in i rytmen och andningen och kan simma längd på längd på längd. 1500 meter simning idag och det kändes riktigt bra. Som om jag vet vad jag gör. Tekniken sitter och andningen fungerar.

Jag tror att det hjälpte att vi inte var till gymmet innan. Att det bara blev simning. Jag var inte trött färdigt när jag började simma från att ha varit en timme i gymmet, utan jag var pigg och fräsch i musklerna. Jag tror också att det hjälpte att jag fick simma ostört. Vi var bara två stycken på samma bana och i något skede var jag till och med ensam. Hur mycket utrymme som helst. Då kan jag bara fokusera på mig själv och min simning. Pausa när jag vill och simma i egen rytm. Jag behöver inte bli stressad över sådana som simmar långsammare än mig, men inte heller känna att jag är i vägen för sådana som är snabbare än mig.

årets bästa simning

Nu vet jag ju tyvärr att från ha gjort årets bästa simning idag, att nästa gång kommer att vara katastrof. Eller åtminstone sämre. Då kommer inget att stämma. Det kommer att vara trångt i bassängen, jag kan inte simma i egen takt, andningen kommer inte att funka och allt kommer bara att kännas tungt. Jag är inte där ännu att det skulle vara frågan om skicklighet, det handlar snarare om tur. Ibland går det bättre och ibland sämre. Eftersom det idag gick bra, är det nästan garanterat att det nästa gång går dåligt.

Men nu tänker jag njuta av det goda känslan. Och äta. Jag har glömt bort hur hungrig jag blir av att simma. Och tokslut efteråt.

Jag tränar igen

2 svar

Förra veckan blev det en rask promenad, men nu kan jag säga att jag tränar igen. Jag har sprungit tre gånger den här veckan och gjort ett styrke/rörlighetspass. Fortfarande lugnt och försiktigt, men nu kan jag åtminstone säga att jag tränar igen.

Jag är fortfarande lite hostig, men det har inte blivit värre av att jag tränat. Jag känner mig pigg och fräsch annars, lite hosta stör inte mig. Löpningen känns så där. Jag vågar inte ta i ännu och har mycket gåpauser. Jag skulle säkert kunna springa både längre och snabbare, men väljer att ta det lugnt. Tre löppass den här veckan är ändå bra tycker jag. Fem kilometer, sju kilometer och åtta kilometer. Vad jag kallar för mysjogg. Lugnt och försiktigt, tass tass tass runt kvarteret.

Nästa vecka kan jag säkert träna hårdare igen. Mer som vanligt och som jag vill. Eftersom jag ändå inte blivit värre av att träna heller. Det är mest resthosta, för annars är jag frisk. Det är irriterande att vara sjuk. Först är man ju sjuk och då kan jag inte träna förstås, men just efteråt är det också jobbigt. Att ta det lugnt och försiktigt efteråt. Inte börja för tidigt eller ta i för hårt. Hur länge ska man vila och ta det lugnt och när kan man träna som vanligt. Hur länge ska man känna efter?

jag tränar igen

Fast just nu spelar det inte så stor roll. Jag har gett upp årsmålet och tänker mest att det här året får ta slut och så börjar jag på nytt sedan år 2025. Ett klassiskt nyårslöfte. New year, new me. Eller tja, mycket kommer ju inte att ändra, jag tänker mest att jag inte börjar på ett nytt mål med en månad kvar av året.

Om att springa enligt pulsen

2 svar

Jag har ju lovat att jag skulle skriva ett inlägg om att springa enligt pulsen. Jag har testat på det flera gånger och alltid gett upp innan jag märkt tydliga resultat. Förra hösten och vintern gjorde jag igen en ordentlig satsning. Den gången tyckte jag att jag verkligen var hård med mina gränser. Börja gå när pulsen steg för högt. Stanna, pausa, fortsätta springa och så vidare. Tills jag igen gav upp. Det blev vår, jag skulle börja träna inför maraton, det var mycket roligare att springa fort. Jag märkte aldrig några tydliga resultat och litade inte på att klockan visade rätt och det hela rann ut i sanden. Igen en gång. Fast varför ska man ens springa enligt pulsen?

det andra försöket

Springa enligt pulsen

Jag tänker så här, som vill bli uthålligare och springa långt och länge. Maraton. Jag vill orka springa länge utan att det blir för tungt. Det ska kännas lätt och som att jag just orkar springa i oändlighet. Det är farten som dödar. Och när farten ökar, stiger också pulsen. Jag blir flåsig och trött i musklerna. Stumma ben och gå in i väggen. För att kolhydraterna (glykogenet) tog slut, för snabbt. Men om jag istället lunkar på i lägre tempo, lägre puls, orkar jag längre. I teorin alltså.

Problemet blir oftast, för mig, att jag inte klarar av att springa i ett så lågt tempo att pulsen hålls nere. Jag behöver gå mest hela tiden för att ha pulsen under kontroll. Och jag vill ju inte gå på maraton sen heller. Jag vill ändå springa. Med tiden är det förstås meningen att farten ska bli fortare utan att pulsen ökar. För att jag blivit bättre helt enkelt.

springa enligt pulsen

Jag har använt mig av Garmins zoner som jag antar att är uträknade enligt åldern. För mig betyder det grön zon, zon 3, när pulsen är under 145. Då kallas det ännu för konditionsträning, zon 4 blir röd zon och tröskelträning. Där vill jag inte ligga. Förutom då planen uttryckligen är att springa fort och med högre puls. För även om jag vill springa långsamt och lugnt, vill jag också springa fort. Tanken är snarare att inte alla pass ska gå i samma mellanmjölkstempo. Jag ska springa långsamt och med lägre puls största delen av mina pass för att få en bra uthållighet och grund att stå på, för att sedan orka trycka på när det är planen. Både kvalitet och kvantitet. Inte alltid vara halvsliten och halvtrött. Utan lugnt när det ska vara lugnt, för att sedan maxa när det är dags för intervaller och tuffare pass.

Det låter ju bra i teorin i alla fall, men är svårare att genomföra. Jag blir mest frustrerad när jag inte klarar av att springa med låg puls. Den stiger för snabbt och tar ibland evigheter att få ner. Plus att jag vet att jag borde ha ett pulsband ifall jag riktigt ville satsa. Jag kan inte springa enligt pulsen med bara handledsmätning och två lager kläder. Det är klart att det inte mäter korrekt då. Och jag blir bara ännu mer frustrerad.

springa enligt pulsen

En bra sak med pulsträning tycker jag i alla fall är orken och återhämtningen. Jag orkar faktiskt springa långt, eller ska vi kanske säga länge i tid. Jag blir inte trött och efter passet kan Garmin säga återhämtningstid 12 timmar. Redo att springa nästa dag igen.

gels som energi

Kortfattat skulle jag kanske säga att jag vill springa med lägre puls för att orka längre, utan att energinivåerna (glykogenet, sockret, kolhydraterna vad man nu vill kalla det) tar slut för tidigt. För att med tiden kunna springa fortare med samma puls och därför också orka längre innan energin tar slut. För att sedan på maraton och längre distanser orka ännu längre och snabbare (med högre puls) när jag dessutom får extra energi.

Makes sense? Eller förklarar jag jättedåligt?

En rask promenad

Lämna ett svar

På det igen bara. Jag är hyfsat frisk nu, jag har varit på jobbet sedan onsdagen. Jag hostar fortfarande, men det kanske jag gör länge ännu. Det första träningspasset fick bli en rask promenad. Lite för att testa hur det känns och för att det var för fint väder för att motstå. Snö och kallt, men sol. Oj så glad jag blir av solen. Lite irriterande att vara hostig, för det hade varit perfekt väder för långpass. Men jag vågade inte springa ännu, en rask promenad fick duga.

Det kändes ändå helt okej. Som sagt, lite hostig fortfarande, men inte så att jag blev tokslut. Varken när jag var ute, eller efteråt. Det är ett bra tecken tycker jag. Kanske jag nästa vecka kan lägga in lite mer intensitet i träningen. Tyvärr har jag nog gett upp hoppet om mitt årsmål på 1500 kilometer löpning. Jag visste att det skulle bli tight annars också och nu när jag dessutom var sjuk blev det ännu svårare. Missade chanser och sedan att ta det lugnt i början.

en rask promenad

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska fokusera på. Inte för att jag precis behöver fokusera på något, men jag tycker om att ha mål. Nu känns det mest att året snart är slut, jag kan lika gärna träna som jag vill. Kravlöst. Börja på nytt blad nästa år istället. Jag får se hur jag gör, vad jag känner för. Kanske jag får ett ryck och gör en sista satsning med årsmålet. Troligtvis inte. För jag vet hur mycket som fortfarande krävs för att jag ska nå det och det är snart jul. Jag vet innerst inne att jag inte kommer att hinna springa så mycket som jag vill. Och som behövs. Jag har för mycket kvar för att ens försöka.