Eller okej, jag har ju varit i mål länge redan, såå länge tog det inte för mig att springa 🙂 Jag lovar skriva en längre rapport imorgon, jag måste hinna samla tankarna först.

Nummerlappen är hämtad och nervositeten börjar så småningom komma. Inte direkt så att jag är nervös, men pirrig och förväntansfull. Jag var och hämtade min nummerlapp redan idag för att minska stressen imorgon och genast när jag kom till startområdet och expon så steg pulsen. Det är något med lopp alltså!

Jag försöker tänka positiva tankar och förbereda mig mentalt för loppet. Jag vet ju att jag kommer att klara av det. Det är inget fel på min uthållighet eller kondition, jag är snarare orolig över värmen. Det har lovats närmare 25 grader imorgon och sol… Jag har bestämt mig för att springa i shorts och t-shirt, men antagligen kompressionsstrumpor. Jag hoppas att värmen inte kommer att påverka mig lika mycket som det gjorde i Masku tidigare i år.

I övrigt har jag spenderat dagen med att äta och dricka. Någon kan kanske ha synpunkter på vad jag ätit, men själv väljer jag att ladda med vitchokladmunk och kaffe. Och pizza senare i kväll ännu.

Imorgon klockan 12 går starten och två timmar senare hoppas jag att jag är i mål. Wish me luck!

Som jag skrev igår, så kommer jag att springa halvmaraton nu i lördag. Jag har vetat om det ett tag, men inte skrivit om det tidigare på bloggen. Det här kommer att bli mitt fjärde halvmaraton, andra gången i Åbo. Banan har ändrats lite från tidigare år, det är visst ett jubileumsår i år, så vad jag har förstått kommer vi att springa mer i centrum i år.

Kul är i alla fall att jag kommer att springa förbi mitt jobb. Eller inte direkt mitt jobb, men vi hör till samma kedja. Så mina kollegor är kanske ett bättre ord. Jag har jobbat där också, nu jobbar jag bara på ett annat cafe som hör till samma grupp. Jag har sagt åt alla att jag ska springa förbi på lördagen, så jag förväntar mig en stor hejarklack. 🙂

Mina målsättningar då? Tja, jag vet inte riktigt… Jag har inte direkt tränat så mycket snabbhet och intervaller eftersom jag varit så fokuserad på pulsen och att springa långt och långsamt. Jag har liksom inte brytt mig om farten. Okej nu ljuger jag… Klart att jag alltid önskar att det gick snabbare, jag har försökt att inte bry mig så mycket.

Jag tänker som så att jag har tre olika mål, guld-silver-brons. Mitt rekord på halvmaraton är 2:06:38, det är från förra året och det sprang jag då när träningen inte riktigt gått som jag velat. Då minns jag att jag funderade länge ifall jag ens skulle starta, och så blev det PB.

Guld – under två timmar
Silver – PB
Brons – under 2:10

Håll tummarna för mig på lördag!

Det här är ett tungt inlägg att skriva. Beslutet är taget för länge sedan, men det känns ännu mera verkligt att skriva det. Det här var inte det jag ville och det jag kämpat för och tjatat om här på bloggen. Samtidigt så kom verkligheten i kapp mig och det är bara att inse sanningen. Jag är inte i form helt enkelt.

På lördagen är det dags för Paavo Nurmi maraton och tanken var att jag skulle stå på startlinjen då. Det skall jag fortfarande göra, dock inte till den sträckan jag planerat. Jag skall alltså inte springa maraton. Istället blir det halva sträckan…

Ännu fram tills maj så kändes det möjligt att klara av hela sträckan. Mina långpass blev av och de låg kring strax under 20 kilometer. Allt kändes bra i kroppen och som om det fanns möjlighet att öka på kilometermängden. Sen blev mina långpass aldrig längre… Magen krånglade, andningen krånglade, det gjorde lite ont här och lite där… Dessutom så tar det ju en evighet att springa långpass i min fart, mina strax under 20 kilometers pass tar lätt över två timmar, uppemot två och halv. Livet kommer emellan helt enkelt.

På min semester sedan när jag skulle öka träningsmängden, så blev jag sjuk. Där någonstans dog hoppet och tanken om att istället springa halvmaraton dök upp. Med min magsjuka och feberyra så blev det en träningspaus på över en vecka. Nästan två veckor mellan långpassen, som fortfarande låg på 19 kilometer. Och vips var det bara fyra veckor kvar till starten…

I början på juni bestämde jag mig alltså för att inte springa maraton. Jag har aldrig sprungit så långt förut (inte ens i närheten) och jag vet inte vad min kropp klarar av och hur den skulle reagera. Jag vet ju att jag alltid klarar mer än jag tror och säkert skulle jag komma i mål på maraton på något sätt, krypandes (?). Samtidigt blir frågan om det är värt det?

Jag vill starta och veta att jag har förberett mig bra och ha självförtroendet för att det kommer att gå bra. Jag vill gå i mål med en bra känsla och känslan av att jag vill göra det igen. Framförallt vill jag inte gå sönder på kuppen. Steget från 20 kilometer till 42,2 är trots allt rätt långt…Det kommer att komma fler maraton, det här är inte slutet, jag kommer att springa ett maraton nångång i framtiden.