Sida 2 av 85

30 kilometer med cykel

Gårdagen bjöd på 30 kilometer cykling längs med sandvägar, vacker natur och havet. Backe upp, backe ner och full fart framåt. Jag kände mig som värsta proffset när jag susade fram längs med vägarna. Eller så inte. Proffsen skulle ha hånskrattat åt både min klädsel och min cykel. Jag bröt mot alla stilregler och min cykel är en mountainbike med cykelkorg. Jag hade dessutom inte riktigt koll på inställningarna på min pulsklocka. Den pep till efter varje kilometer, jag hade glömt bort varvfunktionen.

cykel

Själva cyklingen gick bra, trots problem i starten. Jag blev genast påmind om varför jag inte kommer att vara bra som landsvägscyklist. Jag kommer aldrig klara av att fixa punktering eller liknande. Mitt cykelstöd på cykeln hade hakat upp sig. Hur jag än vände och vred på den, så fick jag den inte loss. Efter några välvalda svordomar och lite våld, löste sig problemet och jag kunde starta. Pulsen hög redan från start 🙂

I början kunde jag trampa på bra och hålla högt tempo. Jag snittade kring 20 km/h och det tycker jag är okej med min cykel. Det rullade på bra, jag orkade upp för backarna och kom in i ett bra flow. Det var asfalt och fina vägar och inget problem. Jag fick lust att köpa en riktig landsvägscykel. Tills jag swoschade ner för en backe i 40 km/h och var nära att köra på en kotte och vurpa. Jag hade garanterat vurpat med en landsvägscykel med smala hjul.

Efter kanske 10-12 kilometer svängde jag av huvudvägen och in på en sandväg. Tempot sjönk som en sten och det kändes som om jag trampade förgäves. Jag kom inte framåt. Jag hade med mig dextrosol som energi igen. Det fungerar bra med min mage. Den här gången hade jag en ny sort/smak och det var som om den inte hade samma effekt. Jag har tidigare haft med koffein och då har jag fått en kick och en uppiggande effekt. Nu hade jag med magnesium och det var mest. Jaha. Hände inte så mycket. Jag blev trött och frustrerad. Kunde inte hålla tempot och hittade inget fokus. Jag stannade, fotade lite och hoppades på ny energi.

När jag kom bort från sandvägarna och ut på asfalt igen, gick det bättre. Högre tempo och bättre fokus. Trampa trampa trampa. Jag gillar nog att cykla egentligen. Gillar inte backar, mot slutet var mina ben mos. Låg energinivå och mjölksyra i benen. Tydligen är jag precis lika dålig på att ladda upp för långa cykelpass som långa löppass. När jag var nästan hemma såg jag att jag cyklat 26 kilometer. 30 var planen och 30 ska det bli. Några extra varv runt kvarteret och saken var klar.

Två tummar upp! Cykel är kul!

 

4 orsaker till att resa till Kroatien

Här kommer som utlovat ännu ett inlägg om Kroatien. Ifall du missat något inlägg kan du läsa dem här. Kroatien var ett härligt land att resa till och något jag lätt kan fara till igen. Det har jag i och för sig sagt om alla länder jag besökt tror jag och jag har fortfarande inte besökt något igen. Världen är stor och det finns mycket att se. Det här är mina åsikter om varför man bör resa till Kroatien.

Fyra orsaker till att resa till Kroatien

Solnedgångarna

Varje kväll bjöds det på en magisk solnedgång. Jag fotade och fotade och fotade. Himlen  och havet skiftade i allt från orange, till rosa, till ljusrött, gult… Det var vackert varje kväll och bilderna gör inte alls rättvisa åt hur fint det var.

Havet och stränderna

Havet var precis så turkost och klart som jag föreställt mig. Det är rent, det finns inte ett skräp i sikte. Vill du dyka eller snorkla är sikten god. Det finns gott om stränder, massa små vikar och bukter och små undangömda ställen. Mycket båtar, hamnar och små ställen. Eller varför inte ta en båtutfärd till en närliggande ö?

resa till Kroatien

Bergen

Om solnedgångarna och havet var fint, var nog bergen ännu mäktigare. Bergskedjan Biokovo var närvarande vart man än tittade.

Mat och dryck

I Kroatien behöver man aldrig varken gå törstig eller hungrig. Nästan allt som vi åt var gott. Om det sedan var en hel grillad fisk, pizza, pasta eller någon kötträtt. Allt åts upp med god aptit och för en billig peng. Servicen fungerade klanderfritt på alla restauranger. Vi hann knappt sätta oss ner vid något bord, och servitören var genast framme med menyer. Inget funderande vid strandbarer ifall man skall gå till bardisken och beställa eller hur det fungerar. Allting gick snabbt och smidigt. Vi åt mycket pasta och pizza eftersom det är nära till Italien. Det blev även en hel del cevapcici, med pitabröd och ajvar. Mums! Skaldjursrisotto var också en favorit. Inte risotto, som den typiska krämiga med parmesanost, mer ris och skaldjur. Gott hur som helst.

Drinkarna var också goda och nästan för fina för att dricka upp. Ingen blaskig drink med två isbitar och en skiva citron, utan utsmyckade. Kul också att de serverade ett helt block av is i vissa drinkar, lika stort som glaset ungefär.

 

Träningsplaner vecka 28

Nu är det dags att ta tag i maratonträningen på riktigt. Jag har kommit över förkylningen, förra veckan tränade jag på bra, men nu ska jag steppa upp träningen. Följa min maratonplan, göra mina långpass, springa intervaller och vara fokuserad. Inte skippa pass, inte göra kortare pass, nu är det fullt fokus som gäller. För att jag ska kunna vara fokuserad, gäller det att jag har en plan. Inte bara göra vad jag känner för, utan ha en tydlig struktur för varje vecka. Vilka pass ska göras, vad är syftet med passen och vad vill jag uppnå den veckan. Kanske inte den roligaste eller mest inspirerande träningen att göra alltid, men träna på känsla kan jag göra i höst. Efter maraton.

träningsplaner vecka 28

Träningsplaner vecka 28

Måndag: styrketräning
Tisdag: cykel
Onsdag: vila
Torsdag: löpning, intervaller
Fredag: löpning, distanspass
Lördag: vila
Söndag: löpning, långpass

Veckan börjar med något så ovanligt för mig som cykling. Jag planerar en lång cykeltur, ungefär 30 kilometer. Inte söndagscykling, utan cykling som att få upp pulsen och flåset. Ta i rejält och trampa på. Hur smart det sedan är att göra det dagen efter ett styrketräningspass, återstår att se. Tanken med passet är få till ett långt pass, vara ute länge, men inte lika slitigt för kroppen som ett lika långt löppass skulle vara. Ha lägre puls och mindre stötar och belastning för kroppen.

Den här veckan ser jag framemot att springa långt. Förra veckan blev det 14,5 kilometer på långpasset och nu vill jag springa upp mot 20. Syftet med den här veckans löpning är att få tillbaka känslan att jag fortfarande kan. Få till bra pass som ökar självförtroendet. Av den orsaken har jag också bestämt att inte springa mitt testlopp i juli. Jag har inte tränat för att få en snabbare tid och jag vet att jag bara blir besviken om jag gör en sämre tid. Jag vill inte få det svart på vitt att jag är i sämre form än i juni. Jag vet det och väljer att blicka framåt i stället.

Vad tränar du i veckan?

När jag springer glömmer jag allt

Min mage har känts sådär efter fredagens långpass som resulterade i löparmage. Jag har varit lite illamående och hungrig, men inte alls sugen på att äta. Vill inte irritera magen mer än nödvändigt, men vet ju också att illamåendet beror på att jag inte ätit. Det är en svår kombination och något som jag inte löst ännu. Det hjälper inte heller att jag ibland glömmer bort att äta. Efter långpass ska jag fylla på med energi, men jag duschar, bloggar, fixar och trixar och plötsligt har det gått flera timmar.

Idag var träningsplanen ett snabbare löppass, antingen intervaller eller mitt testlopp. Jag bestämde mig för att springa intervaller. Jag kopierade passet rakt av ur maratonprogrammet ur boken ”Stora löparboken för kvinnor” av Jessica Almenäs och Lofsan. Det är tio veckor kvar till Tallinn maraton och jag sprang det pass som ska springas i det skedet av maratonprogrammet. 5 gånger 2 minuter, 5 gånger 90 sek och 5 gånger 1 minut. 30 sekunder vila mellan varje intervall och 2 minuter vila mellan varje ”block”. Plus uppvärmning och nedjogg förstås.

glömmer allt

Trots att klockan var närmare halv åtta på kvällen innan jag kom ut, var det varmt ute. Väldigt varmt. Pulsen var hög, svetten rann och ansiktet var rött. Jag kämpade mig igenom alla intervaller, men fasiken vad tungt det var. Pulsen var hög genom hela passet och hann knappt gå ner alls under den korta vilan. Jag kom ändå in i ett bra flow. Jag var inte speciellt sugen på att springa innan och var orolig över att magen skulle krascha igen. Det är konstigt ändå hur snabbt jag glömmer allt när jag springer. Jag tänkte inte ens på magen medan jag sprang. Jag fokuserade bara på intervallerna.

Plötsligt piper klockan till och det är dags för nedjogg. Hur gick det till? Sprang jag redan alla intervaller? Samtidigt var jag väldigt tacksam över att intervallerna var över. Jag hade inte orkat med många fler. Det hade varit lockande att bara lägga mig raklång i gräset och pusta ut. Benen var trötta och jag flåsade högt. Jag är ändå glad över att kroppen höll. Magen fungerade och förkylningen är borta. Det var tungt, men jag fixade det!

Det kommer mer

Jag ska skriva mer inlägg om Kroatien ännu, det tar bara så länge att gå igenom alla bilder. På något sätt tror jag alltid att det kommer att gå snabbt. En halvtimme eller så och därefter borde det vara klart. Öh, nej! Jag har i princip valt ut bilderna, nu gäller det bara att formulera texten ännu. Under tiden kan ni läsa mina gamla inlägg och beundra solnedgången. Ikväll hejar vi på Kroatien i fotboll, visst?!

mer Kroatien

Jag är snabb, stark, snygg

Jag är snabb, stark, snygg. De orden upprepade jag för mig själv hela tiden under dagens löppass. Det hjälpte för att motivera mig till att fortsätta springa. Särskilt snygg kände jag mig inte, rödmosig i ansiktet och svetten rinnandes. Snabb var jag väl inte heller, jag flåsade och frustade och pustade. Stark däremot, det var jag! Pannbenet var starkt idag och jag sprang mitt planerade långpass, trots känningar av löparmage halvvägs in i passet. Jag vände inte om, eller tog den kortare rutten, utan jag sprang mina tänkta 15 kilometer.

snygg

Det var inte direkt igår jag sprang långpass senast. Jag var nervös innan passet och orolig över hur jag skulle orka. Skulle hela passet bli pannkaka och jag skulle få ge upp mina drömmar om maraton i höst? Eller skulle passet gå bra och stärka mitt självförtroende om att maraton inte alls är omöjligt? Det blev det senare alternativet och nu känns ett maraton närmare igen. Kan jag bara träna på bra fram tills dess, ska det nog gå vägen.

Dagens löptur blev 14,5 kilometer och på det springs det inga maraton ännu. Idag fanns ändå känslan att jag hade kunnat fortsätta. Benen orkade och flåset var okej, det var ingen fara på taket. Idag var det snarare magen som krånglade, tidspress och att jag faktiskt hade planerat att mjukstarta efter förkylningen. Jag skulle inte ens springa längre än 15 kilometer. Det är en skön känsla att ha, att veta att jag fortfarande kan springa långt. Nu kan jag bygga vidare och öka längden.

Happy friday!

Oopsie!

Förra veckan berättade jag om att jag köpt nya träningskläder. Jag skulle köpa vanliga kläder, men kom hem med en träningströja och örhängen. Samtidigt skrev jag om att jag hittat kul grejer på sportamore, men inte klickat hem det ännu. På onsdagen beställde jag och idag kom paketet. Jag skulle egentligen bara köpa en ny sportbh, men råkade visst köpa lite annat också. Oopsie…

oopsie

Till mitt försvar så var allt på rea, och jag behöver allt. För jag behöver faktiskt en ny löparjacka, jag har bara åtta stycken. Och det är helt legitimerat att köpa nya tights, när jag har 22 par i garderoben sedan tidigare. Visst 😉 Jag är väldigt nöjd över mina köp, så fint allting och jag tror nog att jag får användning för dem. Det blev ett par vintertights (behöver, inte nu, men senare). En vinterlöparjacka (se ovanstående kommentar). En sportbh (behöver verkligen) och ett par knälånga tights (okej, de kanske jag inte behöver). Och ett par calf sleeves (lite si och så om jag behöver dem heller).

Alltid kul med nya kläder och jag är speciellt nöjd över jackan. Jag tror att det är från förra årets kollektion, därför var den mycket billigare nu. Fin färg och kommer att bli bra i höstmörkret. Reflexerna fungerar både på jackan och på byxorna. Bra att veta.

 

 

Jag är på gång igen

Det känns som om förkylningen släppt och att jag är på gång igen. Jag behöver inte ta det lugnt med träningen mer, utan jag kan träna som jag vill. Våga trycka på, öka tempot och intensiteten. På söndagen sprang jag för första gången sedan efter förkylningen. Då blev det ett lugnt pass för att testa kroppen. Fem kilometer för att mjukstarta. Efter det har jag yogat och tränat core, men inte sprungit. Nu kände jag att det var dags att springa igen. Den här gången ett vanligt distanspass.

jag springer igen

Jag ville springa upp mot åtta kilometer. Komma upp i lite högre mängd än en vanlig mysrunda på fem kilometer, men samtidigt inte pressa kroppen för hårt för tidigt. Åtta kilometer kändes lagom. Inte för kort, inte för långt. Benen var pigga och flåset var okej. Lite högre puls än vad jag skulle vilja ha på distansrundor, men det struntar jag i just nu. Jag är ändå inte orolig över pulsen, eftersom den gick ner när jag saktade ner farten eller pausade.

Jag sprang hela rundan idag, minus små pauser vid övergångsställen. Ibland efter en förkylning brukar det kännas såå segt de första rundorna och jag är tvungen att gå lite, springa lite, gå lite. Nu är jag förvånad över hur bra jag orkade och hur pigg jag kände mig. Det kändes nästan som om jag inte haft en paus alls. Vilket jag bara tackar för och tar emot. Det är precis den känslan jag vill ha nu. Jag hoppas att den goda känslan håller i sig. Jag behöver en knuff och en boost för självförtroendet. Veta att jag kan fixa ett maraton.

Idag blev det 7,5 kilometer löpning. En bra känsla genom hela passet och med en känsla att jag hade kunnat fortsätta längre. Imorgon blir det en vilodag och att ladda upp inför fredagens långpass. Då hoppas jag att känslan är lika bra som den var idag. Jag vill och behöver verkligen få till ett bra långpass nu. Om inte annat så för självförtroendets skull.

Core synergistics

Jag vet att jag har skrivit om det tidigare, men det tål att upprepas. Jag måste träna styrka. Ibland blir jag ivrig och tänker att jag vill bli stark och göra upp ett styrketräningsprogram åt mig. För det mesta dock är min styrketräning bara ett komplement till min löpning. Ett sätt att stärka upp svaga muskler och för att hålla med skadefri. Jag brukar fokusera på benen, men tränar inte alls så mycket bål (core) som jag borde. Lite hjälp får jag från yogan, men inte tillräckligt. Nu ska jag skärpa mig. Dagens plan, core synergistics.

Core synergistics heter ett av passen i min P90X dvd-box. Oftast brukar jag göra passet legs and back från boxen, ibland plyometrics och någon gång yogan. Core synergistics låter fancy, men beskrivs enklast som att många muskelgrupper arbetar samtidigt, med fokus på bålen. Det är inte tungt som i att jag använder tunga vikter, det är knappt med vikter alls, det är tungt på andra sätt. Kanske för att jag inte tränar bålen och är svag där…

core synergistics

Passet består mest av olika plankövningar och olika typer av armhävningar. Vanlig planka på händerna, så ner till armbågarna, upp på händerna igen… Sidoplanka med höftlyft. Smala armhävningar. Utfall med bicepscurl. Boat pose, (båten på svenska?) Senast jag gjorde passet, gick det så där. Vissa övningar klarade jag knappt av alls. Jag har velat testa samma upplägg igen för att se om yogan gjort mig starkare. Många av övningarna är liknande i både yogan och i detta program, men kanske med olika fokus. I yogan är övningarna/rörelserna mer som en del av ett flow, medan här tar man en övning och fokuserar på den i en minut i ett pulshöjande tempo. Och därefter nästa övning. Förstår ni skillnaden?

Jag tyckte i alla fall att yogan hjälpt mig. Det gick mycket bättre den här gången. Vissa övningar, hmm, fortfarande värdelöst dålig på, som t.ex smala armhävningar… Medan andra övningar gick riktigt bra. Klart godkänt och kul att märka att yogan gjort skillnad.

Jag har min plan

Ny vecka, ny månad och nya tag helt enkelt. Nu ska jag träna inför maraton och göra upp min plan. Jag känner mig frisk från förkylningen, men väljer ändå att ta det lugnare ännu den här veckan. Jag kommer att göra mina normala pass som jag gjorde innan resan och förkylningen, tre löppass, ett styrketräningspass och ett pass yoga. Intensiteten kommer att vara lägre och passen kortare, men träningstillfällena lika många. Nästa vecka kör jag sedan igång ”på riktigt”.

Det är nu tio veckor kvar till starten av Tallinn maraton. Jag har kollat på samma träningsprogram som jag följde ifjol när jag tränade inför maraton. Inte på tempot jag borde springa i för att nå mina tidsmål. ( Som jag inte skrivit om här, jag är inte redo för det ännu. ) Jag har mer kollat på hur långa långpassen borde vara tidsmässigt i  det här skedet och för att få inspiration till intervaller. Ursprungligen hade jag inte tänkt följa ett träningsprogram, men jag tror att jag ändrat mig på den punkten. När träningen går sämre, blir även tilltron till min egen kunskap lägre. Plötsligt litar jag inte längre på mig själv och att det jag gör räcker. Då är det enklare att följa ett program som någon annan gjort och lita på det i stället.

Jag kommer kanske inte att följa träningsprogrammet till punkt och pricka, men det kommer att vara grunden till min plan. Nu är inte tiden att börja mixtra och träna på känsla. Nu ska det bara göras. Inte förstås om jag är sjuk eller verkligen, verkligen inte vill. Men nu är det slut på det är så soligt och fint väder, jag solar i stället ursäkter. Nej, springa först, sola sedan. Starten går ändå redan klockan nio på morgonen, det är bara att börja öva på morgonlöpning.

 

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2018 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑