Har jag gjort allt, har jag tränat tillräckligt? Vad pratar jag om? Tallinn maraton förstås. Vad annars. Jag tvivlar inte egentligen på om jag kommer att klara av det eller inte, men ett maraton är ändå jättejättelångt. Och det kommer att ta jättejättelänge att springa. Det är mer där tvivlen finns. Hur länge kommer det att ta.

Jag har gjort mina långpass, jag har sprungit mina intervaller. Plus förstås vanliga distanspass. Jag har mer mängd i benen än inför tidigare maraton. Under mina två semesterveckor i början av augusti sprang jag nästan 60 kilometer per vecka. Inför mitt förra maraton sprang jag som längst 54 kilometer på en vecka. Nu blev det mer och dessutom två veckor. Under hela augusti har jag sprungit nästan 200 kilometer. Jag har sprungit 189 nu, och ska ännu springa imorgon, så totalt blir det kanske 196. Massor.

Jag vet att jag har grunden, men vet inte om jag har farten. Jag kommer nog att orka runt, tiden blir vad det blir. Inför varje maraton önskar jag också alltid att jag skulle ha sprungit ett lite längre långpass. Som längst har jag den här gången sprungit 26. Det är i det kortaste laget, men sen igen så vet jag inte om det är så stor skillnad på att springa 26 eller 28. Det är kanske mest mentalt jag skulle ha behövt det. Veta att jag orkar fast jag är trött och det gör ont i kroppen. Det är kanske därför jag ibland tvivlar om jag har gjort allt och tränat tillräckligt?

Jag har mängden, jag har grunden, men kanske inte det där lilla extra. Som jag kanske skulle ha haft om jag sprungit lite lite längre på ett långpass. Just den där sista pushen av att ha sprungit ett långt långpass trött, men ändå orkat. 

Jag ska snart sluta skriva om Tallinn maraton, men det finns så mycket att skriva om och så lite tid kvar. Det är bara två veckor kvar. Jag kan inte fatta att jag två veckor från idag har sprungit det. 

Formen känns okej, det finns inte mycket att göra för att förbättra den mer. Jag har gjort mina långpass, jag har sprungit mina intervaller. Nu är det bara några få pass kvar. Fyra tror jag. Två korta, snabba intervaller, ett långpass på hela 60 minuter (undrar just hur jag ska orka springa det 😉 ) och ett tempopass. Det är jag nästan mest nervös över. 40 minuter i ett och samma tempo, som enligt programmet är ett tempo som är betydligt högre än min normala lufs. Snabbdistans. Sedan är det bara vila som gäller. Mat, foamroller, stretch. Lugn och ro och mentalt ladda upp.

Jag försöker att inte vara nervös, men ibland kommer det över mig. Om jag tänker för mycket på det. Det känns ännu avlägset, men jag tror nog att ju närmare loppdagen kommer, desto nervösare kommer jag att bli. Jag har inte bestämt mig för vilka skor jag ska springa i, eller vilka kläder. Klädseln beror förstås på vädret, men antagligen shorts och t-shirt. Skorna blir antagligen mina Adidas Supernova, mina mängdskor.

Jag har faktiskt köpt ett par nya skor, men jag tror inte att det blir dem på loppet. Jag har inte hunnit springa in dem tillräckligt ännu. Inte testat dem på långpass för att se hur fötterna reagerar. Det lilla jag sprungit i dem bådar gott, men de är ännu för nya och oprövade. Mina Adidas vet jag att fungerar. Jag vill inte testa nytt på maraton. Det är en alldeles för lång distans för testande. Jag vill inte ha något som distraherar mig, jag kommer att vara nervös nog som det är redan. Jag vill inte riskera skoskav, eller att få ont av skorna.

Usch, nu blir jag nervös igen när jag tänker på det. Samtidigt är jag nog väldigt väldigt ivrig på att springa.

Jag tror (hoppas) att det var värmen som gjort att mina senaste pass känts jobbiga. Direkt det blev svalare, flyter löpningen också på bättre. Mer tryck i steget, inte lika flåsigt eller tungt, utan en betydligt bättre känsla. Igår blev det ett sista långpass och samtidigt ett test av maratontempo. Hur känns det att springa i planerat maratontempo?

Helt okej faktiskt. Visserligen så sprang jag bara 14 kilometer igår, men det kändes ändå lätt. Som om jag hade kunnat fortsätta. Uthålligheten är det inget fel på, det är nog snarare farten som kommer att vara ett problem. Det vill säga ifall jag vill springa på en viss tid. Och det vill jag, jag har bara inte skrivit ut önsketiden här ännu.

Mitt test av maratontempo gav i alla fall förhoppningar om att det finns i kroppen. Det känns inte så katastrofalt dåligt som det gjorde förra fredagen då jag mest gick. Nu kunde jag ändå springa hela vägen. Nu har jag ännu några pass kvar att springa, mest intervaller och fartpass. Sedan är träningsprogrammet klappat och klart. Sedan gäller det bara att springa själva loppet också. Den lilla detaljen…

Jag känner mig ivrig och taggad, men samtidigt väldigt nervös. Både för själva loppet, men också för allt runtomkring. Det är evigheter sedan jag senast var till Tallinn. Tänk om jag blir besviken. Tänk om det inte alls är lika fint mer, lika kul. Lika god mat och shopping. Tänk om jag inte känner igen mig. Så som jag har sett framemot det här i tre år. Tränat för maraton, inställt lopp. Inte ens orkat träna för maraton, för covid och nu äntligen. Äntligen är det dags för Tallinn maraton igen. Som normalt.

Vad ska jag skriva om idag då? Lite mer om Tallinn kanske? Formen känns sådär. Det går upp och ner. Egentligen tror jag nog att formen är helt bra, men det varierar väldigt mycket från pass till pass. Beroende på vädret och uppladdningen. Jag får lita på att det på loppet går bra. Då är förhoppningsvis svalare, då finns det vatten längs vägen, då är det ändå ett lopp och jag kan pressa mig mer.

På fredagen förra veckan skulle jag igen springa långa intervaller. 6 minuter i 7:00 tempo, 2 minuter i 6:00 tempo. Gånger tio. Det skulle samtidigt vara mitt sista lite längre pass över tjugo kilometer. Jag valde med flit en runda som jag visste att skulle vara kring 20 kilometer, men valde att springa i intervallform. Eller springa och springa. Jag gick mest. Det var så inte känslan jag ville ha på mitt sista längre pass. Jag fattar inte hur värmen kan påverka mig så mycket i augusti. Det fanns inget i kroppen.

Den här gången hade jag laddat upp bättre. Jag hade mer energi med mig. Jag tycker inte ens att det var så varmt, för det var ändå mulet. Efter fyra kilometer är jag nära att ge upp. Kämpa nu. Vid sex kilometer sveper jag min gel för att få upp energin. Jag är så trött och slut i kroppen då redan. I efterhand inser jag att jag borde ha vänt om där och då, men jag trodde att det skulle lätta. Jag är ofta seg i början. Vid tio kilometer vill jag lägga mig ner i ett dike och gråta. Jag kommer inte framåt.

Intervallerna har jag skippat för länge sedan. Förhandlat med mig själv. Om jag springer sex minuter valfritt tempo, så får jag gå i två. Eller spring ens i två minuter, så får du gå i sex minuter. Spring nu ens två jävla sekunder. Det fanns inget. Jag kunde inte motivera/tvinga mig själv till att springa. Såå glad över att jag valde en tjugo kilometers runda, där det inte finns en kortare/snabbare väg hem 🙂 I mina värsta stunder övervägde jag att ringa efter en taxi. Så dåligt var det.

Idag däremot. Full turbo. Massvis med energi, bra tryck, låg puls, högt tempo. Klart jag kan springa ett maraton. Varför tvivlade jag. Kanske det har vänt nu? Jag har haft tre lite sämre pass på rad, där det i och för sig mest berott på värme och vätskebrist, men idag kändes det bra igen. Som mig själv. Som att jag faktiskt orkar trycka på och springa, inte släpa mig fram och har ett huvud som är mos.

Jag har fortfarande några tyngre pass kvar i träningsprogrammet, men nu börjar det helt klart trappas ner. Kortare pass, färre intervaller, knappt något långpass. Kanske jag sedan också börjar känna att formen finns där, när jag lättar på träningen. Jag får lita på det.

Den här veckan kommer att bli en riktig mängdvecka i löpningen. Vilken tur att jag har semester då. Det här är min sista mängdvecka enligt träningsprogrammet jag följer, sedan börjar nedtrappningen. Sedan ska långpasset bli kortare, men jag ska fortfarande springa långa intervaller och kortare pass. Det känns konstigt att jag snart ska vara redo att springa maraton.

Enligt träningsprogrammet ska jag den här veckan springa långpass som är 200 minuter långt. Det är tre timmar och tjugo minuter. Jag tror att jag kommer att springa längs med Skärgårdsvägen mot Åbo, och sedan bara vända om i något skede. Jag tycker att det har fungerat bättre med löpningen när jag inte sprungit på spånbanan. Det är lättare för mig att hålla tempot och faktiskt springa. Det är bra med kuperat på spånbanan, men jag tror nästan att jag mer behöver känslan att orka springa länge. Längre sträckor i ett svep innan jag måste pausa. På spånbanan blir det lätt att jag går i uppförsbackar och börjar jag gå, kan det hända att jag inte ”orkar” börja springa.

Den här veckan ska jag också springa mina standard långa intervaller. 6 minuter i 7:00 tempo, 2 minuter i 6:00 tempo. Istället för åtta intervaller, är det nu tio. Tio gånger åtta är åttio, uppvärmning och nedjogg på det och jag är uppe i nästan två timmar. Långpass med andra ord.

Dessutom hade jag tänkt cykla den här veckan. Vädret borde vara fint. Problemet är kanske bara hur jag ska hinna med allt. Hinna lär jag ju göra, eftersom jag är ledig, men jag vill inte bli för sliten så att löpningen lider. Jag kan inte springa långpass ena dagen och långa intervaller nästa. Jag behöver en vilodag emellan, men kanske cykla fungerar. Benen får vila (från löpningen), men hjärta och lungor får jobba.

Samtidigt älskar jag ändå den här känslan. Att vara i sån form att jag snarare får bromsa än pusha mig. Att det är tiden som sätter stopp och inte orken eller motivationen.