Vilken träningsvecka!

Lämna ett svar

Semester är tydligen bra för träningen, för vilken träningsvecka jag haft. Helt super! Mängdrekord med råge, två långpass, ett intervallpass, ett vanligt. Plus cykling. Plus en massa promenader, turistande och sightseeing.

Jag fick nästan en chock när jag kollade på klockan och den visade att jag sprungit över 61 fricking kilometer. När jag sist tränade inför maraton och hade semester, då sprang jag 54 kilometer på en vecka. Nu blev över sju kilometer mer, jag har aldrig sprungit så mycket på en vecka. Och bäst av allt, det känns inte ens i kroppen.

vilken träningsvecka

Jag var lite orolig efter måndagens långpass, hur skulle kroppen reagera. Skulle jag orka springa ett till långpass samma vecka. Jo då, inga problem. Nu är problemet snarare att jag har jättesvårt att få till tillräckligt långa långpass. När jag springer min planerade runda som jag tror att kommer att vara över 20 kilometer, då är den kanske 16. Sedan får jag springa en massa kringelikrokar för att få in fler kilometer. Jag skulle inte orka springa längs med Skärgårdsvägen och vända och springa samma rutt tillbaka. Jag är inte riktigt sugen på att springa på spånbanan heller. Trots att jag tidigare har skrivit om att det är ett bra system för mig.

Just nu tycker jag att det fungerar bättre att inte springa på spånbanan. Den är kuperad och tung att springa, och mot slutet blir det mest att gå i alla backar. Nu väljer jag hellre en plattare runda och sedan faktiskt springa hela vägen. Jag behöver det mer mentalt, att veta att jag springer. För tillfället springer jag enligt taktiken spring 27-28 minuter och gå till 30. Spring till 57-58 och gå tills klockan visar 60. En liten paus inför varje halvtimme. Jag försökte med att pausa vid varje 25 minuters intervall, men konstaterade att hjärnan snabbt blir mos och att mitt räknehuvud inte fungerar sen mer 🙂 Men halvtimmen kan jag hålla reda på.

vilken träningsvecka

Jag är så nöjd över gårdagens långpass. 23 kilometer och med riktigt bra känsla och bra tempo. Trots att jag sprang långt och det nog mot slutet kändes i benen, kunde jag hålla ett jämnt tempo hela vägen. Jag kunde till och med öka mot slutet. Magen fungerade fint, energin räckte och huvudet var med mig. Som sagt, vilken jäkla super träningsvecka det blev. Dessutom har jag ännu semester nästa vecka också.

Intervaller på sex minuter

Lämna ett svar

Ibland finns det bara inget att ge. Det är tydligen en jättestor skillnad mellan att springa intervaller på fyra minuter eller att springa intervaller på sex minuter. Igår skulle jag springa den längre versionen, men nej. Kroppen ville inte samarbeta.

Jag tycker att jag känt mig stark när jag sprungit fyra minuters intervaller. Jag har kunnat hålla det angivna tempot i mitt träningsprogram, till och med snabbare. Igår gick det inte precis lika fort. Vilan var lika lång, antalet repetitionen var lika många, men det var som natt och dag i tempot. Hur kan det kännas så annorlunda?

Jag tycker att jag gjort en bra uppladdning. Jag har kommit ihåg att äta ordentligt, jag borde vara utvilad eftersom jag har semester för tillfället. Det var inte varmt, utan allt borde ha varit upplagt för ett bra pass. Nu var det inte ett dåligt pass per se, eftersom jag ändå sprang mina intervaller. Det bara inte gick så fort som jag hade hoppats och som de senaste passen gått.

intervaller på sex minuter

Jag fattar ju att inte alla pass kan kännas bra, men när jag redan tvivlar som det är. Då vill jag inte ha den här känslan efteråt. Det är ju mycket roligare att känna sig stark och som att jag kommer att fixa det. Jag kommer att vara på trött på maraton också, därför vill jag på träning få till de där bra passen. Eller kanske jag hellre ska tänka att det är bättre att vara trött på träning och veta att jag fixar det ändå, så om jag är trött på maraton gör det inget. Jag har ändå gjort min träning och klarat av att springa som trött.

Tankar kring maraton

Lämna ett svar

Jag har säkert skrivit liknande inlägg tidigare inför maraton, om mina tankar kring maraton. Enligt träningsprogrammet jag följer borde jag nästa vecka springa mitt längsta långpass. Sedan börjar nedtrappningen. Hur känns det, är jag redo för maraton?

mina tankar kring maraton

Tankar kring maraton

Löpningen har den senaste tiden känts riktigt bra, och som om formen börjar komma. Ändå kan jag väl inte påstå att jag känner mig redo för maraton. Jag behöver ju inte vara redo just precis nu nu, men det är ändå inte såå många veckor kvar. Hinner jag bli/känna mig redo tills dess?

Det är de där långpassen som spökar. Hittills är det längsta jag sprungit strax över tjugo kilometer, två gånger. Första gången total katastrof, alldeles för lite mat och dålig uppladdning. Ingen bra känsla alls, jag orkade knappt springa. Andra gången, igår, såå mycket bättre. Det fanns mer att ge, men jag ville inte pressa mig för hårt.

Gårdagens långpass var egentligen något jag borde ha sprungit förra veckan, men på grund av tidsbrist och festligheter blev det först igår. Därför är planen att springa ytterligare ett långpass den här veckan och det passet ska sedan vara längre än tjugo kilometer.

Konditionen är det inget fel på, men ett maraton är ändå ett maraton. Det är mera kroppen jag är orolig för, att benen inte är tillräckligt tåliga för att springa långt. Just för att jag inte vant dem vid belastningen med att springa långa långpass. Samtidigt har jag inte gjort det inför tidigare maraton heller, och bra har det gått ändå. Typ. Det längsta jag någonsin sprungit inför är 27 kilometer. Dessutom känner man kanske sig aldrig redo? Oberoende av hur långt man sprungit innan, hur mycket träning man gjort? Jag kommer säkert att fiska efter komplimanger och hejarop i något skede igen 🙂

Punktering, och löpning

Lämna ett svar

Igår hade jag en bra cykeldag, idag var en dålig cykeldag. Igår trampade jag på och hade bra tempo. Bra tryck i benen och bra känsla. Jag var ivrig på att cykla idag igen. Testa hur det känns att cykla två dagar i rad. Skulle jag ha lika pigga ben igen? Nu får vi aldrig veta, för vad hände? Punktering.

punktering

Där är jag ombytt och redo att cykla till jobbet. Hämtar cykeln ur förrådet och märker direkt att nåt är fel. Jag tror jag aldrig haft punktering tidigare. Däcket är helt tomt, så det blev ingen cykling till jobbet. Istället blev det ett riktigt bra intervallpass efter jobbet.

Just nu tycker jag att löpningen känns bra. Formen börjar komma och tempot har blivit högre. Jag tror att alla intervaller som jag sprungit har haft effekt. Att det har hänt något med formen. Jag blir nästan förvånad när jag kollar på klockan. Springer jag faktiskt så fort, fast det inte ens känns jobbigt?

Jag följer mitt träningsprogram och just nu är det mycket, vad ska jag kalla dem, halvlånga intervaller. Inte 30 sekunder max, men inte heller över fem minuter. Utan tre till fyra minuter. Det är ändå så långt att jag hinner undra om intervallen inte snart är slut, men samtidigt tror jag att de ger bra effekt. Det är just det jag borde träna på för att höja grundtempot. Inte spurta, men inte heller lufsa runt i långpasstempo. Utan halvhårt, halvlångt. Därför är jag så nöjd när det just nu känns bra. Att jag faktiskt orkar springa på, hela intervallen.

Vad som började som en dålig dag, med punktering, slutade trots allt bra. Imorgon börjar jag dessutom semester.

Jag måste äta mer

Lämna ett svar

Jag tränar fortfarande inför maraton, även om jag inte alltid hinner blogga om det. Eller väljer att blogga om det. Passen går varierande bra, lite beroende på om jag kommit ihåg att äta tillräckligt. Jag vet att jag måste äta mer, men jag kommer inte alltid ihåg det. Eller jag tror att jag äter tillräckligt för att sedan konstatera att nä. Jag måste äta mer.

jag måste äta mer

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är inte första gången det händer. Jag äter en vanlig frukost, två mackor och kaffe. När jag skriver att jag äter mer, då har jag adderat en banan, juice och kanske en tredje macka. Sedan ska jag springa långpass på över tjugo kilometer. Vem som helst inser väl att det inte är tillräckligt med mat. Jag borde väl för tusan fatta det. Hur många gånger har jag inte liksom gjort misstaget tidigare. Vad har jag ätit kvällen innan? Grillad kyckling, majs och sallad. Skärpning!

Förra veckans långpass blev tjugo kilometer, men det var på ren vilja. Plus att jag kanske mest gick efter halva tiden. Jag var så tokslut och vrålhungrig. Helt tom på energi. Benen var pigga, flåset var det inget fel på, men det fanns ingenting i kroppen. Soppatorsk och väggen och fan och hans moster. Jag hade en gel med mig som jag slukade och det var typ det godaste jag någonsin ätit. Det gav mig energi för någon kilometer, men det hjälper ju inte. Det är ju egentligen för sent sen redan när jag blir så hungrig. Jag måste äta mer innan. Kvällen före och på morgonen.

Som till exempel inför dagens pass. Igår åt jag en bra lunch, middag och kvällsmål. När jag skriver bra, menar jag med kolhydrater. Sallad är både gott och bra, men på fyra salladsblad och en tomat, springer man inget maraton. Idag hade jag sånt tryck i benen. Jag hade inget problem med att hålla tempot på intervallerna och sprang mycket fortare än jag gjort på ett bra tag. Det var varken tungt eller flåsigt, utan kändes bara enkelt.

Den här veckan ska jag skärpa mig med långpasset. Jag är nöjd över att kunna springa över tjugo kilometer, men jag hade gärna gjort det med en bättre känsla. Jag vill känna mig stark och som att jag orkar springa. Inte bara gå och släpa mig framåt. Utan faktiskt springa, med tryck i steget.

Otur med vädret

Lämna ett svar

Dagens löpning skulle vara ett långpass, men istället blev det en form av progressiva intervaller. Och som vanligt regnade det. Jag fattar inte hur jag kan ha sån otur med vädret.

Det var soligt och fint när jag startade. Jag hade solglasögon och solkräm på mig. Till och med nästan för mycket kläder på mig för det var så varmt. Då sprang jag ändå i shorts och t-shirt, men ett linne hade varit bättre. Jag har knappt hunnit springa tre kilometer innan det började ösregna. Sen regnade det hela passet igenom, för att ungefär direkt jag var hemma bli solsken och blå himmel igen. Resten av dagen har spenderats i solstolen. Jag förstår inte hur jag har sån otur med vädret?

otur med vädret

Vad är då progressiva intervaller kanske ni undrar. Jag anser att det är när jag springer varje kilometer lite snabbare än den förra. Hela tiden öka tempot, så länge jag orkar, eller enligt en plan, säg åtta kilometer. Jag börjar i ett lugnt tempo, 7:00 ish, sedan nästa kilometer i 6:50, sedan 6:40 och så vidare. Ifall jag börjar på 7:00 och ska springa åtta kilometer borde den sista kilometern gå i 5:50. Det är fort för mig, speciellt när jag redan sprungit flera kilometer i ett snabbare tempo än mitt vanliga lunk.

Idag gick det inte riktigt enligt planen. Efter 6:20 tempo kunde jag inte längre öka, men istället sprang jag flera kilometer i det tempot. Totalt elva kilometer idag. Jag tror att regnet påverkade mig, plus att jag igen hade magbekymmer. Men imorgon är en ny dag och ett nytt försök till långpass.

Och det regnar och regnar

Lämna ett svar

Jag klagade inte på värmen, för jag visste ju att det skulle bli så här. Regn, regn och ännu mera regn. Är ni nöjda nu? Ni som klagade över att det var för varmt när det var varmt i en vecka. Ge mig nu lite fint väder ens. Sommar tack! De senaste fem löppassen har sprungits i regn. Det har kanske inte regnat när jag startat, men förr eller senare regnar det.

Idag sprang jag i långa tights och långärmad tröja. På morgonen när jag for på jobb såg jag en löpare som sprang i vantar och jacka. Det hade väl i och för sig jag också gjort om jag sprungit så tidigt, det var typ tio grader ute. Nämnde jag förresten att jag fryser redan?!

Bortsett från att jag fryser och att det regnar, går löpningen riktigt bra. Jag hade säkert sprungit ändå, men nu måste jag. Ifall jag vill springa maraton i september, måste jag springa mina pass. Jag kan inte skylla på vädret och skippa passen. Regn eller inte, passen måste bli av. Därför tycker jag kanske också att löpningen känns bra just nu, för att jag har en rutin.

det regnar och regnar

Jag följer mitt program och springer intervaller två gånger i veckan. Plus långpass då förstås. Ett intervallpass med korta, snabbare intervaller, upp mot tre minuter. Och ett intervallpass med långa intervaller. Mera att nöta och höja grundtempot. Inte så mycket vila, men inte heller lika fort.

De är nästan min favorit just nu. Jag känner mig stark då. På torsdagen blev det över tolv kilometer i för mig bra tempo. 6 minuter i 7:00 tempo, 2 minuter i 6:00 tempo, gånger åtta. Jag tycker om den här typen av pass. Skulle det stå i programmet, spring tolv kilometer, hade jag gett upp innan jag ens börjat. Eller pausat och gått. På det här sättet springer jag bara en intervall i taget, fokuserar på att klara den och plötsligt har jag sprungit tolv kilometer.

Det enda lilla positiva med regnet är att när tusan sprang jag på en lördag efter jobbet senast? Normalt hade jag legat i solstolen hela dagen ifall jag var ledig, eller legat i solstolen efter jobbet. Och sedan farit till gästhamnen på en kall dryck eller två. Nu kan jag lika gärna springa och hoppas på bättre väder imorgon 🙂 Veckans träning är ändå gjord redan. Eller så får jag till ett bonuspass?

träna på morgonen

Inget självförtroende i cyklingen

Lämna ett svar

Jag ska inte satsa på cyklingen i år i och med att maraton är mitt huvudfokus, men jag blir lite deppig när jag tänker hur långt ifrån förra årets superform jag är. Det är mest tungt att cykla just nu. Jag hittar inget flyt, har ingen fart och inget självförtroende i cyklingen. När jag tror att det går bra, att jag håller ett högt tempo, är det mest inbillning. När jag kollar på klockan i efterhand har jag inte alls cyklat hårt.

Samtidigt blir jag lite irriterad på mig själv. Det är väl klart att jag inte hittar ett flyt om jag bara cyklar en gång i veckan. Jag som inte ens ska fokusera på cyklingen. Det spelar väl ingen roll hur hårt jag cyklar när det ändå mest är tänkt som alternativ träning, återhämtning och kondition. Egentligen borde jag inte ens försöka pressa mig, eftersom det tar bort från löpningen. Det är ju då jag ska pressa mig, och ha pigga ben. Inte kapa en minut från min cykeltid hem från jobbet. Dessutom märkte jag att min rekordtid från ifjol kom i slutet av augusti. Då när jag hade cyklat en hel sommar.

inget självförtroende i cyklingen

Men lite tär det på mitt självförtroende i cyklingen, att känna sig dålig. Idag också när jag nästan var hemma cyklade ett helt gäng med proffscyklister förbi mig i världens fart. I en uppförsbacke. Tack för den. Där kämpar jag och tar i allt jag har och de bara swosch. Och med proffscyklister menar jag bara såna som har landsvägscykel och ser ut som proffs enligt mig. Cykelkläder och skor. Inte som jag som har cykelkorg och mountainbike. Och vanliga träningskläder.

Okej, slutklagat. Imorgon springer jag.

Långpass och magkatastrof

6 svar

Jag har lärt mig av förra veckans misstag och därför sprang jag veckans långpass idag. Nu är det gjort och blir det ingen mer träning den här veckan är åtminstone det viktigaste löppasset avklarat. Nästan tjugo kilometer idag. Jag hade orkat mer och jag hade i normala fall sprungit några kringelikrokar för att komma upp över tjugo, men passet slutade i magkatastrof.

Jag har glömt bort hur jobbigt löparmage är. Redan kanske sex kilometer in i passet började jag känna av magen, men inte så farligt ännu. Mest att den gjorde sig påmind om att den finns där. Jag kunde ändå springa vidare och höll ett okej tempo. Idag valde jag att inte springa på spånbanan, utan istället springa en vanlig runda. Därför var säkert tempot också högre. Nu sprang jag med taktiken att gå de första hundra metern av varje kilometer och sedan springa tills klockan piper.

magkatastrof och långpass

Det var varmt, men jag tyckte ändå att löpningen funkade. Trots magproblem. Det var kul att springa andra vägar än vanligt och magen glömde jag bort. Jag njöt av utsikten och av att springa. Jag visste att det skulle bli distansrekord för jag har sprungit rutten tidigare.

Efter kanske tolv kilometer börjar det dyka upp en massa åskmoln på himlen. Varifrån kom de? Just var det ju sol, varmt och svettigt. Jag springer vidare, men magen börjar göra sig påmind igen. Mellan kilometer fjorton och femton gick jag mest. Direkt jag försökte springa högg det till i magen. Då är jag ännu långt hemifrån. Det finns ingen kortare eller snabbare väg, allt är lika långt. Det finns nog fördelar med att springa på spånbanan. Hade jag sprungit där, då skulle jag nog ha sprungit hem efter fjorton kilometer. Nu hade jag inget annat val, det var bara att fortsätta.

Till råga på allt började det ösregna. Great! Där springer jag i ösregn med shorts och solglasögon och har en magkatastrof på kommande. Jag vill hem så fort som möjligt, men jag kan egentligen inte springa. Ibland kändes det bättre, ibland sämre, men hem kom jag (och fick rusa in på toaletten).

Bra början, bra i mitten, snöpligt avslut, men ändå nästan tjugo kilometer. Det får duga.

Skjut inte upp ditt långpass

4 svar

Skjut inte upp ditt långpass, utan spring det alltid när du tänkt. Jag vet ju det här egentligen. För det händer alltid något som ändrar mina planer. Jag skulle springa långpasset på måndagen, när jag var ledig och hade gott om tid. När vädret var fint och allt var upplagt för ett bra pass. Istället ändrade jag mig och sprang långa intervaller. Inget fel i det, det passet var också bra och något jag ändå skulle ha gjort den här veckan. Jag tänkte att jag kan springa långpasset på lördagen istället. Vad händer då? Regn, kallt och blä. Vad som skulle ha varit ett långpass på över tjugo kilometer, blev tretton.

Jag cyklade till spånbanan, hade vatten och energi med mig. Det började bra, jag lyssnade på podd och hittade en bra rytm. Det hade lovats regn till eftermiddagen, men jag tänkte att jag hinner springa innan dess. Jag tassar på och allt känns bra. Efter kanske två varv börjar det regna. Inte så farligt ännu, så jag fortsätter. Det börjar kännas lite kallt, men det går ännu att springa. Efter fyra varv är jag nära att ge upp för nu regnar det verkligen och jag fryser. Jag bestämmer mig för att springa ett varv till och sedan vara nöjd.

skjut inte upp ditt långpass

Jag är lite snopen över mitt pass. Det var inte så här maratonträningen skulle gå. Jag måste börja komma upp i mängd. Jag kan inte springa långpass på tretton kilometer, utan jag måste över tjugo. Det är inte såå många veckor kvar att träna. Jag vill känna mig självsäker innan maraton, att jag gjort min träning och mina pass. Jag kommer ändå tvivla, men jag kommer ju tvivla mer om det längsta jag sprungit inför är 18 kilometer.

Vad lär vi oss av det här? Skjut inte upp ditt långpass!