Författararkiv: hopihopi

Varför du ska springa lopp i Tallinn

Jag har haft det här inlägget i mina utkast länge, ända sedan jag senast sprang lopp i Tallinn, 2019. Jag var hög på löpning och tänkte självklart att jag skulle springa i Tallinn igen nästa år. Som jag gjort så många gånger tidigare och alltid med ett leende på läpparna. Little did we know…. Men nu i år, nu jäklar ska jag springa lopp i Tallinn igen. Här är åtta orsaker till varför även du ska göra det.

Varför du ska springa lopp i Tallinn

Fantastiskt publikstöd
Publiken i Tallinn är fantastisk. De hejar på alla, det är tjo och tjim. Namnet och landet (flaggan) står på nummerlappen. Heja Heidi, hyvä Suomi, jaksaa jaksaa. Det finns en löpargrupp, Smilerit, som åker från Finland och springer. De hejar alltid extra mycket på finländare, och jag blir alltid lika glad av att se dem.

Fin bana
Det har varit ett varv även på maraton, men jag vet inte hur det är i år. Hur som helst är banan fin och man får se delar av Tallinn som man kanske inte besöker som turist. Telliskivi, strandpromenaden Stroomi, gamla stan, Pirita, Kalamaja, Open air museum. Senast sprang jag igenom nåt museum, Kulttuuri katel.

Målgången vid Viru gates
Ibland har starten gått här, ibland är målgången här. Mäktigt är bara förnamnet.

Billigt lopp
Det är billigare att springa i Tallinn, än ett stort lopp i Finland. Mycket billigare. Jag har åtminstone varit nöjd med servicen längs med banan och vid målgång. Sportdryck, vatten, ”filt”, icepower. Och ett skilt mattält för maratonlöpare.

varför du ska springa lopp i Tallinn

Platt bana
Banan är platt och snabb och asfalt. Kullersten genom gamla stan, men inga backar att tala om.

Fin medalj
Alla mina medaljer från Paavo Nurmi maraton i Åbo ser exakt likadana ut. Jag tycker det är lite tråkigt för då minns jag inte vilken som är från vilket lopp. Tallinn däremot, de kan göra fina medaljer. Min medalj från maraton är finast och betyder mest. Kanske för att det var maraton och hur bra loppet gick, men ändå.

nytt mål

Stämningen längs banan
Det här är nog den viktigaste punkten tycker jag. Det är alltid så jäkla kul att springa i Tallinn, tack vare publiken och andra löpare. Jag springer alltid med ett leende på läpparna, gåshud och runner’s high. Det är musik, det high five:as, jag pratar med andra löpare. Jag har så kul att jag nästan glömmer bort att springa, jag bara njuter.

Och så är det ju Tallinn
Min favoritstad. Går loppet åt skogen kan du alltid shoppa, äta och dricka gott och bara turista.

En liten disclamer. Jag har inte sett hur banan ser ut för årets lopp, men även om det skulle vara den backigaste banan i världshistorien med fyra varv och start och mål nån helt annanstans, tror jag nog att du trivs ändå 🙂

0

Hur jag tränar på en resa

Jag har skrivit liknande inlägg tidigare, men det är över två år sedan senast. Om hur jag tränar på en resa. Den här gången har jag ju faktiskt ett mål jag tränar för, Tallinn maraton i september. Jag kommer att träna, men jag vet att det kommer att vara annorlunda än hur jag tränar hemma.

min träning under semestern

Hur jag tränar på en resa

Löpning

Oj vad jag ser framemot morgonlöpning på stranden. Det är nästan det bästa med att resa. Tidig väckning, på med skorna, shorts och linne. Springa på stranden, eller strandpromenaden. Ensam, eller åtminstone med färre turister. Stanna och fota. Se på soluppgången. Gatsopare och folk som öppnar upp sina affärer. Nån annan som är på morgonpromenad. Stanna vid bageriet för att köpa frukost. Duscha. Dricka kaffe och äta frukost på balkongen, och sen har jag hela dagen på mig. Träningen gjord. Aj että!

hur jag tränar på en resa

Jag siktar på fyra morgonjoggar. Ungefär fem kilometer per gång. Springer jag tio kilometer på en gång är jag supernöjd. Det har nog aldrig hänt på en resa. Som längst har jag kanske sprungit sju kilometer.

Jag vill springa, främst för att jag tycker om det, men jag ser det mer som sightseeing och hålla igång. Inte som ”träning”. Jag kommer inte att springa intervaller eller långpass. Jag kommer säkert mest att gå på grund av värmen och okända platser.

Promenader, vandring och vardagsmotion

Även om vi den här gången har hyrt bil, kommer vi att gå mycket. På stranden, på strandpromenaden, i stan, från plats A till B. Planen är även att gå en vandringsled som borde vara kring tio kilometer. Som Coastal walk i Sydney. Något som jag inte heller klassar som träning, utan mer att upptäcka nya platser och njuta av havsutsikten.

hur jag tränar på en resa

Och det är ungefär det jag tänker göra. Egentligen ser jag mest framemot att lata mig i solstolen, dricka drinkar, njuta av att äntligen kunna resa igen. En vecka med mindre träning gör ingen skillnad mot maraton. Speciellt inte när det är så långt kvar.

1

Hälsningar från Grekland!

Hälsningar från Grekland! Som jag har längtat efter sol och värme, men inte vågat berätta något för att jag varit rädd för att jinxa det hela. Stressen och oron över att bli sjuk innan har varit hög kan jag säga. Men nu är vi äntligen här, efter över två år sedan senaste resa. Just nu bloggar jag med mobilen, så ifall inlägget ser konstigt ut, vet ni varför.

Hälsningar från Grekland

 

Nästa vecka borde det dyka upp tidsinställda inlägg, men vill ni ha uppdateringar från Grekland är det lättast att följa mig på Instagram @heidi_henriksson 

1

När man försöker springa snabbt

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag igår bestämde mig för att springa intervaller. Varför skulle jag försöka springa snabbt när benen känts tunga den senaste tiden? Jag tror att det var det fina vädret som påverkade mig. Hela vintern har jag längtat efter att springa snabbt i lätta skor, shorts, sol och värme. När det äntligen är fint väder, inte kan jag ju springa mysrundor då.

varför försöker jag springa snabbt

Det gick väl sådär. Det var kul för vädret var så härligt. Igår var första dagen som det var riktigt varmt tidigt på morgonen. Jag hade till och med solkräm på hela kroppen, inte bara i ansiktet. Själva intervallerna var inte lika kul.

Jag sprang korta intervaller igen, tio gånger en minut med en minut gåvila. Tredje gången nu som jag sprungit samma upplägg. På något sätt lyckades jag tappa bort räkningen, även om klockan piper. Jag har inte kollat på klockan när jag sprungit intervaller, jag vill inte bli stressad över tempot. Det är mer att jag vill springa snabbare under ett helt pass, men inte att jag behöver hålla ett specifikt tempo. När jag är redo för att starta min sista snabba intervall, tror jag, piper klockan för cool down. Då borde jag även ha missat en gåvila, men sak samma. Jag sprang i alla fall.

 

1

Nedtränad och tunga ben

Benen känns fortfarande tunga, men jag kämpar på med löpningen i alla fall. Jag litar på att det kommer att vända, att jag just nu bara är nedtränad. Jag har ju ändå ökat på mängden löpning. Det är inte så konstigt ifall benen känns tunga då.

nedtränad och tunga ben

Veckototalen har ökat med kanske fem kilometer, ibland mer än det. Det varierar från vecka till vecka, beroende på hur långt långpass jag springer. Idag var planen att springa över 15 kilometer, men det blev bara tolv. Det fanns inte mer att ge. Magen knorrade, benen var tunga, jag hade alldeles för mycket kläder på mig. Det var inte min dag och inte läge att pressa. Jag är ändå nöjd med tolv kilometer. För inte så länge sedan var det max när jag pressade, och nu kan jag springa det trots att jag har en sämre dag. Någonting har ändå hänt med formen, den har blivit bättre även om jag just nu känner mig nedtränad.

Jag tror att jag måste vänja mig vid känslan. Det är tungt att träna inför maraton. Det kommer inte alltid att vara kul. Jag kommer inte alltid att ha lust, eller ha pigga ben. Men jag kommer inte att vara pigg i slutet av ett maraton heller, det är lika bra att träna på att springa med trötta ben. Jag vet att det kommer att vända när jag lättar på träningen. Att jag sedan kommer att flyga fram. Dessutom är det viktigaste just nu att jag springer och ökar på mängden. Även om det resulterar i trötta ben.

1

Shortspremiär och tempofunderingar

Jag hoppar över t-shirtpremiären och går direkt på shortspremiär. På tisdagen sprang jag långpass i tröja, jacka och pannband. Idag blev det äntligen (!) varmt och shortspremiär. Och t-shirt förstås. Som jag har längtat efter värme. Är inte våren sen i år? Även om jag kanske inte brukar springa i shorts i maj, brukar jag väl ändå inte ha jacka och pannband? Inte ens jag fryser såå mycket när jag springer.

shortspremiär

Min träningsplan för tillfället är att springa ett långpass i veckan, ett lite längre distanspass och ett lite snabbare pass. Och ifall jag har tid och möjlighet att springa fyra gånger i veckan, addera ett vanligt distanspass. Mysjogg. Långpasset är redan avklarat den här veckan, distanspasset sparar jag till helgen. Det betyder att dagens löpning var ett snabbare pass. Eller det var planen åtminstone.

Det fanns inte mycket tryck i benen idag. Det gick visserligen fortare än mina distansrundor och jag njöt av värmen, så det var ändå kul och godkänt. Förstås. Jag skulle kanske ha önskat lite mer power i benen bara. Det är ju det här jag har längtat efter hela vintern. Snabbskor, sopade gator, shorts och värme. När jag kämpade fram i snöstorm med dubbskor. Då tänkte jag på just den här stunden. Hur jag skulle susa fram och njuta av känslan av lätta ben. Njöt gjorde jag, lätta ben? Not so much.

Samtidigt blir jag nästan lite irriterad på mig själv. Jag får liksom påminna mig om vad mitt fokus är. Jag behöver inte vara snabb nu. Nu ska fokus vara på uthållighet. Långpass och bygga upp tåligheten. Mer mil och fler kilometer, inte tempo. Snabbheten kommer senare.

1

Det är tungt att springa långpass

Maratonplanen framskrider, även om det just nu känns som om jag har tunga ben. Det är segt att springa långpass. Jag gör det för att jag måste, men det hade varit roligare med lättare ben. Det är mentalt jobbigt att fortsätta springa, men samtidigt vet jag ju att det är bra träning. Det kommer inte direkt att vara lättare att springa maraton heller.

tungt att springa långpass

Idag blev det lite över 15 kilometer, vilket är godkänt. Ibland tycker jag nästan att det svåraste med att springa långpass är att välja vilken rutt jag ska springa. Det blir samma kringelikrokar hela tiden. Lite beroende på var jag svänger blir det antingen sju kilometer eller nio. Jag har rundor som jag vet att blir ungefär 12 kilometer eller 14, men sen blir det svårare. Jag har ingen bra rutt på 18-20. Det jag skulle behöva just nu för att kunna öka på distansen. För orka springa längs med Skärgårdsvägen och vända efter nio kilometer.

Jag vet att jag skulle orka springa längre än 15 kilometer även om jag har sega ben, men jag vet inte vart jag ska springa. När jag senast tränade inför maraton sprang jag alla mina långpass på spånbanan. Runt runt runt, för att inte behöva fundera på rutt. Nu har jag tyvärr inte så bra upplevelse från senaste gången jag sprang på spånbanan. Sedan dess har jag inte sprungit där, men kanske jag ska våga mig på ett återbesök? Det var ändå ett lyckat koncept inför mitt förra maraton. Kanske jag ska börja med en kort runda där, eller en promenad. Vänja fötterna vid ojämnt underlag. Dessutom har jag ju faktiskt trailskor nu…

 

0

Maraton är inte omöjligt

Maratonplanen går framåt, den här veckan har varit en riktigt bra träningsvecka. Jag har sprungit både ett längre pass på över tio kilometer och ett långpass på över 16. Det känns i benen, men samtidigt är det en skön känsla. Som att jag är igång nu. Att maraton inte alls är omöjligt.

maraton är inte omöjligt

Det är precis den känslan jag vill ha. Jag vet ju att maraton är både jobbigt och tungt, men samtidigt är inte maraton omöjligt. Eller med träning ska det inte vara det. Jag vill komma in i ett mindset där jag vet att jag kommer att klara det. Därför känns långpassen extra viktiga just nu. Det är där nyckeln ligger. Sen någon gång ifall jag börjar fundera på tidsmål, behöver jag lägga in mer intervaller och fart i träningen, men just nu är mängden viktigast.

Det är klart att steget från 16 kilometer till 42,2 ännu är långt, men jag ska inte springa 42,2 på träning heller. Det längsta jag sprungit innan maraton är 27,5 kilometer. Dit är steget från 16 betydligt kortare. Kan jag bara öka på längden på mina långpass med någon kilometer i veckan är jag snart uppe i över 25 kilometer. Kommer jag bara dit, klarar jag nog ett maraton också.

Nu ska jag fortsätta med mina långpass, öka försiktigt med en eller två kilometer i veckan. 16 kilometer kändes lätt igår, förutom att det var ganska kallt och blåsigt och att jag därför ville sluta. Benen kändes ändå pigga och hade nog kunnat fortsätta. Nästa vecka siktar jag på att springa lite längre igen.

2

Min plan mot maraton

Det är nu 18 veckor tills Tallinn maraton. Med andra ord är det dags att göra upp en plan och börja träna mer strukturerat inför det. I det här inlägget tänkte jag skriva om min plan mot maraton. Hur jag tänker, vad är viktigast och hur jag ska lägga upp träningen.

min plan mot maraton

Min plan mot maraton, Tallinn 2022

Det här kommer nu att bli tredje gången jag springer maraton, men eftersom mitt senaste var 2018 är det nästan som att börja om från början. Eller inte från början förstås, men gamla meriter räknas inte. Det är ändå många år sedan jag senast sprang så långt. Jag har inte sprungit över 20 kilometer sedan Forssa halvmaraton 2019. Det är utgångsläget.

Jag har sprungit långpass regelbundet, just nu är jag uppe i pass kring 15 kilometer. Jag har många mil i benen från 2021, plus en massa cykling. Grundkonditionen är det inget fel på, men jag måste få upp tåligheten i benen.

Det är tungt med maraton, benen kommer att bli trötta, det kommer att vara segt och göra ont. Det är mycket stötar, det är asfalt, det är hårt. Benen måste få in mer kilometer. Öka belastningen, men långsamt så att kroppen inte går sönder, men ändå vänjer sig.

tallinn 10 km

Därför tänker jag att det viktigaste, just nu, är att öka veckototalen. Få upp mängden löpning helt enkelt. För tillfället har jag sprungit tre pass i veckan, och det känns som minimum. Jag vill gärna springa fyra. Men jag vet att jobbet spelar en roll, snart blir det sommar och andra saker lockar, men tre pass ska göras.

Jag har inget kilometermål, men tre pass fördelat på ett långpass, ett längre distanspass och ett valfritt. Jag behöver inte lägga in intervaller ännu, men tänker att det valfria passet kan vara ett snabbare pass. Ifall jag tröttnar på att nöta långt och länge på varje pass. För att få en variation. Långpasset räknar jag från tolv uppåt. Det längre distanspasset ska vara kring tio kilometer. Valfria kan vara fast fem. I en perfekt värld skulle jag springa långpass på över 16 kilometer, 10 kilometer distans, valfri fem kilometer snabbt, plus ett till pass kring sju kilometer. Då blir det en veckototal på 38 kilometer, vilket just nu är bra. Längre fram kommer det att krävas mer. Men vänja kroppen långsamt var det ju.

året var 2019

Jag ska fortsätta med styrketräningen, men det kommer mer att handla om prehab och skadeförebyggande. Hålla igång, upprätthålla, inte så mycket bygga upp. Jag hoppas att all den styrketräning jag gjort under vintern nu ska betala tillbaka. Att jag nu ska se effekten. En gång i veckan är planen, men åtminstone varannan vecka. Det viktigaste är ändå löppassen, tycker jag.

Just nu tänker jag att jag har den här planen under maj och början av juni. Till midsommar. Då ska jag vara uppe i långpass kring 20 kilometer. Sedan kan jag börja lägga in mer intervaller och fartpass.

Vad tror ni om min plan?

 

0

Vad hände med min bloggiver?

Jag vet inte vad som har hänt med min bloggiver? Den här veckan har visserligen varit stressig på jobbet och jag har verkligen inte haft tid att skriva, men ändå. Jag tycker inte att min bloggiver är lika hög mer. Kanske för att det känns som om ingen bloggar längre, eller läser bloggar, utan att allt har flyttat till Instagram. Men sen igen bloggar jag ju främst för mig själv och för att det är kul att gå tillbaka på egna inlägg och läsa. Race reports, resor, tankar och funderingar.

vad hände med min bloggiver

Jag har alltid tyckt om att skriva. Dagbok, brev (ja, jag skickar fortfarande brev, såna med frimärken och allt) och nu då blogg. Det är fortfarande kul, det är extra kul när någon kommenterar, men ibland känns det som om det tar mer än det ger. Att det blir en stress när jag inte publicerat på flera dagar. Och då är det ändå bara en hobby som jag gör för mig själv utan att tjäna nåt…

Jag vill inte lägga ner bloggen och kommer knappast att göra det heller, meh. Svårt. Det ska inte vara en stress och jag tycker ju egentligen om det. Kanske jag bara måste acceptera att ibland är ivern högre och ibland lägre. Ibland har jag massvis att berätta och ibland jobbar jag mest.

Nu ska jag snart inleda min maratonträning på allvar och då borde jag ha massor att skriva om. Om hur träningen går och hur nervös jag kommer att vara. Och sedan efteråt förstås när jag klarat av det.

1