Författararkiv: hopihopi

När ett poddavsnitt igen är riktat åt mig

För någon vecka sedan skrev jag om ett avsnitt från Maratonpoddens Fråga experterna som var som om jag skrivit frågan. I den här veckans avsnitt av Träningspodden var det igen riktat åt mig. Vad pratade de om? Lågpulsträning. Eller snarare pulsträning kanske, men i alla fall. Så mycket nyttig information, så mycket som jag också själv kommit fram till och så mycket liknande tankar.

Att det är jobbigt att springa långsamt och hålla pulsen nere, för egentligen kan jag ju springa fortare. Att man (jag) måste gå mellan varven för annars blir pulsen för hög. Jag vill helst springa så att ingen ser, för det är jobbigt att gå, (som om nån ens bryr sig), eller så dras jag med i andras tempo. Men kanske framförallt orsaken till varför jag gör det här. För att jag sen när jag väl ska springa fort, orkar jag springa fort, för att jag springer de långsamma passen lugnt. Inte allt i ett och samma tempo.

när ett poddavsnitt känns riktat åt dig

Idag gick det igen lite bättre att springa. Det verkar som om varannan gång går bättre och varannan sämre. Idag kunde jag igen springa längre sträckor utan att stanna och gå. Med längre menar jag kanske, äsch jag vet inte, ett par hundra meter? Mer än fyra steg i alla fall. Så att det kändes att jag sprang. När jag kollar på Garmin sa den ändå 53 minuter löpning och 18 minuter gång. På måndagen när det kändes sämre var det  36 minuter löpning och 10 minuter gång. Då gick jag procentuellt sett mer.

Äsch, vad jag svamlar. Men sen igen så skriver jag mest för mig själv. Det är kul att kolla tillbaka på gamla inlägg och se hur det kändes då.

0

Jag fortsätter att kämpa

Jag gissade ju tyvärr rätt när jag skrev att det var för tidigt för att kalla det för framsteg ännu, men jag fortsätter att kämpa. Igår var igen ett betydligt sämre löppass med lågpulsträningen. Det gick inte alls. Jag var hela tiden tvungen att pausa och gå. Vilket bara resulterade i att jag frös. Ifall jag ska fortsätta springa på det här sättet även på vintern, vilket jag nog ska, är jag tvungen att sätta på mig mer kläder. Jag får för kallt annars, när jag går så mycket.

Det började så bra igår. Jag tänkte redan att yes, jag har blivit bättre. Pulsen hölls stadigt kring 140. Ibland var den lite för hög, men ifall jag saktade ner på tempot, sjönk också pulsen. Jag kunde ändå fortsätta springa. I ungefär två kilometer fungerade det. Sen bara 146, 148, 152, 157… Va fan. Gå, gå, gå och gå lite till ännu.

jag fortsätter att kämpa

Jag minns hur frustrerad jag har känt mig när jag har försökt mig på pulsträning tidigare. Att ibland går det sämre, ibland bättre och ibland inte alls. Jag har aldrig gjort det tillräckligt länge för att se ordentliga resultat. Jag har alltid gett upp för tidigt. Den här gången ska jag verkligen ge det en chans.

Jag tänker att jag ändå inte kommer att börja springa intervaller, snabbare pass och långa långpass förrän typ april nästa år. (Långa långpass kan jag väl i och för sig springa nu också, det kommer bara att ta sju timmar med tanke på den fart jag håller 🙂 ) Sen när det blir vår. Det är då jag brukar börja min maratonträning. Dit är det nästan sex månader. På den tiden måste jag väl ändå märka av resultat? Om jag fortsätter att kämpa. Sen borde jag åtminstone vara väldigt pepp på att springa fort. När jag harvat på i ett halvt år.

1

Ett steg åt rätt håll

Det är alldeles för tidigt för att kalla det för framsteg ännu, eftersom jag bara sprungit enligt mitt nya upplägg fyra gånger, men dagens pass kändes i alla fall som ett steg åt rätt håll. Det var en betydligt bättre känsla än på måndagen. Då gick jag mest för att pulsen hela tiden var för hög. Nu kunde jag springa lite längre sträckor, och det kändes som ett löppass. I alla fall ditåt.

ett steg åt rätt håll

Den här gången rusade inte pulsen, utan den låg ganska stadigt kring 142. Ibland högre, ibland lägre, men kring 140. Ibland var jag tvungen att gå för att den var över 150, men egentligen ganska lite. Pulsen var snabbt nere igen, och jag kunde tassa vidare. För tassa, det gör jag.

Idag hade jag ändå snittider kring 7:30, det är okej. Jag försöker så att inte bry mig om tempot, men det är svårt. Jag vet (hoppas) att tempot kommer senare, nu ska jag fokusera på lugnt. Nu håller till och med Garmin med mig, att det är basträning jag sysslar med.

Jag hoppas att jag med tiden ska kunna springa längre sträckor och med lägre puls. Att pulsen inte ska rusa även om jag ökar tempot. Det är väl det som är själva tanken med mitt träningsupplägg och så som jag kommer att mäta framsteg. Dagens pass kändes som ett steg åt rätt håll. Det ger mig motivation till att fortsätta.

Jag ska ge det här en chans nu. Hösten och vintern i alla fall. På vintern brukar jag ändå inte springa intervaller, då kan jag lika gärna tassa. I vår sen, då jäklar ska jag trycka på.

3

Stor frustration med löpningen

Varför tyckte jag att det var en bra idé att börja med lågpuls igen? Varför? Jag känner en stor frustration i löpningen just nu. Jag har visserligen bara sprungit tre gånger enligt min nya plan, det blir väl förhoppningsvis bättre, men jösses vad det är irriterande.

en stor frustration med löpningen

Det är så svårt att springa och samtidigt hålla pulsen nere. Jag kommer inte in i ett flow och man kan knappast ens kalla det för löpning. Jag tycker att jag mest går. Hela tiden när jag tycker att nu går det bra, jag springer låååångsamt, men springer ändå, så kollar jag på klockan. 152. Okej, jag springer ännu långsammare, kanske pulsen går ner då, nej det gör den inte. Ännu långsammare, äsch vad fan, pulsen 155. Nu måste jag gå.

Det är klart att jag kan springa fortare/som jag vill, men jag ska verkligen ge det här en chans nu. Även om det bara är mina egna ”regler” på basen av vad Garmin anser att mina pulszoner är. Jag hoppas ju att det här på sikt ska göra mig till en bättre löpare. Uthålligare, men också snabbare. Att jag sen när jag ska springa fort orkar göra det, eftersom mina lugna pass faktiskt är lugna. Tidigare har alla pass varit ganska lika. Samma tempo och samma puls, utan någon större variation.

Det är mest jobbigt mentalt tycker jag. Jag vet ju att jag kan springa fortare, och där tär nog lite på självförtroendet när klockan visar snittider på 8:30. Jag känner mig inte precis snabb. Samtidigt vet jag att det snart är vinter, snö, slask, halt och dubbskor. Då är jag oberoende inte snabb, då kan jag lika gärna springa enligt det här upplägget.

Men det är ändå en stor frustration just nu.

1

Andra försöket till pulsträning

Idag blev det andra försöket till att springa enligt pulsen. Jag väljer att kalla det för lågpuls, men jag är inte speciellt strikt. Jag försöker att hålla pulsen under 146, i grön zon, zon 3, men ifall den går över det är det okej. Så länge den inte rusar och jag inte springer för länge i för hög puls. Tanken är att jag ska hålla den kring 145. Gärna lägre förstås, men en sak i taget.

det andra försöket

Hur gick då det andra försöket? Så där. Jag hade glömt bort hur jobbigt det är (mentalt) att springa enligt pulsen. Jag som inte tycker att jag är speciellt snabb annars heller, måste nu springa ännu långsammare. Plötsligt är mina kilometertider uppe på 8:00 igen och ändå är pulsen för hög ibland.

Det är frustrerande, jag kommer inte in i ett flow. Sen när jag tycker att jag har hittat rytmen, är pulsen för hög. Egentligen är det ju inte ens hög, den är kring 155. Men jag ska försöka vara strikt, och inte springa för fort. Kämpa med att hålla pulsen nere, och inte bry mig om tempot. Det är just det som är det svåra. Att inte bli för fokuserad på tempot och hur långsamt jag springer. Istället måste jag tänka att passet har ett annat syfte.

Lite på samma sätt som min styrketräning. Det är kanske inte roligt i stunden, men sen. Sen kommer jag att bli ett bättre, starkare, snabbare löpare. Om jag nu kämpar med att springa lugnt, kommer jag sen att kunna springa fort.

En bra sak med att springa lugnt och långsamt i alla fall är återhämtningen. Efter dagens pass tyckte Garmin att jag behöver 17 timmar återhämtning. Jag skulle med andra ord kunna springa imorgon igen. Efter tuffa intervallpass kan Garmin säga att jag behöver återhämtning upp mot 72 timmar. Eller ännu mer, överdriven träning kan det stå. Nu håller i alla fall Garmin med mig, att det är basträning.

2

Nytt träningsupplägg

Jag tänker att jag ska ha ett nytt träningsupplägg för hösten. Kanske. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Planen är att jag ska ge det här med lågpuls en chans till. Jag har testat på det tidigare, men ger alltid upp innan jag ser resultat. Det är så frustrerande att springa långsamt och hela tiden hålla koll på pulsen. I något skede vill jag bara trycka på, springa fortare och inte bry mig om pulsen. Samtidigt vet jag att jag springer mina lugna långpass för fort och med för hög puls och att jag borde bli bättre på att ha en större variation. Lugnt och långsamt, och hårt och snabbt. Inte allt i samma mellanmjölkstempo.

nytt träningsupplägg för hösten

Så nytt träningsupplägg för hösten. Eftersom jag ändå inte har något lopp på kommande och inte behöver vara snabb just nu, kan jag träna på andra saker. Springa lugnt och långsamt, men länge. Grunduthållighet, basträning, zon 3. Enligt Garmin blir det zon 4 för mig när pulsen går över 146. Med andra ord borde jag vara under det ifall jag vill springa i lågpuls.

Idag sprang jag mitt första pass enligt min nya plan. Jag försökte springa långsamt, men ibland rusade pulsen ändå. Eller rusade är väl att ta i, men den var kring 155. Jag försökte få ner den genom att springa ännu långsammare, men ibland var jag tvungen att gå. Springa igen, gå lite, springa igen, gå. Det är just det här som är det jobbiga med lågpuls. Jag som vill springa, är tvungen att pausa hela tiden. Men med träning ska det bli bättre, och jag ska kunna springa längre sträckor.

Jag vet inte varför jag kallar det för lågpuls egentligen. Min nya plan är snarare att springa mina pass lugnt i zon 3. Jag kan kalla det för basträning. Grunduthållighet.

2

Plötsligt blev det kallt

Det känns som om vädret ändrade över en natt. Plötsligt blev det kallt. Kallt som i att jag måste ha pannband på mig när jag springer för att det är fyra plusgrader. Fyra?! Jag är inte redo för kylan ännu. Nu kommer det ju att dröja tills april innan det vänder igen. Innan det blir varmare och mindre kläder.

plötsligt blev det kallt

Löpningen känns i alla fall fortfarande bra. Trots att det blev kallt och att jag var tvungen att leta fram mitt pannband. Jag har fortfarande alla sommarkläder kvar i garderoben för har inte hunnit (orkat) städa bort dem. Var tusan har jag mina vinterkläder? Snart måste jag också plocka fram reflexvästen. Jag brukar för det mesta springa i dagsljus. Antingen på lediga dagar, eller sen då innan jobbet. Ibland springer jag ändå på kvällen och då krävs reflexväst.

Usch, jag ser inte alls framemot den här årstiden. Kyla, mörker, snö, slask… Jag tycker det just precis blev sommar och poff, nu är det redan över. Det är så kort säsong tycker jag, för löpning i shorts och t-shirt. Från kanske mitten av maj, till slutet av augusti. Sen är det bara mössor, vantar, jackor, vintertights och dubbskor som gäller. Tydligen sprang jag ännu i slutet av maj långpass i tights och jacka…  Med andra ord, väldigt kort säsong för shorts.

Äsch, nu blir jag helt deppig när jag tänker på det. Varje årstid har väl sin charm (nu ljuger jag, vintern suger), men nog är sommaren bäst. Ju varmare desto bättre.

 

1

Fråga experterna

Jag brukar lyssna på Maratonpodden och där finns ett segment som heter Fråga experterna. Olika teman och frågor varje gång, olika experter. Träning, kost, skador, mental träning och så vidare. Det senaste avsnittet handlade om löparknä.

Jag har inte haft det (ta i trä, knack, knack), men det är just knäna som brukar göra mest ont på maraton. Det är som om jag ställt frågan, även om mina besvär inte direkt är löparknä. Personen som ställt frågan brukar springa långpass på 20-25 kilometer och då inte få problem, men vid (fjäll)maraton kommer knäsmärtan efter 25 kilometer. Så att hon är tvungen att gå, eller helt avbryta loppet. Vad är expertens svar?

fråga experterna

Spring längre långpass även på träning. Upp mot eller över 30 kilometer. Låter det bekant? Det är precis det jag själv också kommit fram till. Det går bra till 25 kilometer på maraton, men sen börjar det göra ont. Efter 30 börjar det göra jätteont.

Därför måste jag träna på att springa längre. Experten tyckte också att man skulle springa. Visst kunde man även gå, men att det var bättre att springa. Träna på det man vill bli bra på. Och så skulle man styrketräna också. Benstyrka för att bygga upp starka ben och knän. Det låter ju så självklart när någon annan säger det, men också bra att få det bekräftat. Det som jag själv kommit fram till, veta att jag tänker rätt inför kommande maratonsatsning.

Brukar du lyssna på Maratonpoddens Fråga Experterna? Ta det som ett tips, där finns många bra frågor.

2

Bra start på oktober

Det kändes så bra i kroppen efter torsdagens löppass att jag bestämde mig för att springa idag igen. Jag var trots allt ledig, solen sken och det är ny månad. Det här blev en bra start på oktober. Åtta kilometer in på löpkontot.

Benen var pigga idag igen och flåset var med mig. Jag var nästan tvungen att bromsa lite. Även om det känns bra i kroppen, vill jag inte pressa för mycket för tidigt. Det är ändå bara tre veckor sedan jag sprang maraton. Det är en stor påfrestning på kroppen, och jag vill återhämta mig fullt ut innan jag ökar på belastningen.

bra start på oktober

Jag är nästan lite förvånad över hur pigg kroppen känns. Jag tycker att jag var mer sliten ifjol, att jag hade en tyngre känsla i kroppen. Mer mjölksyra i benen och högre puls. Nu känner jag mig som normal. Benen känns till och med pigga, som om de skulle vilja pinna på i ett snabbare tempo.

Nästa vecka tror jag nog att jag kan träna som vanligt igen. Tre löppass och ett styrkepass. Kanske någon promenad. Det beror lite på vädret också. Jag tycker nog om att promenera, men inte såå mycket att jag skulle göra det om det regnar. Fint och soligt höstväder ska jag ha. Som idag. Idag var det jättefint väder för löpning. Lite blåsigt, men annars utmärkt.

Nu tycker jag bara att det börjar vara svårt att veta hur jag ska klä mig. Det var varmt, men ändå blåsigt. Jag hade lite för varmt med t-shirt och jacka, men samtidigt skulle jag nästan ha velat ha ett pannband för öronen. Jag behöver inte vantar ännu, men nog solglasögon. Fast snart antar jag att det inte kommer att vara ett problem mer. Sen gäller det bara att bylta på mig alla mina kläder och plocka fram dubbskorna. Så jag ska njuta så länge jag kan.

Har du fått en bra start på oktober?

0

Första löppasset efter Tallinn

Jag har tränat lite efter Tallinn, men idag sprang jag det första löppasset. Lugnt och försiktigt var planen. Hur gick det då? Hur kändes första löppasset efter maraton, som ändå bara var för tre veckor sedan?

första löppasset efter tallinn

Riktigt bra faktiskt, nästan bättre än förväntat. Jag kände mig som vanligt. Jag hade inte stela ben, pulsen var normal, flåset kändes bra. Allting kändes bra i kroppen och nu tror jag nog att jag redo att träna som vanligt igen.

Den första veckan efter maraton gjorde jag ingenting, den andra veckan blev det lite promenader och yoga och nu den tredje veckan har jag både tränat (lättare) styrka och sprungit. Nästa vecka kommer det säkert att bli mer löpning. Fortfarande lugnt och försiktigt, men fler pass.

Idag sprang jag strax över sju kilometer och det kändes bra. Jag tycker att jag var mer sliten förra året. Att jag kände mig tröttare efter mina promenader och att det tog längre tid för mig att komma igång med löpningen igen. Och att det då också kändes tyngre, trots att jag sprang kortare pass. Nu tycker jag ändå att jag skulle ha varit redo för löpning redan förra veckan, men jag ville vila lite extra. Inte börja för tidigt och pressa för mycket.

Kanske det här är ett tecken på att jag var i form inför maraton? Att jag tränade rätt, även om kanske tiden inte blev det jag hade hoppats på. För att jag nu efter maraton känner mig redo för löpning igen och att återhämtningen har gått snabbare än efter tidigare maraton. 2018, då när jag sprang mitt bästa maraton, då sprang jag inte mycket mer det året. Det var en maxprestation, som gjorde mig sliten och osugen på löpning. Nu är jag fortfarande sugen på löpning, och det är väl bra?

2