Magen känns okej idag, dagen efter kollapsen. Idag har jag främst varit hungrig för att jag inte klarade av att äta mycket igår. Inte för att magen protesterade nåt mer igår, den var helt nöjd efter mitt raketbesök till toaletten när jag kom hem. Det är mest att det sitter i huvudet. Jag vill inte äta, ifall magen skulle bli sur igen. 

Jag vet att jag skrev att jag skulle cykla idag, men det var för fint väder för att låta bli att springa. Och eftersom magen ändå kändes bra, tyckte jag att intervaller var rimligt 🙂 Inget börja lugnt och försiktigt här inte.  Cyklingen är nu istället uppskjuten till fredagen och så hoppas jag på lika fint väder då.

Jag vet att jag knappast kommer att cykla många gånger mer i ”sommar”. För det var sju grader varmt på morgonen. Men jag vet också att det är nummer två på priolistan. Jag behöver löpningen mer. Kanske inte så mycket för formen, utan mer för självförtroendet. Det är bara fyra veckor kvar till maraton och nu vill jag känna mig stark. Att jag kan, att det går lätt och snabbt. Kapabel. Ifall jag cyklar, hjälper det mig inte att få den känslan, även om det förstås ger annat. 

Intervallerna kändes bra, trots att jag sprang dagen efter kollapsen och också sprang två dagar i rad. Kollaps eller inte. 20 gånger 30 sekunder med 30 sekunder joggvila den här gången. Knappt så att jag hinner hämta andan och på det igen. Tempot blir förstås inte lika fort som när jag har gåvila mellan intervallerna, men nu blir det istället mer löpning.

Och hej, jag ska förresten få pengarna tillbaka på mina hörlurar. Det är ju bra, men skulle nästan hellre bara ta ett par nya. För nu måste jag ju köpa igen…

Det var länge sedan jag hade en sån fullständig magkollaps som jag hade idag. Jag lider ibland av löparmage vid långpass, men idag var det katastrof. Alltså verkligen katastrof. Jag brukar klara av att ta mig hem med någon form av löpning blandat med gång. Jag vet att det kommer hemma sedan, men jag klarar mig ändå hem. Idag var det på håret.

Jag borde väl ha kunnat ana det. Så här i efterhand. Det började redan på morgonen, innan jag kom iväg. Magen var lite bubblig och jag var tvungen att ta rennie. Ingen fara tänkte jag, för mycket kaffe och rågbröd bara. Ut och spring. Det börjar ändå bra. Planen var ett kortare långpass, ungefär 18 kilometer. Tio till tolv kilometer valfritt tempo, tre till fem i högre tempo och så hem ännu då i valfritt tempo. Rundan var planerad och allt var bra.

Vid kanske sju kilometer kommer första symptomen. Lite känningar i magen, där jag vet att jag sedan hemma är tvungen att gå på toa. Löpningen rullar på och jag håller ett bra tempo fortfarande. Magen känns av ibland, men vi har inte uppnått katastrof. Det är mest att det skulle vara skönt att gå på toa, men jag klarar mig. Vid kanske tio kilometer börjar det vara buske eller inte buske tankar. Inte fan att jag går i en buske! Istället väljer jag att varva löpning med gång. Direkt jag börjar springa igen hugger det till. Det går inte att springa vidare. Träningsplanerna har jag övergett, nu ska jag hem.

Vid tolv kilometer väljer jag att stanna klockan och bara gå. Jag övervägde att ringa till Sam att han får hämta mig, men jag tänkte att jag klarar mig hem, eftersom jag bara ska gå. Fast jag typ har fyra kilometer kvar. I början går jag fort, för att få någon form av träningspass. Mot slutet går jag så långsamt som jag kan för att inte irritera magen ytterligare. Nu hjälper inga buskar mer, nu är vi i fullständig magkollaps läge. Nu gäller det att ta sig hem så fort som möjligt, utan att gå så fort att you know… 

Jag förstår inte vad som hände. Jag har inte haft sån här magkollaps på länge. Kanske det var otur? Ja, jag vet att rågbröd inte är en bra kombination med löpning, men vi hade inget annat bröd hemma. Så jäkla mycket fiber är det väl inte i två skivor heller? 

Nu har dagen mest gått åt till att sura över ännu ett dåligt långpass och att må illa. Imorgon tänkte jag cykla, det brukar fungera med en sur mage.