Jag springer på, även om jag inte har tid att blogga om saken. När det är fint väder väljer jag att göra annat. Som att njuta av solen, sitta på en uteservering och chilla. Eller så jobbar jag och orkar inte blogga när jag kommer hem. Jag vill vara ute så mycket som möjligt, för tydligen är det augusti på fredagen. Hur gick det till? Är sommaren snart över? Därför gäller det att passa på att njuta nu. Fast vad jag egentligen skulle skriva om, var mitt projekt att bli snabb igen. Är jag snabbare nu?

Tja…  Mitt senaste testlopp gick ju bra, men långpassen harvar fortfarande på i tempon långt över 7:30. Fast sen igen så springer jag ju långt långt också. Det är klart att det är lättare att springa fort, om jag bara ska springa kort. Men eftersom det just är på maraton jag vill bli snabbare, vet jag inte om jag gjort så stora framsteg. Jag skulle vilja se större förbättringar.

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Är det bättre att fortsättningsvis öka distansen på långpassen, men att tempot hålls samma. Eller ska jag korta ner distansen, men istället försöka springa fortare. Ett alternativ som jag också har är att springa ett så kallat långpass med tempoökning. Lägga in en snabb femma mitt i passet. Typ springa 12 kilometer valfritt tempo, sedan fem kilometer fortare, och sen ännu fem kilometer valfritt. Totalt 22 kilometer. Det verkar som det bästa alternativet. 

Eller så vill jag springa riktigt korta, riktigt snabba intervaller igen. För att få bort den sega känslan i kroppen. Komma upp i steget och få ett bättre självförtroende om att jag visst kan springa fort. Om än bara i 30 sekunder. 

Jag vet att ni alla väntar med spänning på hur mitt testlopp del tre gick. På måndagen var det dags att maxa igen. Två månader sedan sist och lika nervöst som vanligt. Jag borde inte vara nervös, för jag springer ju bara för mig själv. Det är mig själv jag jämför med. Har jag blivit snabbare sedan jag påbörjade mitt projekt. 

Nååå, hur gick det då?

Super. Över förväntan nästan.

Jag ville komma under 30 minuter, vilket betyder snittfart på under 6:00. Vilket också betyder mycket snabbare än jag sprungit de senaste åren. Jag vet inte när jag skulle ha snittat under 6:00 tempo senast. Förra året påstår jogg.se att mitt rekord var 6:26. Förra testloppet jag sprang blev rekordet 6:07 och nu…. Är det 5:58.

Jag tror inte ni förstår hur fort det är för mig. Den officiella tiden för testlopp del tre är 29:52. Den här gången är jag speciellt nöjd över jämnheten. Jag tappade inte i slutet utan kunde till och med öka. 5:56-6:00-5:53-6:03-5:59. Jämt och fint och bra känsla hela tiden. 

Visst det är supertungt att maxa, men nu tycker jag ändå att jag orkade hela vägen. Inte som de tidigare testlopp jag sprungit där jag kanske orkat i fyra kilometer och sedan haft en klar dipp den sista. Nu orkade jag till slut.

Det är lite det jag också vill bli bra på. Uthållig i högre tempon under en längre sträcka. Inte sprinter, utan snabbare på maraton. Alla mina långa intervaller som jag sprungit har tydligen haft effekt. Det är alltid kul att se framsteg. 

En sak som jag borde ha lärt mig efter många år av löpning är att, spring alltid när du kan. Spring alltid när du kan, betyder som namnet låter, men också att alltid göra det pass jag planerat. För om jag planerat att springa långpass, men tänker att jag springer det imorgon efter jobbet istället. För jag har morgontur. Med hundraprocentig säkerhet är någon sjuk, jag måste jobba över och hinner inte längre springa långpass. Och får sedan inte fler chanser i veckan för det passar inte med övriga livet. Lesson learned, borde ha sprungit det planerade långpasset igår bara…

Eller som nu då. Jag planerade att springa testlopp del tre på måndagen den här veckan. Jag tyckte att det blåste ganska mycket och var allmänt dåligt väder. Så jag sprang annat och tänkte att jag springer det om en vecka istället. Vad har det lovats för väder tills imorgon? Ösregn och blåst 🙂 Ännu bättre förutsättningar för en bra tid på testloppet då. 

Jag är som vanligt nervös inför testloppet. Det är så jobbigt att springa fort och veta att jag ska prestera. Om än bara för mig själv. Det är en sak att få feeling och springa fortare än tänkt, det är en annan sak att nu ska jag springa fort. Jag har ingen aning om var jag ligger, men det är också därför jag springer testlopp. För att få veta min nivå. 

Jag borde väl kunna pressa mig ner under 30, men sen igen dagsform. Väder och vind och feeling. Tidspress och stress på jobbet. Det är mycket faktorer som spelar in, men samtidigt vet jag också att jag inte kan få perfekta förhållanden och förutsättningar. Därför också mitt motto. 

En av de saker som fortfarande förvånar mig mest, trots att jag sprungit i många år, är dagsform. Hur det kan skilja så otroligt mycket från dag till dag. Onsdagens långpass, katastrof. Dagens pass, så bra känsla att jag till och med sprang längre än jag tänkt. Och betydligt fortare än planerat.

Nu kan man ju säkert argumentera att onsdagens långpass kändes sämre, för att det var ett betydligt längre pass och i mycket varmare väder. Men sen igen så har jag jobbat väldigt mycket i två dagar. Varit trött och sliten när jag kommit hem från jobbet. Så sliten att jag trodde att även dagens pass skulle bli dåligt. Därför planerade jag också en kortare, lugnare runda först. 

Halvvägs in kände jag bara, att det här känns ju bra. Jättebra faktiskt. Jag sprang igen sex minuter i 7:00 tempo, och två minuter i 6:00 tempo. Eller det var det ju skulle springa. Sex minuters intervallerna gick fortare än 7:00 och två minuters intervallerna gick i 5:20. Jag är förvånad över hur bra det kändes, för onsdagens långpass var tungt. Både i kroppen och tungt för självförtroendet. Det var inte så jag vill känna när jag just steppat upp maratonträningen. Men idag flög jag fram och nu känns det bättre igen. 

Nu hoppas jag att jag prickar in bra dagsform nästa gång jag ska springa långpass. Det är det jag tycker att jag mest behöver för självförtroendet inför maraton. Ett långt långpass med bra tempo. Onsdagens långpass var varken speciellt långt eller med bra tempo. Det var mest en kamp från början till slut. Om jag idag var förvånad över hur bra det kändes, är jag nästan mer förvånad över hur dåligt det kändes på onsdagen. 

Fast nu tänker jag fokusera på det positiva.