Tanken var från början att träna styrka på torsdagen och springa på fredagen, men det blev ändrade träningsplaner. Istället valde jag att springa på torsdagen och träna styrka på fredagen. Orsaken? Vädret. För på torsdagen var det full sol och blå himmel, och på fredagen regn och rusk. Klart som tusan att det blir ändrade träningsplaner då. Det är klart att jag hellre springer i sol och fint väder. Träna styrka kan jag göra när som helst, men soliga dagar finns det inte många av på vintern.

Det blev igen ett tvåsiffrigt löppass. Lite längre än förra veckan och med lika bra känsla i kroppen. Det är så skönt att löpningen äntligen känns bättre igen, efter vad som varit en seg start på året. Nu är jag där jag vill vara. Jag kan springa tre gånger i veckan, varav ett pass är lite längre. Nu känns det normalt igen. Som om jag är back on track och inte ”efter”.

Jag vet att det fortfarande finns mycket att jobba på både vad gäller distans och tempot, men nu är det åtminstone på väg åt rätt håll. När jag kollar tillbaka i träningsdagboken, så är jag ungefär på samma nivå nu som tidigare år. Jag brukar inte vara snabb i februari, eller springa långa långpass på över tjugo kilometer, utan det här är var jag brukar ligga. Pass över tio kilometer, och tempon kring 7:30.

Styrketräningen är något som jag gör för att jag vet att jag behöver det, men det är inte lika kul att träna hemma som på gym. Jag saknar nog lite att gå på gymmet, men sen igen så går simningen så mycket bättre när vi inte är på gymmet innan. Och jag har helt enkelt tid (eller ork) att fara till gymmet skilt på en annan dag.

Lycka är att kunna springa efter jobbet, i solsken, utan reflex. Alltså på riktigt, när blev det så här ljust ute? Är det nu det vänder och nu det blir vår? Det vet jag att det inte blir ännu, men oj så härligt det var att springa idag. Även om det var kall blåst.

Jag brukar anpassa min löpning till hur jag jobbar. Springa långpass på lediga dagar eller när jag har kvällstur. Kortare pass innan jobbet om jag har dagstur. Och oftast ingen löpning de dagar jag har morgontur. Främst för att det har varit så mörkt och dystert. Men nu så, nu är det ju plötsligt ljust efter jobbet också, och jag kan till och med springa utan reflex. En mindre sak att bylta på sig.

Det är alltid ett helt projekt att springa på vintern. Sportbh, underställ, tjocka strumpor, tröja, jacka, buff, vantar, mössa, reflexväst, klocka, telefon, hörlurar, näsduk… Det är mycket lättare på sommaren när det bara är ett lager kläder. Jag längtar så till vår och sommar, och det har inte ens varit en riktig vinter i år. Jag har klarat mig bra utan dubbskor och det har inte varit superkallt. Min smärtgräns brukar vara vid minus 15 grader och det har inte ens varit nära i år. Inte för att jag klagar. Jag tar regn och rusk alla dagar i veckan över en meter snöstorm och svinkallt.

Nu blir det två vilodagar för mig och så hoppas jag att det är lika fint väder på söndagen då planen är att springa nästa gång. Idag var utmärkt väder. Första gången som det kändes att det kommer att vända i år igen. Även om det inte blir vår på någon månad ännu, så gör lite sol och ljuset ute mycket för mitt humör.

Jag hade inte ens tänkt springa långt igår, men jag fick feeling. Dessutom märkte jag inte hur långt det var innan jag var hemma igen och stannade klockan. För tillfället har jag valt att springa med klockan innanför jackan. Jag vill inte stirra på den hela tiden och bli ”stressad” över en hög puls och/eller lågt tempo. Istället springer jag på som vanligt, på känsla, och ser först i efterhand hur det gick. Förstås piper ju klockan till vid varje kilometer, så lite koll har jag, men inte så att jag vet exakt. Därav också gårdagens längre pass.

Totalt blev det 9,2 kilometer, vilket är det längsta jag sprungit i år. Löpningen känns bättre för varje pass och det är kul att äntligen kunna springa lite längre igen. Varje pass behöver inte vara en mysjogg runt kvarteret på fem kilometer, utan jag klarar av att springa längre också.

Jag hade planerat att springa veckans långpass först på söndagen när jag är ledig och har mer tid. Nu är det redan gjort. Fast eftersom det kändes så bra igår, kanske jag vill springa ett till långpass. Tvåsiffrigt. Nu blev det lite av en snopen känsla när jag kom hem. Eller inte snopen kanske, för det gick ju jättebra. Mer en känsla av att ifall jag vetat att jag var så nära tio kilometer, hade jag säkert sprungit lite längre, eftersom det kändes så bra. Det är därför jag tycker om att springa med klockan. För att ha koll. Nu spelar det ingen roll förstås, det är bara jag som är fånig.

Just nu är veckans träningsplaner ännu att imorgon springa ett kortare pass, för att sedan vila i två dagar, för det har blivit mycket träning på raken nu. Ibland blir det så, beroende hur det passar med jobbet. Och sedan då ännu på söndagen springa ett till längre pass. För jag vet att nästa vecka blir det igen mindre träning. När andra har sportlov, då jobbar jag mer och har inte tid till att sporta.

Jag har mina standardrundor som jag alltid springer. Fem kilometer, sju, tio och ännu längre rundor. En av de vanligaste rundorna är en som jag kallar för testrunda. Den springer jag alltid inför lopp för att testa formen. Jag vet vad jag borde springa den på. Eller efter en förkylning, för att också testa formen. Eller när jag har absolut noll inspiration. Jag skulle kunna springa den i sömnen, jag har sprungit den så många gånger.

Den mäter ganska exakt 6,7 kilometer. Lite beroende på ifall jag springer genom Centralparken på väg hem, eller längs med Skärgårdsvägen. Nu tycker jag att jag är helt återhämtad efter min hosta. Förra veckan blev det ännu lite försiktigare träning, känna efter och ta det lugnt, men nu vill jag träna som vanligt igen. Testrunda it is.

Lite höll jag ännu igen, men nu kan jag nästan kalla det för löpning. Jag sprang nästan hela vägen. Och typ sprang, inte tassade. Jag har mycket att jobba med tempot och säkert också uthålligheten, men nu är jag på gång åtminstone. När har jag någonsin varit snabb, eller uthållig för den delen, i januari? All löpning jag gör i vinterslask är bra.

Jag längtar så efter vår, bara vägar och ljusare tider. Jag tycker redan att det har blivit ljusare. Idag kunde jag springa i helt vanliga skor och jag hade nästan lite för varmt. För tjockt pannband och för tjock tröja. Jag var typ svettig när jag kom hem.

Det känns i alla fall skönt att vara igång igen. Kunna springa som vanligt, utan att behöva fundera så mycket och ta det lugnt. Nu är jag igång igen, nu kan jag jobba vidare.

Det går kanske lite knaggligt med löpningen, men det går framåt i alla fall. Den här veckan har jag sprungit två (!) gånger och tränat ett styrkepass hemma. Löpningen känns tung just nu. Dels för att jag inte sprungit mycket den senaste tiden och dels också på grund av underlaget. Jag tycker det är svårt att avgöra hur försiktig jag behöver vara. Jag känner mig frisk och har inte haft hosta på länge nu, men samtidigt vill jag inte pusha för mycket, för snabbt.

Planen är att springa en gång till den här veckan. Jag vill komma tillbaka till mina rutiner med tre löppass i veckan. Börja bygga upp grundkonditionen igen. Jag vet att jag inte tappat så mycket, men det är tungt att springa just nu. Jag känner mig inte precis lätt i steget och snabb. Det känns snarare som om jag knappt lyfter på benen. Tungt helt enkelt. Flåsigt och jobbigt.

Jag tror att januari ännu får vara en komma igång med träningen, månad. Träna det jag vill, när jag känner för det, utan krav. Sedan kan jag börja göra upp mer träningsplaner för kommande månader. Blicka framåt och träna mer strukturerat. Nu känns det mest som om jag behöver komma igång igen. Hitta mina rutiner och komma tillbaka efter hostan. Känna att jag vågar trycka på och lita på att kroppen håller.

Sedan när jag är igång, på riktigt, sen kan jag börja springa intervaller och långpass och allt sånt. Nu räcker det bra med en mysjogg runt kvarteret på fem kilometer. För med bara två sådana den här veckan, har jag fördubblat det jag sprungit hittills i år. Från elva kilometer till  22, på bara en vecka. Det känns genast bättre.