Igår blev det cykling och idag sprang jag det näst sista långa långpasset inför maraton. Eller kanske snarare det näst sista långpasset. Nu börjar jag vara på en sådan längd igen att det kanske inte räknas som ett långt långpass längre. Strax över tjugo kilometer sprang jag idag.

Planen var att försöka springa hela vägen och hålla ett jämnt tempo. Se hur det känns i kroppen när jag springer. Strunta i pulsen och om den rusar, istället bara springa på. Jag ska skriva ett inlägg om pulsträning och vad jag tänker kring det, promise, men just nu är jag så fokuserad på maraton. Det känns som om jag behöver tid för att skriva om det. Just nu spyr jag bara ut mina tankar och funderingar som de kommer.

Hur kändes då det näst sista långpasset? Kunde jag springa hela vägen? Det kändes helt okej faktiskt. Hyfsat tempo och nästan bara löpning. Lite gång mellan varven för att äta och dricka, men mest löpning. Äta och dricka förresten, jag måste fortfarande också skärpa mig.

Jag hade gels med, eller jag hade en, plus en godis. Alldeles för lite. Mot slutet var jag ganska tom på energi och farten dippade lite. Men det tänker jag att löser sig på maraton sedan. Då får jag energi längs med banan. Då har jag också förhoppningsvis laddat upp bättre. Jag måste verkligen trycka i mig energi. Jag kan inte springa på vilja och luft.

Idag hade jag ändå ett okej tempo. De flesta kilometerna gick i trakterna där jag vill springa på maraton också. Jag kunde öka mot slutet och hade krafter kvar. Med lite mera energi i kroppen hade jag säkert haft ännu mer krafter och kunnat öka ännu mer.

Nästa vecka ska jag springa ett sista längre pass där jag vill fokusera på att springa i planerat maratontempo. Sedan ännu några intervallpass på det och därefter är maratonträningen över. Sedan är det bara att springa loppet. Easy peasy.

Steady state, vad ska man kalla det på svenska då? Jämn fart? Hursomhelst, var steady state planen på gårdagens långpass. Långt, kontrollerat, med fokus på att springa. Inte springa för fort så att pulsen rusar och jag inte orkar så långt som jag vill, men inte heller gå alltför mycket. Utan jämn och fin löpning. Hur gick det då?

Tja… Långt blev det i alla fall. Över 29 kilometer. Supernöjd med längden. Alltså verkligen. Jag har aldrig sprungit så långt inför maraton tidigare. Som längst har jag sprungit 27 kilometer. Den här gången har jag sprungit 27 kilometer förra veckan och nu då 29. Pulsen var helt okej, men det var kanske inte så jämn och fin löpning som jag hade önskat. Jag gick kanske lite för mycket för att vara supernöjd över hela passet.

Det är svårt att avväga tycker jag. Hur mycket ska jag gå i uppförsbackar så att pulsen hålls under kontroll. Mot att inte gå för mycket och bli för bekväm med det. Strunta i pulsen och istället springa på när det ändå känns bra.

För bra, det känns det. Det är klart att det känns att jag gjort något, men det gör inte ont. Det känns mest som om jag har trötta ben, mjölksyra och slaggprodukter. Vilket ändå är något jag räknar med efter flera timmars löpning. Hade jag haft ont ont, då skulle jag nog vara orolig. Det här är normalt.

Nu är jag fortfarande kluven till om jag vill springa ett ännu längre pass nästa vecka eller inte. Det kändes bra i kroppen och som om jag hade kunnat fortsätta. Jag vill inte pusha för långt heller. Jag tror kanske jag att jag hellre springer några kortare långpass med mer fokus på fart, än att springer ett till riktigt långt långpass. En kilometer hit eller dit, jag vet att jag fixar ett maraton. Jag har det i kroppen.

Idag sprang jag det längsta jag någonsin gjort inför ett maraton. 27,7 kilometer. Det blev verkligen långpassens långpass. Och det bästa av allt? Det känns inte ens. Det kändes som om jag hade kunnat fortsätta längre. Precis den känslan jag vill ha inför maraton.

Jag är inte ens klar med maratonträningen ännu. Planen är att ännu springa åtminstone ett riktigt långt långpass. Ungefär 30 kilometer. Sedan har jag inte bestämt mig för om jag ska springa ytterligare ett långt långpass. Ifall jag vill springa ungefär 32 kilometer. Då skulle det verkligen bli långpassens långpass. Så långt har jag bara sprungit på maraton. Men samtidigt är det också då det börjar hända.

På maraton är det just efter 30-32 kilometer som det börjar kännas i kroppen. Allt börjar göra lite mer ont, det blir segare att springa och väggen kommer närmare. Det är också då jag börjar märka om jag gjort min träning eller inte. Då jag borde orka pusha mig det sista. Springa hela vägen in i mål för att jag är stark i kroppen. För att jag tränat på det. Inte börja gå, och börjar jag gå, så fortsätta springa. Inte bli för bekväm med att gå.

När jag ser tillbaka på förra årets maraton är det just efter 32 kilometer som jag tappat det. Jag höll en bra fart och var på väg mot en bra tid fram till kanske 32 kilometer. Sedan har det tagit mig ungefär 80 minuter att ”springa” 10 kilometer.

Så. Jag borde säkert springa ett pass på ungefär 32 kilometer. Jag tror nästan att trettio kilometers passet får bestämma hur jag gör. Känns det bra i kroppen och som om jag skulle klara av att fortsätta, kanske jag nöjer mig med det. Men ifall det känns jättejobbigt och tungt att springa 30 kilometer kanske jag behöver öva mer. Kanske springa ett till ungefär 30 kilometers pass.

För sen. Sen är maratonträningen över. Åtminstone vad långpassen beträffar. Sedan blir det att korta av dem igen.

Jag är inte besviken, men känslan är lite ditåt. Det känns nämligen som om jag har kommit till en platå med långpassen. Det gick så jättelätt att springa femton kilometer, men sen har jag liksom inte kommit längre. Jag vet att jag skulle orka och kunna springa längre, men det är alltid något annat som stör. Vädret, tidsbrist, dåligt planerat rutt. Samtidigt vet jag också att jag redan nu är i så mycket bättre form än vad jag var förra året vid samma tidpunkt. Då hade jag inte ens börjat springa långpass ännu, då var jag knappt uppe i tio kilometer. Nu har jag redan i flera veckor sprungit långpass kring femton kilometer.

Jag tycker att jag oftast hamnar på en platå med just långpassen inför maraton. Jag kan harva på i rundor kring femton kilometer. 14,7 ena veckan, 15,3 nästa och så kanske 15,8 veckan efter det. Sedan blir det ett hopp till kanske 18 och så springer jag ungefär lika långt i några veckor tills nästa hopp. 20,1 kilometer, 20,7, 21,5. Det blir aldrig någon tydlig ökning. Jag skulle gärna se att jag sprang 15, 18, 20, 23 och så vidare.

Det är alltid lätt till en viss punkt, innan det stannar upp. Jag tycker inte att det har med orken att göra, utan med dåligt planerade rutter. Därför tycker jag nästan bäst om att springa på spånbanan på sommaren. Det är bara att springa varv på varv tills jag nått önskad längd. När jag springer i stan, blir det alltid för kort och jag är tvungen att springa en massa kringelikrokar och omvägar för att få rätt längd. Vad jag tror att ska bli tolv kilometer, visar sig vara åtta.

Jag vet inte varför jag klagar, eftersom jag uttryckligen skrev ett mitt första femtonkilometerspass, att jag inte skulle öka, utan mer upprätthålla. Att det är en bra grund inför maratonträningen. Som jag inte ens inlett ännu. Allt borde vara frid och fröjd eftersom jag är före tidtabellen.

Jag har som mål att springa tjugo kilometer i april. Det borde jag klara. Jag tror jag mest är sur över vädret just nu. Att jag alltid är tvungen att springa i regn och grått pissväder. Det tror jag också är en orsak till varför jag inte pushar mig mer under långpassen. Jag vet att jag skulle kunna springa längre, men vem vill nu springa när vädret är som det är?