Kategoriarkiv: Tankar och funderingar

Tankar om ett amerikanskt presidentval

Det finns vissa händelser och tillfällen i livet som är såna jag alltid minns. Jag minns exakt vad jag gjorde den dagen även om det gått flera år sedan det hände. Händelser som etsat sig fast i mitt minne är t.ex:

Finlands första ishockey vm-guld- 1995
Jag var hemma hos mina föräldrar, jag tror det är morsdag, och vi kollade alla på matchen. När Ville Peltonen gjorde sitt tredje mål, utbrister min bror att han spelar i HIFK som var det laget han hejade på. Vi andra hejade nämligen på TPS och min bror var så nöjd över att hjälten i matchen minsann spelade i ”hans” lag.

9/11
Jag går på gymnasiet, har just kommit hem från skolan och sitter och kollar på the Oprah Winfrey show på tv. Sändningen avbryts plötsligt med extra nyhetssändning om det som hänt i USA. Jag sitter klistrad framför tv:n hela kvällen.

Tsunamin
Det är annandag jul och vi har varit på krogen dagen innan. Jag är smått bakfull när mamma frågar att om jag vet någon som är i Thailand nu. Jag kände som tur ingen som var där när det hände.

Finland vinner eurovision- 2006
Jag bor i England och kan inte ens se semifinalen då Finland går vidare till final eftersom den kom på typ BBC4 och den kanalen hade inte jag. Finalen kan jag dock se och sitter och gallskriker och hoppar och skuttar för mig själv på rummet. Är så glad och stolt och samtidigt så besviken över att jag inte är i Finland för en så här stor händelse. För det här smäller högre än ishockey-guldet 1995.

Idag
Den här dagen kommer antagligen även att gå till historien som dagen då ”the Donald” blev vald till president för (ett av) världens mäktigaste land. Det första jag frågar sambon när jag vaknar är att vem vann. Han svarar Trump. Jag tror att han skämtar och frågar en gång till. Tror fortfarande att han skämtar och kan inte tro det. På riktigt alltså?!

2016-11-09-19-58-55

Ännu mera vila

Lämna ett svar

Min förkylning verkar vara av den konstiga sorten. Jag har inte blivit sjukare, men inte heller friskare. Jag är någonstans mitt i mellan. Jag känner mig inte tillräckligt frisk för att träna, men samtidigt inte tillräckligt sjuk för att vara borta från jobbet. Jag har inte ont i halsen längre, nu har det istället övergått till snuva. Hmm…

Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka symptomen. Jag känner mig inte sjuk, jag menar jag är inte trött eller hängig, jag har ingen feber. Bevisligen har jag ju snuva, så någonting har jag i kroppen som ligger och lurar.

Idag är ännu en vilodag och även imorgon. På söndagen får jag sedan utvärdera igen. Då kanske jag ska testa på ett litet löppass för att se hur kroppen reagerar. Det börjar spritta lite i benen, eftersom det snart gått en vecka sedan senaste löppass. Så långa pauser från löpningen brukar jag bara ha ifall jag måste. Alltså när jag är sjuk eller ifall jag återhämtar mig från något längre lopp.

2016-05-17 17.32.55

Fröken tröttmössa och sjuk?

Lämna ett svar

Idag har jag känt mig så trött och ovanligt slut i kroppen. Jag har jobbat många timmar och när jag kom hem ville jag bara lägga mig ner i soffan och sova. Jag har inte feber, men allt känns inte riktigt okej i kroppen. Jag har lite känningar i halsen, den är inte direkt sjuk, det känns mer som om jag har varit på konsert och skrikit hela natten.

Tanken var ju att jag skulle springa hem från jobbet imorgon och få till veckans långpass. Jag tror jag får skippa det. Eller i alla fall korta ner passet. Jag vill inte riskera att bli sjuk ”på riktigt”, även om jag inte har något inplanerat, så vill jag ju inte vara sjuk. Förstås.

Jag har försökt kurera mig med varmt citronvatten med honung och med coldzyme. Jag hoppas att det hjälper och att jag känner mig bättre imorgon. Vill inte bli sjuk! Jag får alltid sån hemsk hosta, det kallas för ”Heidi-hosta”. Jag hostar och hostar, jag väcker alla grannar, men slemmet lossnar helt enkelt inte. Usch!

Håll tummarna för mig att jag inte blir sjuk!

Hoppet är det sista som överger en

Lämna ett svar

Det där lät visst lite väl dramatiskt. Jag ska försöka förklara vad jag menar. På lördagen går Kaarina Syysmaraton av stapeln. Jag har de två senaste åren sprungit 10 km där, det har alltid varit mitt sista lopp för säsongen. Jag gillar banan, det är en snabb bana och jag har sprungit bra tider där.

Jag har haft i tankarna att jag även i år skulle springa 10 km där. Samtidigt så har jag ”vetat” att jag antagligen kommer att vara på jobb då enligt vårt rullande schema på jobbet. Vi jobbar i fyra veckors perioder, där det efter fyra veckor börjar om från början igen, med samma arbetsturer. Så jag kan räkna ut längre fram hur mitt schema kommer att se ut. Förstås förekommer det ibland ändringar, så det har jag hoppats på in i det sista.

Förra veckan fick vi vårt arbetsschema och som jag redan gissat så kommer jag att jobba på lördagen. I ett svagt ögonblick tänkte jag att jag kanske skulle hinna springa i alla fall. Starten för 10 km är nämligen redan 10:35 och jag börjar jobba först klockan 12… Springer jag i mitt ungefärliga tävlingsfart på milen på ca. 1 timme så borde jag hinna…

2015-10-24 10.30.59

Sedan insåg jag att det kanske inte är värt det i alla fall. Jag vill inte stressa till jobbet och komma dit genomsvettig med andan i halsen. Samtidigt gör det säkert inte nytta för min prestation att stressa och hela tiden tänka på att jag måste hinna till jobbet. Jag vill kunna njuta av loppet och stämningen och inte vara stressad redan från starten.

Dessutom är jag kanske inte riktigt i sådan form jag vill vara i. Jag har ju sprungit med låg puls sedan början av augusti och det betyder att jag har sprungit i långsammare tempo än normalt. Jag tror nog att konditionen har förbättrats, men knappast snabbheten. Så frågan är om jag ens kan springa kring timmen i dagsläget? Och kan jag inte springa det, så vet jag inte om det är värt besväret. (och nu menar jag absolut inte att man måste springa under timmen på millopp för att det ska ”räknas”, men det är min nivå)

Får jag inte ens njuta av stämningen och loppet för att jag måste stressa till jobbet och dessutom springer på en tid som jag blir besviken över, så är det inte värt det. Jag har sprungit lopp tidigare och kommer att springa många fler, det här skulle i så fall bara bli ett i mängden. Dessutom är det ju inte direkt gratis heller…

Men tja… Liiiite surt är det trots allt! Jag vill ju springa!

Foto: Tomi Junnila

Mitt värsta jag

Lämna ett svar

Jag har hittat den här roliga listan på diverse bloggar och jag tänkte även fylla i den. Vill ni läsa fler versioner av samma lista, kan ni titta in hos t.ex Malin eller Träningsglädje-Sara.

Min äckligaste mat
Jag tycker inte att jag är så kräsen av mig, jag ha lärt mig att äta det mesta faktiskt. Mat är ett av mina stora intressen och jag testar gärna olika maträtter. Jag har svårt för vilt, det är för ”stark” smak för mig. Soppa på rökt renkött, usch! Bara lukten framkallar kräkreflex hos mig.

Hatväder
Kallt. Jag fryser vid -5, så när det är kallare än det… BRR!

2016-01-17 13.42.46

Då tappar jag humöret helt
När det inte går som jag vill. Typ bygga ihop Ikea-möbler och jag inte förstår mig på instruktionerna och det finns femtioelva skruvar och inget passar. Det kan ha hänt att jag slängt både skruvar och instruktioner i golvet.

Sämsta musiken
Hårdrock eller övrig skrikig musik.

Värsta tiden på dygnet
Jag är inte en morgonmänniska, så tidigt på morgonen innan jag kommit igång ännu är nog värst.

Mitt sämsta humör
När jag är stressig, då snäser jag och kan slänga grejer runt omkring mig.

Sämsta grejen jag äger
Det har väl blivit några felköp, mest med skor. De passar bra i butiken, men skaver när jag ska använda dem. Eller så håller de inte, går sönder efter en säsong.

Värsta personlighetsdraget
S.k. experter och förståsigpåare som ska ha åsikter om precis allt och alla oberoende om man frågat dem eller inte. Oftast är också deras åsikt den enda rätta och det går inte att diskutera med dem.

Vad göra på dagen?

Lämna ett svar

Idag är jag ledig och oftast brukar jag träna på dagen när jag är ledig. När jag har mer tid för långpass eller liknande och så kan kvällen sedan spenderas med sambon i lugn och ro. Men… Idag ska jag ju testa på zumba och det är först på kvällen. Så vad tusan ska jag göra mitt på dagen?

Jag har redan städat, jag har suttit alltför mycket framför datorn och läst bloggar, jag har fixat med lite pappersarbete här hemma, jag har varit på lunch… Och klockan är knappt två.

Jag inser ju att detta inte egentligen är ett problem, men jag blir ju så rastlös. Jag är inte bra på att bara sitta och inte göra något. Nu känns det som om jag går och väntar på att det ska bli kväll, så att jag kan gå på zumba. Samtidigt vill jag inte ta mig an alltför stora projekt eftersom jag faktiskt är ledig från jobbet. Tanken är väl att jag ska återhämta mig, så att jag orkar jobba på nytt sedan på torsdagen igen.

Ni märker ju att jag har för mycket tid att fundera, när jag blir så filosofisk av mig 🙂

En plan har utformats

Lämna ett svar

Det har varit lite si så där med träningsmotivationen efter sommarens halvmaraton. Jag brukar oftast ha flera lopp inplanerade till hösten, men i år har jag inget planerat. Jag behöver nog ha ett specifikt mål eller lopp som jag ska springa, annars blir min träning väldigt ostrukturerad.

Jag har haft svårt att bestämma mig för vad jag ska satsa på. Vill jag bli snabbare, vill jag springa längre sträckor, ska jag satsa mer på styrketräningen… Jag vill så mycket och helst allt på en gång 🙂 Jag drömmer även om att nångång delta i triathlon, så jag borde ta tag i den där simningen.

Nu tror jag dock att jag har bestämt mig för vad jag ska satsa på. Jag ska ge det här med (låg)pulsträning en ny chans. Jag har försökt med det tidigare, men alltid blivit så frustrerad över att det går så långsamt, så jag har gett upp. Jag förstår logiken i det hela och jag vet med mig själv att jag springer mina långpass och distanspass för snabbt, och mina snabba pass för långsamt. Eller tja, jag springer alla pass i ganska samma fart helt enkelt…

Nu ska jag verkligen försöka få en ändring på det hela. Springa med låg puls mina distans- och långpass. Den ska inte gå över 150. Jag har hittills sprungit två gånger med det tänket, lördagens och söndagens runda. Det gick väl sådär… Det var ett konstant kollande på klockan och jag var tvungen att sänka tempot rejält och gå lite mellan varven. Men det gick! Medelpulsen för båda passen var 146 och 148, så bevisligen går det ju.

Jag tror det främst sitter i huvudet. Jag har jobbat med mitt tempo länge och kämpat med att kunna springa rundor med medeltempo som börjar på 5-nånting och inte 6-nånting. Så att nu behöva springa i tempo 8-nånting är tungt mentalt. Jag försöker att inte bry mig och tempot, utan bara fokusera på att hålla pulsen låg. Jag ska ge det tre månader och så utvärderar jag på nytt sedan.

2016-08-03 17.16.56

Tomheten

Lämna ett svar

Oftast när jag har sprungit ett lopp som jag tränat länge inför så infaller tomheten efteråt. Vad ska jag göra nu liksom? Det här var mitt mål för året/sommaren och nu är det avklarat och sen då? Jag vet inte riktigt vad jag vill. För egentligen var det ju inte mitt mål för året, men det var ju årets tävling, det var där jag skulle springa.

De två senaste åren har jag sprungit i Tallinn i september, båda gångerna halvmaraton. Det springs även maraton där då samma dag, så det skulle förstås vara en möjlighet. ”Problemet” är bara vi nästa vecka ska till Tallinn i annat syfte och jag vet inte riktigt ifall ekonomin håller för att fara dit igen så tätt inpå.

Så kanske jag ska satsa på att bli snabbare och springa ett millopp i höst? Eller kanske ett till halvmaraton? Eller kanske springa ett maraton nånstans i närheten? Jag menar, jag behöver ju inte åka utomlands för att springa maraton…

2016-07-02 11.33.59

Varför jag springer

Lämna ett svar

Rund är också en form Malin skrev ett inlägg som hette när kommer ni på mig? Det handlade om att undervärdera sin egen förmåga och jag kände att jag vill ge min syn på saken i ett eget inlägg.

Nu handlar väl mitt inlägg inte direkt om samma sak, men det tangerar ämnet. Jag har i en period i mitt liv vägt mer än vad jag gör i dagsläget. Jag trivdes inte bra på mitt dåvarande jobb, det var allmänt stressigt och jobbigt i livet och jag var väl nu i eftertanke i en ganska låg period i livet. Summa summarum, så trivdes jag inte med mig själv och hade inte den bästa självkänslan.

År 2011 ändrades mycket, vi flyttade, jag bytte jobb och jag började så smått träna. Våren 2012 började jag springa. Med springa menar jag gå, med några stapplande springsteg där emellan. I början handlade det kanske om viktnedgång, men det tog inte länge innan det blev så mycket mer.

Jag kan fortfarande få frågor om när jag ska sluta springa? Om det inte räcker nu? Jag har ju gått ner mina trivselkilon för länge sedan… För mig handlar inte mitt springande om vikten. Det tog länge för mig att inse att jag faktiskt är en sån som springer. Frågade nån mig vad jag sprungit/hur länge/hur långt… Så sa jag ” äsch det var väl ingenting” ”det var bara x-kilometer”

Nä fan! Bara x-kilometer är inte så bara! Löpning handlar för mig om självkänsla. Jag vet att jag klarar av vad som helst eftersom jag springer. Jag vet att jag orkar även om det är tungt (tack intervaller), jag vet att jag kan sätta upp ett mål och fullfölja det (tack halvmaraton), jag vet att jag kan träna långsiktigt (tack regniga dagar i november), jag vet att jag inte ger upp i första taget (tack halvmaraton/maraton). Löpningen har även gett mig en mer förlåtande syn på min egen kropp.

I perioden som jag vägde mer än vad jag gör idag, så gillade jag inte min kropp speciellt mycket. Det gör jag idag. Det har inte att göra med att jag väger mindre idag, utan för att jag vet vad min kropp kan och klarar av! Därav spelar vikten ingen roll, för jag kan. Jag kan ta mig fram springandes, jag ska för tusan springa maraton i sommar! Skulle jag ha sagt det till mig själv anno 2010, så skulle jag ha skrattat åt mig själv.

Funderingar en torsdagskväll

Lämna ett svar

varför regnar det alltid när jag ska springa
varför är det alltid solsken när jag är på jobb
varför kommer jag aldrig ihåg att köpa hem tillräckligt med frukt
varför är det så svårt att formulera inbjudningskort
när ska man skicka ut inbjudningskorten i fråga
varför är jag alltid hungrig
varför är det alltid stökigt hemma hur mycket jag än städar

Det är livets stora frågor jag funderat på idag under min löprunda. Tankarna malde på i ett och jag vet inte om jag blev så mycket klokare egentligen.