Etikettarkiv: runner’s high

Självkänslan på topp

Idag har jag varit ledig från jobbet och det var dags för första löprundan sedan förra fredagen. Förra veckans träningspass gick inte som jag ville, det fanns ingen energi och kroppen svarade inte alls. Jag har medvetet tagit några vilodagar i hopp om att det skulle hjälpa.

Jag hade planerat att springa långpass idag. Jag var nervös innan jag började och inte speciellt sugen på att springa. Tänk om även detta pass blir dåligt? Jag kollade i min kalender och insåg att det är bara två veckor kvar tills mitt kommande halvmaraton. Jag behöver verkligen få in något långpass innan dess. Mest för självkänslans skull, men även förstås för att vänja kroppen vid längre distanser igen.

Halv ett var jag ombytt och klar och redo för att börja springa. Redan efter några hundra meter kände jag att det här kommer att bli en bra runda. Känslan var helt annorlunda jämfört med förra veckan. Det fanns kraft och energi i kroppen och jag kunde springa som normalt. Benen var pigga och flåset hängde med.

Enligt min träningsplan skulle jag den här veckan springa 16-18 kilometer. Jag hade inte bestämt mig för var jag skulle springa innan jag begav mig ut. Jag ville testa hur det kändes i kroppen först. Kändes det lika som förra veckan, kunde jag avbryta i förtid och istället köra distanspass idag. Och satsa på långpass senare i veckan.

Gammal bild, men lika glad idag

Jag har en standardrunda på långpass bland många som är 16,5 kilometer. Det är en kuperad runda och oftast brukar jag gå upp för backarna. Idag kände jag mig pigg, jag tänkte att jag springer upp för så många backar jag orkar. De tre första backarna är ganska korta och brukar inte vålla några problem. Den fjärde och femte är jäkliga backar, precis när du tror att du är uppe svänger det och fortsätter uppåt. Backe fyra gick bra, backe fem gick också bra så jag tänkte att jag kan ju inte gå upp för den sista backen mer. Har jag kommit så här långt orkar jag en till.

Vet ni vad? Jag orkade en till! Jag sprang upp för alla backar! Jag sprang hela rundan. Det blev strax över 16 kilometer löpning idag och med riktigt bra känsla. Farten var bra för att vara jag, den saktade inte ens ner nämnvärt under backarna. Farten blev 6:59 för hela rundan. När sprang jag senast långpass under 7:00 tempo?

Typ för evigheter sedan! Förra året kanske…

Race report Paavo Nurmi maraton

15 svar

Det här inlägget kommer med säkerhet bli både långt och flummigt, så vill du ha den korta versionen kan du sluta läsa nu. Jag kom i mål. Vill du däremot ha den långa versionen, läs vidare.

Starten skulle gå klockan 12. Vi hade hämtat ut min nummerlapp redan dagen innan så att det inte skulle bli stressigt på själva loppdagen. Hahaa! Fail. Klockan 11 startar vi hemifrån, gasar mot Åbo och är vid startplatsen 11:45. Jag tänker att jag snabbt hinner till en bajamaja, ett snabbt foto till instagram och mot startlinjen. Stressigt var bara förnamnet. Nästa gång startar vi tidigare hemifrån. Ingen uppvärmning hann jag med, men eftersom jag skulle springa i över 42 kilometer, behövdes det inte.

Starten går och jag märker det knappt. Jag är så uppe i varv av den stressiga starten och rör mig bara med folksamlingen. Jag tycker inte att det var lika trångt i år som det brukar vara, men jag stod väldigt långt bak i år. Jag lunkar på och hittar en bra rytm direkt. Ingen tjurrusning i alltför högt tempo från början, utan helt enligt planen i 7:00 tempo.

pnm

Första tre-fyra kilometer går genom centrum av Åbo. Här är det mycket folk och mycket hejarop. Och varmt. Solen gassar och jag tänker att det här kommer att bli en plåga om det fortsätter vara såhär varmt hela vägen. Strax innan vi viker av mot Runsala kommer första duscharna. <3 duschen. Vid det här laget har det dykt upp moln på himlen och ingen är gladare över moln än jag. Älskar sol och värme annars, men inte när jag springer och framförallt inte på lopp.

Vid Runsala är det inte mycket publik, men förstås en massa andra löpare. Jag springer på i egen takt och allting känns bra i kroppen. Ibland springer jag om folk, ibland springer folk om mig. Jag försöker att inte bry mig utan bara springa i eget tempo. Jag håller ett ganska jämnt tempo på 7:20 ungefär. Lite långsammare än jag planerat (7:00), men helt okej tempo. Tio kilometer passeras på 1:13. Jag hade räknat med att springa tio kilometer på 70 minuter, så tiden är okej med tanke på att jag typ startade sist i startledet 🙂

Efter tio kilometer vänder vi och springer in mot centrum igen. Det känns bra i kroppen fortfarande och jag springer vidare. Förra året när jag sprang halvmaraton kommer jag ihåg att det var en enda plåga att ta sig i mål. Nu känns det ingenstans och plötsligt är jag redan vid 20 kilometer. Skulle jag springa halvmaraton skulle jag snart vara i mål och med väldigt fräsch känsla fortfarande.

Nu sprang jag ju inte halvmaraton utan hela sträckan och det är nu det jobbiga börjar. Jag har märkt under loppet att nästan ingen har likadan nummerlapp som jag. ”Alla” har nummerlapp för halvmaraton som då alltså startat samtidigt som maraton. Vid målrakan ska man välja rätt fil. Vänsterfil för målgång och högerfil för varv två av maraton. Strax innan varvning spurtar vinnaren av männens maraton (!) förbi mig. Då har jag ännu ett varv kvar och det verkar som om alla andra sprungit halvmaraton. Är jag den enda som är kvar? Hur sist är jag?

Benen känns fortfarande pigga, men mentalt blir det en liten dipp. Det känns som om jag är sist och jag ser inga andra löpare. Jag inser att jag kommer att få springa ensam största delen av andra varvet och nu gäller det att plocka fram pannbenet. Jag ska i mål!

Jag hade absolut inga planer på att avbryta, men det är jobbigt mentalt att springa ensam. Me, myself and I och bara mina tankar. Inte tänka negativt nu, framåt, kämpa! Tack och lov för den blåa linjen och för funktionärer som visar var jag ska svänga.

Ute på Runsala ser jag första löparen på länge, förutom de då som kommer emot och redan är i slutskedet. En löpare, jess! Dig ska jag ha fast så får jag lite sällskap 🙂 Löpningen gick direkt bättre när jag såg en annan löpare. Kroppen var fortfarande ganska pigg, men benen började göra ont. Vid varje vätskekontroll tog jag vatten och vid varannan, vatten och sportdryck. Magen fungerade fint och protesterade inte alls. (jag hade i.o.f.s tagit Immodium på morgonen)

Efter 30 kilometer sägs det att maraton börjar. Jag vet inte om det stämmer eller ej. Jag liksom väntade på det, när ska väggen komma? Jag tycker inte att den kom, men jag pendlade hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Benen började göra ont, så ont att jag var tvungen att gå på sina håll. Jag gick vid varje vätskestation och försökte stretcha ut benen och få lite liv i dem igen.

Vid 36 kilometer springer (jag gick) man över Runsalabron för sista gången. Nu är det bara genom centrum kvar och sedan målgång. Starten för tio kilometer hade gått klockan fyra och nu började jag se löpare igen. Publik, folk, löpare, hejrarop. Spring nu för fan Heidi, bara 6 kilometer kvar!

Vid kilometer 38 inser jag att jag kommer att klara det och får glädjetårar. Jag gråter en skvätt även nu när jag tänker tillbaka på det. Jag försöker öka tempot lite och springer om några. Visserligen såna som springer tio kilometer, men jag springer om folk. Det ger en boost för självförtroendet och jag kan hålla tempot. Struntar i den sista vätskekontrollen och bara springer förbi den. Inte stanna nu när jag äntligen springer igen.

Jag hade ju mina tidsmål, guld, silver, brons men de har jag skippat för länge sedan. Jag ska bara i mål, tiden struntar jag i. Jag hör speakern ropa nåt om att man fortfarande hinner under 5:30. Ja fan, det ska jag ta. Spurta nu sista biten! Spurtar i mål på 5:29:43! Made it! Jag var inte ens sist 🙂

målgång paavo nurmi maraton

I målgång gör hela kroppen ont. Nu ska jag ännu stappla mig upp till Paavo Nurmi stadion för att hämta min finisher t-shirt och matpaket. Varför måste man gå upp för trappor? Fast jag är inte den enda som stapplar och knappt kan lyfta på benen 🙂 Slukar bullen man får i matpaketet och dricker typ en liter vatten och börjar den långa och plågsamma vandringen till bilen.

20170701_174430

Men jag kom i mål! Jag sprang för fan ett helt maraton! Woop woop!

En helt vanlig lördag i juni

5 svar

Inspirerad av att Stockholm maraton springs idag, var planen för dagens löppass en långrunda. I träningsprogrammet stod det 200 minuter, vilket är 3 timmar och 20 minuter. Jättelångt. Så långt att jag drog mig för att sticka ut eftersom jag visste att det skulle bli jobbigt och jag hade inte någon större lust. Jag försökte förhandla med mig själv, kanske jag skulle fara i morgon istället. Till sist tog jag mig i alla fall i kragen, bytte om och for iväg innan jag hann ändra mig.

Väl ute var det som om olusten försvann. Vilket den allt som oftast gör, det svåraste är alltid att ta sig ut genom dörren. Det kan vara värt att påminnas om, även jag som tränar flera gånger i veckan har inte alltid lust, men jag gör det ändå, och plötsligt har jag fått till ett riktigt bra träningspass.

Jag hade planerat ut en runda i huvudet, kollat på kartan (jag och lokalsinne alltså) och mätt upp den med hjälp av google maps. Rundan skulle enligt det bli 28 kilometer. Det kändes väldigt långt och jag var osäker på ifall jag skulle klara av att springa så långt. Jag hade sprungit 12 kilometer när jag skulle vika av till vänster och till den utplanerade rundan. Jag tänkte i mitt stilla sinne att 28 kilometer inte kan stämma, det måste vara längre eftersom jag redan sprungit 12 och jag vek i stället av till höger. Den rutten har jag cyklat tidigare och ville minnas att den skulle landa på 25 kilometer.

20170603_132602

Kroppen kändes pigg och kry hela vägen. Jag hade vatten med mig och dextrosol som jag tog med 30 minuters mellanrum. Under drickpausen gick jag, men i övrigt sprang jag hela tiden. Jag höll snittfarter som jag inte kunde förstå att var mina på långpass. Klockan visade stadigt 7:20, ibland betydligt snabbare 6:40 och ibland långsammare. Jag var helt chockad, hur länge skulle jag orka springa i det här tempot?

Hela vägen tydligen! OMG! Jag kunde t.o.m öka mot slutet. Det visade sig att det inte alls blev en kortare runda fastän jag vek av till höger. Totalt sprang jag 27,5 kilometer, så troligtvis hade jag kunnat vika av till vänster och orkat springa den rutten också. Idag var kroppen stark och pannbenet starkare. Det var bara glada och positiva tankar idag.

Det positiva med att bo i en liten stad är att man känner många. Jag vet var många bor och idag visualiserade jag att de personerna stod ute och hejade när jag sprang förbi deras hus. När jag blev trött tänkte jag att snart springer jag förbi det huset och där bor den och den personen och de står och hejar på mig. Visst orkar jag springa ända dit. Det orkade jag och fick sådan energiboost av det. Jag sprang med ett stort leende på läpparna idag och fick påminna mig att inte le som en fåntratt när bilar körde förbi. 🙂

20170603_170911

Den här rundan var precis vad jag behövde med fyra veckor kvar till maraton. Jag vet nu att jag kommer att fixa det. Jag sprang för tusan 27,5 kilometer idag i medeltempo på 7:23. Sist som jag sprang över tre timmar var tempot 7:51. Någonting har hänt i kroppen och jag bara tackar och tar emot. Heja mig! Och tänka sig att jag inte hade lust att fara ut innan…

20170505_155611

En hyllning till min kropp

Lämna ett svar

Idag var dagen då jag kom att springa två rekord. Det blev både distansrekord och tidsrekord. På träningsschemat stod det långpass, ett tre timmar långt långpass. Det längsta jag någonsin sprungit tidsmässigt var ungefär två och halv timme. Den längsta distansen var 21,2 kilometer. Needless to say var jag lite nervös innan. Hur skulle det gå? Skulle jag orka (springa) hela vägen? Skulle magen krångla? Skulle jag tappa bort mig längs vägen?

Jag hade som plan att springa samma rutt som när jag brukar springa långpass. Fast istället för att vika av mot vänster vid ett ställe där jag brukar, för att få till ett långpass på ca 16 kilometer, så skulle jag vika av till höger. Jag vet, spänningen 🙂 Då skulle jag springa en längre slinga och i stället vika av mot vänster senare. Man kan även svänga till höger och i så fall få till ett jättelångt långpass. Det var det jag var orolig över. Jag och lokalsinne alltså. Jag sprang hela tiden och tänkte, första korsningen till höger andra till vänster. Höger vänster. Inte (!) höger höger.

20170505_134812

Vid några ställen stannade jag och fotade och passade samtidigt på att dricka lite av min medhavda smoothie. I övrigt sprang jag hela vägen. Kroppen orkade bra och energin räckte till. Jag hade med mig en smoothiepåse och dextrosol ifall jag skulle behöva extra energi. Tydligen har mina lågpuls rundor från i höst och vinter gett resultat. För jag behövde aldrig dextrosolen. Kroppen kraschade aldrig, utan jag var pigg hela vägen.

När jag började närma mig hem, kollade jag på klockan och såg att det bara gått två timmar. Jag fick ta till en extra runda för att få ihop mina tre timmar. Kroppen kändes fortfarande bra och jag ville verkligen få till ett långt pass. Distansen var inte så viktig, idag var det tiden som var i fokus. Springa länge helt enkelt, vänja kroppen vid tiden.

Lite rufsigare i håret, men fortfarande pigg och glad

Trots att jag till slut fick springa en massa kringelikrokar för att få till min runda, så är jag GALET nöjd med den. Jag sprang hela 23,4 kilometer idag och var ute i strax över tre timmar. Det trodde jag inte att jag hade i mig. Kroppen klarar betydligt mer än vad jag tror. Den orkade utmärkt idag och pannbenet var starkt. Jag är så nöjd över att jag inte sprang hem där efter två timmar, utan att jag sprang en massa omvägar för att få till mitt pass.

20170505_155611

Det här gav en stor boost för självförtroendet. Maraton känns inte långt borta nu. Kroppen orkade bra, jag hade kunnat fortsätta och sprungit längre idag. Det är en skön känsla att ha och precis vad jag var ute efter. Härligt och komma hem och veta att jag hade kunnat springa längre och att jag framförallt inte hade ont nånstans. Utan kroppen svarade och samarbetade med mig.

Happy friday!

Veckans sista träningspass gjort

Lämna ett svar

Hur gick det med mina träningsplaner för vecka 17? Bra, för att inte säga utmärkt. Jag höll mig till planen och gjorde t.o.m ett extra pass igår. Bara för att liksom. Gårdagens pass var rörlighetsträning och stretch. Jag kände mig stel efter fredagens intervaller och jag vet att jag verkligen behöver jobba på min rörlighet. Jag har en tendens att bli spänd i baksidan av låren så som många andra löpare. Igår försökte jag mjuka upp dem och övriga kroppen genom diverse övningar. Oj oj vad det stramade till ibland.

20170429_185846

Jag tror nog att det hjälpte, för idag kändes benen inte alls av på långpasset. Idag hade jag som plan att vara ute i två timmar och så fick distansen bli vad den blir. Jag kände mig pigg i benen och ville springa på idag utan att fokusera på pulsen. Tidigare när jag sprungit långpass har jag velat ha pulsen under 150. Idag struntade jag i pulsen och sprang enligt det tempo som kroppen tyckte var bekvämt.

Tydligen tyckte kroppen att ett medeltempo på 7:30 var bra idag. Det är jag jättenöjd över. Jag sprang en kuperad runda, dessutom blåste det massor på sina håll. Jag sprang hela rundan, totalt 17 kilometer. Upp för alla backar trots att jag flåsade som en galning och ändå var tempot så bra. 7 fricking 30! woop woop!

När jag kom hem och stannade klockan märkte jag att medelpulsen trots allt låg på 150. Då blev jag ännu gladare 🙂 Jag tänkte att eftersom jag sprang så fort idag att pulsen skulle ha legat högre, över 160. Jag var förberedd på det, att det inte skulle vara en lågpuls runda idag.

Älskar att märka att träningen ger resultat!

Testlopp del två

Lämna ett svar

Idag sprang jag samma testlopp som jag sprang för ungefär en månad sedan. Jag sprang samma runda som förut, det är det som är tanken, för att se om jag har förbättrat mig. Jag var osäker på hur det skulle gå eftersom de senaste passen jag sprungit har känts jobbiga. Jag har haft en konstig känsla i kroppen, som om jag varit påverkad av pollen eller varit på väg att bli sjuk. Jag tror nog att det är pollenallergi, för nu har jag ätit medicin i några dagar och det verkar ha hjälpt.

Rundan jag springer är fem kilometer eftersom det är den sträckan (ungefär) som anges att man ska springa i det träningsprogram jag följer. Sist jag sprang rundan sprang jag på 30:39. I mitt blogginlägg från den rundan så skrev jag att nästa gång jag springer samma så hoppas jag springa under 30 minuter.

IMG_20170410_183153_181

Idag sprang jag på 29:10! Jag är såå glad över tiden! Träningen har bevisligen gett resultat, det har varit värt allt kämpande med intervaller. Ibland känns det som om det inte händer något, att jag bara stampar på stället i träningen. Då gör det gott för självförtroendet att få till en sån här runda. Det är ju en förbättring med nästan 1 minut och 30 sek. Alla mina kilometer gick i tempo under 6:00, den snabbaste i 5:40.

Nu vill jag inte påstå att det var lätt. Jag menar det var flåsigt, det var tungt på sina håll, jag fick kämpa, men… När blev jag snabb plötsligt?! Jag som just förra veckan skrev ett inlägg om hur negativa tankar jag ibland kan ha kring mitt tempo och att jag känner mig långsam.

Men jag kan ju!

Jag skulle egentligen…

Lämna ett svar

…Blogga om träningslistan jag hittade igår hos Ida, men… så sprang jag världens löppass idag och tänkte blogga om det i stället. Det här passet var något av det bästa jag sprungit på länge och jag bara måste skriva om det. Om så en bara för mig själv att kolla tillbaka på när passen känns jobbiga igen.

Jag har kämpat på med mina löprundor med lågpuls. Jag försöker springa med pulsen under 150. Ibland går det bättre, ibland sämre och ibland går det inte alls. Det har varit ett enda springa-gå springa-gå springa-gå osv. Jag har inte kommit in i en bra rytm och flow utan jag har varit tvungen att pausa mest hela tiden. Farten har varit därefter, oftast har medel legat kring 8:00. Och frustrationen desto högre!

Men idag! Idag sprang jag lite över nio kilometer med medelpuls 141 och fart 7:30. What?! Jag sprang hela vägen, t.o.m upp för backarna och pulsen hölls ändå i schack. Oh my frigging god alltså! När jag kollade på klockan medan jag sprang så visade pulsen 136, 138, 142… Jag var helt förvånad. Är det nåt fel på klockan?!

I söndags när jag sprang hade jag medelpuls på 139. Då tänkte jag bara jaja, med det var en kort runda (4,5 km) så det ”räknas inte”. Men kanske var det en indikation på att jag faktiskt blivit bättre? Att min lågpulsträning äntligen gett resultat? Hur som helst, så glad och lycklig över dagens runda i alla fall.

2017-01-17-13-44-32

Springer in det nya året

Lämna ett svar

Äntligen känner jag mig frisk nog för att kunna träna som jag vill. Jag smög igång träningen redan på söndagen med en promenad i solskenet. Det var för en gångs skull soligt och fint väder, alldeles för fint väder för att bara sitta hemma. Allting kändes bra i kroppen, så igår kväll fick det bli en löprunda.

2017-01-01-14-02-10

Vilken löprunda sedan! Det verkar som om vilan har gjort gott för kroppen. Nu var pulsen hanterbar igen och jag sprang nästan hela rundan. Det blev några pyttesmå pauser när jag skulle korsa en väg och det kom en bil som inte stannade. (Hallå! Proffslöpare på gång här, med bra flow. Jag. vill. inte. stanna. nu. När allting för en gångs skull flyter på.)

Rundan blev lite över 7 kilometer och med en medelpuls på 143. Wohoo! Så låg har den inte varit på länge och jag sprang faktiskt. Så att det kändes att jag sprang, inte jag lufsar på och det skulle egentligen gå snabbare att gå-sprang. Vissa kilometertider var riktigt bra (7:20-7:30) och pulsen hölls ändå nere.

Det här gjorde gott för självförtroendet och är en bra inledning på 2017.

9 km löpterapi

Lämna ett svar

Tänk vad lite solljus och löpning kan göra för humöret! Idag kom solen fram från sitt gömställe och det var härligt väder ute. Riktigt sånt där väder man föreställer sig en härlig vinterdag. Vindstilla, solsken, bara några få minusgrader… Och dessutom pigga ben och en kropp som ville springa idag.

Det är ju de här rundorna jag lever för och som gör att jag orkar fortsätta fastän det kommer kämpiga rundor ibland. För jag vet att en dag kommer det en sån runda då allting stämmer och allt känns lätt. Då är det värt allt slit och kämpande och jag glömmer bort de dåliga dagarna.

2016-11-28-15-03-20

När jag kom hem från rundan väntade ett roligt paket på mig i postlådan. Jag hade fått mina fotoböcker som jag gjorde/beställde med bilder från bröllopet. De var så fina och jag är nöjd över dem. Jag tror nog att de kommer att vara en uppskattad julklapp.

I made it

Lämna ett svar

Hemma igen! Jag tappade inte bort mig, utan jag sprang helt som jag planerat hemma. Jag hade tydligen räknat ut min rutt ganska bra, jag siktade på ett långpass på 20 kilometer. Det blev hela 21,2, men close enough! Och by the way, det var det längsta jag någonsin sprungit!! Hittills har det längsta varit halvmaraton 21,1 kilometer, nu gjorde jag rekord med 100 meter.

2016-10-15-14-46-27

Mentalt känns det mycket längre, jag har sprungit längre än ett halvmaraton! Jag har haft en spärr i huvudet att det är det längsta jag klarar av. Bevisligen kan jag ju längre! Alltså den känslan! Det här lever jag ett bra tag på.

Kroppen kändes bra hela vägen. Benen blev lite trötta där efter 15 kilometer, men pannbenet var starkt idag, så jag sprang vidare. Samtidigt kände jag mig väldigt löparhög eftersom jag anade lite att det skulle bli distansrekord idag på basen av var jag befann mig och hur långt jag hade kvar hem ännu. Det fick mig att fortsätta springa.

2016-10-15-14-33-36

Jag kom ihåg att ha energi med mig idag och det tror jag nog att hjälpte mycket. Det var endast riktigt mot slutet av löpturen som jag började känna av tröttheten och hungern. Som tur var det inte långt kvar hem, så jag orkade hela vägen. Nu ska jag äta. (och sedan säkert äta lite till 🙂 )