Nästan trettio kilometer. Så mycket sprang jag totalt den här veckan. När jag tränar inför maraton är det ju ingenting. Då kan ett riktigt långt långpass vara nästan trettio kilometer, men nu är det här den högsta veckototalen jag haft på evigheter. Kanske till och med sedan Tallinn maraton. Det bästa av allt?

Det känns inte ens i kroppen. Trots att jag har simmat, tränat på gym, tränat styrka hemma och sprungit tre löppass, känns det ingenstans. Jag har inte träningsvärk, jag känner mig inte trött eller sliten, utan jag känner mig hur pigg som helst. Hur kul är inte det? Det är just så här jag tycker att träningen ska kännas. Som om jag gör något och ser framsteg, men utan att det sliter.

Nästa vecka kommer antagligen att bli en lite lugnare träningsvecka. Gym plus simning och åtminstone två löppass. Sedan har jag ännu en dag som jag kan/hinner träna på och den dagen har jag inte bestämt mig för vad jag ska göra. Antagligen blir det styrketräning hemma då. För annars blir det tre löppass på tre dagar och det är inte helt optimalt. Även om jag känner mig i bra form, är det väldigt sällan jag springer tre dagar i rad. Inte ens när jag tränar inför maraton. Jag kan lätt träna tre dagar i rad, men då är det olika saker. Olika träningsformer. Det är nog också därför tror jag som jag inte känner mig sliten.

Det här blev en bra träningsvecka. Jag är nöjd. Både över mängden löpning och den övriga träningen.

Ibland är jag nära att ge upp med min pulsträning i löpningen, men så går det bättre igen och jag fortsätter kämpa. Jag tycker att jag ser framsteg under några löppass, tills nästa gång jag springer när det igen inte alls fungerar. Det är så svårt tycker jag. Jag vill verkligen ge det en chans, men det är svårt att hålla sig motiverad när jag inte ser tydliga resultat. Jag har ändå hållit på med det här i ett par månader nu. Kanske borde jag vara ännu mer strikt och springa oftare och längre för att se snabbare framsteg. Just nu springer jag bara två gånger i veckan och ungefär åtta kilometer per gång. Dessutom har det blivit mindre löpning under november och december än tänkt, på grund av förkylning och julstress. Men ändå, jag vill se framsteg.

Jag har inte gett upp ännu, men snart vill jag nog se framsteg för att jag ska orka fortsätta. Åtminstone i januari och februari ska jag ännu springa enligt pulsen. Sedan får vi se. Sedan hoppas jag redan att vädret är bättre. Bara vägar och snabbare skor. As if, men man kan alltid drömma.

Idag bestämde jag mig för att fuska lite. Jag fick feeling och tryckte på lite mot slutet. Vi kan kalla det för intervaller. Några hundra meters rusher med valfri fart och valfri puls. Oj vad det var skönt och kul. Att få känna mig snabb igen och faktiskt springa. Inte bara lunka på, hela tiden kolla på klockan och akta mig för att pulsen ska stiga för högt. Det var kul att gasa. Jag skulle knappast orka hålla tempot speciellt länge, men det gjorde mycket för humöret. Det är i alla fall en bra sak med att springa enligt pulsen och lite kanske också vad det går ut på. Det tempot orkar jag hålla länge och jag blir inte trött.

Äntligen känner jag mig som mig själv igen i träningen efter min förkylning. Förra veckan tränade jag som vanligt, men då hade jag ännu lite snuva. Då tog jag inte i för fullt. Den här veckan känns det äntligen som om kroppen svarar. Jag har haft bra tryck i benen och pulsen har hållits under kontroll. Dagens styrkepass kändes som om det finns mer att ge och var det första passet sedan förkylningen där jag kände att yes. Nu är jag tillbaka.

Med löpningen finns det ännu att jobba på. Jag fortsätter kämpa med min pulsträning, men det är svårt att utvärdera om jag blivit bättre eller inte. Jag har sprungit väldigt lite i december. Knappt två gånger i veckan och bara korta pass. Jag behöver lite mera kontinuitet i löpningen för att kunna utvärdera hur det går. December är alltid så här. Det är den brådaste tiden på jobbet och då gäller det bara att klämma in träningen där jag hinner. Jag vet att det lugnar ner sig i januari och att jag då kommer tillbaka till mina träningsrutiner.

Just nu är jag bara glad över att kunna träna som vanligt igen. Att kroppen svarar efter min förkylning och det känns som att jag nu är tillbaka. Jag tycker att precis alla är eller har varit sjuka just nu. Att det har varit en seg förkylning. Alla går och hostar på jobbet.

Imorgon blir det ännu löpning, men sedan blir det julpaus i några dagar. Fast i och för sig, på juldagen borde jag hinna springa. Då ska jag nog passa på att springa i dagsljus.