Det var inte precis igår som jag senast sprang ett tvåsiffrigt pass. Det är första gången sedan mitt maraton i september som jag sprang över tio kilometer. Snabbt förskjuts gränsen, det är nästan konstigt egentligen. Då när jag tränade inför maraton var tio kilometer ett kort pass, nu räknar jag det nästan som långpass. Speciellt med tanke på hur länge det tar för mig att springa tio kilometer just nu med min pulsträning.

Idag var det underbart höstväder. Sol, klarblå himmel och ingen blåst. Som gjort för ett långpass. Jag ville springa ett tvåsiffrigt pass. Lite för att bevisa för mig själv att jag klarar av det ännu och lite nog också för att det var så fint väder. För en gångs skull hade jag tid.

Löpningen kändes okej. Ifall jag inte fokuserade så mycket på pulsen, skulle jag väl klassa det som bra, men nu när pulsen är i fokus blir det bara okej. För jösses vad det fortfarande är svårt att hålla pulsen nere. Jag vet att jag bara sprungit på det här sättet i två tre veckor nu, men ännu ser jag inte några stora framsteg.

Ibland känns det bättre och ibland sämre. Jag hittar inget flow. Jag måste konstant kolla på klockan. Ser jag inte på den, blir pulsen nästan genast för hög. Jag måste hela tiden tänka på det, det kommer inte automatiskt ännu. Vandrar jag iväg i tankarna, springer jag fortare och då rusar pulsen. När jag skriver rusar, menar jag att den stiger till 153. Det är ju inte egentligen högt, men tillräckligt högt för att Garmin ska tycka att det blir tröskelträning, zon 4. Min gräns enligt Garmin går på 146, under det försöker jag hålla pulsen.

Jag får helt enkelt kämpa vidare om jag vill se resultat.

För någon vecka sedan skrev jag om ett avsnitt från Maratonpoddens Fråga experterna som var som om jag skrivit frågan. I den här veckans avsnitt av Träningspodden var det igen riktat åt mig. Vad pratade de om? Lågpulsträning. Eller snarare pulsträning kanske, men i alla fall. Så mycket nyttig information, så mycket som jag också själv kommit fram till och så mycket liknande tankar.

Att det är jobbigt att springa långsamt och hålla pulsen nere, för egentligen kan jag ju springa fortare. Att man (jag) måste gå mellan varven för annars blir pulsen för hög. Jag vill helst springa så att ingen ser, för det är jobbigt att gå, (som om nån ens bryr sig), eller så dras jag med i andras tempo. Men kanske framförallt orsaken till varför jag gör det här. För att jag sen när jag väl ska springa fort, orkar jag springa fort, för att jag springer de långsamma passen lugnt. Inte allt i ett och samma tempo.

Idag gick det igen lite bättre att springa. Det verkar som om varannan gång går bättre och varannan sämre. Idag kunde jag igen springa längre sträckor utan att stanna och gå. Med längre menar jag kanske, äsch jag vet inte, ett par hundra meter? Mer än fyra steg i alla fall. Så att det kändes att jag sprang. När jag kollar på Garmin sa den ändå 53 minuter löpning och 18 minuter gång. På måndagen när det kändes sämre var det  36 minuter löpning och 10 minuter gång. Då gick jag procentuellt sett mer.

Äsch, vad jag svamlar. Men sen igen så skriver jag mest för mig själv. Det är kul att kolla tillbaka på gamla inlägg och se hur det kändes då.

Jag gissade ju tyvärr rätt när jag skrev att det var för tidigt för att kalla det för framsteg ännu, men jag fortsätter att kämpa. Igår var igen ett betydligt sämre löppass med lågpulsträningen. Det gick inte alls. Jag var hela tiden tvungen att pausa och gå. Vilket bara resulterade i att jag frös. Ifall jag ska fortsätta springa på det här sättet även på vintern, vilket jag nog ska, är jag tvungen att sätta på mig mer kläder. Jag får för kallt annars, när jag går så mycket.

Det började så bra igår. Jag tänkte redan att yes, jag har blivit bättre. Pulsen hölls stadigt kring 140. Ibland var den lite för hög, men ifall jag saktade ner på tempot, sjönk också pulsen. Jag kunde ändå fortsätta springa. I ungefär två kilometer fungerade det. Sen bara 146, 148, 152, 157… Va fan. Gå, gå, gå och gå lite till ännu.

Jag minns hur frustrerad jag har känt mig när jag har försökt mig på pulsträning tidigare. Att ibland går det sämre, ibland bättre och ibland inte alls. Jag har aldrig gjort det tillräckligt länge för att se ordentliga resultat. Jag har alltid gett upp för tidigt. Den här gången ska jag verkligen ge det en chans.

Jag tänker att jag ändå inte kommer att börja springa intervaller, snabbare pass och långa långpass förrän typ april nästa år. (Långa långpass kan jag väl i och för sig springa nu också, det kommer bara att ta sju timmar med tanke på den fart jag håller 🙂 ) Sen när det blir vår. Det är då jag brukar börja min maratonträning. Dit är det nästan sex månader. På den tiden måste jag väl ändå märka av resultat? Om jag fortsätter att kämpa. Sen borde jag åtminstone vara väldigt pepp på att springa fort. När jag harvat på i ett halvt år.