Det är alldeles för tidigt för att kalla det för framsteg ännu, eftersom jag bara sprungit enligt mitt nya upplägg fyra gånger, men dagens pass kändes i alla fall som ett steg åt rätt håll. Det var en betydligt bättre känsla än på måndagen. Då gick jag mest för att pulsen hela tiden var för hög. Nu kunde jag springa lite längre sträckor, och det kändes som ett löppass. I alla fall ditåt.

Den här gången rusade inte pulsen, utan den låg ganska stadigt kring 142. Ibland högre, ibland lägre, men kring 140. Ibland var jag tvungen att gå för att den var över 150, men egentligen ganska lite. Pulsen var snabbt nere igen, och jag kunde tassa vidare. För tassa, det gör jag.

Idag hade jag ändå snittider kring 7:30, det är okej. Jag försöker så att inte bry mig om tempot, men det är svårt. Jag vet (hoppas) att tempot kommer senare, nu ska jag fokusera på lugnt. Nu håller till och med Garmin med mig, att det är basträning jag sysslar med.

Jag hoppas att jag med tiden ska kunna springa längre sträckor och med lägre puls. Att pulsen inte ska rusa även om jag ökar tempot. Det är väl det som är själva tanken med mitt träningsupplägg och så som jag kommer att mäta framsteg. Dagens pass kändes som ett steg åt rätt håll. Det ger mig motivation till att fortsätta.

Jag ska ge det här en chans nu. Hösten och vintern i alla fall. På vintern brukar jag ändå inte springa intervaller, då kan jag lika gärna tassa. I vår sen, då jäklar ska jag trycka på.

Varför tyckte jag att det var en bra idé att börja med lågpuls igen? Varför? Jag känner en stor frustration i löpningen just nu. Jag har visserligen bara sprungit tre gånger enligt min nya plan, det blir väl förhoppningsvis bättre, men jösses vad det är irriterande.

Det är så svårt att springa och samtidigt hålla pulsen nere. Jag kommer inte in i ett flow och man kan knappast ens kalla det för löpning. Jag tycker att jag mest går. Hela tiden när jag tycker att nu går det bra, jag springer låååångsamt, men springer ändå, så kollar jag på klockan. 152. Okej, jag springer ännu långsammare, kanske pulsen går ner då, nej det gör den inte. Ännu långsammare, äsch vad fan, pulsen 155. Nu måste jag gå.

Det är klart att jag kan springa fortare/som jag vill, men jag ska verkligen ge det här en chans nu. Även om det bara är mina egna ”regler” på basen av vad Garmin anser att mina pulszoner är. Jag hoppas ju att det här på sikt ska göra mig till en bättre löpare. Uthålligare, men också snabbare. Att jag sen när jag ska springa fort orkar göra det, eftersom mina lugna pass faktiskt är lugna. Tidigare har alla pass varit ganska lika. Samma tempo och samma puls, utan någon större variation.

Det är mest jobbigt mentalt tycker jag. Jag vet ju att jag kan springa fortare, och där tär nog lite på självförtroendet när klockan visar snittider på 8:30. Jag känner mig inte precis snabb. Samtidigt vet jag att det snart är vinter, snö, slask, halt och dubbskor. Då är jag oberoende inte snabb, då kan jag lika gärna springa enligt det här upplägget.

Men det är ändå en stor frustration just nu.

Idag blev det andra försöket till att springa enligt pulsen. Jag väljer att kalla det för lågpuls, men jag är inte speciellt strikt. Jag försöker att hålla pulsen under 146, i grön zon, zon 3, men ifall den går över det är det okej. Så länge den inte rusar och jag inte springer för länge i för hög puls. Tanken är att jag ska hålla den kring 145. Gärna lägre förstås, men en sak i taget.

Hur gick då det andra försöket? Så där. Jag hade glömt bort hur jobbigt det är (mentalt) att springa enligt pulsen. Jag som inte tycker att jag är speciellt snabb annars heller, måste nu springa ännu långsammare. Plötsligt är mina kilometertider uppe på 8:00 igen och ändå är pulsen för hög ibland.

Det är frustrerande, jag kommer inte in i ett flow. Sen när jag tycker att jag har hittat rytmen, är pulsen för hög. Egentligen är det ju inte ens hög, den är kring 155. Men jag ska försöka vara strikt, och inte springa för fort. Kämpa med att hålla pulsen nere, och inte bry mig om tempot. Det är just det som är det svåra. Att inte bli för fokuserad på tempot och hur långsamt jag springer. Istället måste jag tänka att passet har ett annat syfte.

Lite på samma sätt som min styrketräning. Det är kanske inte roligt i stunden, men sen. Sen kommer jag att bli ett bättre, starkare, snabbare löpare. Om jag nu kämpar med att springa lugnt, kommer jag sen att kunna springa fort.

En bra sak med att springa lugnt och långsamt i alla fall är återhämtningen. Efter dagens pass tyckte Garmin att jag behöver 17 timmar återhämtning. Jag skulle med andra ord kunna springa imorgon igen. Efter tuffa intervallpass kan Garmin säga att jag behöver återhämtning upp mot 72 timmar. Eller ännu mer, överdriven träning kan det stå. Nu håller i alla fall Garmin med mig, att det är basträning.