På träningsschemat idag stod det tuffaste passet innan maraton. Kanske det tuffaste passet i hela schemat? Åtminstone för såna som mig som helt klart hellre springer långt än snabbt… Passet är jobbigt både för kroppen, men kanske ännu jobbigare mentalt. En chans för mig att öva upp mitt pannben inför maraton. Planen var att springa 40 minuter i 5:50 tempo. Plus en uppvärmning på ungefär tio minuter och en lika lång nedvarvning. En timme totalt.

Jag tycker att den här typens pass är de jobbigaste för det blir aldrig någon vila. Intervaller är jobbiga på sitt sätt, för då är tempot ännu högre, men då får jag i alla fall vila mellan varven. Nu är det jobbigt efter tio minuter och då är det fortfarande långt kvar. Pulsen blir högre och högre, kroppen blir trött och jag vill inget annat än stanna. Tempot var ungefär det samma som på mitt tio kilometers lopp, men utan publikstöd och tävlingspepp. Bara jag, mitt flås och mitt pannben. Inte sänka tempot, inte stanna, utan fortsätta. Du orkar nog! Kämpa!

All den träning jag lagt ner på maraton, har haft effekt. Idag var mitt pannben starkt och jag saktade inte ner fast det var tungt. Kroppen svarade och benen pinnade på. Det var inte speciellt vackert, men jag tycker att mitt löpsteg ser bra ut fast jag är trött. Sam råkade just komma hem för lunch när jag var ute och sprang och fotade mig. Dessa är tagna när jag har ca fem minuter kvar av 40 minuter. Ansiktet och grimaserna är något annat än snyggt, men jag sprang.

Nu ska jag mysa med känslan en stund. Veta att jag kan, att farten finns där och att jag är stark. Jag kommer att fixa det. Jag kanske inte ler igenom hela loppet, men jag kommer att komma i mål. Jag lär grimasera, frusta och pusta sen också. Men på målrakan ska jag minsann le. Armarna i skyn och veta att jag fixat ännu ett maraton. Jag blir nästan lite tårögd nu när jag tänker på det och skriver om det…

Jag kan väl inte direkt påstå att jag blev klokare av att springa hem från jobbet. Mitt maratontempo är ännu ett mysterium. Jag fick inte till den jämna runda jag var ute efter, även om tempot var snabbare än jag brukar springa distanspass i. Medeltempot blev bra, men ibland gick det betydligt fortare och ibland, långsammare. Jag är rädd att det kommer att gå likadant på maraton. Att jag öppnar för fort för att krokna mot slutet.

Jag gissar att jag inte kommer att orka springa exakt hela vägen. Men jag vill inte heller vara tvungen att gå största delen av andra halvan av loppet. För att jag (som vanligt) startat för snabbt. Därför skulle jag vilja hitta ett bra maratontempo. Ett som nästan känns löjligt långsamt i början, för att orka springa hela vägen. Eller kanske till och med öka mot slutet. Få avsluta på topp och springa om folk. Känna mig stark i slutet och inte önska att det hela vore över redan vid 25 kilometer. Jag vet att det kommer att vara jobbigt, jag vet att det kommer att göra ont. Jag är förberedd på det, men jag vill ändå ha en positiv upplevelse. Om det nu är möjligt 🙂

Dagens löprunda blev 14 kilometer med ett medeltempo på 7:04. Känslan i kroppen var bra. Det känns nästan bättre när jag springer fortare. Jag tycker att min teknik blir bättre. Jag kommer upp mer i steget, jag blir inte lika sittande och andningen fungerar bättre. Förstås är det flåsigare, men det känns bättre när jag inte är lika hoptryckt i kroppen. Jag har ståtligare hållning och får mer luft i lungorna.

Jag har ännu några pass att klura på mitt maratontempo. Jag ska springa ett vanligt distanspass på en timme och ett 40 minuters tempopass. Plus två intervallpass/fartlek. Jag hoppas att jag blir klokare av passen. Få en boost i självförtroendet, lita på att jag orkar och kan springa i låga 7:00 tempo. Dagens pass gav i alla fall en indikation om det.