Det börjar bli nervöst

Jag har inte känt mig speciellt nervös inför söndagens lopp. Jag har mest varit ivrig och pepp på att springa lopp igen. Jag har kanske inte riktigt fattat ännu att det är på söndagen jag ska springa. Igår kväll fick jag mejl från organisatören för Tallinn maraton. Där stod om programmet, starten, målgång, startnumret, var expon är… Allt som man kan tänkas behöva veta inför. Jag kände genast hur pulsen gick upp några slag och att det plötsligt blev nervöst. Det var som om det blev verkligt, som om jag fattade att jag ska springa maraton på söndagen. Maraton!

När man anmäler sig till Tallinn maraton ska man ange ungefärlig sluttid. Inte som på Paavo Nurmi där man ställer sig var man vill i startledet, utan här är det startgrupper. Jag är i startgrupp fyra av tio och jag undrar, vad satte jag för tid riktigt. Varför startar jag så långt fram? Inte för att det spelar någon roll egentligen. Det är alltid trångt i starten oberoende och världens tjurrusning innan jag hittar min egen takt. Men det är förstås lättare om alla runtomkring mig springer i ungefär samma tempo.

Nu ska jag ännu jobba i tre dagar, innan vi reser på lördagen. Det är kanske bara bra, så har jag annat att tänka på. Inte gå här hemma, vara nervös och orolig. Fast jag börjar känna pirret. Det börjar kännas verkligt och som om det är väldigt snart jag ska springa.

IIIIIIIIIKK!

 

0

Vad tusan ska jag ha på mig?

Rubriken kunde även heta varför finns det bara rosa kläder? Mina klädbekymmer inför maraton fortsätter. Det är främst överdelen jag inte bestämt mig för. Jag har både blåa och svarta shorts eller knälånga tights. Med dem är det inget problem. Strumpor har jag i alla världens färger, inga bekymmer där heller. Men överdelen, jag har rosa, neongult, orange, turkost, grönt… Jag har i typ alla andra färger förutom blått, vitt eller svart. Det är klart att jag inte måste springa i klädkoden för Tallinn maraton, men det hade varit kul. Jag har i min egen idioti skjutit upp problemet över vad jag ska ha på mig. Jag har tänkt det skulle gå enkelt att hitta en t-shirt i rätt färg. Det är det inte.

Igår innan jobbet var jag till de tre sportbutiker som finns i Skanssi, Intersport, Stadium och XXL. Jag hittade en massa fina kläder, men tyvärr i helt fel färg. Allt var rosa, lila eller ännu mera rosa. Jag hittade en (!) blå t-shirt som hade varit perfekt, förutom att den var alltför lång. Hur svårt ska det vara att hitta en vit t-shirt? Eller ens en blå eller svart? Det verkade inte svårt att hitta i den färgen på männens avdelning… Jag gick ut ur butikerna frustrerad och fortfarande med inget att ha på mig.

23 dagar kvar

Jag har visserligen både en vit och en blå t-shirt här hemma, men de är båda t-shirts från andra lopp. På den ena står det Paavo Nurmi maraton över hela bröstet och på den andra Graceloppet. Jag är inte direkt sugen på att springa i dem heller. Jag vill ha en fin. Hellre då att jag springer det jag vill, än i någon halvdålig bara för att matcha klädkoden. Och har jag en neongul t-shirt lär jag ju sticka ut ur mängden i alla fall 🙂

0

Jag och min boll

Den här veckan kommer jag att spendera mycket tid med min boll. Jag kommer att använda min triggerboll till att rulla benen. Jag vill göra allt för att ha så pigga ben som möjligt på söndagen. Jag ska yoga, stretcha, rulla med foamroller, använda bollen till massage. Allt. Kommer det att hjälpa? Vet ej, men försöka duger.

Jag fattar inte att det är på söndagen jag ska springa. Det är som om det inte registrerats ännu. Jag vet ju det, men ändå inte. Samtidigt blir jag nervös bara av att skriva om det. Hur nervös kommer jag inte att vara på söndagen sedan? Jag vet att jag kommer att fixa det. Jag känner mig redo, men det är ju för tusan att maraton. Vet ni hur långt det är?! Det är jättelångt.

Jag försöker att inte tänka på det. Jag ska bara ta en dag i taget den här veckan. Se det som vilken vecka som helst. Rulla med bollen idag. Ett lätt styrketräningspass imorgon. Ett kort och lugnt löppass på torsdagen. Vila, äta, sova. Äta lite mer. Stretcha lite mer. Som vilken vanlig vecka.

Fast vem försöker jag lura egentligen? Det är inte en vanlig vecka. Det är maratonveckan…

0

En vecka kvar

Om en vecka vid den här tidpunkten har jag redan sprungit i dryga timmen. Det är bara en vecka kvar till Tallinn maraton. Ju mer jag tänker på det, desto nervösare blir jag. Samtidigt är jag väldigt ivrig på att få springa lopp igen. Jag kommer att hinna ångra mig många gånger innan ännu och önska att jag inte anmält mig. Önska att jag anmält mig till halvmaraton istället för maraton. Fast dubbla sträckan måste väl betyda dubbel glädje vid målgång?

Formen finns där och jag tycker att mina senaste löppass gått bra. Kroppen har känts pigg och fräsch och jag hoppas det håller i sig. Jag vill springa i mål med en bra känsla. Jag inser att det kommer att göra ont, men jag vill att pannbenet ska vara starkt. Inga mentala dippar under loppet, utan positiva tankar hela tiden. Jag kommer att fixa det. Jag kommer att fixa det. Jag kommer att fixa det. Jag upprepar det för mig själv hela tiden och läser min race report från i fjol för att komma i stämning.

Jag har inte kollat speciellt mycket på banan i Tallinn. Jag vet att det är ett varv vi springer. Jag vet var start och målgång är. Jag vet den ungefärliga rutten, men inte mycket mer än det. Jag har inte kollat var vätskestationerna är. Jag vet inte vad som serveras vid dem. Borde kanske kolla upp det, ifall jag vill ha med egen energi. Fast det lär jag nog göra oberoende. Jag vill inte riskera löparmage under loppet.

En vecka kvar alltså. Nämnde jag förresten att jag är nervös? Ivrig och nervös på en och samma gång 🙂

1

Sammanfattning av augusti

Vart tog augusti vägen? Idag är det redan september, vilket betyder höst, och jag är inte redo. Det känns som om augusti bara swoshade förbi. I början av månaden hade jag semester, vilket märks på träningsmängden. Jag kunde träna på som jag ville, utan att behöva fundera på tid. Jag var ledig och dagens största bekymmer var vilket pass jag skulle satsa på. Ville jag springa långt eller snabbt, eller ville jag kanske cykla.

Maratonträningen har gått som på räls. Jag har gjort mina pass, även om det blev mer pusslande när jag började jobba igen. Jag var tvungen att träna innan jobbet, eller efter, och planera in träningen bättre. Som tur började nedtrappningen av maratonprogrammet lagom efter att jag återgick till jobbet. Jag hade egentligen bara en mängdvecka innan nedtrappningen började.

När jag kollar i träningsdagboken blir jag nästan chockad över hur mycket jag tränat. Det har inte blivit fler än tre löppass per vecka, men totalen har ändå varit över 40 kilometer under två veckor. Totalmängd löpning under augusti var 158 kilometer. Jag förstår inte hur det kan vara så mycket?! Jag hade en vecka då jag sprang lopp och då tog det lugnare med löpningen inför. Den veckan sprang jag bara strax över 16 kilometer och ändå är totalen för augusti den näst högsta jag någonsin sprungit. Bara juli var högre.  Även om jag sprungit mycket, har känslan i kroppen varit bra. Kroppen har svarat, det har funnits tryck i steget och det känns som om jag är redo för maraton. Precis den känsla jag vill ha med bara en vecka kvar.

augusti

Den övriga träningen har lite fått ge vika under augusti. Jag har haft full fokus på maraton, all träning ja gjort har varit med tanke på den kommande utmaningen. Styrkepass utan vikter för att undvika träningsvärk. Lugn och lätt yoga för att stretcha ut benen.

Hur var din augusti?

1

Test av hörlurar inför maraton

Jag har funderat ifall jag ska springa med musik i Tallinn eller inte. Tidigare sprang jag alltid med musik. Oberoende om det var lopp, långpass, intervaller, mysrunda runt kvarteret… Jag hade alltid telefonen med mig i en sån där ficka man hade på armen. I något skede slutade jag för det var alltid något som störde. Musiken hackade, hörlurarna hölls inte på plats, sladden var i vägen, telefonen skumpade. Jag vet inte hur många hörlurar jag har förstört. Det är ett antal. Det visar sig att de visst inte tycker om när man (jag) rycker i dem hela tiden, eller springer i regn, eller svettas mycket. Jag har alltid bara haft billiga versioner, för tja, förstör saker…

test av hörlurar

Under mina långpass på motionsslingan sprang jag ibland lyssnandes på podd, ibland musik och ibland utan. Jag tyckte att jag fick en boost i löpningen när jag satte på musik. Det hjälpte mig att fokusera på annat när jag blev trött och jag fick energi av det. Därför tänkte jag att jag kunde ha med hörlurar under maraton också, och sedan välja ifall jag vill lyssna eller inte. De hörlurar jag använt mig av har fungerat hyfsat, men de har varit med sladd och jag tycker den är i vägen. Dessutom vill jag inte under loppet börjat fippla med en sladd och försöka få den instoppad i blusen och kämpa med det.

Vad gör man då? Jo, man beger sig till Clas Olsson, köper de billigaste bluetooth hörlurar (utan sladd) det finns och hoppas på det bästa. Jag har testat dem en gång tidigare, men då började det ösregna mitt i passet. Då hölls de inte på plats alls, men jag skyllde på regnet. Jag skulle springa med dem när jag sprang hem från jobbet förra veckan, men då fick jag dem inte att fungera. Jag har inte tänkt springa med musik hela vägen i Tallinn, utan bara plocka fram vid behov. Därför gjorde jag likadant förra söndagen. Jag hade sprungit kanske fem kilometer, när jag bestämde mig för att lägga på musiken. En kilometer senare hade jag fortfarande inte heller fått bluetooth att fungera, så jag gav upp.

Idag var det dags för sista långpasset, en timmes löpning. Det var nu eller aldrig. Nu skulle jag testa hörlurarna en sista gång. Jag fixade med allt här hemma innan jag for ut. På med bluetooth, på med musiken, telefonen i midjeväskan och iväg. Jag kom inte ens två kilometer innan jag var beredd att slänga lurarna i diket. De hölls INTE på plats. Jag fipplade, jag justerade, jag fixade. Nej! Jag kommer så inte att springa med dem i Tallinn. Jag tar mina gamla. Sladden får väl hänga utanför blusen då, de hålls i alla fall i öronen.

Springer du med musik? Vilka hörlurar använder du? Jag inser att det inte är det smartaste att köpa de billigaste som finns, men jag har på riktigt testat och förstört säkert 10-15 stycken. Jag är rädd för att den dyrare version inte alls är bättre…

0

Köttbullar med röd thaicurry

Vem tycker inte om köttbullar? Den här gången blev det annorlunda version, med smak av thaicurry, ingefära och kokosmjölk. Receptet är ursprungligen härifrån, men som vanligt har jag modifierat lite. Jag skriver ut receptet så som jag lagade dem, men originalreceptet är säkert bra det också. Jag lagade av de ingredienserna jag hade hemma. Detta kommer garanterat att gå i kategorin av recept att laga flera gånger.

recpet på köttbullar

Köttbullar i röd thaicurry

Köttbullar:
400 g köttfärs
2 röda chilin (mina var små, jag hade fyra)
en bit ingefära
1 ägg
salt, peppar
(olja att steka i)

Sås:
1½ msk röd currypasta
400 ml kokosmjölk
1 burk bambuskott
200 g gröna bönor
fisksås
lime

Börja med att laga köttbullarna. Lägg köttfärsen i en skål tillsammans med hackad chili ( 3 av 4), riven ingefära och ägg. Salta och peppra. Här hade säkert fisksåsen också passat. Blanda runt och rulla till köttbullar.

köttbullar

Värm upp oljan i en stekpanna och stek köttbullarna i kanske fem minuter. Lägg upp på fat och gör såsen.

Tillsätt currypastan i pannan, rör om och häll på kokosmjölken. Fyll burken till hälften med vatten och häll i. Koka upp och rör till en sås.

Lägg tillbaka köttbullarna i pannan tillsammans med bönor och bambuskott. Låt sjuda en stund till bönorna mjuknat och köttbullarna blivit genomstekta. Smaka av med fisksås och eventuellt mera peppar. Pressa i limejuicen.

Servera med kokt ris och mera chili och lime om önskas.

Smaklig måltid! Testa gärna och berätta vad du tyckte!

(Receptet blev till ungefär fyra portioner.)

0

Styrketräning med miniband

Strax efter att jag skrivit mitt inlägg om mina favoritövningar, köpte jag ett nytt redskap som gör dem ännu bättre. Inte kanske för duvan, men för musslan. Jag köpte nämligen ett miniband. Jag har länge velat ha såna, men har bara sett dyra versioner av något känt märke. Nu hittade jag en billig variant på Tokmanni och tänkte att jag testar. Gillar jag dem inte, har jag i alla fall inte lagt ut mycket pengar. Det fanns i tre olika styrkor, light, medium och heavy. Jag valde att börja med medium, men jag gillar dem så mycket att jag tänker köpa de andra också.

Jag brukar använda dem speciellt för att hitta kontakten med muskler. Hitta ”rätt” muskler. (Rumpan jag tänker på dig.) Till exempel om jag gör musslan, även om jag tänker på tekniken, att hålla höften fram, är det lätt hänt att jag fuskar/slarvar. Speciellt när jag blir trött. Med banden går det inte att fuska, för det blir ett motstånd. Jag trär minibanden runt benen, strax ovanför knäna och gör på samma sätt som utan band. Jag har igen fått inspiration via youtube, var annars, om olika sätt att använda miniband. Hittills mest benövningar, för det är det jag behöver inför maraton.

Till mina favoritövningar hör att trä banden runt knäna och gå i sidled. Nästan som ett knäböj, men med sidosteg. Äsch, det där var dåligt förklarat, men den första övningen på videon nedan. Jag behöver inte gå många steg, det bränner till direkt. Jag tänker mig ett par tyngre band till den övningen, och benen kommer att tacka mig dagen efter. Även vanliga knäböj känns annorlunda med banden runt knäna. Inte nödvändigtvis tyngre, men det känns som om jag hittar muskelkontakten. Rätt teknik, rätt muskler, mycket mer fokus på rumpan, än på framsida lår.

Har du testat miniband? Hiss eller diss?

0

Starkt pannben och starka ben

På träningsschemat idag stod det tuffaste passet innan maraton. Kanske det tuffaste passet i hela schemat? Åtminstone för såna som mig som helt klart hellre springer långt än snabbt… Passet är jobbigt både för kroppen, men kanske ännu jobbigare mentalt. En chans för mig att öva upp mitt pannben inför maraton. Planen var att springa 40 minuter i 5:50 tempo. Plus en uppvärmning på ungefär tio minuter och en lika lång nedvarvning. En timme totalt.

Jag tycker att den här typens pass är de jobbigaste för det blir aldrig någon vila. Intervaller är jobbiga på sitt sätt, för då är tempot ännu högre, men då får jag i alla fall vila mellan varven. Nu är det jobbigt efter tio minuter och då är det fortfarande långt kvar. Pulsen blir högre och högre, kroppen blir trött och jag vill inget annat än stanna. Tempot var ungefär det samma som på mitt tio kilometers lopp, men utan publikstöd och tävlingspepp. Bara jag, mitt flås och mitt pannben. Inte sänka tempot, inte stanna, utan fortsätta. Du orkar nog! Kämpa!

starkt pannben

All den träning jag lagt ner på maraton, har haft effekt. Idag var mitt pannben starkt och jag saktade inte ner fast det var tungt. Kroppen svarade och benen pinnade på. Det var inte speciellt vackert, men jag tycker att mitt löpsteg ser bra ut fast jag är trött. Sam råkade just komma hem för lunch när jag var ute och sprang och fotade mig. Dessa är tagna när jag har ca fem minuter kvar av 40 minuter. Ansiktet och grimaserna är något annat än snyggt, men jag sprang.

Nu ska jag mysa med känslan en stund. Veta att jag kan, att farten finns där och att jag är stark. Jag kommer att fixa det. Jag kanske inte ler igenom hela loppet, men jag kommer att komma i mål. Jag lär grimasera, frusta och pusta sen också. Men på målrakan ska jag minsann le. Armarna i skyn och veta att jag fixat ännu ett maraton. Jag blir nästan lite tårögd nu när jag tänker på det och skriver om det…

1

Jag är inte redo för hösten

Jag förstår mig inte alls på de som längtar efter hösten. Överallt ser jag folk som skriver om hur mysigt det ska bli. Tända ljus, se på  film under en filt, dricka varm choklad, tjocka tröjor hit och nya höstkläder dit. Jag bara nej! Nej nej nej! Jag är inte redo för hösten. Jag fryser nu redan och augusti är inte ens över.

hösten 2018

Jag vet att sommaren var bra och att jag inte behövde frysa. Det är kanske därför som det känns extra jobbigt i år. Kontrasten blev så stor och jag var inte beredd. Ena dagen gick jag i kjol och t-shirt för att nästa dag vara tvungen att ha jeans och jacka. Vad hände?! Dessutom tänker jag på allt som jag ville göra den här sommaren och som inte blev av. (Okej läste just igenom listan igen och gjorde väl alla punkter…) Men jag vill ha mer. Mer grillmat, mer glass, fler besök till gästhamnen, mera solstol, mer springa i shorts. Mer värme.

Bara tanken på att det är ett helt år tills jag för göra allt igen gör mig deprimerad. Jag är inte där ännu att jag kan blicka tillbaka och minnas hur bra sommaren var. Vi hade en jättebra semester båda gångerna. I juni var vi till Kroatien och njöt av värmen där. I juli var det värmebölja i Finland och då njöt vi av värmen här. Inte ens löpningen påverkades speciellt mycket nu när jag tänker tillbaka. Jag sprang mina pass, om än väldigt tidigt på morgonen, eller runt runt runt på motionsslingan.

Men ändå! Höst! Usch!

Längtar du efter hösten?

0