Ibland är jag väldigt tacksam och glad över att vi har bil. Jag tar nästan alltid bussen till jobbet eftersom vi bara har en bil och han behöver den i sitt jobb. Nu jobbar inte han helger, men idag var det ju tänkt att jag skulle springa hemåt från jobbet.
Min förkylning verkar inte vara nån förkylning i alla fall, utan gårdagens trötthet var antagligen bara resultatet av en lång och stressig arbetsdag. Jag packade ner mina träningskläder i en väska på morgonen och hade som plan att efter arbetsdagen springa hemåt. Jag ville inte riskera något med att springa hela vägen, men hade tänkt springa en liten bit i alla fall. Sedan skulle jag igen ta bussen sista biten.
På morgonen gick jag till busshållplatsen i vanlig ordning. På söndagarna går det bara en buss i timmen. (Oh joy, med att bo i en småstad.) Jag skulle vara på jobb klockan 10 och skulle ta den buss som går klockan 9. Ungefär tio över nio börjar jag fundera lite att hmm… har jag missat bussen? Det brukar inte ta såå länge för den att komma till min hållplats.
Jag var ganska så säker på att jag inte missat den och dessutom så såg jag att det stod folk vid följande hållplats och väntade fortfarande. Och ja, det kommer alltså en buss i timmen. Så vi väntade nog alla på samma buss. Kvart över nio ger jag upp och går tillbaka hem. Jag inser att jag inte kommer att hinna till jobbet även om bussen skulle komma snart. Rusar in genom dörren och skriker att jag behöver bilen. Rivstartar den och gasar iväg till jobbet.
Jag hann just och just till tio på jobb. Tack och lov så bor vi nära hållplatsen och det tar inte så länge att köra till jobbet. Needless to say, jag sprang inte hem sedan. Däremot blev det en kort liten runda när jag kom hem från jobbet. Inte vad jag hade planerat, men definitivt vad jag behövde efter den här dagen.
0
