Jag ska ännu fortsätta med min pulsträning, promise, men ibland måste jag bara få springa av mig. Springa ett löppass i valfritt tempo. Eller valfritt tempo är kanske fel uttryck, valfri puls snarare. Att det inte spelar någon roll vad pulsen visar, att passet har ett annat syfte. Som att ha kul, njuta av solen och våren och få känna lite fart i benen.

Och som det fanns fart. Jag vet inte om det berodde på vädret, eller vad som hände egentligen. Kanske det var för att jag lufsat runt i 8:30 tempo hela hösten och vintern och sen när jag plötsligt fick trycka på, så svarare benen. Jag pinnade på i 6:30 tempo och kände mig inte ens trött. Det kändes liksom. Lätt. Som om jag har fart i benen.

Det här ger mig motivation till att fortsätta med pulsträningen ännu i någon månad. Mars och april är planen. För det är lite det som varit syftet hela tiden. Springa de långa passen lugnt, så att jag sedan orkar springa de hårda passen fort. Inte springa alla pass i samma tempo. Halvlångt och halvhårt. Utan att det blir en tydligare skillnad. Långt och lugnt, men kort och fort.

Jag tycker ändå att jag varit pigg efter mina långpass. Att det har skett en förbättring. Jag har inte varit lika trött och sliten efteråt, utan jag har kunnat träna fast dagen efter. Den här veckan sprang jag igen närmare 15 kilometer och det känns inte i kroppen. För jag kunde bevisligen springa igår. Dessutom ganska fort för att vara jag. Speciellt den här tiden på året och utan någon fartträning överhuvudtaget på flera månader.

Nu tänker jag njuta av framstegen och våren. Som jag har längtat efter bara vägar och vanliga skor. Idag är det dessutom fredag och snart har jag semester.

För inte så länge sedan sprang jag över tio kilometer för första gången, eller kanske tredje, sedan Tallinn maraton. Den här veckan blev det två gånger tvåsiffrigt löppass. Nästan femton kilometer på onsdagen och över tio kilometer idag. Jag är nästan förvånad över hur pigg och fräsch kroppen känns. Hur snabbt formen blir bättre. Att jag överhuvudtaget kan springa femton kilometer och sedan bara två dagar senare springa långt igen.

Två gånger tvåsiffrigt löppass är ändå mycket för mig. Speciellt så här tidigt på året. Eller okej, det är faktiskt mars nu, men ändå. Skulle det vara juli och jag låg i hårdträning inför maraton, då hade jag inte varit lika förvånad. Då hade det varit vardagsmat för mig att springa så här mycket, men nu är jag ännu bara i grundträningsfasen. Jag har inte ens egentligen börjat maratonträningen. Det här är ännu bara förberedelser inför vad som komma skall, så att det inte blir en lika stor chock för kroppen sedan när jag ska steppa upp träningen.

Det här bådar gott inför själva maratonträningen. Att jag nu redan kan springa så här mycket utan att bli sliten i kroppen. Tidigare när jag sprungit långpass över femton kilometer, då brukar det nog kännas i benen. De kan kännas trötta och som om de är fulla med mjölksyra. Eller stela. Nu känner jag mig förvånansvärt pigg i kroppen. Till och med under löppasset har jag känt mig pigg. Som om jag hade kunnat fortsätta springa längre. Det är nästan den bästa känslan tycker jag. Känslan av att det finns mer att ge.

Det bästa med dagens pass däremot var att jag sprang utan dubbskor. Halleluja! Så skönt att springa i vanliga skor. Visserligen i mina trailskor, men de är ändå betydligt skönare än dubbskorna.

Träningen fortsätter att rulla på bra, även om jag börjar vara riktigt trött på vädret. Jag tycker att det är samma sak varje år. Jag bara väntar och väntar på att våren ska komma. Och det bara fortsätter att komma snö, slask och regn. Vara grått och mulet och dimma varje dag. Nu är det åtminstone inte så kallt längre. Alltid något. Jag har till och med haft för varmt när jag sprungit. Säkert för att jag haft på mig för mycket kläder. För tjocka lager. Jag har inte insett ännu att jag inte behöver samma kläder nu, som när det var minus femton grader. Det räcker med en tunnare tröja och tunna jacka.

Det är svårt varje gång det byter säsong tycker jag. Jag kan ha jacka och tröja långt in i april maj, fast jag säkert skulle klara mig med t-shirt. Sen springer jag med shorts och t-shirt till september ungefär, tills jag helt plötsligt fryser och måste bylta på mig en massa kläder. Ibland är det som om vädret ändrar över en natt. Vad som var lagom mycket kläder en dag, är alldeles för lite eller för mycket nästa dag. Plötsligt har jag för varmt, eller för kallt och förstår inte vad det var som hände.

Jag tycker ju att jag borde ha lärt mig hur jag ska klä mig vid löpning. Jag har ju till och med skrivit inlägg om det. Ändå är det som om jag aldrig lär mig. Det tar några pass innan jag vågar sätta mindre kläder på mig. Inse att det faktiskt är sommar och att jag inte behöver pannband mer. Hälsningar hon som ännu för några år sedan sprang med vantar i maj.

Jag springer väldigt sällan två dagar i rad. Oftast har jag vilodag mellan passen, eller så tränar jag något annat. Ibland har jag helt enkelt inget annat val än springa två dagar i rad, ifall jag vill få träningen gjord. Som idag. Jag sprang igår, och sprang även idag.

Jag är nästan förvånad över hur lätt det kändes idag. Eller inte kanske lätt, men jag tror inte att det var gårdagens pass som gjorde att det kändes tungt. Eller alltså, det kändes inte tungt. Äsch, vad jag svamlar. Jag menar snarare att det kändes inte i kroppen att jag också sprang igår. Ibland kan jag ha träningsvärk i kroppen, eller sega tunga ben, eller annars bara en dålig dag. Därför är jag förvånad över att det inte kändes i kroppen, trots att det bara kanske gått 18 timmar mellan passen. Jag sprang dessutom långt idag.

Veckans långpass blev den här veckan lite över tolv kilometer. Det är jag nöjd över. Jag har som mål att varje vecka springa ett tvåsiffrigt pass. Den här veckans träningsschema är tightare än förra veckan. Jag har inte lika mycket tid eller möjlighet till träning. Därför var jag också tvungen att springa två dagar i rad. Då tycker jag att tolv kilometer är mer än godkänt. Särskilt med tanke på att det bara var för någon vecka sedan som jag började öka på längden på passen. Nu kan jag springa tolv kilometer. Så där bara.

Det är det som är det roliga med träning tycker jag. Att gränsen förflyttas så snabbt, att få snabba resultat. Att jag kan gå från att harva runt på åtta kilometers rundor, till att springa tolv vilken dag i veckan som helst.

Är det nu det vänder? Det känns så. Både att det snart är vår och att pulsträningen går framåt. Idag var det liksom ljust ute när jag sprang efter jobbet. Och jag hade varmt. Allt är väl relativt, men det var i alla fall ljusare ute och det var plusgrader. Ännu är det långt till barmark och snabbskor och shorts, men det går åtminstone åt rätt håll. Idag var första gången på länge som jag säkert skulle ha kunnat springa utan dubbskor, men jag vågade inte. Kanske nästa gång sedan.

För nu är jag ivrig på löpningen. Idag var första gången som jag kunde springa nästan hela rundan, utan att pulsen steg för mycket. Och när den steg över 145, kom den snabbt ner igen. Jag behövde inte pausa och gå, utan jag kunde bara springa lite långsammare och så var pulsen igen under 140. Jag vågar inte kalla det för succé ännu, men framsteg i alla fall.

Nu hoppas jag att det inte var en engångsföreteelse, utan att all den tid och kämpande jag lagt på det här, ger effekt. Att det är nu det vänder. Det har ändå känts bra de senaste gångerna jag sprungit. Förra veckan sprang jag över femton kilometer på ett pass och över trettio kilometer totalt under veckan. Någonting måste ju ha hänt med formen? Även om pulsen och tempot inte alltid är där jag vill, är femton kilometer på ett pass ändå jättebra. Det tycker jag är ett tecken på att formen är på väg uppåt.

Nu vill jag ännu ha vår då, så är jag nöjd sen.