Jag kämpar vidare med min pulsträning

Lämna ett svar

Jag kämpar vidare med min pulsträning, jag har inte gett upp ännu, men nog tusan att jag skulle vilja se resultat. Tydligare sådana. Jag tycker att jag kan springa längre sträckor i ett svep, utan att vara tvungen att gå. Men jag hade kanske hoppats att jag även skulle kunna springa lite fortare. Nu harvar jag mest på i samma tempo.

Jag blir så frustrerad. Det känns som ett så långvarigt projekt. Jag har inte gett upp, men jag skulle vilja se att det går åt rätt håll. Kanske det sedan plötsligt kommer ett stort hopp. Från 8:30 tempo, till 7:30. Just nu är det så isiga vägar att jag oberoende inte skulle springa mycket fortare än 7:00 tempo, men ändå. Frustrationen är hög.

jag kämpar vidare med min pulsträning

Samtidigt läser jag en massa och kollar på Youtube om just pulsträning. Hur mycket långsammare man egentligen ska springa på sina lugna rundor, i jämförelse mot sin milfart. När jag kollar i min ”tabell”, springer jag ju rätt. Jag ska inte ens springa mycket fortare, även om jag kanske skulle kunna.

Men oj vad jag längtar efter vår. Snabbskor, bara vägar och att kunna trycka på igen i tempot. Jag vill liksom springa intervaller. När vi är på gymmet brukar crosstrainern vara den enda gången på veckan då jag inte ser på pulsen. Då öser jag på och blir flåsig och svettig.

Jag ska fortsätta med pulsträningen ännu under mars och kanske april. Det beror lite på vädret. Åtminstone i mars. Sedan tror jag nog att jag skippar det och börjar maratonträningen. Lägga inte intervaller och snabbare pass. Vanliga distanspass utan att bry sig om pulsen. Långpassen kan ännu i mars april vara lugna, men senast i sommar måste jag börja öka tempot på dem också. Och då stiger ju pulsen.

Träningsstatus återhämtning

Lämna ett svar

Ibland gör jag som min klocka säger, men oftast inte. Just nu springer jag bara enligt pulsen, men jag försöker att springa längre pass varje vecka. Ibland föreslår Garmin intervaller, ibland tempopass och ibland bara lugn basträning. Jag brukar alltid ignorera den och springa som jag planerat i alla fall. Just nu vet jag inte riktigt vad Garmin tycker om min träning. Min träningsstatus visar nämligen återhämtning.

träningsstatus återhämtning

Trots att jag tränat styrka två gånger den här veckan, simmat och sprungit tre gånger. Intensiteten har kanske inte varit hög på alla pass, men träningsstatus återhämtning? Really? Den borde åtminstone vara bibehållen tycker jag. Då när jag tränat extra hårt eller mycket, då säger den produktiv. Jag är lite förvånad och förstår inte varför den säger återhämtning. Inte för att det spelar någon roll egentligen, jag känner ju ändå att jag tränat bra den här veckan.

Jag skulle förstå det bättre, ifall klockan var ny. Ifall den inte ”kände” mig ännu. Nu har jag haft den i nästan ett år. Nu borde den veta mina farter och tider. Och hur mycket jag tränar på en vecka. Då när jag just köpt klockan kunde den föreslå intervaller i 3:30 tempo. Jo tjena 🙂

Nästa vecka borde jag kunna träna ungefär likadant som den här veckan. Jag får se vad Garmin visar för träningsstatus då. Ifall det ändrar, eller ifall den fortfarande tycker att det är återhämtning. Eller så har alla mina lugna löppass med låg puls gjort något för formen? Att Garmin baserar sin träningsstatus på pulsen och inte på antalet pass. Men med såå låg puls har jag inte tränat att jag tycker att det skulle vara återhämtning.

Det blev en kompromiss

Lämna ett svar

Dagens löprunda blev en kompromiss. Jag ville springa långt och länge, men jag var osäker på hur kylan skulle påverka mig. Därför blev det lite av en kompromiss. Inte så långt som jag hade velat springa, men inte heller ett vanligt pass. Totalt blev det strax över tio kilometer och det är jag nöjd med i det här vädret.

en kompromiss

Det kändes inte egentligen så kallt som jag hade trott att det skulle göra. Solen värmde och det var jättefint väder i övrigt. Jag hade mest kallt om ansiktet och framsida lår. Mot slutet av rundan kollade jag på klockan för att se om jag hade långt kvar till tio kilometer. Ifall jag skulle vända hemåt tidigare, eller ta en liten omväg. Utan omvägen skulle jag ha sprungit kanske nio kilometer, nu blev det en kilometer längre.

Jag vet att det inte är en stor skillnad på att springa nio kilometer eller springa tio kilometer, men mentalt känns det större. Tvåsiffrigt är ändå tvåsiffrigt. För inte så länge sedan sprang jag över tio kilometer för första gången sedan Tallinn maraton. Eller inte första, men typ tredje gången. Det har inte blivit många sådana rundor. Nu kan jag igen springa över tio kilometer, utan några större förberedelser. Jag ser det som vilket pass som helst, bara ett i mängden.

Det är alltid kul att se framsteg. Att veta att jag kan springa över tio kilometer, trots sämre förutsättningar. Nu hoppas jag på varmare väder så att jag kan fortsätta öka på längden på mina pass. Klart att jag kan springa ännu längre när det är kallt också, men det är inte speciellt kul att springa när man är stelfrusen.

Jag är så trött på vintern

2 svar

Jag börjar vara trött på vintern nu. Snö, kallt och ännu mer kallt. Jag inser att det är långt till våren ännu, men jag tycker att det räcker med vinter nu. Jag fryser och jag vill inte springa i dubbskor längre. För mig får det gärna bli vår nu. Jag vill ha varmare väder och barmark.

Imorgon är planen att springa veckans långpass. De två senaste veckorna har jag faktiskt sprungit långpass. Inte bara längre pass. 13 kilometer och 12 kilometer. Tills imorgon har det lovats närmare minus femton grader och det är lite gränsfall för löpning annars också, och långpass är kanske att ta i. Jag vet att jag kommer att bli kall och stel. Det lockar inte att vara ute i nästan två timmar om det är så kallt. Men samtidigt är jag nog sugen på att springa långt, eftersom löpningen känts bra den senaste tiden.

Tyvärr har det inte ens lovats varmare väder senare i veckan. Jag kan lika gärna springa imorgon. För att igen få en bra start på helgen. Jag är nämligen ledig i fyra (!) dagar. Det är nästan som semester. Lediga dagar ska spenderas springandes. När jag för en gångs skull har tid till att springa långt. Det känns som slöseri med tid att ”bara” springa sju kilometer. Det gör jag när jag springer innan jobbet.

jag är trött på vintern

Jag tror att jag får gå på känsla imorgon. Jag satsar på att springa långt, men blir det för kallt är det okej att avbryta passet. Det är inte hela världen. Det är inte ännu viktigt för mig med långpass. Nu är de bara extra. För att få in vanan. Det är egentligen först efter juni som jag inte kan slarva med långpassen. Det är då maratonträningen börjar. På riktigt.

Är du trött på vintern?

Triathlonträning

Lämna ett svar

Dagens simpass går inte till historien som ett av de bättre. Det var så trångt i bassängen att jag mest simmade bröstsim. Just precis som jag skrev om att jag skulle våga ta plats och öva på mitt frisim, gör jag det totalt motsatta. Idag fanns det igen bara en ynka bana att simma i. Som mest var vi sju stycken som delade på banan. Det var armar, det var ben, det var sparkar. Jag väljer att se det som triathlonträning.

triathlonträning

Jag är fortfarande intresserad av triathlon, men det är fortfarande simningen som hindrar mig. Trots att jag simmat mycket och blivit bättre känns det ännu som ett för stort steg att ta. Jag tycker det är svårt att simma i pool, hur svårt och skrämmande skulle det inte vara att simma i öppet vatten.

Jag simmar bäst när jag kan göra det i lugn och ro. Utan för mycket folk runtomkring mig, så att jag kan koncentrera mig på mitt och på tekniken. Idag var det nog för trångt i bassängen. Idag kände jag mig mest i vägen. Vissa är ju betydligt snabbare än mig, men jag är ändå inte långsammast. Men idag simmade folk nästan över mig, och det var sparkar mot kroppen och fyra i bredd och nån som vänder rakt framför mig.

Det kändes som bra triathlonträning. Det är typ så jag föreställer mig att det går till i simningen på triathlon. Armar och ben om vartannat och kallsupar och sparkar mot kroppen. Och så kommer jag där sen, bröstsimmandes. Sist av alla.

Plus att sedan ska jag ännu cykla och springa också.

Vilken start på året

Lämna ett svar

Januari blev en superbra träningsmånad. Vilken start på året! Jag har hållit mig till planen och kunnat träna som jag ville. När jag kollade på statistiken från klockan är jag förvånad över hur mycket träning det blivit. Jag har ju tyckt att jag tränat bra och mycket, men sen att se det svart på vitt är en annan sak. Så mycket? Wow.

vilken bra start på året

Jag har sprungit 93,6 kilometer. Så mycket har jag aldrig sprungit i januari tidigare. Åtminstone inte sedan 2018, sedan jag började registrera träningen. Över 90 kilometer löpning är där jag brukar ligga när jag inleder maratonträningen. Typ i april. Under januari, februari och mars brukar löpningen landa på 50-80 kilometer. Jag är på riktigt förvånad över hur mycket löpning det blivit i januari. Speciellt med tanke på vädret. Har det inte varit minus tjugo grader, har det varit snöyra och snöstorm, eller som nu. Glashala vägar. Ändå har jag sprungit så mycket.

Den övriga träningen har också varit bra. Jag har tränat styrka två gånger per vecka. Jag har varit till gymmet en gång per vecka och tränat hemma en gång i veckan. Det är massor. Jag har blivit starkare och kan öka på vikterna. Träningsvärken är ett faktum, men det är kul att träna. Jag är motiverad och vill fortsätta. Trots skakiga ben och trötta muskler.

Simningen har också gått bra. I januari har jag fått en kontinuitet. Jag har varit till simhallen varje vecka och det är viktigt om jag vill utvecklas. Jag kämpar vidare med att simma frisim. Det är fortfarande svårt och tungt och jag får träningsvärk, men det är kul. För ett år sedan kunde jag inte simma frisim alls, nu kan jag ändå lite.

Nu hoppas jag att februari blir en lika bra träningsmånad. Härifrån är det roligt att bygga vidare.

Har du fått en bra start på året?

Våga ta plats

Lämna ett svar

Jag tycker alltid att jag får en massa insikter när jag tränar. När jag är på gymmet, när jag springer, när jag cyklar eller när jag simmar. Jag kommer alltid på många bra saker. Lösningar på problem. Eller så funderar jag mest på hur andra människor tänker och beter sig. Dagens insikt handlar om att våga ta plats.

våga ta plats

Det är alltid mycket folk på gymmet och i simhallen. Även om vi försöker välja en sån tid när där inte är skolbarn och har simundervisning, eller gruppträningspass, är där alltid trångt. Är det mindre folk i gymmet, är det massvis i simhallen och tvärtom. Eller så är det bara mycket människor på båda ställena. Så många att jag inte kan träna som jag vill, för att alla maskiner jag vill använda är upptagna, eller för att det är för trångt i bassängen för att jag ska kunna öva simma frisim.

Idag tänkte jag f it. Jag har också rätt att vara här, jag har rätt till min träning. Det vet jag ju att jag har förstås, men ibland låter jag de som ser snabbare ut, eller mer vältränade fara först. Idag kämpade jag på med min frisim, trångt eller ej.

Det gick kanske lite bättre. Jag tror att jag hittade tekniken. Jag försökte verkligen bara simma frisim. Lite bröstsim emellan för att hämta andan, men sedan bytte jag tillbaka till frisim innan jag kom till kanten. Tidigare har jag alltid bara startat från kanten och sedan simmat så långt jag orkat, nu kunde jag ändå byta tillbaka i farten. Framsteg.

Nu ska jag bara fortsätta kämpa. Jag kommer inte att bli bättre om jag inte vågar ta plats och öva, öva, öva. Det kommer inte att vara perfekta förhållanden med ingen annan i bassängen. Jag får öva när jag är där helt enkelt. Trångt eller ej.

Nästan trettio kilometer

Lämna ett svar

Nästan trettio kilometer. Så mycket sprang jag totalt den här veckan. När jag tränar inför maraton är det ju ingenting. Då kan ett riktigt långt långpass vara nästan trettio kilometer, men nu är det här den högsta veckototalen jag haft på evigheter. Kanske till och med sedan Tallinn maraton. Det bästa av allt?

nästan trettio kilometer

Det känns inte ens i kroppen. Trots att jag har simmat, tränat på gym, tränat styrka hemma och sprungit tre löppass, känns det ingenstans. Jag har inte träningsvärk, jag känner mig inte trött eller sliten, utan jag känner mig hur pigg som helst. Hur kul är inte det? Det är just så här jag tycker att träningen ska kännas. Som om jag gör något och ser framsteg, men utan att det sliter.

Nästa vecka kommer antagligen att bli en lite lugnare träningsvecka. Gym plus simning och åtminstone två löppass. Sedan har jag ännu en dag som jag kan/hinner träna på och den dagen har jag inte bestämt mig för vad jag ska göra. Antagligen blir det styrketräning hemma då. För annars blir det tre löppass på tre dagar och det är inte helt optimalt. Även om jag känner mig i bra form, är det väldigt sällan jag springer tre dagar i rad. Inte ens när jag tränar inför maraton. Jag kan lätt träna tre dagar i rad, men då är det olika saker. Olika träningsformer. Det är nog också därför tror jag som jag inte känner mig sliten.

Det här blev en bra träningsvecka. Jag är nöjd. Både över mängden löpning och den övriga träningen.

Vilken utmärkt start på helgen

2 svar

Det blev en utmärkt start på helgen. Planen var att springa tolv kilometer, men det blev över tretton. Så långt har jag inte sprungit sedan Tallinn maraton tror jag. Dessutom med en riktigt bra känsla i kroppen. En känsla av att jag skulle ha kunnat fortsätta springa hur långt som helst. Jag var inte ens trött. Varken i benen eller i huvudet. Hur gick det till? Kanske all den lågpulsträning jag kämpat med har haft effekt? För det är nämligen det som varit syftet hela tiden. Jag vill bli bättre och uthålligare. Just kunna springa långt och länge utan att bli trött.

vilken utmärkt start

Idag sprang jag visserligen ”bara” lite över tretton kilometer, men med tanke på att det var kanske det tredje löppasset över tio kilometer sedan Tallinn är jag ändå jättenöjd. Jag borde vara tröttare än vad jag känner mig. Det borde inte ha varit så lätt. Tidigare när jag börjat springa långpass efter ett uppehåll, då har jag känt mig mycket tröttare. Jag har fått kämpa mer efter tio elva kilometer. Nu sprang jag över tretton och det känns knappt i kroppen.

Jag tänker bara tacka och ta emot. Mitt mål var ju att springa femton kilometer innan april. Känns det så här lätt att springa tretton, kommer femton inte att vara ett problem. Det känns snarare som om jag kan springa det redan nästa vecka.

Pulsen då? Alltså jag vet inte. Jag har inte gett upp och jag ska fortsätta springa lugnt, men det är svårt att lita på klockan när jag har den ovanpå kläderna. Har jag den under kläderna ser jag den inte, eller så får jag för kallt. Därför har jag svårt att säga om pulsen hölls under kontroll eller inte. För den ändrar ju ändå, det gör det bara med fördröjning.

Men känslan i kroppen var i alla fall super och jag sprang över tretton kilometer. Jag väljer att kalla det för succé och det blev en utmärkt start på tre lediga dagar.

Så halt, så halt

2 svar

Gissa vem som så tycker om sina Asics Fujisetsun just nu? Det skulle knappast ens gå att springa utan dubbskor för tillfället. Så halt är det. Isgata, slask, snö, halt, regn. Verkligen jättefint väder för löpning.

så halt så halt

Löpningen känns ändå okej. Till och med bra. Jag vet inte riktigt hur mycket jag kan lita på (klockan) att jag springer enligt pulsen, men det känns kanske som om något har hänt. Att jag kan springa längre sträckor utan att pulsen sticker iväg för högt. Nu när det är så halt ute är inte mitt tempo precis högt annars heller. Jag kan lika gärna fokusera på pulsträningen. Fast jag har bra skor med superbra fäste, är jag ändå tvungen att gå ibland för att det är så mycket snömodd och spår. Jag är rädd för att trampa snett och stuka foten.

På fredagen är planen att springa veckans långpass. Jag är ledig i tre dagar, vilket känns som världens lyx. Då borde jag ha tid till att springa. Förra veckans planerade långpass blev bara nio kilometer. Då skyller jag nog helt på vädret. Det vräkte ner snö och jag hade ingen lust att springa längre efter att ha plumsat i meterhöga drivor. Det passet blev mer som benträning, än löpning. Därför är jag extra ivrig på att springa långt den här veckan.

Ibland är jag nog sugen på att strunta i pulsträningen och bara springa som jag vill. Lite för att testa om jag fortfarande har det. Just nu är det ju verkligen inte väder för att springa fort, men långt borde jag kunna springa. Allt över tio kilometer är bra, jag siktar på tolv.

Jag måste påminna mig själv om att hålla mig till planen. Lugnt och långsamt. Sen i vår kan jag springa fort. Då jävlar.