Ibland är jag nära att ge upp med min pulsträning i löpningen, men så går det bättre igen och jag fortsätter kämpa. Jag tycker att jag ser framsteg under några löppass, tills nästa gång jag springer när det igen inte alls fungerar. Det är så svårt tycker jag. Jag vill verkligen ge det en chans, men det är svårt att hålla sig motiverad när jag inte ser tydliga resultat. Jag har ändå hållit på med det här i ett par månader nu. Kanske borde jag vara ännu mer strikt och springa oftare och längre för att se snabbare framsteg. Just nu springer jag bara två gånger i veckan och ungefär åtta kilometer per gång. Dessutom har det blivit mindre löpning under november och december än tänkt, på grund av förkylning och julstress. Men ändå, jag vill se framsteg.

Jag har inte gett upp ännu, men snart vill jag nog se framsteg för att jag ska orka fortsätta. Åtminstone i januari och februari ska jag ännu springa enligt pulsen. Sedan får vi se. Sedan hoppas jag redan att vädret är bättre. Bara vägar och snabbare skor. As if, men man kan alltid drömma.

Idag bestämde jag mig för att fuska lite. Jag fick feeling och tryckte på lite mot slutet. Vi kan kalla det för intervaller. Några hundra meters rusher med valfri fart och valfri puls. Oj vad det var skönt och kul. Att få känna mig snabb igen och faktiskt springa. Inte bara lunka på, hela tiden kolla på klockan och akta mig för att pulsen ska stiga för högt. Det var kul att gasa. Jag skulle knappast orka hålla tempot speciellt länge, men det gjorde mycket för humöret. Det är i alla fall en bra sak med att springa enligt pulsen och lite kanske också vad det går ut på. Det tempot orkar jag hålla länge och jag blir inte trött.

Äntligen känner jag mig som mig själv igen i träningen efter min förkylning. Förra veckan tränade jag som vanligt, men då hade jag ännu lite snuva. Då tog jag inte i för fullt. Den här veckan känns det äntligen som om kroppen svarar. Jag har haft bra tryck i benen och pulsen har hållits under kontroll. Dagens styrkepass kändes som om det finns mer att ge och var det första passet sedan förkylningen där jag kände att yes. Nu är jag tillbaka.

Med löpningen finns det ännu att jobba på. Jag fortsätter kämpa med min pulsträning, men det är svårt att utvärdera om jag blivit bättre eller inte. Jag har sprungit väldigt lite i december. Knappt två gånger i veckan och bara korta pass. Jag behöver lite mera kontinuitet i löpningen för att kunna utvärdera hur det går. December är alltid så här. Det är den brådaste tiden på jobbet och då gäller det bara att klämma in träningen där jag hinner. Jag vet att det lugnar ner sig i januari och att jag då kommer tillbaka till mina träningsrutiner.

Just nu är jag bara glad över att kunna träna som vanligt igen. Att kroppen svarar efter min förkylning och det känns som att jag nu är tillbaka. Jag tycker att precis alla är eller har varit sjuka just nu. Att det har varit en seg förkylning. Alla går och hostar på jobbet.

Imorgon blir det ännu löpning, men sedan blir det julpaus i några dagar. Fast i och för sig, på juldagen borde jag hinna springa. Då ska jag nog passa på att springa i dagsljus.

Tacka vet jag dubbskor. Idag fanns inte en chans att jag skulle ha klarat mig utan dem, så halt var det. Isgata på vissa ställen, snöslask på andra. Däremot varmt och skönt. Jag hade alldeles för mycket kläder på mig. Då hade jag ändå mindre än vad jag haft de senaste gångerna. Tunnare jacka, tunnare pannband, bara ett lager på underkroppen, men det var ändå för mycket. Fast hellre springer jag nästan när det är halt, men varmt, än när det är iskallt, men inte halt. Allra helst springer jag ju förstås på sommaren. Nu kommer det att bli några dagars träningspaus. Det är så mycket på jobbet just nu och också en massa annat. Julstök.

December är alltid så här. Det är lika bra att jag inte har mitt årsmål att stressa över. Jag hade inte hunnit med det också. Stressat och klämt in löppass för att klara av det. Oberoende av vad min total för hela året blir, blir det rekord för mig. Kanske inte med så mycket som jag hade hoppats på och det blev mindre löpning i slutet av året än tänkt, men rekord är alltid rekord. Om det sen är med bara någon kilometer. Allt räknas.

Jag vet inte varför jag alltid tycker att jag tränar lite när jag inte har min vanliga rutin. Den här veckan har det ändå blivit två löppass, ett styrkepass hemma och en gymträning plus simning. Det är ju inte lite. Jag jämför alltid hur jag tränar på sommaren när jag ligger i maratonträning. Då är löppassen längre och fler och då är det mer träning. Men det är egentligen inte det normala. Det här är mer normalt, fast jobbet och julstök just nu tar mycket tid och jag inte hinner med lika mycket träning som jag skulle vilja.