De som följer mig på instagram såg redan en uppdatering om gårdagens löppass. Jag hade jobbat hela dagen och ville verkligen ut och springa för att nolla hjärnan. Jag hade inte med mig träningskläder till Tallinn, även om vi gick en massa och faktiskt t.o.m simmade (=plaskade) i hotellpoolen, men det räknar jag inte som träning. Med min definition hade jag inte tränat sedan lördagens långpass.

I träningsprogrammet jag följer var ett av passen för den här veckan, korta snabba intervaller. 30 sek snabbt och 30 sek joggvila, gånger 20. Jag tänkte att det blir ett lagom pass att komma igång med träningen igen. Chocka kroppen lite med ett kort pass efter jobbet. Dessutom räknade jag med att ha pigga ben eftersom jag inte sprungit på flera dagar.

Hur blev passet? Riktigt bra om jag får säga det själv. Det fanns tryck i benen idag och jag kunde hålla ett högt tempo genom alla intervaller. Eftersom även vilan gjordes springandes och inte med stå eller gåvila, blev medeltempot på rundan högt. Det börjar kännas som om farten finns där igen efter en lång höst och vinter med ett evinnerligt lågpulsande med låg fart. Nu när jag får trycka på igen känns det som om kroppen också svarar. Som jag har väntat på detta. Att få känna mig snabb igen.

Det är främst känslan jag är ute efter på mina pass nu när maraton börjar närma sig. En känsla av lätthet och snabbhet i kroppen. En känsla av att jag kommer att fixa ett maraton. Ett bra självförtroende helt enkelt. Att träningen gett resultat.

Idag stod det långa intervaller på träningsschemat. Jösses vilket pass det blev! Det blev både långt, många och länge. Enligt programmet skulle jag springa 6 min i 7:00 tempo och 2 min i 5:30, gånger 10! Det säger ju sig självt att det blir ett långt pass. Bara själva intervallerna tar 80 min och så uppvärmning och nedjogg på det, resulterade i över 15 kilometer löpning och nästan två timmar. Då har jag fortfarande veckans långpass kvar 🙂

Jag har hittills sprungit 24 kilometer den här veckan, så ett långpass på över 26 skulle sitta fint. Då skulle veckototalen bli över 50 kilometer, vilket skulle vara det längsta jag nånsin sprungit totalt. Nu ska vi inte gå händelserna i förtid, men jag siktar på det. Jag har en runda planerad i huvudet och den borde vara över 25 kilometer. I värsta fall får jag igen springa några varv runt kvarteret för att komma upp i önskad längd.

Dagens pass kändes riktigt bra, om än svinkallt. Jag menar, vem behöver jacka och långa tights i juni?! Det känns som om farten börjar komma och som om det finns en lätthet i kroppen. Jag behövde inte ta i för kung och fosterland för att springa i 5:30, utan det kändes ganska lätt. Jag behövde inte pressa, utan benen gick av sig självt. Även sedan när jag skulle springa i 7:00 tempo gick det smidigt. Tidigare har det kanske varit så att jag kommit upp (ner?) i 5:30, men sedan varit tvungen att gå under 7:00 tempot. Eller kollat på klockan och insett att jag håller 7:30 och fått öka farten.

Nu gick det automatiskt. Jag var jämn och fin på mina intervaller och det skilde inte mycket på tempot. Ibland var det kanske 7:05 och ibland 6:55, men helt perfekt kan det inte vara. Och femton j*kla kilometer! För inte så länge sedan tyckte jag att det var ett långt långpass och nu river jag av det bara så där. Ett vanligt pass en torsdag förmiddag, inget speciellt med det liksom. Älska träning!

0