Oj vad jag har längtat efter min cykelpremiär! Idag var det äntligen dags. Jag hade nästan glömt bort hur roligt jag tycker det är att cykla. Mina ben däremot, de hade snarare glömt bort hur tungt det kan vara. Jag får i princip aldrig mjölksyra när jag springer. När jag cyklar krävs det bara ett litet motlut och benen skriker av syra. De är inte vana att cykla.

Dagens cykling blev en helt okej cykelpremiär, knappa 22 kilometer. Jag ville testa hur det känns och bara komma ut. Förra sommaren cyklade jag ganska mycket, jag hade till och med cykelmål. Jag är fortfarande osäker på om det kommer att bli ett Tallinn maraton eller inte. Kanske jag istället ska ta och damma av de där cykelmålen? Det började så bra, men slutade i den stora floppen.

Jag drömmer fortfarande om en landsvägscykel, men de är svindyra. Jag tycker om att cykla, men jag vill också träna annat. Är det värt pengarna? Hur mycket kommer jag faktiskt att cykla sedan? Det känns som om det är ett återkommande tema på bloggen. Varje vår tänker jag samma sak, men så blir det inte så mycket mer av saken.

Problemet med en landsvägscykel är också att själva namnet säger vad de är till för, landsväg. Jag cyklar inte direkt i skogen nu heller, men det är grusväg, det är asfalt i gräsligt skick. Det är guppar, gropar, sprickor i vägen, kottar, stenar. Ifall jag köper en landsvägscykel för flera hundra euro (och ännu mer), då måste jag hitta nya vägar att cykla. Jag kan inte cykla runt Våno eller till slussen, utan då är det bara Skärgårdsvägen som gäller…

Vem minns mina cykelmål och planen jag gjorde inför sommaren? Hur jag skulle cykla till olika ställen och cykla 1000 kilometer innan september? Jaså ingen? Kanske det beror på för att det inte precis blev som jag tänkte och jag inte har bloggat något om cykling på länge. Istället blev det den stora floppen.

Det började bra och jag cyklade över 200 kilometer i juli. Jag bockade av olika ställen från min lista och jag gillade att cykla. Det var inga problem. Benen var pigga, andningen funkade, jag kom ihåg att ha både vatten och energi med mig. Det var jag och cykeln. Vi var kompisar.

Sedan blev det augusti, semestern tog slut och jag började jobba. Jag fick även veta att jag kunde springa i Tallinn igen och det blev löpträning inför det. Plötsligt fanns inte tiden till cykling länge. För vad jag inte hade insett när jag satte upp målet, var hur mycket tid det tar att cykla. I alla fall ifall jag vill cykla långt. En standardrunda löpning kan vara 45 minuter och det är ett bra träningspass. På 45 minuter cykling har jag kommit kanske 12 kilometer. Det är ju givetvis bra, men hjälper inte i mitt mängdmål.

Det var också ett av problemen med mitt cykelmål. Mina rundor blev aldrig längre än 30-40 kilometer. Rundor som jag cyklade och trodde att skulle bidra mycket mängd, visade sig vara 28 kilometer. Det blev kringelikrokar på samma vägar och det kändes inte lika kul längre. Jag hade redan gett upp mitt mål, för jag var så långt ifrån att klara det.

I augusti cyklade jag till jobbet och i det skedet tänkte jag ännu ge målet en chans. Tanken var att cykla till jobbet fler gånger. Hur många gånger har jag gjort det sedan dess? Ingen.

Jag tror att jag får inse att mitt cykelmål blev den stora floppen träningsmässigt för i år.  Det börjar vara slutcyklat för i år. Det är kallt och mörkt. Jag har visserligen ännu cyklat till zumban, men det är så kort distans att jag inte ens registrerat dem. De hjälper inte mycket i min målsättning.

Jag vet inte hur jag tänkte när jag tyckte att 1000 kilometer var lämpligt. Kanske för att det var en jämn och fin siffra. Var det realistiskt? Knappast. Tänker jag fortsätta cykla nästa år? Garanterat. Vill jag fortfarande ha en landsvägscykel? Definitivt.

2

Jag valde verkligen den bästa dagen för att testa på transportcykling till och från jobbet. Jag hann knappt ut genom dörren innan det började regna. Det bara vräkte ner, nonstop i 20 kilometer. Fast efter en stund så märker man det inte mer. Jag var redan genomblöt, det fanns inte mycket att göra åt saken sen längre. Till jobbet skulle jag oberoende. Jag kunde inte liksom vända om eller ge upp. På jobbet kunde jag sedan byta om till torra kläder. Aldrig har mina arbetskläder och torra strumpor lockat så mycket.

Jag har sprungit hem från jobbet tidigare, men aldrig cyklat dit. Jag har inte helt gett upp mitt cykelmål ännu, jag ska kanske ge det här med transportcykling en chans. Trots ösregn så var det riktigt kul att cykla. Det tog ungefär lika länge som att ta bussen. Jag behöver inte passa någon tidtabell, utan det är bara att starta direkt. Det är bra och fin cykelväg hela vägen och det är bra som vardagsmotion. Jag ska ju ändå träna och på det här viset rasslar det in nästan 40 kilometer på cykelkontot. Nästan helt obemärkt. Jag ska ju ändå till och från jobbet och jag ska ändå träna, så win-win.

Gammal bild, samma känsla

Än så länge är vädret bra för cykling. Det går bevisligen att cykla i regn också. Jag hade min skaljacka på mig och mina vanliga cykelbyxor. Det var alldeles lagom, inte för varmt, inte för kallt. Senare i höst kommer det säkert att behövas mer kläder.  Kanske ett par vantar och mössa under hjälmen och reflexväst. De dagar jag slutar vid sex sju går det bra att cykla, när jag slutar nio… Det blir kanske för sent. Det blir så mörkt. Plus att jag skulle vara hemma först efter tio. Men kanske om jag börjar cykla mer, så blir jag snabbare och på det sättet kommer hem fortare än med buss?!

5

Först av allt, vad tusan hände med vädret? Behöver jag ens nämna att jag fryser och att jag inte alls är nöjd. För min del hade det gärna fått fortsätta vara varmt, soligt och svettigt ett bra tag till. Men det var inte det jag skulle skriva om, utan jag skulle berätta om dagens cykelutfärd. Jag fortsätter nämligen att bocka av min lista, nästa på tur var Kustö slottsruiner. Kustö slottsruiner är ett ställe som jag länge velat besöka, men det har aldrig blivit av. Det är för långt att springa till och jag har varit osäker på om det till och med är för långt att cykla till. Det är först nu den här våren/sommaren som jag kommit igång med cyklingen ordentligt. Tidigare har det bara varit kortare cykelturer. Det är en sak att cykla dit, jag ska orka hem också.

Cykelformen finns där och jag är inte längre orolig för att orka. Konditionen är det inget fel på, det är mest pannbenet som får jobba. Orka trampa upp för backar, trycka på och inte ge upp. (Försöka) hålla tempot högt. Idag fick pannbenet jobba extra hårt. Det var storm, det var motvind och backar. Ibland kändes det som om jag inte kom framåt, hur mycket jag än trampade. Dessutom frös jag. Jag borde nästan haft vantar och mössa på, för vinden gjorde att det kändes kallt. Tack och lov att jag hade jacka, annars hade jag frusit ihjäl. När solen kom fram, eller när det inte blåste lika mycket var det inga problem att cykla.

När jag skrev min lista om ställen jag ville cykla till under sommaren, var planen att stanna på kaffe på vissa av dem. Sightseeing och fotomöjligheter. Kustö slottsruiner var ett av de ställen där jag planerade att stanna en längre stund. Jag hade kaffe och lite picknick med, men det var svinkallt så det blev bara en kort vandring runt ruinerna. Jag åt mitt äpple för att ha energi att orka cykla hem också. På en varm dag kan jag tänka mig att det varit hur mysigt som helst att sitta längre. Det fanns bland annat picknickbord, grillplats, kiosk/café och en naturstig att gå längs med. Själva området är jättefint, men jag valde fel dag att cykla dit på.

Det positiva med dagens cykling var att den goda cykelkänslan finns där igen. Trots motvind, sidovind, tja vind från alla håll och kanter, orkade jag trampa på. Pannbenet var starkt och jag kunde fokusera hela vägen. Energin räckte till och det var inga problem med orken.

4

Hur farligt att cykla är det egentligen? Jag har hjälm (förstås) och jag cyklar inte på livligt trafikerade vägar, men under gårdagens cykeltur var jag nära att vurpa två gånger. Hade jag haft såna där clip-on cykelskor hade jag garanterat fallit. Nu kunde jag ta emot med fötterna och det enda det resulterade i var ett skrubbsår från pedalen på ena vristen. Och en och annan svordom. Och en lägre medelfart än jag haft på ett bra tag, bara för att jag inte vågade trycka på mer efter nära vurporna.

Nästan vurporna skedde på grusväg med väldigt mycket löst grus. När jag cyklade på asfalt gick det betydligt bättre. Fast då körde jag i och för sig i en stor grop och det kändes minsann i handlederna. Jag gillar och cykla och det har gått bra hittills, men gårdagens pass var mitt sämsta hittills. Det minst roliga. Hur kommer det att gå sedan om (när) jag köper en landsvägscykel. Kommer jag att falla? Jag vet att jag inte kan cykla på såna vägar som jag cyklat nu. Då är det asfalt som gäller, men då måste jag samtidigt ibland cykla på körbanan bland bilar. För det finns inte alltid cykelvägar.

Jag tycker nu också att det känns obehagligt att swoscha ner för backar. När jag kommer upp i hög fart. Jag är rädd för att köra på en kotte eller sten och vurpa. En landsvägscykel med smala däck, känns ju inte direkt säkrare. Jag har blivit bättre på att låta det rulla på i nerförsbackar och inte bromsa lika mycket. Det suger i magen, men det är samtidigt kul att komma upp i fart. Hur farligt att cykla är det egentligen? Om man inte tar hänsyn till andra i trafiken. Vad är sannolikheten för en vurpa? Eller vurpar man bara när man blir stillastående och glömmer bort att fötterna sitter fast i pedalerna?

3

För någon vecka sedan skrev jag om mina cykelmål för sommaren. Om olika ställen jag vill besöka under sommaren med cykeln. Nu kan jag bocka av ett av dessa cykelmål, nämligen Granvik. Dit cyklade jag igår. Det var det som antagligen kommer att vara det tråkigaste stället att cykla till, eftersom där egentligen inte finns något. Det är ett färjfäste, båthamn eller liknande. Jag vet inte ens varför jag ville cykla dit. Jag bara cyklar förbi vägskälet på en av mina normala cykelrutter och tänkte att jag kan vika av till höger istället för vänster. Cykla så långt det går, och sedan vända om och cykla samma väg tillbaka.

Det visade sig vara lite längre att cykla än jag räknat med. Det blev nästan 40 kilometer. (!) Jag var nära att ge upp och tänkte vända om innan jag kom fram till färjfästet. Pulsklockan visade kring 18 kilometer och jag visste inte hur långt det var kvar. Jag visste att jag var tvungen att cykla hem också, och det finns ingen annan väg. Ingen väg som är kortare och jag var osäker på hur jag skulle orka. Jag har aldrig cyklat längre än 31,5 kilometer och nu skulle det bli rejält längre.

Som tur sansade jag mig, för jag visste samtidigt att det är nu eller aldrig som jag skulle cykla till Granvik. Jag kommer inte att cykla samma väg flera gånger och jag vet hur besviken jag skulle ha blivit om jag inte fullföljt. Kommit hem, kollat på kartan och upptäckt att jag bara var en kilometer från målet innan jag vände om. Dryga 19 kilometer till Granvik, stanna för att dricka lite, äta min medhavda smoothie, fota lite och så 19 kilometer hem igen. Det är vad jag kallar för ett bra cykelpass.

Jag älskar känslan jag har på cykeln just nu. Jag förvånas alltid över hur bra det känns. Trots backar, motvind och längre distanser är känslan riktigt, riktigt bra. Tempot är högt, och benen orkar hela vägen. Rumpan blir inte bortdomnad eller sjuk och hållningen förbättras hela tiden. Det är nog en landsvägscykel som gäller snart… Var köper man en sådan? Begagnad, billig, bra. Och vad är en bra?

 4