Kategoriarkiv: Löpning

Hög puls och tung känsla

Lämna ett svar

Alla löprundor är inte bra rundor. Som tur har jag sprungit så länge att jag vet att formen går upp och ner. På dagens löptur hade jag hög puls och en tung känsla i kroppen. Det var som om ingenting stämde. Andningen fungerade inte alls, jag var flåsig och allting kändes tungt. Jobbigt. Som om jag var helt ur form. Benen var tunga, jag orkade knappt lyfta fötterna. Kanske det blev för mycket träning, för snabbt?

Det var bara en vecka sedan jag började träna igen efter maraton och förkylning. Då blev det tre pass, ett yogapass, en löptur och en gång zumba. Den här veckan har jag följt samma mönster. Yogan var en kombination av yoga och styrketräning. Jag har varit på zumban och så sprang jag på fredagen. Kanske jag i alla fall inte var tillräckligt återhämtad mellan passen? På fredagen kändes löpningen bra, men idag var känslan en helt annan. Kanske jag inte riktigt är där ännu att jag kan springa varannan dag. Kanske jag borde ha vilat fler dagar mellan passen.

Idag hade jag hög puls nästan genast. Jag hade planerat en längre runda eftersom vädret var perfekt för det. Solsken, varmt och jättefint höstväder. De första två tre kilometerna gick okej, men sedan blev det kämpigt. Jag hade velat springa tio kilometer, men det kändes övermäktigt. Vid sju kilometer var jag tvungen att gå för orkade inte springa mer. Jag hade andningen i halsen och det tog flera meter innan pulsen gick ner. Direkt jag började springa var pulsen uppe i 170-175. Vilket absolut inte är den puls jag ska ha på lugna söndagslufsar.

hög puls och tung känsla

Nu tänker jag ta en steg tillbaka och vila ett par dagar. Det är något som inte stämmer i kroppen eftersom min puls var så hög. Jag har bestämt mig för att lyssna på kroppen. Jag tränar för tillfället enligt lust och det jag känner för. Bevisligen vill min kropp inte springa just nu eftersom den protesterar.

0

Höstlöpning och ledig helg

4 svar

För ett tag sedan skrev jag att jag inte var redo för hösten. Höstlöpning däremot, är en helt annan sak. Kanske jag gillar hösten i alla fall? Det är så vackert ute med alla fina färger. Det fungerar bra att springa. Det är inte ännu den perioden när det är regn och rusk, utan det är solsken och bra väder. Jag hade säkert kunnat springa i t-shirt idag, men jag fegade och tänkte att inte kan man väl springa i t-shirt den 12e oktober? Borde det inte vara tid för mössa och vantar?

höstlöpning som bäst

Idag sprang jag direkt jag kom hem från jobbet. Klockan var kanske halv fem när jag var ombytt och ute genom dörren. Jag funderade ifall jag hade för lite kläder på mig när jag hade långa tights och en långärmad tröja. Borde jag istället haft en jacka? Det visade sig att jag snarare hade för mycket kläder på mig, för jag blev svettig nästan genast. Jag mötte en annan löpare som hade shorts och t-shirt på sig. Såå varmt var det inte.

Nu är den bästa tiden för höstlöpning. Det är ännu löv i träden. Det är varmt, eller det är i alla fall inte så kallt att jag behöver mössa och vantar. Jag klarar mig fortfarande med ett lager kläder. Det är vackert i naturen och det är ljust. Luften är krispig, marken är bar och allt är härligt. Om en vecka lär jag säkert svära över hösten och över hur det alltid regnar, men för tillfället tänker jag njuta.

Jag är dessutom ledig i helgen och det har lovats bra väder. Söndagen verkar vara som gjord för långpass, men jag tror att jag är tvungen att nöja mig med ett kortare pass. Även om kroppen känns bra och återhämtad efter maraton, ska jag vara förnuftigt och inte springa för långt för snabbt. Jag har sprungit två gånger sedan maraton, plus att jag tränat annat, men det känns inte vettigt att direkt dra ut på en långrunda. Men kanske tio kilometer är lämpligt?

Tycker du om höstlöpning?

 

1

Det blir inte Kaarina syysmaraton

2 svar

Jag hade problem redan på vintern/våren när jag planerade vilka lopp jag ville springa under året. En stor orsak var för att datumet för Paavo Nurmi maraton flyttades till senare under hösten. Nu kunde jag springa det loppet i alla fall, men det var mer som en kul grej. Jag var inte ”tränad” för det. Det var inte mitt stora mål för säsongen. Jag satsade på maraton och lade allt mitt krut på att springa långt. Bli uthålligare, tåligare och fokus på maraton. Inte fokus på snabbhet. Jag hade i stället planerat att bli snabbare efter maraton och springa Kaarina syysmaraton senare på hösten, den 27.10. Då alltså springa tio kilometer och försöka få till ett nytt personbästa.

Nu verkar det inte bli av. Dels för att tiden börjar bli knapp för att träna. Jag har sprungit en gång sedan mitt maraton. Ett lugnt komma igång pass. Löpningen kändes bra, men milformen och snabbheten känns långt borta. En annan orsak till att det inte kommer att bli Kaarina syysmaraton i år (heller) är jobbet. Jag kommer inte att vara ledig den helgen. Eftersom jag inte känner mig i form, har jag inte försökt ordna ledigt åt mig. Byta, fixa och trixa med kollegorna.

inget kaarina syysmaraton i år

Paavo Nurmi blev en positiv överraskning att jag kunde springa det i år. Jag trodde att jag skulle jobba den helgen, men var ledig och kunde delta i mitt nästan favoritlopp. Kaarina syysmaraton blir i stället en negativ överraskning att jag inte kan delta i år. Jag gillar att springa i Kaarina. Jag har gjort bra tider där, plus att det är väldigt nära där jag bor. Det är enkel logistik och kräver inte mycket förberedelse i den bemärkelsen. Tjugo minuter med bil och jag är framme vid starten.

Men kanske nästa år? Ska du Maria springa? Eller någon annan?

0

Fem kilometer löparglädje

Lämna ett svar

Äntligen löpning! Det var löparglädje från steg ett. Det pirrade i kroppen och jag sprang med ett stort leende på läpparna. Jag har saknat att springa. Om jag igår skrev om hur jag saknat yogan, är det nog inget mot vad jag saknat löpningen. Det är nummer ett. Kroppen visste precis vad den skulle göra, den har inte glömt bort hur man springer. Benen tassade på och kändes lätta. Inga skavanker efter maraton. Kroppen kändes återhämtad både från maraton och från förkylningen.

Dagens löptur var en  testrunda. Jag ville bara springa. Ingen plan om varken tid, distans eller tempo. Bara att äntligen få springa igen och känna glädjen. Sak samma om det blev en kort runda och att jag var tvungen att gå mellan varven. Huvudsaken var att jag fick springa igen. Jag var först orolig över hur det skulle gå eller kännas. Skulle jag kunna springa? Skulle det vara flåsigt? Skulle jag orka något? Jag orkade mer än jag trodde och jag sprang hela rundan. Visst var det lite flåsigt, men inte så farligt egentligen. Jag hade förväntat mig att det skulle kännas värre.

Nu är jag ivrig på att springa igen. Jag vill bara ha mer mer mer. Jag ska vara förnuftig och inte bli för ivrig. För det är mycket annat jag också vill. Som att träna styrka till exempel. Jag tror faktiskt att jag inte ska springa fler gånger den här veckan. Jag vill längta till löpningen lite. Nu fick jag bekräftat att jag fortfarande kan och att kroppen svarar. Jag har inte tappat det. Löpningen kommer alltid att finnas där. Jag har konditionen kvar, formen finns där och framförallt glädjen. Jag kan träna annat om jag vill och ändå springa när jag känner för det. Kroppen kommer nog att fatta vad den ska göra.

löparglädje

0

Sammanfattning september

Lämna ett svar

September känns som en svår månad att sammanfatta. Det rymmer så mycket, men ändå så lite. I början av månaden sprang jag maraton, och vilket maraton sedan. Hela vinterns, vårens och sommarens träning var inte förgäves, utan det blev verkligen ett kvitto på att jag tränat rätt. Tallinn maraton resulterade i ett nytt personbästa med nästan 30 minuter och en jättebra känsla i kroppen. Efter maraton tog jag en planerad och välförtjänt vila från träningen. Tyvärr blev den vilan längre än jag planerade, eftersom jag blev sjuk. Och plötsligt var september över och det blev ingen mer träning.

träningen under september

Träningsdagboken ser därför konstigt tom ut. Det är tre veckor med absolut ingen träning. Inte ens ett ynkligt yogapass eller en promenad. Inte ens en kvällspromenad med Sam som jag inte registrerat. Ingen träning. Nada. Det känns knappt värt att sammanfatta. Men sen igen. Klart som tusan jag ska sammanfatta. Jag sprang ju maraton! Bara det gör att september var en utmärkt månad!

diamantmål

Hur var din september?

1

Fyra historier från Tallinn

Lämna ett svar

Tallinn hör till mina favoritstäder i världen och Tallinn maraton är nog mitt favoritlopp att springa. Det har varit en hård kamp mellan Paavo Nurmi maraton i Åbo och Tallinn maraton, men jag tror att Tallinn vinner. Jag har sprungit där fyra gånger och det har alltid varit bra. Loppet har en speciell plats i mitt hjärta. Jag har bara positiva upplevelser därifrån. Det finns aldrig något att klaga över. Publiken är alltid fantastisk, stämningen är på topp och det är bara kul hela vägen. Jag har inte alltid sprungit mina snabbaste lopp där, men det har alltid varit så kul att det inte spelat någon roll. Jag minns bara att jag alltid haft roligt, sprungit med ett leende på läpparna och vinkat och highfive:at publiken.

Fyra lopp, fyra historier

År 2014 sprang jag mitt första halvmaraton någonsin och mitt första lopp i Tallinn. Det var innan jag bloggade, så det finns ingen race report från det loppet. Jag minns att jag var nervös innan. Skulle jag klara av att springa ett halvmaraton? Det längsta jag sprungit på träning var 16,5 kilometer. Jag hade ingen förhoppning om tid, jag ville bara komma i mål. Vid den tiden gick banan mot Pirita, hamnen och strandpromenaden. Jag kommer ihåg att jag tyckte att omgivningen var fin och att det var roligt att se en annan del av Tallinn än bara gamla stan.

Vid 14 kilometer visste jag att jag skulle klara det. Jag ökade tempot och sprang om folk. Jag kände mig stark och kunde trycka på ända till slut. Jag minns också att jag var irriterad på folk som gick mot slutet och stoppade min framfart. Jag ville springa om folk, men kom inte förbi för att folk gick tre i bredd. Flytta på er! Jag sprang i mål med ett stort leende på läpparna, stolt över att ha klarat mitt första halvmaraton. Tiden var 2:14:08 och jag var jättenöjd över det.

År 2015 var det dags för mitt tredje halvmaraton, mitt andra i Tallinn. Jag hade tidigare på sommaren sprungit halvmaraton i Åbo och då persat med flera minuter. Inför detta halvmaraton var jag extra nervös. Jag hade varit sjuk innan och de sista veckorna inför hade det blivit mindre träning. Jag funderade på att ställa in halvmaraton och istället byta distansen till tio kilometer. Jag gjorde aldrig det och tur var väl det. Det blev igen ett nytt personbästa, ett som fortfarande står sig. Jag hade lika roligt på det här loppet som på mitt första halvmaraton. Banan var den samma som år 2014. En platt och lättsprungen bana, förutom målgången vid gamla stan på kullerstenar.

År 2017 blev det comeback i Tallinn efter en paus år 2016. Det var fortfarande halvmaraton som gällde, men den här gången var banan helt annorlunda. Start och målgång på samma ställe, men nu sprang vi mot Telliskivi, Rocca al mare och strandpromenaden Stroomi.  Jag var inte orolig över att klara distansen för jag hade sprungit ett maraton på sommaren och ett halvmaraton borde vara lätt i jämförelse. Men det senaste halvmaraton jag sprang sommaren 2016 hade gått långt under förväntningarna. Jag var orolig över att det här också skulle bli en dålig erfarenhet och att jag skulle vara missnöjd när jag sprang i mål. Jag hade svårt att veta vad jag kunde ha för tidsmål. Jag hade varit så fokuserad på att klara av mitt första maraton, jag hade tränat mest mängd och uthållighet och inte så mycket fart. Veckorna innan försökte jag få upp tempot med att springa intervaller och känslan i kroppen inför var bra.

Det här loppet är säkert det lopp som jag har haft den bästa feelisen och känslan. Det berodde kanske på att jag från början hade rätt inställning. Jag visste att jag inte skulle springa personbästa och jag såg det mera som en chans till en bra upplevelse. Jag njöt verkligen av stämningen, publikens hejarop, musiken. Jag highfive:ade, jag klappade händerna, jag dansade, jag sjöng… Jag hade roligt hela loppet igenom. Tiden blev ett mellanting mellan personbästa och sämsta, men jag brydde mig inte alls om tiden. Det hade kunnat vara personsämsta och jag hade varit nöjd ändå. För upplevelsen och känslan var helt annorlunda från 2016 då allt bara var jättejobbigt.

tallinn halvmaraton 2017

Och så var det ännu år 2018. Vad kan jag säga om 2018 som inte blivit sagt? Tallinn maraton 2018 var loppet med stort L. Dagen då allting stämde. Då dagsform möter träning, möter bra stämning, trevliga människor, fin bana. Allt. Att det dessutom resulterade i ett nytt personbästa på maraton med nästan trettio minuter och diamantmål tidsmässigt är bara en jättestor bonus. Jag fattar det inte ännu heller, fastän det nästan gått tre veckor sedan loppet. Jag blir ännu också helt tårögd när jag tänker tillbaka. Ett bevis på hur roligt jag hade och hur stark jag kände mig fick jag när jag kollade på videon från målgången. Jag bara fortsatte att springa fastän jag var i mål. Jag springer säkert i fem meter ännu innan jag fattar att jag kan sluta. Jag visste nog att jag var i mål, för såg ju tiden, men jag ville bara inte sluta. Så roligt hade jag.

Blev du sugen på att springa i Tallinn?

 

 

 

 

0

Skavanker från löpning

Lämna ett svar

Det är en sak att vara skadad, då ska man självklart inte springa. Det är en annan sak att ha små skavanker från löpningen. Det är inte så att det påverkar träningen, men det är inte alltid kul. Mina fötter har aldrig varit så fula som de är nu efter maraton. Redan på sommaren hade jag problem med blåsor på fötterna. Då påverkade det träningen till den mån att jag var tvungen att skjuta upp ett pass, för att jag inte fick på mig skorna utan att det gjorde ont.

dagsform

Nu efter Tallinn har det hela gått överstyr. Jag kände inget under loppet, men när jag tog bort skorna märkte jag fem stycken blåsor. Jag sprang inte i de skor som gav mig blåsor på sommaren, utan i ett par som jag inte haft problem med tidigare. Fast det är klart att ett maraton är mycket längre, och visst hade jag räknat med skavanker, men det här… Äckligt är bara förnamnet 😉 Mina blåsor är på samma ställe på båda fötterna. Vid stortån, under lilltårna och en extra på höger fot. På båda fötterna har jag tappat lilltånageln.

Det var blåsorna. Pulsbandet till pulsklockan är ett annat gissel. Jag vet att det (ibland) skaver och jag satte säkert en liter vaselin på de ställen jag brukar få märken. Hjälpte det? Inte direkt. Under brösten där jag fäster sändaren, har jag så många märken att jag tappat räkningen. Ett annat ställe är vid ryggen, där haken till bandet är. Det hjälper inte att springa utan klocka, för ibland skaver sportbh:n. Jag vet inte riktigt vilken som är problemet. Eller kanske är det en kombination av båda två. Det är alltid lika kul att duscha efter löpning, när jag aldrig vet om jag har nya sår eller inte. Det märks nog snabbt när jag blir blöt och det svider utaf helfvete.

skavanker från löpningBrukar du få blåsor eller andra skavanker när du springer?

 

1

Race report Tallinn maraton 2018

6 svar

Hur ska jag kunna skriva en race report om Tallinn maraton? Loppet som hade allt. Vilken glädje det var från början till slut. Hur stolt jag var i målet. Hur roligt jag hade loppet igenom. Hur jag klarade något jag inte trodde var möjligt. Det lär bli långt. Det lär bli en flummig text. Läs vidare.

På lördag morgon reste vi till Tallinn. Jag hade inte varit speciellt nervös under veckan. Småpirrig och lite orolig i magen, men förvånansvärt lugn egentligen. Natten mellan fredag och lördag vaknade jag och då, då kände jag plötsligt all nervositet på en och samma gång. Det var första gången som jag kände mig riktigt nervös. På båten över till Tallinn såg jag en massa andra löpare och det lugnade inte direkt mina nerver. Samtidigt kände jag mig väldigt redo för att springa.

tallinn maraton

Nästan genast efter att vi checkat in på hotellet for vi till expon och hämtade ut min nummerlapp. Tio kilometers loppet pågick som bäst och det var kul att kolla på dem. Jag blev bara ivrigare på att få springa själv. Efter expon for vi till Viru keskus för att shoppa lite och äta. Jag hade ätit bra under fredagen och ville få i mig en ordentlig måltid ännu innan maraton. Ladda upp med kolhydrater och en bra middag. Jag har lärt mig från sommarens misstag med för lite kolhydrater och att springa långt.

Starten för Tallinn maraton gick klockan nio på söndag morgon. En aningens tidigt för min smak, men eftersom sommaren var så varm, hade jag vant mig. Vant mig vid att stiga upp tidigt, äta en bra frukost och prestera tidigt på morgonen. Kvart över åtta startade vi mot startplatsen och var framme kanske halv nio. Ett besök till bajamajan och efter det var det bara att ställa sig i startledet. Värmde jag upp? Tja, jag skuttade lite på stället i bajamajakön…

Jag undrade tidigare att varför jag startade i startgrupp fyra. Det visade sig att det bara fanns fyra startgrupper för maraton, det var tio för milloppet. Jag startade alltså sist 🙂 Oh well… I startledet tappade jag peppen lite, för jag var verkligen sist. Det var inte många löpare bakom mig. Skulle det här bli en repris från i fjol? Där jag får springa själv största delen av loppet.

Starten gick och jag lunkade på. Nästan direkt märkte jag att jag sprang med 5:00 (timmars) ballongerna. Jag tänkte att jag hakar på dem. Jag hänger med dem så länge jag orkar. Jämn och bra fart från början. Annars hade jag säkert sprungit för fort i början av loppet. Skönt att springa med en grupp. Någon som drar och jag behöver inte själv fundera på tempo. Bara glida med.

Jag kände mig så stark i början. Jag kollade på pulsen och den visade något kring 145. Jag flåsade knappt, benen var lätta och allting stämde. Jag visste att det skulle bli en bra dag, även om ett maraton är långt. Vid varje vätskestation tog jag lite vatten och lite sportdryck. På morgonen hade jag tagit två immodium och jag hade en extra med. Magen fungerade fint genom hela loppet och protesterade inte alls. Vi varje vätskekontroll tappade jag ballongerna, men jag var snabbt i kapp dem.

Fram till tjugo kilometer kändes allting plättlätt. Jag hade inga problem med att hänga med farthållarna för fem timmar. Vid det skedet visste jag att jag i alla fall skulle nå mitt silvermål och få en bättre tid än i fjol. Jag hade så kul under loppet. Jag vet inte om det var för att jag sprang med en grupp eller om det bara var en bra dag. Jag snackade med alla löpare. Farthållarna berättade historier om Tallinn. Det var som socialspring och sightseeing i ett. Plus att jag älskar Tallinn. Jag bara sprang med ett stort leende på läpparna. Jag fick gåshud över hela kroppen mest hela tiden och det var runners high deluxe.

Första dippen kom vid kanske 23 kilometer. Jag började få ont i höger knä. Jag tappade farthållarna. Jag såg dem hela tiden, men var inte med i klungan längre. Vid 25 kilometer var jag nära att skicka meddelande åt Sam och säga att det gör så ont så ont. Det kommer att ta länge innan jag är i mål. Jag beslöt mig för att sätta på musiken och ta och äta lite chokladnötter som jag hade med mig. Nu skulle alla knep användas.

Det hjälpte och jag var snart i kapp farthållarna igen. Släpp dem inte ur sikte nu. Jag lyssnade på bra musik och fick en sån boost i löpningen. Knät märkte jag inte av och jag sprang på. Plötsligt var jag redan vid 32 kilometer och jag bara?! Hur gick det till? Är jag ”snart” i mål? Jag gick vid varje vätskestation, men i övrigt sprang jag nästan hela tiden.

Jag träffade en finsk tjej vid 34 kilometer. Hon frågade vad jag hade för tidsmål. Jag svarade något om att jag hade förhoppningar om under fem timmar, men jag tror att det är för sent till det. Efter lite gissning och räkning kom hon/vi fram att det fortfarande finns chanser till det. Vi kan springa tillsammans en sväng om jag vill och dra varandra. Visst. Klart jag vill det. Vem vill inte ha draghjälp med 8 kilometer kvar till mål. Nu kör vi!

Tydligen körde jag så det rykte, för vid 38 kilometer var hon tvungen att släppa mig. Jag pinnade på i 6:15 och hon tyckte jag skulle springa själv. Jag såg så stark ut. Jag kände mig så stark. Jag flög fram. Det var en helt annan känsla från förra gången, då jag hasade mig fram och mest gick mot slutet. Jag kollade på klockan och visste att jag skulle få en bra tid. Jag var inte säker på om jag skulle klara fem timmar, men jag gav allt.

Målgången för Tallinn maraton har ändrats och den här gången sprang vi genom gamla stan. Oj, så kullersten och uppförsbacke är mysigt när du sprungit 41 kilometer. Not 🙂 Min slutspurt kom lite av sig, men vilken målgång. Såå häftig känsla att springa med kravallstaket på båda sidorna och publiken som skriker och hejar. Fullt med folk på uteserveringarna och de hejar på dig. Namnet och landet står alltså på nummerlappen.

Strax innan mållinjen är det en liten kurva innan man ser målet. Jag ser att tiden visar något på 4:59:30 och jag visste att jag klarat det. Spurta nu den sista biten! Spring! Jag sprang med världens leende på läpparna och var så nöjd! 4:59:56 var den officiella tiden. En förbättring med nästan 30 minuter!

Tallinn maraton! Vilken grej, det här gör vi om!

 

 

0