Kategoriarkiv: Lopp

Det börjar bli nervöst

4 svar

Jag har inte känt mig speciellt nervös inför söndagens lopp. Jag har mest varit ivrig och pepp på att springa lopp igen. Jag har kanske inte riktigt fattat ännu att det är på söndagen jag ska springa. Igår kväll fick jag mejl från organisatören för Tallinn maraton. Där stod om programmet, starten, målgång, startnumret, var expon är… Allt som man kan tänkas behöva veta inför. Jag kände genast hur pulsen gick upp några slag och att det plötsligt blev nervöst. Det var som om det blev verkligt, som om jag fattade att jag ska springa maraton på söndagen. Maraton!

När man anmäler sig till Tallinn maraton ska man ange ungefärlig sluttid. Inte som på Paavo Nurmi där man ställer sig var man vill i startledet, utan här är det startgrupper. Jag är i startgrupp fyra av tio och jag undrar, vad satte jag för tid riktigt. Varför startar jag så långt fram? Inte för att det spelar någon roll egentligen. Det är alltid trångt i starten oberoende och världens tjurrusning innan jag hittar min egen takt. Men det är förstås lättare om alla runtomkring mig springer i ungefär samma tempo.

Nu ska jag ännu jobba i tre dagar, innan vi reser på lördagen. Det är kanske bara bra, så har jag annat att tänka på. Inte gå här hemma, vara nervös och orolig. Fast jag börjar känna pirret. Det börjar kännas verkligt och som om det är väldigt snart jag ska springa.

IIIIIIIIIKK!

Vad tusan ska jag ha på mig?

Lämna ett svar

Rubriken kunde även heta varför finns det bara rosa kläder? Mina klädbekymmer inför maraton fortsätter. Det är främst överdelen jag inte bestämt mig för. Jag har både blåa och svarta shorts eller knälånga tights. Med dem är det inget problem. Strumpor har jag i alla världens färger, inga bekymmer där heller. Men överdelen, jag har rosa, neongult, orange, turkost, grönt… Jag har i typ alla andra färger förutom blått, vitt eller svart. Det är klart att jag inte måste springa i klädkoden för Tallinn maraton, men det hade varit kul. Jag har i min egen idioti skjutit upp problemet över vad jag ska ha på mig. Jag har tänkt det skulle gå enkelt att hitta en t-shirt i rätt färg. Det är det inte.

Igår innan jobbet var jag till de tre sportbutiker som finns i Skanssi, Intersport, Stadium och XXL. Jag hittade en massa fina kläder, men tyvärr i helt fel färg. Allt var rosa, lila eller ännu mera rosa. Jag hittade en (!) blå t-shirt som hade varit perfekt, förutom att den var alltför lång. Hur svårt ska det vara att hitta en vit t-shirt? Eller ens en blå eller svart? Det verkade inte svårt att hitta i den färgen på männens avdelning… Jag gick ut ur butikerna frustrerad och fortfarande med inget att ha på mig.

23 dagar kvar

Jag har visserligen både en vit och en blå t-shirt här hemma, men de är båda t-shirts från andra lopp. På den ena står det Paavo Nurmi maraton över hela bröstet och på den andra Graceloppet. Jag är inte direkt sugen på att springa i dem heller. Jag vill ha en fin. Hellre då att jag springer det jag vill, än i någon halvdålig bara för att matcha klädkoden. Och har jag en neongul t-shirt lär jag ju sticka ut ur mängden i alla fall 🙂

Jag och min boll

2 svar

Den här veckan kommer jag att spendera mycket tid med min boll. Jag kommer att använda min triggerboll till att rulla benen. Jag vill göra allt för att ha så pigga ben som möjligt på söndagen. Jag ska yoga, stretcha, rulla med foamroller, använda bollen till massage. Allt. Kommer det att hjälpa? Vet ej, men försöka duger.

Jag fattar inte att det är på söndagen jag ska springa. Det är som om det inte registrerats ännu. Jag vet ju det, men ändå inte. Samtidigt blir jag nervös bara av att skriva om det. Hur nervös kommer jag inte att vara på söndagen sedan? Jag vet att jag kommer att fixa det. Jag känner mig redo, men det är ju för tusan att maraton. Vet ni hur långt det är?! Det är jättelångt.

Jag försöker att inte tänka på det. Jag ska bara ta en dag i taget den här veckan. Se det som vilken vecka som helst. Rulla med bollen idag. Ett lätt styrketräningspass imorgon. Ett kort och lugnt löppass på torsdagen. Vila, äta, sova. Äta lite mer. Stretcha lite mer. Som vilken vanlig vecka.

Fast vem försöker jag lura egentligen? Det är inte en vanlig vecka. Det är maratonveckan…

En vecka kvar

4 svar

Om en vecka vid den här tidpunkten har jag redan sprungit i dryga timmen. Det är bara en vecka kvar till Tallinn maraton. Ju mer jag tänker på det, desto nervösare blir jag. Samtidigt är jag väldigt ivrig på att få springa lopp igen. Jag kommer att hinna ångra mig många gånger innan ännu och önska att jag inte anmält mig. Önska att jag anmält mig till halvmaraton istället för maraton. Fast dubbla sträckan måste väl betyda dubbel glädje vid målgång?

Formen finns där och jag tycker att mina senaste löppass gått bra. Kroppen har känts pigg och fräsch och jag hoppas det håller i sig. Jag vill springa i mål med en bra känsla. Jag inser att det kommer att göra ont, men jag vill att pannbenet ska vara starkt. Inga mentala dippar under loppet, utan positiva tankar hela tiden. Jag kommer att fixa det. Jag kommer att fixa det. Jag kommer att fixa det. Jag upprepar det för mig själv hela tiden och läser min race report från i fjol för att komma i stämning.

Jag har inte kollat speciellt mycket på banan i Tallinn. Jag vet att det är ett varv vi springer. Jag vet var start och målgång är. Jag vet den ungefärliga rutten, men inte mycket mer än det. Jag har inte kollat var vätskestationerna är. Jag vet inte vad som serveras vid dem. Borde kanske kolla upp det, ifall jag vill ha med egen energi. Fast det lär jag nog göra oberoende. Jag vill inte riskera löparmage under loppet.

En vecka kvar alltså. Nämnde jag förresten att jag är nervös? Ivrig och nervös på en och samma gång 🙂

Test av hörlurar inför maraton

7 svar

Jag har funderat ifall jag ska springa med musik i Tallinn eller inte. Tidigare sprang jag alltid med musik. Oberoende om det var lopp, långpass, intervaller, mysrunda runt kvarteret… Jag hade alltid telefonen med mig i en sån där ficka man hade på armen. I något skede slutade jag för det var alltid något som störde. Musiken hackade, hörlurarna hölls inte på plats, sladden var i vägen, telefonen skumpade. Jag vet inte hur många hörlurar jag har förstört. Det är ett antal. Det visar sig att de visst inte tycker om när man (jag) rycker i dem hela tiden, eller springer i regn, eller svettas mycket. Jag har alltid bara haft billiga versioner, för tja, förstör saker…

test av hörlurar

Under mina långpass på motionsslingan sprang jag ibland lyssnandes på podd, ibland musik och ibland utan. Jag tyckte att jag fick en boost i löpningen när jag satte på musik. Det hjälpte mig att fokusera på annat när jag blev trött och jag fick energi av det. Därför tänkte jag att jag kunde ha med hörlurar under maraton också, och sedan välja ifall jag vill lyssna eller inte. De hörlurar jag använt mig av har fungerat hyfsat, men de har varit med sladd och jag tycker den är i vägen. Dessutom vill jag inte under loppet börjat fippla med en sladd och försöka få den instoppad i blusen och kämpa med det.

Vad gör man då? Jo, man beger sig till Clas Olsson, köper de billigaste bluetooth hörlurar (utan sladd) det finns och hoppas på det bästa. Jag har testat dem en gång tidigare, men då började det ösregna mitt i passet. Då hölls de inte på plats alls, men jag skyllde på regnet. Jag skulle springa med dem när jag sprang hem från jobbet förra veckan, men då fick jag dem inte att fungera. Jag har inte tänkt springa med musik hela vägen i Tallinn, utan bara plocka fram vid behov. Därför gjorde jag likadant förra söndagen. Jag hade sprungit kanske fem kilometer, när jag bestämde mig för att lägga på musiken. En kilometer senare hade jag fortfarande inte heller fått bluetooth att fungera, så jag gav upp.

Idag var det dags för sista långpasset, en timmes löpning. Det var nu eller aldrig. Nu skulle jag testa hörlurarna en sista gång. Jag fixade med allt här hemma innan jag for ut. På med bluetooth, på med musiken, telefonen i midjeväskan och iväg. Jag kom inte ens två kilometer innan jag var beredd att slänga lurarna i diket. De hölls INTE på plats. Jag fipplade, jag justerade, jag fixade. Nej! Jag kommer så inte att springa med dem i Tallinn. Jag tar mina gamla. Sladden får väl hänga utanför blusen då, de hålls i alla fall i öronen.

Springer du med musik? Vilka hörlurar använder du? Jag inser att det inte är det smartaste att köpa de billigaste som finns, men jag har på riktigt testat och förstört säkert 10-15 stycken. Jag är rädd för att den dyrare version inte alls är bättre…

Tidsmål för Tallinn maraton

2 svar

Det blir långt och det blir flummigt om tidsmål inför maraton…

Jag har hintat om att jag har tidsmål inför Tallinn maraton, men jag har inte skrivit ut dem här. Nu är det bara 15 dagar kvar (hjälp!) och jag ska försöka formulera ner mina tankar om ämnet. Jag brukar har tre olika tidsmål, guld silver och brons, men maraton känns annorlunda. Det här är bara mitt andra maraton och själva genomförandet är en seger. Maraton är så långt och mycket kan hända under loppet. Även om formen finns där, kanske magen kraschar eller något annat oförutsägbart händer.

tidsmål inför maraton

Den här gången känner jag mig mer förberedd. Jag vet vad som krävs, jag vet hur ont det kommer att göra mot slutet, men jag vet också hur värt det kommer att vara att korsa mållinjen. Oberoende av tiden. Jag känner mig starkare mentalt och jag vet att jag kommer att fixa det. Jag gjorde det förra året och då tvivlade jag också. Klart att jag kan göra det igen. Era hejarop och pepp hjälpte att öka självförtroendet. PUSS!

Mina senaste träningspass har gått bra, loppet gick bra och allting känns bra i kroppen. Jag känner mig redo, farten finns där, uthålligheten finns där och jag har flera bra träningsmånader bakom mig. Jag har kanske inte sprungit så långa långpass som jag önskade, det längsta blev 26 kilometer. I fjol hade jag sprungit 27,5 som längst, det är inte såå mycket längre. Den här gången har jag istället sprungit fler långa långpass. Förra året sprang jag 23 kilometer och 27,5 och några kring 18-20 kilometer. Nu har jag sprungit 21, 23, 25 och 26. Plus cykel och de under 18 kilometer förstås. Jag har mer mängd och kilometer i kroppen.

Men vad har jag då för tidsmål?

Som jag redan skrev är själva genomförandet av loppet en seger. Vi kan kalla det för mitt bronsmål. Mitt silvermål är snabbare än förra året. Då sprang jag på strax under 5:30 (5:29:43 för att vara exakt). Jag är jättedålig på att räkna ut snittfart, men det betyder ungefär 7:50 i tempo. Jag har använt mig av den här kalkylatorn. Jag trodde att det var 7:30 tempo och blev nu positivt överraskad när det visade sig vara 7:50. Då har jag ännu bättre förutsättningar än jag först trodde.

På en riktigt bra dag kan jag nå mitt guldmål på under fem timmar. Det betyder en snittfart på 7:07 enligt samma kalkylator och det ska inte vara omöjligt. Under mina långpass på den kuperade motionsslingan har tempot varit kring 7:40. Nu ska jag visserligen springa längre, men inte alls lika kuperat och tävlingssituationen borde göra att jag springer fortare än på träning.

Men kan jag springa i 7:30 tempo, vilket jag trodde att jag hade sprungit i förra året, ger det en sluttid på 5:16. En förbättring med nästan 15 minuter och något jag skulle vara väldigt nöjd över.

Fast sen igen, ett maraton är ett maraton och kommer jag bara i mål är det bra. Det är jättebra!

Race report Paavo Nurmi 10 km

4 svar

Paavo Nurmi 10 kilometer, loppet jag inte trodde jag skulle kunna springa. Som jag för drygt en vecka sedan inte ens anmält mig till. Anmälan kom plötsligt och oväntat och jag har inte tränat för att springa snabbt på milen. Ändå fanns det en förhoppning om att göra en bra tid eftersom mina träningspass gått bra den senaste tiden. Målet med loppet var att utmana mig själv och pressa tempot. Springa snabbare än jag gör själv på träning. Jag ville se det som ett bra fartpass inför maraton.

Jag hämtade ut nummerlappen igår, så att det inte skulle bli stressigt idag. Den här gången startade vi hemifrån i god tid, inte som förra året på maraton när stressen var hög från starten. Nu var vi vid startplatsen kanske 45 minuter innan start. Jag kunde värma upp i lugn och ro. Ladda mentalt, ta in stämningen, fota. Värma upp förresten. Varför är det alltid värmebölja när jag ska springa lopp? Jag hade varmt innan starten ens gått och jag försökte vara i skuggan så mycket som möjligt. Jag borde ju ha vant mig med den sommaren vi haft, men det är en sak att morgonjogga i lugnt tempo och en annat att springa i maxfart. Mitt på dagen, i solgasset.

paavo nurmi 10 kilometer

Maraton och halvmaraton startade klockan 12 och tjugo minuter senare var det dags för 10 kilometer. Man får ställa sig var man vill i startledet på basen av hur man tror att man ska springa. Jag trodde att jag ställt mig i mitten, men tydligen var jag ungefär längst bak. Bland med barnvagnar, de som stavgår och de som går redan från starten. Men det var inte trångt i alla fall 🙂 Starten går och jag springer på i eget tempo. Första kilometern och mellantiden dyker upp, 6:45. Pressa var det ju. Öka nu!

Paavo Nurmi 10 kilometers rutten går bara inne i centrum av Åbo. Halvmaraton och maraton viker ut till Runsala, men 10 kilometer springs inne i stan. Inte en backe i sikte, utan breda fina asfalterade vägar. Perfekt ifall man vill springa fort. Det ville jag och jag ökade för varje kilometer. Sprang om folk till höger och vänster och hade kul längs med vägen. Fast jag hade mest kul för mig själv. Var fanns allt folk? Publiken? Stämningen? Tidigare har jag alltid tyckt att det är kul att springa på Paavo Nurmi. Det är alltid en massa folk ute och hejar. Det är feststämning. Det är musik, dans, cheerleaders… Party. Nu var det mest löpare och funktionärer.

Kilometerna tickade på och jag höll ett bra tempo. 5:50, 5:30, 5:20. Det kändes bra i kroppen. Det gjorde inte ont någonstans, magen protesterade inte, benen var pigga och pannbenet starkt. Jag kunde pressa mig själv och ha en bra känsla. Jag kom in i ett bra flow och plötsligt var jag redan vid åtta kilometer. Hur gick det till? Är det roliga snart slut? Samtidigt var jag väldigt glad över att snart vara i mål. Jag hade varmt och det kändes som om huvudet kokade. Jag sprang med solglasögon, men borde kanske ha haft en keps. Eller hällt vatten på mig vid vätskestationerna.

Tiden då? 1:00:20 visar den officiella och 59:02 är det som jag faktiskt sprang på. Från att jag korsat starten och min tid börjar räknas. Inte från startskottet. Jag är liiite besviken på tiden. Det hade varit kul att springa under timmen, och det gjorde jag ju också, men tja. Det som står på diplomet. Jag stod tydligen väldigt långt bak i startledet. MEN! Jag är väldigt nöjd med loppet i sin helhet. Jag fick precis till det fartpass jag var ute efter. Jag sprang på 5:10 som snabbast och de flesta kilometer gick klart under 6:00 tempo. Det kändes bra i kroppen hela vägen och efteråt var jag hur pigg som helst.

Är jag redo för maraton då? Nja, men närmare i alla fall. Självförtroendet är på topp efter dagens bra löpning.

Nummerlappen hämtad, nu kör vi

4 svar

För att citera Tomas Ledin, Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända. Ungefär så känns det just nu. Knappt hann jag anmäla mig till loppet innan det är dags att springa. Nummerlappen är hämtad, jag vet när och var starten går. Jag har ätit och druckit. Laddat upp. Tvättat mina träningskläder. Lackat naglarna. Alla förberedelser är gjorda. Nu ska jag bara förbereda mig mentalt ännu. Jag börjar vara ivrig på att få springa. Det ska bli kul med lopp.

nummerlappen hämtad

Det är något särskilt med lopp. Stämningen är alltid speciell, alla är glada och trevliga. Redan när jag hämtade ut nummerlappen idag kände jag ivern. Alla är i samma situation. Även om man inte känner varandra, så hälsar man kanske. Frågar vad de ska springa för distans. Önskar lycka till och hejar på varandra. Det är en gemenskap. Jag springer alltid för mig själv och löpning kan vara ganska ensamt. Men lopp alltså, det är bäst! Dessutom är det alltid mycket folk ute och hejar på Paavo Nurmi. Det brukar vara feststämning inne i stan.

Klockan 12:20 går starten och sedan är det bara fullt ös som gäller. Jag ska utmana mig själv och pressa mig till att springa fortare än vad jag gör på träning. Våga ta i och lita på att jag orkar hela vägen. Inte mysig joggingrunda, utan tempopass. Jag vill springa fort imorgon. Nu kör vi!

23 dagar kvar

4 svar

I min iver att förbereda mig inför lördagens lopp har jag ”glömt bort” att jag ska springa maraton. Jag såg på instagram någon som skrev att det var 17 dagar kvar till Helsingborg maraton. Tur att jag inte ska springa det tänkte jag. Tur att jag har mer tid på mig att träna. Nja… Såå mycket mer tid har jag inte. Det är bara 23 dagar kvar. Hur gick det till? Hur kan det vara så få dagar kvar?! Hjälp! Jag vet ju när loppet är. Jag vet att det är den 9 september, men jag har bara tänkt att det är någon gång långt in i framtiden. Inte om 23 dagar.

23 dagar kvar

Jag är inte redo. Jag vill ha mer tid på mig att träna. Helst ett par månader till eller så 🙂 Fast sen igen, är man någonsin helt redo? Känner man sig någonsin att man gjort allt? Sprungit alla pass, alla långpass, alla intervaller? Ätit, sovit, tränat rätt? Och med man menar jag självklart jag. Det finns alltid en känsla av att jag kunde ha gjort lite bättre. Sprungit lite mer, lite snabbare, lite längre. Jag vet att jag tränat på bra. Jag har inte skippat pass utan följt träningsplanen. Jag vet att jag kan, men mot slutet kommer alltid tvivlen. När jag inte tränar lika mycket finns det tid att tänka. Då kommer funderingarna. Tankarna, tvivlen. Kanske jag borde ha gjort si eller så. Gjort det här istället för det där. Inte gjort det där. Gjort mer av det här.

Äsch, det är fortfarande 23 dagar kvar. Än finns det hopp! Jag hoppas att lördagens lopp ger mig det självförtroende jag behöver för de kommande veckorna. Att jag får en bekräftelse att formen finns där. Inte så mycket tidsmässigt, utan jag är mer ute efter känslan i löpningen. Att det känns bra i kroppen och som att det finns mer att ge.

Sista intervallpasset innan lördag

2 svar

Idag sprang jag det sista intervallpasset innan lördagens lopp. Det var också det sista träningspasset. Nu är det bara vila som gäller. Imorgon och på fredagen kommer jag antagligen att använda min foamroller och försöka stretcha ut benen. Jag hoppas på pigga ben på lördagen och mycket tryck i steget. Jag vill göra allt för att det ska lyckas. Samtidigt försöker jag att inte ha för stor press på mig själv. Jag ska se det som ett bra träningspass och inte bry mig om tiden. Även om jag försöker förbereda mig så gott det går, vill jag inte känna mig besviken efteråt. Det ska vara en kul grej att springa. Det är bara en bonus att jag ens kan springa i år.

intervallpasset

Dagens pass var från maratonprogrammet jag följer. 20 stycken intervaller på 30 sek och 30 sek vila. Den här gången var vilan joggvila. Tidigare har det varit gåvila (eller stå), men nu var tanken att man skulle hållas i rörelse hela tiden. Känslan i kroppen var bra. Jag kunde trycka på, farten fanns där och benen rullade på av sig självt. Jag flåsade som en galning och frustade. Det hörs nog minsann att jag kommer springandes 🙂 Det var en orsak till att jag alltid sprang med musik tidigare. Jag ville inte höra mitt eget flås.

Nu hoppas jag att allting känns lika bra eller bättre på lördagen. Jag tycker att mina senaste pass har gått riktigt bra. Jag har känt mig snabb och stark. Kroppen har samarbetat, jag har kunnat trycka på och det har inte varit speciellt jobbigt. Jag har inte behövt ta i allt vad jag har för att komma upp i planerat tempo, utan det har gått av sig självt. Jag har nästan behövt hålla tillbaka. Jag är inte orolig för distansen, men tio kilometer är tio kilometer. Det är jobbigt oavsett och när jag dessutom går in med inställningen att se det som ett fartpass. OJ!