Det är tungt att springa just nu. Det är det alltid den här tiden på året tycker jag. Oftast har jag en styrketräningssatsning på gång som bidrar till sega ben. Dessutom har jag träningsvärk hela tiden. Det är slaskigt väder ute och allting känns blä. Det är klart att det är tungt att springa då. Tyngre i alla fall.

Jag var redan ivrig på våren. Vi hade ingen snö, utan sol och bara, fina vägar. Jag har kunnat springa i mina vanliga skor i sol och värme. Det har känts som om våren varit på väg. Så kom det en massa snö, kallt och minusgrader. Halt och vinterväder. Nu har ju det mesta försvunnit, men ändå känns det jobbigt. Dagens runda var inget undantag.

Jag har varit ledig idag och jag såg verkligen framemot en löprunda. Det har varit en tung vecka på jobbet och jag har behövt löpningen. Därför tänkte jag att löpning på en ledig dag kan inte bli annat än succé. Det blev det inte.

Jag hade tunga ben redan från start och det kändes som om jag aldrig kom igång. Jag hittade inget flow, utan jag fick kämpa för varje steg. Även om jag inte satsar på löpning just nu, utan fokus är på styrkan och uppbyggnad, vill jag ändå att de få löppass jag springer ska kännas bra. Som att styrketräningen har gjort mig bättre. Det är svårt att hålla mig motiverad till att göra mina styrkeövningar om det bara får mig att känna mig sämre.

Samtidigt så vet jag ju att det går upp och ner. Plötsligt vänder det igen och jag kommer att flyga fram. Allt mitt kämpande kommer att vara värt det. Oftast sen på våren när jag annars också är piggare och mår bättre. När jag är gladare och inte lika sur. På vädret ska väl tilläggas. Jag påverkas så av vädret. Vem är nu glad när det är snöslask?

Jag vet att jag bara behöver fortsätta kämpa och göra mina löppass. Lita på processen och att styrketräning på sikt kommer att göra mig bättre och snabbare som löpare. Även om det är tungt att springa just nu.

Löpning är min terapi, det har jag många gånger konstaterat. Jag behöver springa för att må bra. Just nu tränar jag inte för något mål, även om jag självklart hoppas på att kunna springa Tallinn maraton i september. Det känns ännu avlägset och därför säger jag att jag inte tränar för något mål. Fokus just nu nu är styrketräning. Men ändå så behöver jag verkligen springa för att må bra.

Det är mycket på jobbet just nu. Bråttom och stressigt. Jag har varit trött när jag kommit hem från jobbet. Vad hjälper då? Löpning förstås. (Ibland hjälper också choklad). Idag hade jag egentligen inte lust att springa. Det var storm, det var kallt och jag var slut. Samtidigt så visste jag att jag skulle bli piggare av att springa. Få lite frisk luft och rensa tankarna.

Precis som jag anade, hjälpte det. Piggare och utan huvudvärk sitter jag nu här. Nyduschad, nytränad och med god mat i magen. Redo för att orka jobba imorgon igen. Allt känns genast bättre efter en löprunda. Mina problem är inte lika stora mer, utan jag har fått bearbetat det när jag sprungit. Vad hade jag gjort utan löpningen?

Jag får inte samma urladdning och energikick av styrketräningen, fast jag tycker om det också. Kanske det har något att göra med att jag inte kommer upp i puls och därför inte får samma känsla av endorfiner? Runner’s high är ju liksom ett begrepp, även om jag inte precis får det en regnig torsdagskväll i februari. Bättre mår jag i alla fall.

Jag springer nästan aldrig efter jobbet. Inte på vintern i alla fall när det är mörkt ute. Idag kunde jag sluta tidigare än planerat, det var fortfarande ljust och sol ute. Klart jag vill springa då. Vem vill inte det?

På sommaren är det förstås skilt. Då är det ljust ute hela tiden, då springer jag när jag vill. Nu springer jag när jag är ledig och det är fint väder. Nu tränar jag ju inte för något specifikt löparmål, utan fokus är på styrketräningen. Bygga upp en stark kropp, för att sedan i vår och sommar kunna springa mer. Långt och mycket. Göra upp en maratonplan och satsa på det. Då kan jag inte välja mina pass, eller när jag ska träna. Då gäller det bara att göra. Efter jobbet, före jobbet, i regn och i blåst. Nu har jag mera lyxen av att vara finväderslöpare och springa på lust och känsla.

Idag var känslan riktigt bra. Säkert för att det var ljust och sol. Jag påverkas så av vädret. Sommar, sol och värme betyder en mycket gladare Heidi. Vinter, regn och slask, inte lika glad. Nu känns det i alla fall som om det går åt rätt håll. Att våren är på kommande. Jag vet att jag i mitten av mars kommer att vara irriterad för att det fortfarande inte heller är vår och att snöar för n:te gången. Men då är det åtminstone ljusare ute.

Idag blev det en bra start på veckan. Nästan sju kilometer löpning i solsken. I vanliga skor och med alldeles för mycket kläder. När ska jag lära mig hur jag ska klä mig?

Det var kanske inte den smartaste idén att äta jättemycket sushi igår och sedan springa idag. Fortfarande mätt och svullen i magen. Gott var det, men löpningen idag fick lida. Under de första kilometerna hade jag inte precis pigga ben och en lätt känsla, men sedan vände det. Sedan kunde jag springa på i okej tempo och jag hade inte lika tung känsla längre. Det blev bättre åtminstone.

Vädret hjälpte också till tror jag. Sol, blå himmel och vårkänsla. Vanliga löparskor. Inte dubbskor, inte ens trailskor, utan helt vanliga asfaltsskor som jag springer med på sommaren. Det var liksom varmt ute idag. Jag hade för mycket kläder på mig. Vintertights, men inget underställ. Benen var svettiga när jag kom hem. Inte som de brukar, illröda av kylan trots underställ. Nu hade jag för varmt. Som jag njuter när det är sånt här väder. Jag vet ju att det inte kommer att hålla i sig, därför passar jag på att njuta så länge det varar. Senast till helgen lovas det slask igen.

För tillfället känns löpningen sådär, det är en tung känsla. Som att jag måste kämpa. Jag är inte inne i ett bra flow, det blir varken speciellt fort eller långt. Jag vet ju att det inte är mitt fokus just nu, men eftersom jag springer så sällan vill jag att de passen jag gör ska kännas bra. När det är fint väder, jag kan springa i vanliga skor, men det ändå känns tungt. Då är det jobbigt. Det är då det borde kännas bra, eftersom omständigheterna är de rätta.

Just nu har det bara blivit ett löppass per vecka. Tidsbrist, ont i nacken och annan träning istället har varit orsaken till mindre mängd löpning. Då är det svårt att få ett bra flow, det är för lite löpning. Två pass känns ändå som minimum, även om fokus ska vara på styrketräning.

Jag har inte nackspärr, men vågar inte springa på för fullt ännu. Jag har fortfarande lite ont i nacken. Veckans första och enda löppass blev därför fyra kilometer testlöpning idag. Igår blev det en långpromenad och eftersom det inte blev värre, fick det bli testlöpning idag. So far so good, därför räknar jag med att kunna träna som vanligt igen nästa vecka. Två löppass, ett styrkepass hemma och så blir det comeback i gymmet och simningen.

Det känns skönt att vara igång igen. Inte för att jag ens hade någon paus, men det har blivit mindre träning den här veckan. Lättare, kortare pass med fokus på stretch och rörlighet. Promenad och en kort löprunda. Ingen tung styrketräning och inte mycket löpning. Men ibland blir det helt enkelt så här. Det är inget jag tar stress över, för jag vet att plötsligt tränar jag massor igen.

Får man längta efter våren nu redan? Det har ju inte ens varit mycket snö eller speciellt kallt, ändå är jag väldigt trött på vintern. Jag längtar efter att kunna springa med mindre kläder på mig. Vanliga skor istället för dubbskor. Mina nya Asics har visserligen varit betydligt skönare att springa i än mina Icebugs, men jag vill springa i vanliga skor. Utan dubbar.

Idag hade jag dessutom alldeles för mycket kläder på mig. Jag hade för varmt och var typ svettig när jag kom hem. Jag kollade på temperaturen, minus fyra, och tänkte underställ, ullstrumpor, varm jacka, buff och hela köret. För mycket på överkroppen och för tjocka vantar. Jag borde ju veta hur jag ska klä mig vid det här laget. Mindre kläder är oftast bättre.