Kategoriarkiv: Löpning

Nytt träningsfokus för hösten

2 svar

Cykelsäsongen börjar vara över, min cykel är till och med plockad isär i väntan på nya delar, jag kan inte ens cykla just nu. Därför behöver jag ett nytt träningsfokus. Jag har inte sett cyklingen som träning, utan mest som transport till och från jobbet, men det är ju självklart bra träning i alla fall. Så bra träning att det tagit bort fokus från löpningen, för att inte tala om styrketräningen och yogan. Men ny vecka, snart ny månad och ny säsong, med andra ord en perfekt tidpunkt för ett nytt träningsfokus.

Vad ska jag då fokusera på? Styrketräning, yoga, stretch. Bygga upp, stretcha ut, stärka kroppen. Konditionen är det inget fel på, snabbheten finns väl inte där i löpningen, men det behöver den inte finnas heller. Jag har inget lopp på kommande och snart är det ändå snö och isiga gator och då kan jag oberoende inte springa snabbt. Vad jag däremot är i stort behov av är omvårdnad av kroppen.

träninsgvärk from hell

Hållningen är katastrof, axlar och nacke värker, jag sover som en kratta och allt känns av i kroppen. Inte sjukt, men stelt. Herrejösses vad jag är stel. Jag försökte mig på ett litet yogapass igår. Inte för att jag någonsin kunnat få ner hälarna i downward dog, men nu. Hahahaa 🙂 Inte ens nära. Tvärstopp. Allt stramade och det var ett wake up call. Måste stretcha. Måste få det till en rutin. Mjuka upp kroppen, stretcha ut stela, stramande muskler och komma igång. Cykling är bra till mycket, men man (jag) blir varken stark eller smidig av det.

nytt träningsfokus till hösten

Nu ska jag få styrketräningen till en rutin. Åtminstone en gång i veckan, men helst två. Förra hösten hade jag ett bra upplägg med ett pass tyngre (ben)styrka och ett pass med mer fokus på core och stretch per vecka. Det fungerade bra då, och kan säkert fungera bra även den här hösten.

Den här hösten tänker jag inte gå på zumba. Jag har inga träningstider att passa, utan jag kan träna som jag vill, när jag vill. Planen är att träna styrka två gånger, springa två och blir det mer träning utöver det är det bara positivt. Kanske jag förlänger cykelsäsongen, kanske det blir promenader. Kanske blir det mer löpning, eller mer styrka, eller ett ordentligt yoga/rörlighetspass. Eller så blir det bara fyra pass i veckan, vilket inte är så bara, utan är jättebra.

tröskeln till löpning är hög

Jag tycker det viktigaste just nu är att jag kommer igång igen. En bra rutin med styrketräning och stretch varvat med löpning. Tids nog kommer jag säkert att göra upp en plan för styrketräningen, men just nu är det viktigare att jag gör något än vilka specifika övningar jag gör. Jag har såå slarvat, det märks av i kroppen och den protesterar. Mitt träningsfokus för hösten kommer alltså att vara styrketräning.

Vad är ditt?

Cykling och löpning är inte samma sak

Lämna ett svar

Cykling och löpning är inte samma sak. Ööö, daaah, tänker ni säkert nu, men vad jag menar är att jag inte tycker att jag har någon nytta av att träna båda. Eller, äsch, jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Självklart har jag nytta av båda, konditionen blir ju bättre. All träning är bra träning, jag gillar båda sporterna, det är skönt med frisk luft och så vidare.

cykling och löpning

Jag tror kanske bara att jag borde välja mellan cykling och löpning, bestämma fokus. Nu när jag har cyklat mycket, orkar jag inte springa, för jag har alltid slitna/trötta ben. Om jag istället springer mycket, orkar jag inte cykla, för benen är inte vana vid den typens belastning. Det blir mjölksyra i minsta lilla backe och det finns ingen fart eller tryck i benen.

Dagens löppass var det första på över en vecka och normalt sett borde jag ha haft pigga ben. Nu har jag inte vilat fastän jag inte sprungit, utan det har blivit mycket transportcykling till jobbet. Därför var det inte pigga ben. Jag blev nästan förvånad över hur slitna de kändes. Jag fick verkligen kämpa idag. Mer än jag brukar. Jag tycker ändå att löpningen känts bra den senaste tiden, även om jag inte sprungit speciellt mycket.

Jag har haft bra tempo och det har känts som om kroppen svarat när jag tryckt på. Idag var det mest tunga ben och en tung känsla. Det blev ingen fartökning, inga snabba kilometer, det fanns helt enkelt inget att ge idag. Jag är inte orolig, för jag vet att mycket beror på att jag cyklat många kilometer. Jag är inte i dålig form, men den vassa löpkänslan fanns inte idag.

När man får feeling

2 svar

Jag vet att jag nyligen skrev att jag skulle cykla för konditionen och uthålligheten och springa korta, snabba pass för snabbheten, men. Ibland får jag feeling. Idag var en sådan dag. Jag hade inte planerat att springa långt, jag kände mig inte speciellt sugen på att springa överhuvudtaget. Det är oftast de passen som blir de bästa. Kanske för att jag inte har någon press. Så länge jag springer är det plus.

ibland får man feeling

Jag hade gjort en deal med mig själv att jag springer till en viss punkt, sedan kan jag vända om och springa hem igen. När jag kom till den förutbestämda punkten, visade klockan något kring strax under tre kilometer. Inte kan jag stanna nu. Jag måste i alla fall springa till tre och sedan vända om, för att landa på en jämn siffra till slut. Man kan liksom inte stanna på 5,91 kilometer. Det vet väl alla? 😉 Jag har sprungit kringelikrokar tidigare för att få ett jämnt tal.

Benen kändes pigga trots styrketräning igår, jo jag styrketränar igen, flåset var det inget fel på och allting fungerade. Det var visserligen väldigt varmt och jag svettades mycket. Jag gick ibland, främst för att kunna torka svetten ur pannan. Det kändes nästan varmare när jag gick och jag bestämde mig för att springa istället. Får man feeling så får man. Till slut hade jag sprungit över åtta kilometer. Vilket är ungefär åtta kilometer mer än jag var sugen på att springa.

Jag vill passa på att njuta av mina sista semesterdagar och njuta av vädret. Springa om jag vill, cykla när jag känner för det och gå någon kvällspromenad där emellan.

Bra start på augusti

4 svar

Vilken bra start på augusti jag fått! Igår slappade jag i solstolen hela dagen och gjorde ingenting. Idag blev det ett riktigt bra löppass och efter det en massa fixande här hemma. Storstädning, plocka och fixa. Allt sånt där jag inte ”hinner” med när solen skiner.

bra start på augusti

Planen var att springa idag, men jag hade varken funderat på rutt eller hurudant pass. Det gör jag i och för sig sällan nu för tiden. Jag springer mest på känsla och idag var känslan bra. Pigga ben, bra flås och perfekt löparväder. Tillräckligt varmt för att kunna springa i shorts och t-shirt, men varken sol eller blåst. Skulle jag vara i bättre form, hade det varit bästa tänkbara vädret för långpass.

Jag försöker att inte tänka shoulda, coulda, woulda och istället fokusera på det som är bra. Jag är kanske inte i form för långpass, men fort kan jag springa. Mycket fortare än jag sprungit på länge. Jag tycker inte ens att jag tar i, utan benen rullar på av sig självt. Jag behöver inte kämpa för att få upp farten, utan kroppen fattar vad den ska göra. Steget känns lätt, som om jag kommer upp i steget och det finns tryck i benen. Det är inte ens så att jag tänker, nu ska jag springa fort, utan det är min nya normala fart.

Självklart blir jag trött mot slutet, men inte tokslut. Det är kanske ett vinnande koncept att cykla för konditionen och uthålligheten och sedan springa korta snabba pass. Något tycker jag ändå att har hänt med min löpning. Jag känner mig snabbare och jag är lite besviken över att jag inte har något lopp inbokat för att kunna testa formen.

Har du fått en bra start på augusti? Vad har du gjort?

Sammanfattning juli och planer för augusti

Lämna ett svar

Jag vet inte riktigt varifrån jag har fått den uppfattningen om att jag tränat lite under juli. Min motivation har gått upp och ner, men jag har ju ändå tränat. En hel massa transportcykling till jobbet, löpning och till och med styrketräning. Det blev femtio kilometer löpning totalt, vilket kanske inte är mycket för att vara mig, men det är ändå femtio kilometer mer än många springer. Mina planer för augusti är ganska öppna, men antagligen kommer jag att fortsätta som jag gör nu. Träna det jag vill och känner för.

planer för augusti

Jag har som bekant inget lopp inplanerat och tycker för tillfället i alla fall mer om cyklingen än om löpningen. Jag tror att jag kommer att fortsätta cykla till jobbet under augusti, eller så länge som vädret tillåter det. Under augusti kommer vi att börja ha öppet till klockan åtta. Det börjar vara gränsfall ifall jag vill cykla hem då. Mörkt, kyligt plus att jag är hemma först vid halv tio. Samtidigt lockar det inte alls att börja åka buss. Jag har inte åkt buss sedan mars, jag har antingen cyklat eller haft bilen. Eller varit permitterad då…

Jag ser inte heller framemot att börja åka buss på morgonen sen när skolorna börjar. De har varit så proppfulla, att man ibland fått vara glad över att få ens ståplats. Ibland har bussen bara kört förbi hållplatser, för att det helt enkelt inte ryms fler ombord. Nu vet jag visserligen inte hur det kommer att bli, men som läget är just nu kommer skolorna att öppna som normalt i augusti. Och mitt jobbs öppethållningstider kommer att återgå till det normala i september.

Jag vet mycket är osäkert och att mina planer för augusti kan ändra snabbt. Därför vill jag inte heller spika något och göra några stora planer. Just nu känns det ändå helt okej att inte ha några planer.

Omotiverad, men kämpar på

Lämna ett svar

Omotiverad, men kämpar på. Ungefär så kan min löpning sammanfattas just nu. Jag har varit omotiverad till att springa hela våren, men sedan det blev bekräftat att även Tallinn maraton är inställt, har motivationen sjunkit ännu mer. Egentligen vill jag springa, jag mår bra av att springa, det känns alltid bra efteråt. Jag vet allt det där, men ändå är det svårt att ta sig ut. Att börja. Varför ska jag springa, när jag inte har något lopp jag tränar för, när jag kanske hellre skulle cykla?

omotiverad, men kämpar på

Det är klart att jag inte måste springa, men jag vet ändå hur bra jag mår av det. Känslan efteråt är alltid bra. Jag är piggare, gladare och hög på livet. Varför tvekade jag ens att springa? Dessutom får jag inte samma känsla av endorfiner när jag cyklar eller styrketränar. Det är något speciellt med löpningen. Jag vet allt det där, men ändå. Ändå är det svårt att ta första stegen. När jag väl är ute, är det inget problem mer…

Dagens löppass var just ett sådant. Lång startsträcka, men sist och slutligen, inte så tokigt. Jag skulle springa tidigt på morgonen igen, men jag orkade inte ställa väckarklockan alltför tidigt. Halv nio fick duga. Jag hade inte ens tagit fram kläderna, utan gick och plockade på morgonen. Efter många om och men, var jag äntligen ute. Det blev att springa, det blev att gå, det blev fotopauser. Totalt sex kilometer, med två riktigt snabba kilometer.

Jag kan ju liksom springa i 5:40, jag förstår inte varför jag tvekar. Inte för att hur snabbt jag springer har något med motivationen att göra, egentligen. Men det är inte där problemet ligger. Jag skulle mer förstå mina motivationsproblem, om alla pass kändes skräp. Nu går det ändå bra.

Nytt mål, nya planer, eller kanske ändå inte

2 svar

Jag har haft det här inlägget i mina utkast ett tag, men jag har inte publicerat det. Eller rättare sagt, jag har haft rubriken skriven och en tanke om vad inlägget ska handla om. Om ett nytt mål jag har. Innan jag ens har hunnit skriva inlägget, har mitt mål och mina planer hunnit ändra. Det här är också ett inlägg om varför jag har haft svårt att motivera mig till att springa.

Planen har ända sedan förra hösten varit att springa mitt tredje maraton i september i Tallinn. Det var ordnat med jobbet och jag var ivrig på träningen. Ivrig till att börja springa långpass, intervaller och springa mer och längre. Grunden med styrketräning var gjord förra året och nu skulle jag springa. Jag ville satsa och försöka förbättra min tid. Sedan blev allting väldigt osäkert. Lopp efter lopp ställdes in och min träningsiver störtdök.

Jag sprang mitt senaste långpass i maj, om man inte räknar med några pass på tio kilometer. Det är den nivån jag varit på, att tio kilometer är ett långpass. Sedan tog cyklingen över och jag sprang mindre och mindre. För innerst inne visste jag att det inte skulle bli något maraton. Inte i alla fall ”som normalt” Med massa andra löpare, publik, folk på stan, hejarop, party och folkfest. Kanske att loppet skulle ordnas i alla fall, men i ett mindre format. Och det är inte riktigt det jag är ute efter. Jag vill ju ha folkfest, party och en massa andra folk. Det är halva grejen. Annars kan jag lika gärna springa distansen hemma för mig själv på träning.

nytt mål

Jag började fundera på ett nytt mål och en ny plan utformades. Istället skulle jag satsa på Paavo Nurmi i Åbo i augusti. Halvmaraton. Den distansen kräver mindre träning och mindre förberedelser. Jag kan fortfarande cykla och springa halvmaraton. Jag behöver inte ge upp cyklingen och gå helhjärtat in för löpning. Halvmaraton är inte en lika skrämmande distans som maraton, utan jag är mer självsäker där. Att jag kan springa det vilken dag som helst. Klart jag är tvungen att träna i alla fall. Förstås. Men ni fattar.

nervös

Jag har inte anmält mig till något lopp, men eftersom jag sprungit Paavo Nurmi så många gånger får jag mejl därifrån. Anmäl dig nu och få en billigare startavgift. Träningstips inför, infobrev och uppdateringar. För någon vecka sedan fick jag ett nytt mejl om att loppet kommer att ordnas (som läget är just nu), men annorlunda.

Tio kilometer kommer att springas på fredag kväll och halvmaraton och maraton på lördagen. Med olika startgrupper baserad på uppskattad sluttid. So far so good. Förutom att man varken får medalj eller t-shirt. T-shirten kan jag vara utan, men ingen medalj. Inte ens efteråt på posten?! Jag vet att jag just skrev att jag kan springa halvmaraton vilken dag som helst, men jag vill ha min medalj i alla fall. Det känns inte värt att träna inför eller springa halvmaraton om jag inte ens får en medalj. Jag vill ha en belöning. Tio kilometer går också bort, eftersom det är ett kvällslopp. Det betyder att springa direkt efter jobbet. Inte för att jag lär vinna, men jag vill ändå ha pigga ben. Inte först jobba många timmar och sedan springa lopp. Trött, hungrig och med tunga ben.

träningsplaner för 2020

Då återstår Tallinn. Inte maraton förstås, men halvmaraton eller tio kilometer. Problemet med Tallinn är att de distanserna är redan på lördag. Halvmaraton startar klockan nio på morgonen och tio kilometer klockan ett. Jag har ordnat med jobbet så att jag är ledig lördag, söndag och måndag eftersom planen ursprungligen var att springa maraton på söndag. Nu skulle jag bli tvungen att ändra ledigheten till fredag, lördag och söndag, eller ta en jättetidig båt för att springa tio kilometer. Inte helt optimalt det heller.

nytt mål

Och plötsligt var inte Tallinn längre ett alternativ. Loppet är inställt och ska istället ordnas som ett virtuellt lopp. Det kommer inte som en överraskning, egentligen, och det är skönare att veta det nu och inte först i september. Men tja, surt är det ändå. Jag hade ändå lekt med tanken om att jag skulle kunna springa tio kilometer. Min form har varit bra och jag har varit ivrig på snabba pass. Kanske ett nytt personbästa hade varit möjligt?

nytt mål

Ett virtuellt lopp lockar inte just nu i alla fall. Det kostar givetvis också, men från Tallinn får man i alla fall en medalj hem på posten. Jag är mer ute efter upplevelsen runt omkring. Se det som en minisemester att åka till Tallinn. Bo på hotell, shoppa, äta och dricka gott och springa loppet. Vill jag bara ha prestationen kan jag springa det hemma för mig själv och fast snickra ihop en egen medalj.

Jag inser självklart att jag inte är den enda som har det här problemet med inställda lopp, och att det är en fis i rymden mot riktiga problem med coronan. Jag har inte ens tränat för något lopp eller distans. Det finns säkert de som skulle springa sitt första maraton, eller annan distans, och tränat för det i ett år och så är allt inställt. Jag vet det, men jag får vara sur ändå 🙂

Så jäkla typiskt

Lämna ett svar

Jag var laddad, jag var redo att springa. Benen var pigga eftersom jag hade vilodag igår. Det skulle vara veckans enda löppass och jag såg framemot det. Mina löppass har känts bra den senaste tiden. Jag har haft tryck i benen och bra fart. Farter som jag inte sprungit i sedan förra året. Jag ville verkligen få till ännu ett bra pass med en bra känsla. Vad händer då? Jo, det gick som det brukar. Löparmage. Så jäkla typiskt.

så jäkla typiskt

Jag sprang tidigt på morgonen igen, hade inte ätit något innan, utan bara druckit lite vatten. Ett par hundra meter in i passet känner jag av magen. Jag tänker inte så mycket mer på det, utan springer vidare. Magen knorrar och börjar kännas av mer och mer. Efter två kilometer går det inte att ignorera längre, utan jag är tvungen att pausa. Gå en sväng, försöka springa vidare, gå igen, springa igen. Stanna för att fota. Fortsätta springa. Så där höll jag på hela passet. Vad som skulle ha varit ett bra pass med bra känsla, blev istället ett blä-pass med en dålig känsla.

Det känns så jäkla typiskt. Just precis som jag har kommit igång bra, fått till bra pass med snabbhet, då händer det här. Jag kunde inte springa på torsdagen, för då var min mage också strulig. Dagens pass blev inte heller någon höjdare. När jag väl kunde springa, kändes det okej (tempot alltså), men det blev inte mycket löpning idag. Det var inte så här jag ville avsluta träningsveckan.

Jag ville avsluta på topp, med en bra känsla. Med en känsla att det finns mer att ge. Redo, ivrig och pepp för nästa veckas löppass och utmaningar. Inte med en känsla att när vågar jag springa igen? När ska magen bete sig och inte stoppa mig från att springa.

Ännu mer tempopass

Lämna ett svar

Vill man inte springa långt, kan man springa fort. Eller nåt. Just nu känns det faktiskt riktigt kul att springa fort. Jag springer inte intervaller, utan mer tempopass. Där hela löpturen går i ett för mig snabbt tempo, inte max, men heller ingen vila.

mer tempopass

Jag vet inte vad som har hänt. Plötsligt finns farten bara där. Dagens löptur gick ännu snabbare än när jag senast sprang. Dessutom med en riktigt bra känsla. Det känns inte som om jag tar i och som om jag måste pressa mig själv, utan benen rullar på av sig själv. Jag får inte mjölksyra, blir inte tokslut eller jätteflåsig, utan allting bara fungerar.

När jag har försökt springa intervaller, känns det som om jag inte kommer upp i tempo. Då känns det mycket mer som om jag är tvungen att ta i, kämpa och pressa. Det här är en helt annan känsla. En mycket lättare känsla, mer flow och mer att det går av sig självt utan att jag behöver tänka på att hålla tempot uppe. Jag springer liksom i 6:10 utan att pressa.

Dagens sista kilometer sprang jag i 5:40! Det är toksnabbt för att vara mig. Jag har inte rört mig kring såna kilometertider sedan förra året. Sån fart med sex snabba kilometer i benen redan och jag kan inte vara annat än nöjd. Supernöjd! Kanske det här är ett vinnande koncept för mig? Transportcykling till jobbet för kondition och uthållighet och mer tempopass för fart och snabbhet. Just nu verkar det i alla fall fungera och jag tackar och tar emot.

Ett spontant tempopass

Lämna ett svar

Jag hade verkligen inte trott att jag skulle ha pigga ben efter gårdagens styrketräning. Träningsvärken är brutal idag, och det kommer säkert att vara ännu värre imorgon. Jag sprang nämligen ett spontant tempopass idag, med mjölksyran sprutande den sista kilometern.

ett spontant tempopass

Planen var en lugn och skön runda. Få igång benen i ett försök att lätta på träningsvärken. Första kilometern kändes bra, andra kändes bra, tredje likaså och jag blev förvånad när jag såg kilometertiderna. Jag har inte sprungit så fort på länge. Känslan var lätt, benen pinnade på och det kändes inte som om jag tog i. Jag flåsade inte mer än normalt, utan det kändes som normalt tempo. Jag blev därför väldigt förvånad när jag såg vad klockan visade. Speciellt när det var dagen efter det första styrketräningspasset på över en månad.

Mina pass brukar gå i 7:00 tempo, idag sprang jag i 6:20. Kilometer efter kilometer. Den sista kilometern beslöt jag att trycka på ännu mer. Klockan stannade på 5:58 och det är typ tävlingsfart för mig. När jag tränat för att springa milen på lopp. Nu var det visserligen bara en kilometer, men det var ändå med sju kilometer i benen redan.

Jag är så nöjd med dagens runda. Kanske det finns lite fart gömt i mina ben i alla fall. Jag vet att det inte är något fel på konditionen, men jag har tvivlat på farten. Jag har försökt lägga in lite intervaller i min träning, kanske det har hjälpt. Det känns i alla fall riktigt skönt att ha sprungit ett spontant tempopass med en riktigt bra känsla hela rundan. Jag var inte ens trött på slutet. Eller jo visst, trött, men inte tokslut. Det kändes inte som om jag tog i för allt jag är värd för att kunna springa fort, utan benen rullade på av sig själv och farten bara fanns där idag.

Den här känslan har jag väntat på!