Jag börjar bli nervös

2 svar

Idag fick jag startbeviset till lördagens lopp och informationspaketet. Jag som trodde att jag inte var nervös och bara skulle se det som en kul grej. Ett bra träningspass. Jag skulle ljuga om jag påstod att pulsen inte gick upp en smula. Men det är bra nerver. Jag ser framemot det. Det ska bli roligt att springa i Åbo igen. Jag är inte nervös för själva loppet. Jag vet att jag kommer att klara det, men det är klart att det pirrar i magen för det.

nervös

Idag gjorde jag det sista styrketräningspasset inför lördagen. Kroppen känns bra, gårdagens yoga gjorde mycket för mina stela ben. Imorgon ska jag ännu springa ett kort intervallpass och sedan är det vila som gäller. Jag vill ha pigga ben på lördagen och vara sugen på att springa. Få längta en smula och vara taggad på loppet.

Det är tio kilometer, det kommer att vara jobbigt. Jag går ut för att om inte direkt maxa, så att pressa mig själv. Få till ett riktigt bra fartpass inför maraton. Springa i ett betydligt snabbare tempo än jag brukar, så att maratontempot förhoppningsvis kommer att kännas lätt. Jag ska utmana mig själv med tempot. Jag hoppas att publiken, atmosfären och adrenalinet gör att jag kan pressa mig själv.

Visst hejar ni på mig?

1

Race week och planer för veckan

2 svar

Race week. Det är ett ord jag inte trodde att jag skulle använda på några veckor ännu. Planerna ändras och på lördagen springer jag lopp igen. Även om jag ser det som ett bra träningspass inför maraton, vill jag förstås prestera så bra som möjligt i alla fall. Helt oförberedd vill jag inte vara. Jag förväntar mig inte att springa personbästa, men jag vill kunna pressa mig själv mer än vad jag gör på träning. Tävlingssituationen kommer förhoppningsvis göra att jag springer fortare och att jag får till ett bra fartpass.

Eftersom det är race week ser mina träningsplaner lite annorlunda ut den här veckan. Träningsprogrammet jag följer inför maraton börjar trappas ner nu. Det passar bra att delta i ett lopp i det här skedet av träningen. Nu börjar längden på passen minska. Det är inte längre fråga om att träna upp uthålligheten. Nu handlar det mer om att finslipa formen med hjälp av kortare intervaller och fartpass. Vad passar då bättre än att delta i lopp?

Träningsplaner vecka 33

Måndag: yoga
Tisdag: styrketräning
Onsdag: löpning, korta intervaller
Torsdag: vila
Fredag: vila
Lördag: lopp
Söndag: valfri

Jag känner mig lite stel i kroppen efter gårdagens långpass, idag blir det därför yoga. Jag vill ha pigga och fräscha ben på lördagen. Jag har inte gjort tung styrketräning på flera veckor, utan jag har fokuserat på övningar med kroppsvikt. Ibland får jag träningsvärk i alla fall och jag väljer därför att göra styrketräningen på tisdagen. För att minimera risken för träningsvärk på själva loppet. Jag vill ändå inte skippa styrkan, eftersom den är så viktig inför maraton.

På onsdagen springer jag det sista löppasset innan loppet. Jag tänker springa passet korta intervaller från träningsprogrammet. Det passar perfekt inför loppet. 20 stycken 30 sekunders intervaller med 30 sekunder vila. Snabbt, effektivt, men utan att slita för mycket på kroppen. Få upp farten i benen och känna mig stark inför lördagen.

race week

Torsdag och fredag kommer att bestå av vila och att ladda upp mentalt. Eftersom loppet kom så plötsligt och oplanerat, har jag inte gjort några förberedelser. Jag vet knappt vilken tid starten går och varifrån. Jag bara anmälde mig och kollade inte så mycket mer. Jag har i och för sig sprungit loppet fem år i rad och jag antar att starten är på samma ställe som förut… Bäst att kolla upp det i alla fall 🙂

Beroende på hur loppet går och hur kroppen känns på söndagen, bestämmer jag träningen då. Kanske blir det vila, kanske cykel, kanske ett lugnt löppass. Lugnt och kravlöst är planen. Ge kroppen en chans att återhämta sig från loppet och komma tillbaka starkare.

Race week, nu kör vi!

 

0

Mitt sista långa långpass

6 svar

Idag sprang jag det sista långa långpasset inför maraton. Nu börjar nedtrappningen. Jag kommer ännu att springa några långpass, men helt klart kortare än jag gjort de senaste veckorna. Inga långa långpass på över 20 kilometer, snarare 15. Jag vet att det fortfarande är nästan en månad kvar till maraton, och att jag ännu hinner träna. Jag vet också att jag inte egentligen hinner göra så mycket mer för formen. Jag kan inte panikträna veckorna innan. Därför blir jag osäker. Har jag gjort tillräckligt? Har jag sprungit tillräckligt långa långpass? Är mängden per vecka, per månad okej? Juni månad spökar i bakhuvudet. Dagens pass blev inte heller det genrep jag hade hoppats på.

När jag började min satsning mot maraton skrev jag att jag inte skulle slarva med långpassen. Jag skrev att jag ville springa åtminstone ett över trettio kilometer och några över 25. Idag var planen att springa det där trettio kilometers passet. Min vana trogen cyklade jag iväg till motionsslingan, för att springa runt runt där. Jag hade vatten med, energi i form av smoothie och dextrosol, jag hade musik, poddar. Det var bara att springa och inte sluta innan jag nått mitt mål.

långa långpass

Löpningen gick bra, jag höll bra fart, snabbare än jag gjort hittills på mina långpass runt spånbanan. Pannbenet var starkt, benen pigga och inga problem. Det här skulle bli ett bra pass. Efter kanske 8-10 kilometer började det regna. Lite smått duggregn, inget som störde i skogen. Himlen var dock svart och jag hörde några åskknallar på längre håll. Fortfarande inga problem, bara att fortsätta springa. Min plan idag var att springa två varv åt ena hållet och ett varv åt andra. Sedan en drickpaus vid cykeln och upprepa allt igen.

Jag sprang på fint, men benen började kännas av och jag tappade lite fart. Jag beslöt mig för att lägga på musik och få en extra boost till de sista varven. Regnet ökade hela tiden och vid 19 kilometer var det inget lätt duggregn mer, utan snarare att det ösregnade. Här någonstans började tankarna att korta av passet komma. Jag var kall och blöt och har ingen lust att bli sjuk.

Vid 23 kilometer var det som om himlen öppnade sig. Det fullständigt vräkte ner. Jag trodde inte att det kunde regna mer än det gjort dittills, men tydligen hade jag fel. Vid det skedet var jag förstås så långt borta från parkeringen jag kunde komma och hade inget annat val än att fortsätta springa. Prick 25 kilometer stannade passet på och det fick duga. Nu ville jag bara hem och in i värmen.

Lite irriterad över att passet inte blev längre än 25 kilometer. Jag vet att det var regnet som stoppade mig och att jag hade orkat mer. Tempot var fortfarande helt okej och benen pigga (ish). Jag vet ju att jag är i form, men… Det hade gjort såå mycket mentalt att få till det där 30 kilometers passet. Veta att det finns i kroppen.

Nu känns det lite snopet att det var mitt sista långa långpass. Att det längsta jag kommer att ha sprungit innan maraton är 26 kilometer. Det är ju kortare än jag sprang i fjol. Det var ju inte så här träningen skulle gå. Jag skulle ju känna mig självsäker den här gången och inte tvivla lika mycket. Jag skulle ha gjort min träning som planerat…

Lite pepp please!

1

Mitt mål med Paavo Nurmi millopp

2 svar

Mitt mål för Paavo Nurmi tio kilometer är att se det som en förberedelse inför maraton. Jag vill träna på att tävla. Anmälan till loppet kom plötsligt och oväntat. Jag vet att jag inte är i form för att springa personbästa. Jag har inte tränat tillräckligt med fart för att kunna springa snabbt på milen, jag har mer fokuserat på uthållighet och grundträning. Vilket är helt förståeligt eftersom jag satsar på maraton. Samtidigt är det kul att springa lopp och Paavo Nurmi hör till mina favoriter. Jag ville inte missa det och nu när jag har möjligheten att springa i alla fall, tänker jag göra det. Tiden får bli vad det blir.

Jag ska (försöka) se det som ett träningslopp. Jag ska testa kläder, jag ska öva mig på att dricka i farten, jag ska försöka att inte bli så nervös. Mitt mål är att se det som ett bra träningspass inför maraton. Få upp farten lite i och pressa mig själv. Jag springer alltid fortare på tävling än på träning. Det är något med atmosfären, adrenalinet, stämningen, nummerlappen osv som gör att jag kan pressa mig själv mer. Jag tänker inte göra några större förändringar i min träning inför loppet, utan loppet är en del av min träning. Det kommer ersätta ett av passen den veckan. Jag kommer inte att göra någon stor nedtrappning av träningen eller vila efter loppet. Därför har jag inte heller några stora förhoppningar om en bra tid.

Enligt träningsprogrammet jag följer börjar nedtrappningen inför maraton nästa vecka. Imorgon kommer jag att springa mitt sista långa långpass, jag siktar på trettio kilometer. Nästa vecka borde passen bestå av långpass 60 minuter, korta intervaller och långa intervaller med växlande tempo. Jag kommer att springa korta intervaller från programmet på tisdagen eller onsdagen och sedan vila fram till loppet på lördag. Loppet kommer att ersätta de två andra passen, det blir en kombination av långpass och intervall. Beroende på dagsformen på söndagen, blir det kanske en lätt löptur då. Så visst, lite annorlunda än planerat, men jag tror att loppet kommer att ge mig något också.

Mitt mål är att få till ett bra fartpass och få en bra känsla i kroppen. En känsla av att farten finns där och att jag tränat rätt. Ett sug till att springa fler lopp och längre distanser. Inte pressa mig själv till max, utan veta att det finns mer att ge. Plocka fram det i Tallinn istället. Och framförallt, ha kul. Lopp är ju roligt!

0

Paavo Nurmi, vi ses igen

2 svar

Ända sedan jag förra hösten fick veta att datumet ändrats till Paavo Nurmi maraton, visste jag att det skulle bli problem för mig. Jag funderade länge och väl hur jag skulle göra, eftersom jag även planerade att springa i Tallinn tre veckor senare. Vilken distans skulle jag springa på vilket lopp. Skulle jag springa båda loppen, eller bara ena. Vilket lopp var viktigare. Vilken distans ville jag satsa på.

I något skede på våren bestämde jag mig för att satsa på att springa maraton i Tallinn och strunta helt i Paavo Nurmi i Åbo. Det sved lite i hjärtat att ta beslutet eftersom jag sprungit i Åbo de senaste fem åren. Det hör till mina favoritlopp och jag har bra minnen därifrån. Både tidsmässigt och att allting alltid fungerar bra. Bra publik, bra stämning, bra goodiebag, fin bana. Beslutet var lättare att ta eftersom jag visste att jag med största sannolikhet inte skulle kunna ha båda helgerna ledigt från jobbet, när det är så tätt inpå. Det var också en delorsak till att jag till sist valde Tallinn. Se det som en minisemester samtidigt. Istället för att bara åka i till grannstaden och springa lopp.

Förra veckan fick jag mitt arbetsschema och döm min förvåning, när det visar sig att jag är ledig helgen det springs Paavo Nurmi. Plötsligt finns det ju en möjlighet för mig att springa där i alla fall. Klart som tusan att jag ska springa då! Det kommer att bli milloppet den här gången. Det är fyra år sedan senast jag sprang tio kilometer där. Jag kommer att skriva ett skilt inlägg om hur jag tänker kring det. Målsättningar med loppet och förberedelser. Nu ska jag bara njuta av att veta att jag får springa där igen.

Happy friday!

0

En känsla av fart

Lämna ett svar

Det börjar kännas som om det finns fart i benen. Jag har kämpat på med mina intervaller och det verkar som om det har haft effekt. Det går att trycka på, steget fungerar och det känns som om löpningen flyter på för tillfället. Jag märkte det redan på tisdagen när jag sprang intervaller. Jag tyckte att det kändes lätt att springa. Jag kunde springa i mitt planerade tempo och fick nästan hålla tillbaka mig. Annars hade jag rusat iväg ännu snabbare och kanske kroknat mot slutet.

Idag var det igen dags för intervaller. Åtta gånger tre minuter med en minuts gåvila mellan varje intervall. Plus uppvärmning och nedjogg förstås. Tre minuters intervaller är jobbiga, för de är inte korta och snabba, men inte heller långa och i ett lägre tempo. De är just precis mittemellan. Det är svårt att välja rätt fart. Inte gå ut för hårt för att inte orka på slutet, men inte heller välja alltför långsamt tempo. Den första intervallen gick kanske lite för långsamt, men sedan tycker jag att jag hittade rätt tempo.

fart i benen

Jag kunde hålla tempot alla intervaller igenom, med en bra känsla. Visst var det jobbigt och jag fick kämpa, men det var hanterbart. Fastän det var jobbigt, kunde jag springa på. Jag tappade inte tekniken, steget rullade på bra och det kändes om inte jättebra, så bra. Det var liksom en helt annan känsla än när jag tar i för kung och fosterland, kämpar grimaserandes och allting känns jobbigt. Det här var också jobbigt, men det fungerar ändå. Om ni förstår skillnaden? Det handlar inte ens om själva tempot, utan snarare dagsform. Känslan i kroppen. Feeling.

Nu kommer det att bli några vilodagar från löpningen. Det har blivit ganska mycket träningen de senaste dagarna, det ska bli skönt att vila. Imorgon kommer det att bli ett lätt styrketräningspass kombinerat med rörlighetsträning. Lördagen är helt en vilodag. Då ska jag äta och ladda upp för det sista långa långpasset som springs på söndagen.

 

 

0

Valfri träning betyder cykel

Lämna ett svar

När det står valfri träning eller vila i träningsplanen, väljer jag att cykla. Jag har börjat gilla cykling mer och mer och det blev igen ett långt pass. Den här gången på grusvägar och tempot blev därefter. Direkt jag kom ut på asfalt gick det fortare, men på grusvägen kändes det som om jag inte kom framåt alls. Jag trampade och trampade, men det hände inget. Vägen var i gräsligt skick och det tog mer ont i armarna än i benen. Alla guppar och gropar gjorde det svårt att hålla ett högt tempo.

valfri träning betyder cykel

En av orsakerna till att jag gillar att cykla är att det känns skonsamt. När jag cyklar har jag lägre puls och kan cykla längre innan det blir slitsamt. Jag kan utan större problem cykla 30 kilometer och vara återhämtad nästa dag. Skulle jag springa samma sträcka, krävs det längre återhämtning. Det är en rolig känsla att ha att veta att jag kan cykla långt. Jag drömmer om att cykla riktigt långt. Vätternrundan långt…

Imorgon återstår det att se ifall det var smart för mig att cykla idag. Imorgon ska jag nämligen springa intervaller igen. Kanske jag inte har de piggaste benen och att det hade varit bättre för mig att vila idag. Men cykel är ju så kul!

 

0

Där satt det och maratonboost

2 svar

Vilket pass och vilken maratonboost det blev idag. Planen för passet var långa intervaller med växlande tempo. Liknande upplägg som senast, men längre intervaller och fler till antalet. Sex minuter i 7:00 tempo och två minuter i 6:00 tempo. Gånger tio, plus uppvärmning och nedjogg. Ett långt pass med andra ord. Sist som jag sprang den här typens intervaller, orkade jag inte springa alla. Tempot blev lite ditåt och jag sprang och gick om vartannat. Jag fick kämpa mycket, varken kroppen eller pannbenet var med mig den gången.

maratonboost

Idag gick det bättre. Jag fick nästan hålla tillbaka då när jag skulle springa i 7:00 tempo. Det kändes lätt och jag behövde inte kämpa för att komma upp i fart. Benen gick av sig själv och jag hittade rytmen. När jag skulle springa snabbare, sprang jag nästan för snabbt då också. Ibland blev det 5:30 tempo och jag undrade varifrån farten kom. För det var inte bara de två första intervallerna som kändes lätta. Sjunde, åttonde, nionde… Nästan hela passet gick bra.

Jag kände mig stark hela vägen. Flåset fungerade och jag hade pigga ben. Jag är förvånad över hur enkelt det kändes. Jag hade en liten dip halvvägs in i passet, så kanske en intervall av tio inte gick enligt planerna. Den sprang jag för långsamt, men utöver det. Inga problem!

Det här är precis såna pass jag vill kunna springa nu med bara några veckor kvar till maraton. Veta att orken finns där, farten är gömd i benen och kan plockas fram vid behov. Framförallt att pannbenet är starkt. Trots en liten dip halvvägs in i passet, kom jag tillbaka starkt och kunde fortsätta springa intervallerna. Öka farten mot slutet och inte ge upp halvvägs.

Mindre bra med passet… Löparmage när jag kom hem. Men det är glömt i det här skedet.

0

Slut på semestern och kommande träningsplaner

Lämna ett svar

Idag är det sista dagen av min semester, imorgon återgår jag till jobbet. Tillbaka till rutiner och till vardagen. Skönt på ett sätt, men jobbigt på ett annat. Det har varit skönt att inte ha något inplanerat under semestern. Ingen resa den här gången, utan bara ta dagen som den kommer. Semestern har känts längre på det här sättet och jag känner mig mer utvilad än efter en resa. Jag har haft tid till att inte göra något. Tid att ta det lugnt och bara ligga i solstolen och slappa. Tid till att träna mer. Nu när jag börjar jobba igen blir allting mycket svårare. Det blir ett pusslande att få till träningen.

semestern

Under semestern kunde jag träna som jag ville. Det blev mycket morgonlöpning på grund av värmen, men jag gjorde ändå alla planerade pass. Jag återhämtade mig bra mellan träningen och fick till två riktigt lyckade träningsveckor. Precis vad jag var ute efter och en bra boost för självförtroendet med bara fem veckor kvar till maraton. Den här veckan är ännu en mängdvecka med mycket löpning, innan det är dags att trappa ner. Ett långt långpass väntar, det längsta i träningsprogrammet. Intervallerna blir längre och jag borde landa på en 55 kilometer den här veckan.

Frågan är bara när jag ska hinna/kunna springa när jag ska jobba också. Långpassets längd är 3 timmar och 20 minuter. Det springs inte så där bara en kväll efter jobbet. Och fungerar inte som morgonlöpning heller. Det ena intervallpasset ska ta 1 timme och 45 minuter. Det är på gränsen ifall jag vill/orkar springa det efter jobbet heller. Intervaller på morgonen innan frukost är inte en lyckad kombination för mig. Jag vill liksom inte bara göra passen, de ska ha kvalitet också. Annars kan jag lika gärna mysjogga runt kvarteret.

Ungefär så här tänker jag mig min träningsplan för den här veckan:

Måndag: vila/yoga
Tisdag: löpning, långa intervaller
Onsdag: vila eller valfri träning
Torsdag: löpning, korta intervaller
Fredag: styrketräning
Lördag: vila
Söndag: löpning, långpass

 

1

26 kilometer runner’s high

2 svar

Veckans sista träningspass idag och vilket pass sedan! Runner’s high på hög nivå. Jag hade stora planer på att inte springa mitt långpass på motionsslingan igen. Klockan elva på förmiddagen befann jag mig där i alla fall. Telefonen laddad, vattenflaskan fylld och redo att starta mitt långpass. Åtminstone 25 kilometer var planen. Jag har inte många veckor kvar till maraton. Det är bara nästa vecka mer som träningsdosen och längden på långpasset ökar. Sedan är det dags att börja trappa ner.

Jag vill få till bra pass innan det är dags att minska på träningsmängden. Jag försöker göra allt för att ha de bästa förutsättningarna till bra pass. Jag vill inte vara tvungen att korta ner långpasset för att vattnet tog slut eller för att jag inte hade tillräckligt med energi med mig. Därför sprang jag på motionsslingan igen, så att jag kan ha med mig allt jag behöver, men lämna det vid cykeln. Inte behöva släpa med det på kroppen och irritera mig. Och korta av passet för den sakens skull.

runner's high

Tidigare när jag sprungit långpass på motionsslingan har jag alltid lyssnat på poddar. Det har varit en bidragande orsak, tror jag, att jag orkat springa så många varv. Jag tänker inte på att jag springer, jag är så inne i podden och koncentrerar mig på den. Jag kan tassa på, varv på varv. Ibland har jag lyssnat på musik, men oftast en podd. Under maraton tänker jag inte lyssna på podd och idag ville jag utmana mig själv. Springa utan något, men ändå orka nöta varv på varv. Hur skulle det kännas, mentalt? Jag hade bestämt mig för att springa 15 kilometer utan något, men sedan fick jag lägga på musiken om jag ville.

De första fem sex kilometerna gick hur bra som helst. Jag märkte knappt att jag sprang. Jag hittade rytmen, kom in i ett bra flow och det var en känsla av runner’s high. Tempot var bra och feelisen på topp. Det är ju kul att springa. Efter tio kilometer började det kännas tyngre. Fortfarande ok tempo, men inte lika lätt känsla i benen. Slingan är väldigt kuperad och backarna suger musten ur benen. Samtidigt inbillar jag mig att jag kommer att susa fram i Tallinn sedan, eftersom det är en ganska platt bana..

När 15 kilometer passerades bestämde jag mig för att lägga på spotify. Jag behövde en boost och något annat att fokusera på än mina tunga ben. Jag fick en sådan kick av musiken och det tre följande kilometerna sprang jag i ett betydligt högre tempo. Jag blev fundersam till att ifall jag ändå ska springa med musik i Tallinn. Inte säkert hela loppet, men plocka fram det när jag känner mig trött. Jag tror att det hade hjälpt mig ifjol när jag kände mig som tröttast.

runner's high

När jag sprungit 20 kilometer var benen som klossar. Flåset var det inget fel på, men benen var trötta. Jag började gå i de värsta backarna, för att sedan försöka springa snabbare på platten. Det är konstigt hur mycket ”lättare” det kändes när jag ökade tempot. Det fanns förvånansvärt mycket tryck i benen när jag ökade. Fast det för en stund sedan kändes som jag hasade fram, blev löpsteget och känslan helt annorlunda när jag tryckte på.

Bra tryck i steget kombinerat med bra musik gjorde att jag swoschade fram. Så bra känsla i kroppen och precis vad jag behövde med några veckor kvar till maraton. När jag kom till parkeringen och där jag lämnat cykeln pep klockan till och visade 25 kilometer. Inte kan jag ju sluta nu när det känns så bra. Jag bestämde mig för att köra några korta rusher på raksträckan vid parkeringen. 100 meter snabbt, gå tillbaka till startpunkten. Gånger fem och vips hade jag sprungit 26 kilometer i stället för 25.

Jess!

Har du upplevt runner’s high?

1