Varför jag bloggar

4 svar

Ibland funderar jag över varför jag bloggar? Vem bryr sig egentligen om vad jag skriver? Det är ju mest strunt om min träning. Det är inte så att jag skriver något revolutionerande. Vem orkar läsa ännu en träningsblogg liksom? Alltid nu som då blir jag påmind om varför. Det är ju för kontakten med andra människor. För det mesta skriver jag för mig själv, som en dagbok och för att kunna kolla tillbaka. Men det är alltid extra kul när någon kommenterar och engagerar sig i det jag skriver.

bloggar

Häromdagen skrev jag om att jag drömmer om en landsvägscykel. Jag tänkte inte så mycket mer på inlägget. Plötsligt får jag en lång kommentar från cykelsystrar som kom en massa bra tips om cyklar. Jag som inte vet något om cyklar blev tipsad om olika cykeltyper, hur man ska tänka kring val, var man kan få service på sin cykel… Tack <3 Tänk så mycket klokare man kan bli av ett blogginlägg.

Därför läser jag också andra bloggar. För att lära mig saker. Ibland är det roligt att följa med andra personer i deras vardag, men ibland lär jag mig faktiskt saker. Saker som jag sedan kan berätta vidare. Den här grejen visste jag till exempel vad som var. Tack Maria! På jobbet var det en kund som hade en sådan och min kollega undrade vad det var. Jag kunde berätta att det är en sån som man har om man har diabetes. Nu vet hon det också och kan sedan berätta vidare till nästa person som undrar. Och nu vet ni också.

Varför bloggar du?

Tio kilometer tempopass

4 svar

Tio kilometer hör till mina hatdistanser, speciellt om jag ska maxa. Idag skulle jag inte maxa, men tanken var ändå att springa ett snabbare pass. Inte intervaller, men mera testa springa en längre distans i högre tempo. Långpassen går i ett visst tempo, där har jag snarare varit fokuserad på längden och tiden ute, än själva tempot. Intervaller går ju snabbare, men där är det vila som drar ner på medeltempot. Vad jag är ute efter att försöka klura ut mitt maratontempo.

tio kilometer

Jag har mina olika tidsmål, som jag inte ännu outat på bloggen. Jag vet ungefär vilket tempo jag borde hålla för att nå de olika målen. Men det är en sak att veta tempot, det är en helt annan sak att faktiskt springa i det. Jag kan inte springa mina långpass i 7:30 tempo och långsammare och sedan på tävlingsdagen magiskt kunna springa i betydligt snabbare tempo. Jag måste träna på det. Det var planen idag. Tio kilometer i ett högre tempo. I ett önsketempo för maraton, guldmål. Tio kilometer kändes lagom. Det är tillräckligt långt för att det ska vara jobbigt, men det är inte ett långpass och sliter förhoppningsvis inte lika mycket.

Hur gick det då? Nja… I dagsläget kändes tempot alldeles för högt för maraton. Jag hade igen svårt att få upp tempot och att hålla det där. Tänkte jag inte på det och kämpade, föll jag tillbaka till mystempo. Det blev inte en jämn runda. Det gick lite för långsamt i början, men mot slutet gick det bättre. Jag kunde hålla tempot de sista fyra kilometerna. Fast det är kanske bara bra? Jag har en tendens att göra en tjurrusning i början och öppna alltför hårt. För att sedan krokna mot slutet och tappa en massa tid. Kanske det är bättre att börja långsammare och sedan ha krafter kvar. Allra bäst kanske det är att ha ett jämnt tempo hela vägen.

Som tur har jag ännu lite över en månad på mig att träna. Träna upp ett snabbare grundtempo och lära mig mitt maratontempo. Finjustera planen och tidsmålen.

Sammanfattning juli

2 svar

Juli är över och det är igen dags att sammanfatta träningen. Juni blev något av en besvikelse från ett träningsperspektiv, men juli har verkligen kompenserat. Jag tror inte att jag någonsin sprungit lika mycket på en månad. Det blev många kilometer och ett maraton känns närmare igen. I juni var jag inte säker på att jag skulle fixa det, eftersom träningen gick så dåligt. Nu känns det bättre och som om jag är back on track. Jag har fått till mina långpass, löpningen känns bra och självkänslan är på topp. Maraton, klart jag fixar det igen!

sammanfattning juli

Under juli blev det hela 159,4 kilometer löpning. Jag var tvungen att dubbelkolla, för jag tänkte att har jag faktiskt sprungit så mycket? Men, jo, så mycket blev det. Väldigt nöjd med det. Långpassen har kommit upp i en bra längd och har alla följt samma mönster. Det har blivit varv på varv på spånbanan. Det är det enda som har fungerat i denna värmebölja.

Hela juli har varit varmt, tropisk hetta snarare, och ibland har kvalitén på passen blivit sämre. Jag har nästan uteslutande sprungit alla mina pass tidigt på morgonen på tom mage eller med ytterst lite frukost. Ibland har orken tagit slut, delvis beroende på värmen och saltbrist och delvis på grund av energibrist. Att jag inte ätit tillräckligt. Intervaller är det som jag tycker att gått sämst. Det har fungerat att springa långt, lugnt och långsamt, men att trycka på har inte gått lika bra. Det har inte funnits schwung i steget.

Juli var också den månad då jag cyklade två gånger. Jag har börjat bli mer intresserad av cykling och har upptäckt att det är ett bra komplement till löpningen. Mina cykelrundor är fortfarande lugna och kravlösa. Jag vill bara cykla långt och få till ett bra konditionspass. Jag har ändå börjat drömma om att köpa en ordentlig cykel för längre rundor.

Styrketräningen och yogan då? Mjaa… Jag har gjort mina pass, men i det här skedet av maratonträningen, är allt fokus på maraton. Den övriga träningen jag gör är komplement till löpningen. Det görs för att maraton ska gå så smärtfritt som möjligt. Få en mer hållbar kropp, inte bygga biceps. Jag har kombinerat styrkan och yogan i något som jag kallar för löpstyrka. Jag brukar först göra mina styrkeövningar, många med lätta vikter eller med bara kroppsvikt. Fokus på ben och höfter. Efter styrkan stretchar jag samma muskler. Höft, baksida lår, utsida lår… Alla de muskler som tenderar att bli stela hos mig.

Hur tränade du i juli?

Intervaller på stumma ben

2 svar

Stumma ben och intervaller är inte en bra kombination. Tydligen satt gårdagens långa cykeltur kvar i benen, för jag hade inte pigga ben idag. Jag märkte det redan under uppvärmningen att benen var trötta. Det fanns inget tryck i steget och minsta lilla uppförsbacke gjorde att benen blev stumma. Jag kände mig tung i kroppen och hade inte alls den lätta känslan jag vill ha när jag springer intervaller. Känslan av att jag flyger fram och inget kan stoppa mig. Idag kändes det snarare som om jag sprang baklänges. Hur mycket jag än försökte trycka på, hände inget.

Jag tänkte att det kommer att ge med sig när jag värmt upp och kommit igång. Jag är ofta trögstartad, men mot slutet av passet går det bättre. Jag skulle springa 70/20 intervaller idag, 18 stycken. 70 sekunder löpning och 20 sekunder gåvila. Efter 10 intervaller kom en längre vila på tre minuter. Passet är rakt ur boken ”Stora löparboken för kvinnor”. Jag gillar korta intervaller, men dessa var jobbiga. Vilan var så kort, knappt hade jag stannat innan det var dags för löpning igen.

stumma ben och intervaller

Flåset var det inget fel på idag, men jag kom inte upp i fart. Löpsteget fungerade inte och det kändes som om jag sprang på stället. Jag hade ett par andra skor idag än de som jag brukar/gillar att springa intervaller i. Min tå är fortfarande lite öm och jag ville ha ett par ”större” skor. Inte de tightaste och lättaste, utan med mer rum för tårna. Jag vet att jag inte kan skylla på skorna, men kanske det påverkade mentalt? När jag redan hade stumma ben och dessutom sprang med ett par mer dämpade skor…

Äsch, jag sprang i alla fall. Det är ju huvudsaken. Även om tempot kanske inte var så högt som jag hade önskat, var det ändå betydligt snabbare än mitt vanliga distans- eller långpasstempo.

En cykeltur med mersmak

2 svar

Jag hade planerat att springa korta, snabba intervaller idag på morgonen. Allt var klart inför det. Jag hade tagit fram mina kläder igår kväll och ställt in klockan färdigt. Jag skulle bara stiga upp, på med kläderna och iväg. Direkt jag satte på skorna kände jag det. Min fot gjorde ont. På söndagen när jag sprang långpass hade jag ett par andra skor än jag brukar springa långpass i. Det regnade under passet, antagligen blev mina fötter blöta. Så blöta att jag fick en rejäl blåsa på vänster lilltå. Den jäkeln har nu spruckit och resulterat i en sjuk fot. Det går helt bra när jag går, men när jag försöker springa och trycket ökar, gör det ont. Det hade kanske fungerat att springa med ett par andra skor idag, än mina tighta, snabba intervallskor. Jag valde i alla fall att skippa intervallerna, skippa löpningen och istället ta en cykeltur.

cykeltur

Jag har velat cykla långt igen sedan min förra cykeltur. Förra gången blev det 30 kilometer, den här gången 25. Jag hade ingen plan med min runda den här gången. Jag var knappt förberedd och var inställd på en lugn runda. En lugn, mysig runda, som ett långpass, men på cykel. Jag kände mig stark i benen och jag kunde trampa på bra. Jag orkade hela vägen och fick ingen dip, trots bara lite banan till frukost.

Jag blir mer och mer sugen på cykling. Att ha en landsvägscykel och cykla riktigt långt. 25 kilometer gick i ett huj idag och jag var pigg när jag kom hem. Jag hade kunnat fortsätta längre. Problemet är bara att cyklar är ju svindyra! Tänk om jag sen ändå inte tycker om det?! Hur ofta cyklar jag egentligen? Att det skulle vara värt att köpa en… Kanske jag får nöja mig med att cykla med min mountainbike med cykelkorg för tillfället i alla fall. Men tanken finns där. Jag vill ha en racer.

För två år sedan

Lämna ett svar

Idag är ingen vanlig dag, idag är nämligen vår bröllopsdag. För två år sedan vid den här tiden var festen i full gång. Vi hade blivit man och hustru för bara några timmar sedan och nervositeten hade lagt sig. Nu kunde vi njuta av festen och att (nästan) alla vi ville hade kommit för att fira med oss. Tänk att det redan är två år sedan. Jag förstår inte vart tiden tagit vägen?! Det känns som igår. Jag tycker om att titta på bilderna från vigseln och festen och återuppleva allting.

för två år sedan

Vilken dag det blev! Vädret. Maten. Musiken. Stämningen. Alla våra nära och kära. Allt var bra <3

Långpass och kolhydrater

2 svar

Jag är hopplös! Att jag inte lär mig, jag blir tokig på mig själv ibland. Idag var det dags för veckans sista löppass, ett långpass på motionsslingan igen. Häromdagen när jag fyllde i matiga listan skrev jag om att jag inte äter mycket i värmen. Att jag kunde leva på chips. Mina måltider den senaste tiden har bestått av något grillat, typ majs eller en köttbit och lite sallad vid sidan om. Inga kolhydrater annat än bröd till frukost. Det har fungerat bra när jag inte gör något annat än ligger i solstolen. Då behövs inte mycket energi. När man springer långpass krävs lite mer…

Det är inte lika varmt idag, men på något sätt har jag börjat gilla att springa på motionsslingan. Det är lätt att ha med sig mer vatten, energi och kunna nöta varv på varv. Stanna varje eller vartannat varv och få en liten paus på det sättet. Idag var planen 25 kilometer. Det blev tufft efter kanske 14 kilometer. Fram tills dess höll jag okej fart, benen kändes lätta och det var kul att springa. Vid 14 kilometer kom kraschen.

långpass och kolhydrater

I efterhand inser jag att min uppladdning igen var värdelös. Igår kväll åt vi lite grillad kyckling, paprika och sallad. På morgonen åt jag två mackor, en banan, två koppar kaffe och ett glas juice. Som extra energi hade jag med mig dextrosol och en smoothie klämpåse. När jag skriver det här förstår jag ju varför jag kraschar. Jag måste äta mer! Jag måste äta kolhydrater. Det finns liksom en orsak till att det ordnas pastapartyn kvällen innan maratonlopp. Nu sprang jag inte maraton idag, men jag kan inte tro att mina långpass ska fungera med sallad som uppladdning.

Jag blir irriterad på mig själv. Det gick så bra på mitt långpass fram till kraschen. Jag höll bra fart och huvudet var med mig. Starkt pannben och stark kropp. Det var pannbenet som gjorde att jag orkade genomföra passet till slut. Mot slutet gick jag mest. Jag orkade helt enkelt inte springa. Benen och flåset var det inget fel på, men jag var helt tömd på energi. Det fanns inte mer i kroppen. Prick 23 kilometer blev det idag. Det längsta långpasset jag sprungit hittills i min maratonsatsning.

Jag är nöjd över distansen och känslan i kroppen. Jag är jättenöjd över veckototalen den här veckan. Jag hade siktat på över 40, närmare 50. Det blev hela 52,4 kilometer. Jag undrar faktiskt om jag någonsin sprungit så mycket på en och samma vecka?

Nu mera mat!

Tips på redskap för massage

1 svar

Igår tipsade jag om mina favoritövningar när det kommer till min ibland krånglande höft. Idag tipsar jag om olika redskap jag brukar använda till massage. Jag har ofta spända muskler, hello löpning, men jag tycker inte att vanlig stretch alltid hjälper. Jag är naturligt vig av mig och kommer lätt in i olika positioner. Baksida lår är ofta spända och den stretchen där man ska stå med raka ben och böja sig framåt hjälper inte alls. Jag kommer utan problem ner med händerna i marken, oftast med huvudet, men baksidorna är lika spända för det. Då tycker jag det fungerar bättre för mig med massage. Jag brukar använda mig av dessa tre hjälpmedel, lite beroende på vad jag vill komma åt.

redskap för massage

Foamroller

Foamrollern brukar jag använda mig av för att rulla baksida och utsida lår. Den är även bra till att rulla vaderna. Jag har tyckt om det, även om den ganska ofta står i ett hörn och samlar damm. På senare tid har jag märkt att den tappat formen och att den nästan blivit för mjuk. Vilket leder mig till nästa punkt på listan.

Triggerboll

Om det ibland tar ont att använda foamrollern, är nog triggerbollen värre. Jag har tidigare försökt använda mig av en tennisboll i samma syfte. Den har varit för mjuk, men även det har gjort ont. Triggerbollen är betydligt hårdare, ungefär lika stor som en tennisboll. Det krävs inte mycket rullande för att det ska ha effekt. För mig hjälper det bara att använda bollen som tryck på det område som kräver massage. Fotsulan är skön att rulla efter en lång dag på jobbet. Baksida lår, utsida lår, höften, nedre delen av ryggen, skulderbladen. På youtube, var annars, finns det bra instruktionsvideon till hur man kan använda den.

Kipukoukku (”smärtkrok”)

Det här vet jag inte vad som heter på svenska, men tydligen är det finsk uppfinning och kallas för finnhook på engelska. Min är en egen konstruktion, men den fungerar likadant som en köpt. Det är som en lång krok och jag brukar använda den till att massera skulderbladen och ryggen. Dit de egna händerna inte räcker till och för att få till ett hårdare tryck.

Musslan och duvan, tips tips!

Lämna ett svar

Som löpare känns det som om jag alltid har små skavanker i kroppen. Ibland är det ett knä som krånglar, ibland baksida lår, ibland en fot. För mig är det oftast höften som är problemet. Nu vill jag genast poängtera att jag självklart inte springer skadad, det är snarare så att det känns stelt. Stramt. Som om nån skippat rörlighetsträningen (*harkel*) och slarvat med styrketräningen. Men tja, skador börjar ju också någonstans och för att förhindra att det blir värre, sköter jag min stretch och styrketräning. En av mina favoritövningar för höften är musslan.

detta är inte musslan :)

Musslan är en övning jag tipsat om tidigare, men den är helt enkelt så bra, att jag tipsar om den igen. Den går ut på att du ligger på sidan och har knäna i nittio graders vinkel. Lyft upp det övre benet, sakta och kontrollerat. Inte från ryggen med en vridning för att få benet högre, utan från höften. Äsch, svårt att förklara 🙂 Kolla den här videon istället. Redan efter några få repetitioner bränner det i höften. Jag brukar försöka orka göra 3 gånger 10. Ibland gör jag med en paus i det högsta läget och ibland med snabbare tempo. Fortfarande kontrollerat, men utan pauser.

En annan favorit för höften är duvan. Det är inte en styrkeövning, utan en stretch. Jag skrattar varje gång jag kollar på den här videon. Vi kan väl säga som så, jag är inte riktigt där än. Jag är inte ens i närheten. Idag tyckte jag i alla fall att det gick bättre. Jag hittade ett lugn och kunde andas igenom hela övningen. Jag har inte gjort yoga på länge, utan har istället kombinerat det i samband med min styrketräningsrutin. Det har blivit lite hafsigt mot slutet, men idag tog jag mig tiden. Långa, djupa stretchövningar och verkligen fokusera på att slappna av.

Det var precis vad jag behövde, efter att jag har ökat på mängden löpning den här veckan. En chans att stretcha ut stela muskler och jobba på de svagare partierna i kroppen. Det är ju inte direkt skönt medan jag gör det, men känslan efteråt är alltid bra.

Vilken är din favoritövning?

Intervaller med tempoväxling

Lämna ett svar

Jag har ju semester för tillfället och jag kan träna mer än normalt. Jag behöver inte anpassa min träning efter jobbet, utan kan träna fast varje dag. Det gör jag inte, för jag vet att vilan också är viktig. Det är en underlig känsla att ha, att bara vakna upp och fundera, vad vill jag träna idag. När vill jag träna idag. Inte stressa hem från jobbet, snabbt byta om och iväg på en löprunda. Försöka springa intervaller efter en lång dag på jobbet, när benen är färdigt trötta och slitna. Den här värmeböljan gör att jag väljer att träna tidigt på morgonen. Idag steg jag upp halv sju (!) för att springa mina planerade långa intervaller.

Jag åt en banan innan och drack några glas vatten. Jag har lärt mig att jag inte kan springa på tom mage. Jag behöver äta något litet, för att inte krascha under löprundan, energimässigt. Idag var tanken långa intervaller med tempoväxling. Åtta stycken, plus tio minuters uppvärmning och nedjogg. Fyra minuter i 5:45 tempo och fyra minuter i 7:00 tempo var planen. Eller det stod det i träningsprogrammet, jag insåg snabbt att 5:45, nej. Inte en chans att jag hade fixat det idag.

långa intervaller

Jag ändrade planen till fyra minuter i 6:00 tempo, men det var också för tufft. Jag sprang snarare i 6:15. Långa intervaller är jobbiga, speciellt den här typens intervaller. Vilket är precis därför jag behöver dem. Jag hade nog fixat att springa fyra minuter i 5:45 tempo och snabbare, hade jag haft vila mellan intervallerna. Vila som i gå. Eller ens jogga i eget tempo. 7:00 tempo är ändå ganska högt för mig i normala fall också. Det kändes ännu högre nu när det är varmt, det är morgon, jag har inte ätit…

Mina intervaller idag blev lite ditåt. Jag sprang alla, visst, och totalt blev det över 11 kilometer utan att jag ens funderade på distansen. Pannbenet var inte riktigt med mig idag. Jag hade inget fokus och kunde inte pusha mig själv. Ibland när jag skulle springa i 7:00 tempo, gick jag lite, sprang lite och tempot blev vad det blev. Inte 7:00 i alla fall 🙂 Jag var mest glad när det var över.

Nu ska jag ännu springa långpass senare i veckan och sedan är veckans löpning gjord. Frågan är bara när jag ska springa det. Det ska fortsättningsvis vara varmt, varmt varmt. Det får väl bli motionsslingan igen.