Slut på semestern och kommande träningsplaner

Lämna ett svar

Idag är det sista dagen av min semester, imorgon återgår jag till jobbet. Tillbaka till rutiner och till vardagen. Skönt på ett sätt, men jobbigt på ett annat. Det har varit skönt att inte ha något inplanerat under semestern. Ingen resa den här gången, utan bara ta dagen som den kommer. Semestern har känts längre på det här sättet och jag känner mig mer utvilad än efter en resa. Jag har haft tid till att inte göra något. Tid att ta det lugnt och bara ligga i solstolen och slappa. Tid till att träna mer. Nu när jag börjar jobba igen blir allting mycket svårare. Det blir ett pusslande att få till träningen.

semestern

Under semestern kunde jag träna som jag ville. Det blev mycket morgonlöpning på grund av värmen, men jag gjorde ändå alla planerade pass. Jag återhämtade mig bra mellan träningen och fick till två riktigt lyckade träningsveckor. Precis vad jag var ute efter och en bra boost för självförtroendet med bara fem veckor kvar till maraton. Den här veckan är ännu en mängdvecka med mycket löpning, innan det är dags att trappa ner. Ett långt långpass väntar, det längsta i träningsprogrammet. Intervallerna blir längre och jag borde landa på en 55 kilometer den här veckan.

Frågan är bara när jag ska hinna/kunna springa när jag ska jobba också. Långpassets längd är 3 timmar och 20 minuter. Det springs inte så där bara en kväll efter jobbet. Och fungerar inte som morgonlöpning heller. Det ena intervallpasset ska ta 1 timme och 45 minuter. Det är på gränsen ifall jag vill/orkar springa det efter jobbet heller. Intervaller på morgonen innan frukost är inte en lyckad kombination för mig. Jag vill liksom inte bara göra passen, de ska ha kvalitet också. Annars kan jag lika gärna mysjogga runt kvarteret.

Ungefär så här tänker jag mig min träningsplan för den här veckan:

Måndag: vila/yoga
Tisdag: löpning, långa intervaller
Onsdag: vila eller valfri träning
Torsdag: löpning, korta intervaller
Fredag: styrketräning
Lördag: vila
Söndag: löpning, långpass

26 kilometer runner’s high

2 svar

Veckans sista träningspass idag och vilket pass sedan! Runner’s high på hög nivå. Jag hade stora planer på att inte springa mitt långpass på motionsslingan igen. Klockan elva på förmiddagen befann jag mig där i alla fall. Telefonen laddad, vattenflaskan fylld och redo att starta mitt långpass. Åtminstone 25 kilometer var planen. Jag har inte många veckor kvar till maraton. Det är bara nästa vecka mer som träningsdosen och längden på långpasset ökar. Sedan är det dags att börja trappa ner.

Jag vill få till bra pass innan det är dags att minska på träningsmängden. Jag försöker göra allt för att ha de bästa förutsättningarna till bra pass. Jag vill inte vara tvungen att korta ner långpasset för att vattnet tog slut eller för att jag inte hade tillräckligt med energi med mig. Därför sprang jag på motionsslingan igen, så att jag kan ha med mig allt jag behöver, men lämna det vid cykeln. Inte behöva släpa med det på kroppen och irritera mig. Och korta av passet för den sakens skull.

runner's high

Tidigare när jag sprungit långpass på motionsslingan har jag alltid lyssnat på poddar. Det har varit en bidragande orsak, tror jag, att jag orkat springa så många varv. Jag tänker inte på att jag springer, jag är så inne i podden och koncentrerar mig på den. Jag kan tassa på, varv på varv. Ibland har jag lyssnat på musik, men oftast en podd. Under maraton tänker jag inte lyssna på podd och idag ville jag utmana mig själv. Springa utan något, men ändå orka nöta varv på varv. Hur skulle det kännas, mentalt? Jag hade bestämt mig för att springa 15 kilometer utan något, men sedan fick jag lägga på musiken om jag ville.

De första fem sex kilometerna gick hur bra som helst. Jag märkte knappt att jag sprang. Jag hittade rytmen, kom in i ett bra flow och det var en känsla av runner’s high. Tempot var bra och feelisen på topp. Det är ju kul att springa. Efter tio kilometer började det kännas tyngre. Fortfarande ok tempo, men inte lika lätt känsla i benen. Slingan är väldigt kuperad och backarna suger musten ur benen. Samtidigt inbillar jag mig att jag kommer att susa fram i Tallinn sedan, eftersom det är en ganska platt bana..

När 15 kilometer passerades bestämde jag mig för att lägga på spotify. Jag behövde en boost och något annat att fokusera på än mina tunga ben. Jag fick en sådan kick av musiken och det tre följande kilometerna sprang jag i ett betydligt högre tempo. Jag blev fundersam till att ifall jag ändå ska springa med musik i Tallinn. Inte säkert hela loppet, men plocka fram det när jag känner mig trött. Jag tror att det hade hjälpt mig ifjol när jag kände mig som tröttast.

runner's high

När jag sprungit 20 kilometer var benen som klossar. Flåset var det inget fel på, men benen var trötta. Jag började gå i de värsta backarna, för att sedan försöka springa snabbare på platten. Det är konstigt hur mycket ”lättare” det kändes när jag ökade tempot. Det fanns förvånansvärt mycket tryck i benen när jag ökade. Fast det för en stund sedan kändes som jag hasade fram, blev löpsteget och känslan helt annorlunda när jag tryckte på.

Bra tryck i steget kombinerat med bra musik gjorde att jag swoschade fram. Så bra känsla i kroppen och precis vad jag behövde med några veckor kvar till maraton. När jag kom till parkeringen och där jag lämnat cykeln pep klockan till och visade 25 kilometer. Inte kan jag ju sluta nu när det känns så bra. Jag bestämde mig för att köra några korta rusher på raksträckan vid parkeringen. 100 meter snabbt, gå tillbaka till startpunkten. Gånger fem och vips hade jag sprungit 26 kilometer i stället för 25.

Jess!

Har du upplevt runner’s high?

Varför jag bloggar

4 svar

Ibland funderar jag över varför jag bloggar? Vem bryr sig egentligen om vad jag skriver? Det är ju mest strunt om min träning. Det är inte så att jag skriver något revolutionerande. Vem orkar läsa ännu en träningsblogg liksom? Alltid nu som då blir jag påmind om varför. Det är ju för kontakten med andra människor. För det mesta skriver jag för mig själv, som en dagbok och för att kunna kolla tillbaka. Men det är alltid extra kul när någon kommenterar och engagerar sig i det jag skriver.

bloggar

Häromdagen skrev jag om att jag drömmer om en landsvägscykel. Jag tänkte inte så mycket mer på inlägget. Plötsligt får jag en lång kommentar från cykelsystrar som kom en massa bra tips om cyklar. Jag som inte vet något om cyklar blev tipsad om olika cykeltyper, hur man ska tänka kring val, var man kan få service på sin cykel… Tack <3 Tänk så mycket klokare man kan bli av ett blogginlägg.

Därför läser jag också andra bloggar. För att lära mig saker. Ibland är det roligt att följa med andra personer i deras vardag, men ibland lär jag mig faktiskt saker. Saker som jag sedan kan berätta vidare. Den här grejen visste jag till exempel vad som var. Tack Maria! På jobbet var det en kund som hade en sådan och min kollega undrade vad det var. Jag kunde berätta att det är en sån som man har om man har diabetes. Nu vet hon det också och kan sedan berätta vidare till nästa person som undrar. Och nu vet ni också.

Varför bloggar du?

Tio kilometer tempopass

4 svar

Tio kilometer hör till mina hatdistanser, speciellt om jag ska maxa. Idag skulle jag inte maxa, men tanken var ändå att springa ett snabbare pass. Inte intervaller, men mera testa springa en längre distans i högre tempo. Långpassen går i ett visst tempo, där har jag snarare varit fokuserad på längden och tiden ute, än själva tempot. Intervaller går ju snabbare, men där är det vila som drar ner på medeltempot. Vad jag är ute efter att försöka klura ut mitt maratontempo.

tio kilometer

Jag har mina olika tidsmål, som jag inte ännu outat på bloggen. Jag vet ungefär vilket tempo jag borde hålla för att nå de olika målen. Men det är en sak att veta tempot, det är en helt annan sak att faktiskt springa i det. Jag kan inte springa mina långpass i 7:30 tempo och långsammare och sedan på tävlingsdagen magiskt kunna springa i betydligt snabbare tempo. Jag måste träna på det. Det var planen idag. Tio kilometer i ett högre tempo. I ett önsketempo för maraton, guldmål. Tio kilometer kändes lagom. Det är tillräckligt långt för att det ska vara jobbigt, men det är inte ett långpass och sliter förhoppningsvis inte lika mycket.

Hur gick det då? Nja… I dagsläget kändes tempot alldeles för högt för maraton. Jag hade igen svårt att få upp tempot och att hålla det där. Tänkte jag inte på det och kämpade, föll jag tillbaka till mystempo. Det blev inte en jämn runda. Det gick lite för långsamt i början, men mot slutet gick det bättre. Jag kunde hålla tempot de sista fyra kilometerna. Fast det är kanske bara bra? Jag har en tendens att göra en tjurrusning i början och öppna alltför hårt. För att sedan krokna mot slutet och tappa en massa tid. Kanske det är bättre att börja långsammare och sedan ha krafter kvar. Allra bäst kanske det är att ha ett jämnt tempo hela vägen.

Som tur har jag ännu lite över en månad på mig att träna. Träna upp ett snabbare grundtempo och lära mig mitt maratontempo. Finjustera planen och tidsmålen.

Sammanfattning juli

2 svar

Juli är över och det är igen dags att sammanfatta träningen. Juni blev något av en besvikelse från ett träningsperspektiv, men juli har verkligen kompenserat. Jag tror inte att jag någonsin sprungit lika mycket på en månad. Det blev många kilometer och ett maraton känns närmare igen. I juni var jag inte säker på att jag skulle fixa det, eftersom träningen gick så dåligt. Nu känns det bättre och som om jag är back on track. Jag har fått till mina långpass, löpningen känns bra och självkänslan är på topp. Maraton, klart jag fixar det igen!

sammanfattning juli

Under juli blev det hela 159,4 kilometer löpning. Jag var tvungen att dubbelkolla, för jag tänkte att har jag faktiskt sprungit så mycket? Men, jo, så mycket blev det. Väldigt nöjd med det. Långpassen har kommit upp i en bra längd och har alla följt samma mönster. Det har blivit varv på varv på spånbanan. Det är det enda som har fungerat i denna värmebölja.

Hela juli har varit varmt, tropisk hetta snarare, och ibland har kvalitén på passen blivit sämre. Jag har nästan uteslutande sprungit alla mina pass tidigt på morgonen på tom mage eller med ytterst lite frukost. Ibland har orken tagit slut, delvis beroende på värmen och saltbrist och delvis på grund av energibrist. Att jag inte ätit tillräckligt. Intervaller är det som jag tycker att gått sämst. Det har fungerat att springa långt, lugnt och långsamt, men att trycka på har inte gått lika bra. Det har inte funnits schwung i steget.

Juli var också den månad då jag cyklade två gånger. Jag har börjat bli mer intresserad av cykling och har upptäckt att det är ett bra komplement till löpningen. Mina cykelrundor är fortfarande lugna och kravlösa. Jag vill bara cykla långt och få till ett bra konditionspass. Jag har ändå börjat drömma om att köpa en ordentlig cykel för längre rundor.

Styrketräningen och yogan då? Mjaa… Jag har gjort mina pass, men i det här skedet av maratonträningen, är allt fokus på maraton. Den övriga träningen jag gör är komplement till löpningen. Det görs för att maraton ska gå så smärtfritt som möjligt. Få en mer hållbar kropp, inte bygga biceps. Jag har kombinerat styrkan och yogan i något som jag kallar för löpstyrka. Jag brukar först göra mina styrkeövningar, många med lätta vikter eller med bara kroppsvikt. Fokus på ben och höfter. Efter styrkan stretchar jag samma muskler. Höft, baksida lår, utsida lår… Alla de muskler som tenderar att bli stela hos mig.

Hur tränade du i juli?

Intervaller på stumma ben

2 svar

Stumma ben och intervaller är inte en bra kombination. Tydligen satt gårdagens långa cykeltur kvar i benen, för jag hade inte pigga ben idag. Jag märkte det redan under uppvärmningen att benen var trötta. Det fanns inget tryck i steget och minsta lilla uppförsbacke gjorde att benen blev stumma. Jag kände mig tung i kroppen och hade inte alls den lätta känslan jag vill ha när jag springer intervaller. Känslan av att jag flyger fram och inget kan stoppa mig. Idag kändes det snarare som om jag sprang baklänges. Hur mycket jag än försökte trycka på, hände inget.

Jag tänkte att det kommer att ge med sig när jag värmt upp och kommit igång. Jag är ofta trögstartad, men mot slutet av passet går det bättre. Jag skulle springa 70/20 intervaller idag, 18 stycken. 70 sekunder löpning och 20 sekunder gåvila. Efter 10 intervaller kom en längre vila på tre minuter. Passet är rakt ur boken ”Stora löparboken för kvinnor”. Jag gillar korta intervaller, men dessa var jobbiga. Vilan var så kort, knappt hade jag stannat innan det var dags för löpning igen.

stumma ben och intervaller

Flåset var det inget fel på idag, men jag kom inte upp i fart. Löpsteget fungerade inte och det kändes som om jag sprang på stället. Jag hade ett par andra skor idag än de som jag brukar/gillar att springa intervaller i. Min tå är fortfarande lite öm och jag ville ha ett par ”större” skor. Inte de tightaste och lättaste, utan med mer rum för tårna. Jag vet att jag inte kan skylla på skorna, men kanske det påverkade mentalt? När jag redan hade stumma ben och dessutom sprang med ett par mer dämpade skor…

Äsch, jag sprang i alla fall. Det är ju huvudsaken. Även om tempot kanske inte var så högt som jag hade önskat, var det ändå betydligt snabbare än mitt vanliga distans- eller långpasstempo.

En cykeltur med mersmak

2 svar

Jag hade planerat att springa korta, snabba intervaller idag på morgonen. Allt var klart inför det. Jag hade tagit fram mina kläder igår kväll och ställt in klockan färdigt. Jag skulle bara stiga upp, på med kläderna och iväg. Direkt jag satte på skorna kände jag det. Min fot gjorde ont. På söndagen när jag sprang långpass hade jag ett par andra skor än jag brukar springa långpass i. Det regnade under passet, antagligen blev mina fötter blöta. Så blöta att jag fick en rejäl blåsa på vänster lilltå. Den jäkeln har nu spruckit och resulterat i en sjuk fot. Det går helt bra när jag går, men när jag försöker springa och trycket ökar, gör det ont. Det hade kanske fungerat att springa med ett par andra skor idag, än mina tighta, snabba intervallskor. Jag valde i alla fall att skippa intervallerna, skippa löpningen och istället ta en cykeltur.

cykeltur

Jag har velat cykla långt igen sedan min förra cykeltur. Förra gången blev det 30 kilometer, den här gången 25. Jag hade ingen plan med min runda den här gången. Jag var knappt förberedd och var inställd på en lugn runda. En lugn, mysig runda, som ett långpass, men på cykel. Jag kände mig stark i benen och jag kunde trampa på bra. Jag orkade hela vägen och fick ingen dip, trots bara lite banan till frukost.

Jag blir mer och mer sugen på cykling. Att ha en landsvägscykel och cykla riktigt långt. 25 kilometer gick i ett huj idag och jag var pigg när jag kom hem. Jag hade kunnat fortsätta längre. Problemet är bara att cyklar är ju svindyra! Tänk om jag sen ändå inte tycker om det?! Hur ofta cyklar jag egentligen? Att det skulle vara värt att köpa en… Kanske jag får nöja mig med att cykla med min mountainbike med cykelkorg för tillfället i alla fall. Men tanken finns där. Jag vill ha en racer.

För två år sedan

Lämna ett svar

Idag är ingen vanlig dag, idag är nämligen vår bröllopsdag. För två år sedan vid den här tiden var festen i full gång. Vi hade blivit man och hustru för bara några timmar sedan och nervositeten hade lagt sig. Nu kunde vi njuta av festen och att (nästan) alla vi ville hade kommit för att fira med oss. Tänk att det redan är två år sedan. Jag förstår inte vart tiden tagit vägen?! Det känns som igår. Jag tycker om att titta på bilderna från vigseln och festen och återuppleva allting.

för två år sedan

Vilken dag det blev! Vädret. Maten. Musiken. Stämningen. Alla våra nära och kära. Allt var bra <3

Långpass och kolhydrater

2 svar

Jag är hopplös! Att jag inte lär mig, jag blir tokig på mig själv ibland. Idag var det dags för veckans sista löppass, ett långpass på motionsslingan igen. Häromdagen när jag fyllde i matiga listan skrev jag om att jag inte äter mycket i värmen. Att jag kunde leva på chips. Mina måltider den senaste tiden har bestått av något grillat, typ majs eller en köttbit och lite sallad vid sidan om. Inga kolhydrater annat än bröd till frukost. Det har fungerat bra när jag inte gör något annat än ligger i solstolen. Då behövs inte mycket energi. När man springer långpass krävs lite mer…

Det är inte lika varmt idag, men på något sätt har jag börjat gilla att springa på motionsslingan. Det är lätt att ha med sig mer vatten, energi och kunna nöta varv på varv. Stanna varje eller vartannat varv och få en liten paus på det sättet. Idag var planen 25 kilometer. Det blev tufft efter kanske 14 kilometer. Fram tills dess höll jag okej fart, benen kändes lätta och det var kul att springa. Vid 14 kilometer kom kraschen.

långpass och kolhydrater

I efterhand inser jag att min uppladdning igen var värdelös. Igår kväll åt vi lite grillad kyckling, paprika och sallad. På morgonen åt jag två mackor, en banan, två koppar kaffe och ett glas juice. Som extra energi hade jag med mig dextrosol och en smoothie klämpåse. När jag skriver det här förstår jag ju varför jag kraschar. Jag måste äta mer! Jag måste äta kolhydrater. Det finns liksom en orsak till att det ordnas pastapartyn kvällen innan maratonlopp. Nu sprang jag inte maraton idag, men jag kan inte tro att mina långpass ska fungera med sallad som uppladdning.

Jag blir irriterad på mig själv. Det gick så bra på mitt långpass fram till kraschen. Jag höll bra fart och huvudet var med mig. Starkt pannben och stark kropp. Det var pannbenet som gjorde att jag orkade genomföra passet till slut. Mot slutet gick jag mest. Jag orkade helt enkelt inte springa. Benen och flåset var det inget fel på, men jag var helt tömd på energi. Det fanns inte mer i kroppen. Prick 23 kilometer blev det idag. Det längsta långpasset jag sprungit hittills i min maratonsatsning.

Jag är nöjd över distansen och känslan i kroppen. Jag är jättenöjd över veckototalen den här veckan. Jag hade siktat på över 40, närmare 50. Det blev hela 52,4 kilometer. Jag undrar faktiskt om jag någonsin sprungit så mycket på en och samma vecka?

Nu mera mat!

Tips på redskap för massage

1 svar

Igår tipsade jag om mina favoritövningar när det kommer till min ibland krånglande höft. Idag tipsar jag om olika redskap jag brukar använda till massage. Jag har ofta spända muskler, hello löpning, men jag tycker inte att vanlig stretch alltid hjälper. Jag är naturligt vig av mig och kommer lätt in i olika positioner. Baksida lår är ofta spända och den stretchen där man ska stå med raka ben och böja sig framåt hjälper inte alls. Jag kommer utan problem ner med händerna i marken, oftast med huvudet, men baksidorna är lika spända för det. Då tycker jag det fungerar bättre för mig med massage. Jag brukar använda mig av dessa tre hjälpmedel, lite beroende på vad jag vill komma åt.

redskap för massage

Foamroller

Foamrollern brukar jag använda mig av för att rulla baksida och utsida lår. Den är även bra till att rulla vaderna. Jag har tyckt om det, även om den ganska ofta står i ett hörn och samlar damm. På senare tid har jag märkt att den tappat formen och att den nästan blivit för mjuk. Vilket leder mig till nästa punkt på listan.

Triggerboll

Om det ibland tar ont att använda foamrollern, är nog triggerbollen värre. Jag har tidigare försökt använda mig av en tennisboll i samma syfte. Den har varit för mjuk, men även det har gjort ont. Triggerbollen är betydligt hårdare, ungefär lika stor som en tennisboll. Det krävs inte mycket rullande för att det ska ha effekt. För mig hjälper det bara att använda bollen som tryck på det område som kräver massage. Fotsulan är skön att rulla efter en lång dag på jobbet. Baksida lår, utsida lår, höften, nedre delen av ryggen, skulderbladen. På youtube, var annars, finns det bra instruktionsvideon till hur man kan använda den.

Kipukoukku (”smärtkrok”)

Det här vet jag inte vad som heter på svenska, men tydligen är det finsk uppfinning och kallas för finnhook på engelska. Min är en egen konstruktion, men den fungerar likadant som en köpt. Det är som en lång krok och jag brukar använda den till att massera skulderbladen och ryggen. Dit de egna händerna inte räcker till och för att få till ett hårdare tryck.