Inspirerad av att Stockholm maraton springs idag, var planen för dagens löppass en långrunda. I träningsprogrammet stod det 200 minuter, vilket är 3 timmar och 20 minuter. Jättelångt. Så långt att jag drog mig för att sticka ut eftersom jag visste att det skulle bli jobbigt och jag hade inte någon större lust. Jag försökte förhandla med mig själv, kanske jag skulle fara i morgon istället. Till sist tog jag mig i alla fall i kragen, bytte om och for iväg innan jag hann ändra mig.
Väl ute var det som om olusten försvann. Vilket den allt som oftast gör, det svåraste är alltid att ta sig ut genom dörren. Det kan vara värt att påminnas om, även jag som tränar flera gånger i veckan har inte alltid lust, men jag gör det ändå, och plötsligt har jag fått till ett riktigt bra träningspass.
Jag hade planerat ut en runda i huvudet, kollat på kartan (jag och lokalsinne alltså) och mätt upp den med hjälp av google maps. Rundan skulle enligt det bli 28 kilometer. Det kändes väldigt långt och jag var osäker på ifall jag skulle klara av att springa så långt. Jag hade sprungit 12 kilometer när jag skulle vika av till vänster och till den utplanerade rundan. Jag tänkte i mitt stilla sinne att 28 kilometer inte kan stämma, det måste vara längre eftersom jag redan sprungit 12 och jag vek i stället av till höger. Den rutten har jag cyklat tidigare och ville minnas att den skulle landa på 25 kilometer.
Kroppen kändes pigg och kry hela vägen. Jag hade vatten med mig och dextrosol som jag tog med 30 minuters mellanrum. Under drickpausen gick jag, men i övrigt sprang jag hela tiden. Jag höll snittfarter som jag inte kunde förstå att var mina på långpass. Klockan visade stadigt 7:20, ibland betydligt snabbare 6:40 och ibland långsammare. Jag var helt chockad, hur länge skulle jag orka springa i det här tempot?
Hela vägen tydligen! OMG! Jag kunde t.o.m öka mot slutet. Det visade sig att det inte alls blev en kortare runda fastän jag vek av till höger. Totalt sprang jag 27,5 kilometer, så troligtvis hade jag kunnat vika av till vänster och orkat springa den rutten också. Idag var kroppen stark och pannbenet starkare. Det var bara glada och positiva tankar idag.
Det positiva med att bo i en liten stad är att man känner många. Jag vet var många bor och idag visualiserade jag att de personerna stod ute och hejade när jag sprang förbi deras hus. När jag blev trött tänkte jag att snart springer jag förbi det huset och där bor den och den personen och de står och hejar på mig. Visst orkar jag springa ända dit. Det orkade jag och fick sådan energiboost av det. Jag sprang med ett stort leende på läpparna idag och fick påminna mig att inte le som en fåntratt när bilar körde förbi. 🙂
Den här rundan var precis vad jag behövde med fyra veckor kvar till maraton. Jag vet nu att jag kommer att fixa det. Jag sprang för tusan 27,5 kilometer idag i medeltempo på 7:23. Sist som jag sprang över tre timmar var tempot 7:51. Någonting har hänt i kroppen och jag bara tackar och tar emot. Heja mig! Och tänka sig att jag inte hade lust att fara ut innan…
Idag stod det långa intervaller på träningsschemat. Jösses vilket pass det blev! Det blev både långt, många och länge. Enligt programmet skulle jag springa 6 min i 7:00 tempo och 2 min i 5:30, gånger 10! Det säger ju sig självt att det blir ett långt pass. Bara själva intervallerna tar 80 min och så uppvärmning och nedjogg på det, resulterade i över 15 kilometer löpning och nästan två timmar. Då har jag fortfarande veckans långpass kvar 🙂
Jag har hittills sprungit 24 kilometer den här veckan, så ett långpass på över 26 skulle sitta fint. Då skulle veckototalen bli över 50 kilometer, vilket skulle vara det längsta jag nånsin sprungit totalt. Nu ska vi inte gå händelserna i förtid, men jag siktar på det. Jag har en runda planerad i huvudet och den borde vara över 25 kilometer. I värsta fall får jag igen springa några varv runt kvarteret för att komma upp i önskad längd.
Dagens pass kändes riktigt bra, om än svinkallt. Jag menar, vem behöver jacka och långa tights i juni?! Det känns som om farten börjar komma och som om det finns en lätthet i kroppen. Jag behövde inte ta i för kung och fosterland för att springa i 5:30, utan det kändes ganska lätt. Jag behövde inte pressa, utan benen gick av sig självt. Även sedan när jag skulle springa i 7:00 tempo gick det smidigt. Tidigare har det kanske varit så att jag kommit upp (ner?) i 5:30, men sedan varit tvungen att gå under 7:00 tempot. Eller kollat på klockan och insett att jag håller 7:30 och fått öka farten.
Nu gick det automatiskt. Jag var jämn och fin på mina intervaller och det skilde inte mycket på tempot. Ibland var det kanske 7:05 och ibland 6:55, men helt perfekt kan det inte vara. Och femton j*kla kilometer! För inte så länge sedan tyckte jag att det var ett långt långpass och nu river jag av det bara så där. Ett vanligt pass en torsdag förmiddag, inget speciellt med det liksom. Älska träning!
Äntligen dags för mig att skriva det där utlovade inlägget om (tids)mål inför maraton. Det har tagit tid för mig att formulera tankarna, främst för att jag inte är säker vad jag vågar hoppas på för tid. Först och främst vill jag poängtera att bara själva genomförandet av maraton är bra, men sen samtidigt känner jag mig själv och jag vill ha olika mål. Jag tänker mig guld-silver-brons igen.
Träningsprogrammet jag följer inför maraton är ett program med en sluttid på 4:30. Mina pass som jag gjort har varit lite ditåt. Jag har inte alltid hållit tempot på intervallerna utan det har gått långsammare. Mina långpass där tempot ska vara ”så långsamt du kan” tror jag inte betyder 7:30-8:30 tempo. Nu kan jag springa långpass i snabbare snitt, men kanske det är orealistiskt att sedan springa ett helt maraton i betydligt snabbare tempo. En tid på 4:30 är väl medeltempo på 6:20?
Förra fredagen sprang jag lite av en testrunda. Tanken var att springa långpass och försöka öka tempot mot slutet. Försöka springa i 6:20 tempo efter att kroppen redan var trött och hade varit i gång en längre tid. Till min förvåning gick det ju. Jag kunde öka tempot och sprang några kilometer i 6:20-6:35 tempo. Det gav hopp om framtiden och att jag med rätt uppladdning kan orka längre i snabbare tempo. Då var det snarare energibrist som gjorde att jag tog slut och inte konditionen.
Så efter all denna bakgrundsinformation, vad har jag för tidsmål? Det är jätteskrämmande att skriva ut dem här på bloggen. På samma sätt som då jag outade om att jag skulle springa maraton.
Guld: under 4:30
Silver: under 5:00
Brons: genomförandet av maraton, målgång
Fullt fokus som gäller nu i en månad. Jag vet att saker och ting kan hända och ändras ännu, men detta är i alla fall tankarna i dagsläget.
0Jag har ju kämpat på med mina intervaller med varierande framgång. Ibland känns det som om ingenting händer, utan att jag bara står stilla i utvecklingen. Under dagens pass var det som om något skulle ha hänt och som om det äntligen lossnade.
Dagens pass var korta intervaller. Nu vet jag inte riktigt vad som är definitionen av korta och långa intervaller, men i träningsprogrammet jag följer heter de korta intervaller. I alla fall så var planen 4 x 3 minuter med 1 minut vila mellan varje intervall. En längre vila på 2 minuter och så allt på nytt igen.
Tre minuters intervaller är svåra för mig. De är inte korta korta (under minuten) där man (jag) kan springa nära max, men de är inte långa långa heller där jag kan ha ett långsammare tempo. Utan de är precis mitt i mellan och det är svårt att välja rätt tempo från början. Tempot blev som vanligt lite all over the place… Det var allt från 4:55 till 5:20. Har jag nämnt att jämnhet inte är min starka sida 🙂 Och jag veeet, löpband…
Idag var i alla fall känslan i passet riktigt bra, även om tiderna var olika. Det är det jag strävar efter nu när maraton börjar närma sig. En bra känsla i kroppen och tron att jag visst kommer att fixa det. Känslan av att träningen gett resultat och nu är det bara att få ut allting ur kroppen. Så småningom…
0
Den här första semesterdagen har farit i ett huj. Vad har jag gjort då? Inte mycket egentligen… Lapat sol, läst, druckit kaffe, lekt med ena katten, lekt med andra katten… Tanken var att träna, men efter att ha legat i solstolen hela dagen och varken ätit eller druckit (tillräckligt) visste jag att ett intervallpass inte var den bästa idén. Jag var dåsig i huvudet och visste att det inte skulle finnas kraft i kroppen för att springa snabbt. Eller överhuvudtaget springa.
Imorgon har det lovats svalare väder och då är tanken att jag ska springa mina intervaller. Det är bara fem (!!!) veckor kvar till maraton. Fyra veckor av träning och så är den sista veckan raceweek med bara ett pass. Och den lilla detaljen att springa 42,194 kilometer då. Den här veckan är det ännu tuffa pass som gäller, men sedan börjar nedtrappningen. Långpassen blir kortare, intervallerna blir kortare och träningen lättas upp.
När jag kollar på träningsschemat för den här veckan är jag lite förskräckt. Långpasset är 200 min, vilket är 3 timmar och 10 min. Det kommer att vara det längsta jag någonsin sprungit. Mina långa intervaller som tidigare varit 8 till stycken (eller 7 i början av programmet) är nu 10. Det innebär att det passet också kommer att bli som ett långpass. När jag sprungit 8 intervaller har jag sprungit mellan 11-13 kilometer och jag har tyckt att det varit mycket. Nu ska jag alltså springa ännu längre. Fast sen samtidigt, om jag ska springa över 42 kilometer ska väl inte 13 kilometer vara ett problem?
Jag lovar att jag ska skriva ett inlägg om mina tankar inför maraton och tidsmål och liknande. Jag måste bara samla mina tankar först och försöka formulera ett vettigt inlägg.
0Nu har jag då semester, eller okej officiellt är det väl första semesterdagen först på måndagen, men jag är ledig i alla fall. För att fira semestern drog jag ut på långpass direkt efter jobbet igår. Tanken var att springa lite över två timmar, med inslag av snabbare tempo mot slutet av passet. Jag ville testa hur det kändes att springa snabbare efter att kroppen var trött. Skulle kroppen svara, eller skulle den ta slut.
Jag tycker att kroppen svarade med blandade känslor, men jag är nöjd över passet i sin helhet. Jag sprang min normala långpassrunda, med en extra sväng mot slutet för att få ihop över två timmar. Totalt landade rundan på 18,5 kilometer och det är jag nöjd över. Jag började rundan lugnt, planen var att hålla kring 7:00 tempo. Det gick hyfsat, på vissa håll blåste det rejäl motvind och då blev tempot lägre, kring 7:30. Fortfarande bra med tanke på att jag inte för så länge sen sprang hela pass i 7:30 tempo och lägre, nu bara nån kilometer.
Efter 11 kilometer (tror jag, kanske det var 12), så beslöt jag mig för att försöka öka tempot till 6:20-6:30. Jag ville springa ungefär 30 minuter i snabbare tempo för att se hur kroppen reagerade. Det blåste fortfarande så tempot blev olika per kilometer, men känslan i kroppen var bra. Jag började dock märka att jag inte ätit ordentligt under dagen (och jag hade ingen extra energi med mig), så kroppen började bli trött och tom.
När jag sprungit mina snabbare kilometer och skulle varva ner och igen springa i 7:00 tempo, orkade jag inte mer. Energibrist helt enkelt. Skärpning där! Benen var pigga och flåset var det inget fel på, men huvudet var trött. Nedvarvningen var en blandning mellan spring och gå.
Vad lärde vi oss av det här? Ät ordentligt, ha extra energi med på långpass, men kroppen svarar nog och det finns tryck i benen och en chans till tempoökning.
0Inte för att jag räknar eller så, men det är en dag kvar till del ett av min semester. Imorgon ska jag ännu jobba från 8:45-15 och sedan väntar nästan två veckor ledighet. Det ska bli så skönt, även om jag har ganska mycket program inplanerat. Fast det är bara roliga saker. På lördagen ska jag äntligen till frisören och fixa till mitt burr till hår. Det är verkligen på tiden att jag får det fixat, det kommer säkert att klippas rejält och så en ny fin färg till sommaren.
Jag ser också framemot att kunna träna som jag vill. Inte behöva anpassa träningen efter arbetstider, utan kunna träna fritt. Det är inte långt kvar till mitt maraton och jag vill få till några bra långpass innan det. Imorgon efter jobbet är planen att sticka ut direkt på långpass. I träningsschemat står det två timmar, men eftersom jag inte sprang långpass förra veckan, så kanske jag förlänger det lite. Jag tänker mig att springa kanske 1 timme och 20 minuter i vanligt långpass tempo, sedan kanske 20 minuter i mitt (önske)maratontempo och sedan kanske 30 minuter ännu i normalt långpass tempo. Totalt då 2 timmar 10 minuter. Jag tror nästan att jag måste skriva ett skilt inlägg om (tids)mål inför maraton och hur jag resonerar. Det kan hända att efter morgondagens långpass att jag får revidera dem.
Ja, och så vill jag ha sol och värme på min semester. Förstås!
0Det känns som om jag inte springer något annat än intervaller. Som tur är det väldigt blandat och sällan samma pass. Det är både korta, snabba intervaller med väldigt kort vila eller långa intervaller där själva passet blir till ett kortare långpass/längre distanspass.
Under dagens intervaller var det tänkt att jag skulle ha sprungit 6 min i 5:45 tempo och 2 minuter i 7:00 tempo, gånger åtta. Det gick sådär. Jag kände mig lite halvkrasslig i magen innan så jag tänkte att det är bäst att jag beger mig till motionsspåret nära där vi bor. Skulle krisen var ett faktum, har jag nära hem i alla fall. Löparmage är inte kul nämligen och speciellt inte om det är långt till närmaste toalett.
”Problemet” med motionsspåret är att det är väldigt kuperat. Det är kanske inte det bästa stället att springa vanliga intervaller på, men utmärkt för backträning. Idag hade jag svårt att hålla tempot. Jag tror inte att jag höll 5:45 på nån intervall faktiskt, det var snarare 6:00. När det sedan var dags för ”vilan” i 7:00 tempo, så gick jag. Pulsen var hög genom hela passet, t.o.m när jag gick. Jag flåsade som en galning och fick hela tiden påminna mig själv om att det inte är något farligt. Jag håller inte på och dör, det är bara lite flås.
Magen krånglade aldrig som tur och jag kunde springa hela passet som planerat. Till sist blev det 12 kilometer, vilket är ungefär 12 kilometer mer än vad jag trodde att det skulle bli från början. Imorgon väntar en vilodag och på fredag ser jag framemot ett långpass. Då börjar nämligen del ett av min semester och det måste firas på bästa möjliga sätt.
0Idag blev det träning igen efter helgens slappande i solstolen. Efter jobbet var planen att springa intervaller för att dra igång kroppen igen. Eftersom jag hade vilat i tre dagar var benen pigga och ville springa snabbt. Planen var att springa korta intervaller, 70 sek spring och 20 sekunder vila.
Den första intervallen brände jag av i 4:30 tempo, poff sa det bara. Sedan fick jag hålla tillbaka lite på tempot eftersom vilan var så kort. På 20 sekunder hann pulsen just och just sjunka, innan det var dags för nästa intervall igen. Idag var det snarare flåset som var problemet, benen var pigga, men flåset hängde inte med i tempot.
Jag sprang 18 intervaller enligt det schema jag följer till maraton. Efter tio intervaller var det en längre vila på 3 minuter och den behövdes idag. Jag startade igen en gång för hårt, för att sedan få en dipp i mitten med tempon kring 5:15, för att sedan mot slutet igen hålla tempo kring 4:55. Vilket var det jag strävade efter. Jag ville springa under 5:00, men inte på 4:30 eftersom det är för snabbt för mig för att springa många intervaller.
Att jag inte ska lära mig. En annan sak som jag inte fortfarande heller lärt mig är hur jag ska klä mig. Jag höll ju på att svettas ihjäl, men vem springer intervaller i långärmat när det är 18 grader ute?!
