Igår skrev jag om sommarvärmen och hur jag gillar den, förutom när jag ska springa. Idag beslöt jag mig för att springa intervallpasset eftersom det inte verkade bli en dag i solstolen. Det var mulet ute, ingen sol i sikte och under 20 grader. Tanken var att jag skulle springa 4 min i 7:00 tempo och 4 min i 5:40 tempo, gånger åtta.

Det gick sådär. Trots mulet väder, svettades jag som en gris och det var varmt att springa. Varje år jag springer i värme de första gångerna stänger min kropp av. Vid det här laget har jag lärt mig och vet att jag inte ska bli orolig. Jag har inte tappat formen, det är bara kroppen som inte är van vid värmen. Jag var röd som en kräfta och frustade på och kämpade igenom intervallerna.

Gammal bild, samma känsla

De första fyra gick bra och i det angivna tempot. Efter det började solen gassa och farten saktades ner. När jag skulle springa i 7:00 tempo, gick jag den första minuten och sprang de resterande tre, så tempot blev vad det blev. Under 5:40 tempot höll jag snarare 6:00. Jag hade så varmt så varmt och fick flashbacks till mina lopp från förra året. Då lyckades jag också pricka in de varmaste dagarna på året ungefär att springa lopp. Fördelen med lopp är i alla fall servicen längs vägen med vatten och duschar.

Den lyxen hade jag inte idag. Totalt blev det sju stycken intervaller, sedan orkade jag inte mer. Eller jag skulle väl ha orkat om det var en tävlingssituation, men en intervall hit eller dit gör inte mycket för formen. Normalt ska jag ännu göra en nedjogg efter intervaller, den här gången gick jag. Jag kom hem, drack en massa vatten och tog en lång, kall dusch. Jag kände mig genast bättre och kunde njuta av solen raklång i stolen i stället för springandes 🙂

Jag lovade ju att skriva om hur min runda hem från jobbet gick. Sprang jag hela vägen eller tog jag bussen? Vi väntar med det.

Jag var ombytt och klar från jobbet vid halv sju och redo att starta. Genast jag kom ut från dörren insåg jag att jag hade klätt mig helt fel. Jag hade nämligen långa tights och lång tröja på mig. Solen sken och det var varmt, jag gissade att det skulle bli en svettig runda. Det fanns inte så mycket att göra åt saken, bara att bege sig iväg och hoppas på det bästa.

Jag värmde upp i kanske 15 minuter, innan jag började med intervallerna. Värmde upp, ha ha, redan här svettades jag floder. Planen var att springa 6 min i 7:00 tempo och 2 min i 5:30 tempo, gånger 10. Löpningen kändes lätt de första intervallerna och jag fick hålla tillbaka på tempot. De tre första intervallerna gick i 6:45 och 5:20 tempo och jag var tvungen att begränsa mig. Jag visste att det var långt kvar och jag har en tendens att börja alltför hårt, för att sedan krascha.

Vid kilometer sex kom en lång och seg backe. Det är en sådan backe som aldrig tar slut känns det som. Jag kämpade för att hålla 7:00 tempo uppför den och sprang hela vägen. Precis när jag var uppe och stum i benen, piper klockan till, dags för nästa intervall i 5:30. Tack för den!

Jag sprang med en liten midjeväska i vilken jag hade packat telefon, busskort, nycklar och dextrosol. Efter backen och intervallen beslöt jag mig för att ta en tablett. Jag kände genast i magen att det var en dålig idé. Jag har tagit dextrosol tidigare på långpass och det har inte varit något problem, men idag funkade det inte. Kanske det var midjeväskan som spände över magen och att det gjorde att magen blev ur balans?

Jag fortsatte med mina intervaller och det gick hyfsat. Inte riktigt lika snabbt mer, men fortfarande okej. Jag fick kämpa mer, men hade samtidigt redan sprungit flera intervaller. Jag stannade vid en bro, fotade lite och skulle fortsätta springa. Jag hade två intervaller kvar ännu. Efter fotopausen blev det tvärstopp. Magen protesterade fullständigt och det vara bara att inse att jag skulle bli tvungen att ta bussen hem. Jag hade ännu fyra kilometer hem och på en normal dag skulle det inte vara ett problem, men med löparmage på gång… Ni som haft löparmage vet situationen 😉

Magen var bättre när jag gick, men direkt jag försökte springa märkte jag av den. Jag kollade på klockan och visste att det snart skulle komma en buss. Tur i oturen var att jag var nära en busshållplats och det snart kom en buss. Det blev ett lite snöpligt slut på min runda, eftersom jag nog orkat springa hela vägen. Benen var pigga och flåset bra, men tja… Ibland är det inte bara det som räknas.

Totalt blev det i alla fall 15 kilometer och 9 intervaller. En riktigt bra känsla de 5 första intervallerna med snabba tider och lätta ben. Inte så illa trots allt!

De som följer mig på instagram såg redan en uppdatering om gårdagens löppass. Jag hade jobbat hela dagen och ville verkligen ut och springa för att nolla hjärnan. Jag hade inte med mig träningskläder till Tallinn, även om vi gick en massa och faktiskt t.o.m simmade (=plaskade) i hotellpoolen, men det räknar jag inte som träning. Med min definition hade jag inte tränat sedan lördagens långpass.

I träningsprogrammet jag följer var ett av passen för den här veckan, korta snabba intervaller. 30 sek snabbt och 30 sek joggvila, gånger 20. Jag tänkte att det blir ett lagom pass att komma igång med träningen igen. Chocka kroppen lite med ett kort pass efter jobbet. Dessutom räknade jag med att ha pigga ben eftersom jag inte sprungit på flera dagar.

Hur blev passet? Riktigt bra om jag får säga det själv. Det fanns tryck i benen idag och jag kunde hålla ett högt tempo genom alla intervaller. Eftersom även vilan gjordes springandes och inte med stå eller gåvila, blev medeltempot på rundan högt. Det börjar kännas som om farten finns där igen efter en lång höst och vinter med ett evinnerligt lågpulsande med låg fart. Nu när jag får trycka på igen känns det som om kroppen också svarar. Som jag har väntat på detta. Att få känna mig snabb igen.

Det är främst känslan jag är ute efter på mina pass nu när maraton börjar närma sig. En känsla av lätthet och snabbhet i kroppen. En känsla av att jag kommer att fixa ett maraton. Ett bra självförtroende helt enkelt. Att träningen gett resultat.