Igår skrev jag om sommarvärmen och hur jag gillar den, förutom när jag ska springa. Idag beslöt jag mig för att springa intervallpasset eftersom det inte verkade bli en dag i solstolen. Det var mulet ute, ingen sol i sikte och under 20 grader. Tanken var att jag skulle springa 4 min i 7:00 tempo och 4 min i 5:40 tempo, gånger åtta.

Det gick sådär. Trots mulet väder, svettades jag som en gris och det var varmt att springa. Varje år jag springer i värme de första gångerna stänger min kropp av. Vid det här laget har jag lärt mig och vet att jag inte ska bli orolig. Jag har inte tappat formen, det är bara kroppen som inte är van vid värmen. Jag var röd som en kräfta och frustade på och kämpade igenom intervallerna.

Gammal bild, samma känsla

De första fyra gick bra och i det angivna tempot. Efter det började solen gassa och farten saktades ner. När jag skulle springa i 7:00 tempo, gick jag den första minuten och sprang de resterande tre, så tempot blev vad det blev. Under 5:40 tempot höll jag snarare 6:00. Jag hade så varmt så varmt och fick flashbacks till mina lopp från förra året. Då lyckades jag också pricka in de varmaste dagarna på året ungefär att springa lopp. Fördelen med lopp är i alla fall servicen längs vägen med vatten och duschar.

Den lyxen hade jag inte idag. Totalt blev det sju stycken intervaller, sedan orkade jag inte mer. Eller jag skulle väl ha orkat om det var en tävlingssituation, men en intervall hit eller dit gör inte mycket för formen. Normalt ska jag ännu göra en nedjogg efter intervaller, den här gången gick jag. Jag kom hem, drack en massa vatten och tog en lång, kall dusch. Jag kände mig genast bättre och kunde njuta av solen raklång i stolen i stället för springandes 🙂

Jag lovade ju att skriva om hur min runda hem från jobbet gick. Sprang jag hela vägen eller tog jag bussen? Vi väntar med det.

Jag var ombytt och klar från jobbet vid halv sju och redo att starta. Genast jag kom ut från dörren insåg jag att jag hade klätt mig helt fel. Jag hade nämligen långa tights och lång tröja på mig. Solen sken och det var varmt, jag gissade att det skulle bli en svettig runda. Det fanns inte så mycket att göra åt saken, bara att bege sig iväg och hoppas på det bästa.

Jag värmde upp i kanske 15 minuter, innan jag började med intervallerna. Värmde upp, ha ha, redan här svettades jag floder. Planen var att springa 6 min i 7:00 tempo och 2 min i 5:30 tempo, gånger 10. Löpningen kändes lätt de första intervallerna och jag fick hålla tillbaka på tempot. De tre första intervallerna gick i 6:45 och 5:20 tempo och jag var tvungen att begränsa mig. Jag visste att det var långt kvar och jag har en tendens att börja alltför hårt, för att sedan krascha.

Vid kilometer sex kom en lång och seg backe. Det är en sådan backe som aldrig tar slut känns det som. Jag kämpade för att hålla 7:00 tempo uppför den och sprang hela vägen. Precis när jag var uppe och stum i benen, piper klockan till, dags för nästa intervall i 5:30. Tack för den!

Jag sprang med en liten midjeväska i vilken jag hade packat telefon, busskort, nycklar och dextrosol. Efter backen och intervallen beslöt jag mig för att ta en tablett. Jag kände genast i magen att det var en dålig idé. Jag har tagit dextrosol tidigare på långpass och det har inte varit något problem, men idag funkade det inte. Kanske det var midjeväskan som spände över magen och att det gjorde att magen blev ur balans?

Jag fortsatte med mina intervaller och det gick hyfsat. Inte riktigt lika snabbt mer, men fortfarande okej. Jag fick kämpa mer, men hade samtidigt redan sprungit flera intervaller. Jag stannade vid en bro, fotade lite och skulle fortsätta springa. Jag hade två intervaller kvar ännu. Efter fotopausen blev det tvärstopp. Magen protesterade fullständigt och det vara bara att inse att jag skulle bli tvungen att ta bussen hem. Jag hade ännu fyra kilometer hem och på en normal dag skulle det inte vara ett problem, men med löparmage på gång… Ni som haft löparmage vet situationen 😉

Magen var bättre när jag gick, men direkt jag försökte springa märkte jag av den. Jag kollade på klockan och visste att det snart skulle komma en buss. Tur i oturen var att jag var nära en busshållplats och det snart kom en buss. Det blev ett lite snöpligt slut på min runda, eftersom jag nog orkat springa hela vägen. Benen var pigga och flåset bra, men tja… Ibland är det inte bara det som räknas.

Totalt blev det i alla fall 15 kilometer och 9 intervaller. En riktigt bra känsla de 5 första intervallerna med snabba tider och lätta ben. Inte så illa trots allt!

De som följer mig på instagram såg redan en uppdatering om gårdagens löppass. Jag hade jobbat hela dagen och ville verkligen ut och springa för att nolla hjärnan. Jag hade inte med mig träningskläder till Tallinn, även om vi gick en massa och faktiskt t.o.m simmade (=plaskade) i hotellpoolen, men det räknar jag inte som träning. Med min definition hade jag inte tränat sedan lördagens långpass.

I träningsprogrammet jag följer var ett av passen för den här veckan, korta snabba intervaller. 30 sek snabbt och 30 sek joggvila, gånger 20. Jag tänkte att det blir ett lagom pass att komma igång med träningen igen. Chocka kroppen lite med ett kort pass efter jobbet. Dessutom räknade jag med att ha pigga ben eftersom jag inte sprungit på flera dagar.

Hur blev passet? Riktigt bra om jag får säga det själv. Det fanns tryck i benen idag och jag kunde hålla ett högt tempo genom alla intervaller. Eftersom även vilan gjordes springandes och inte med stå eller gåvila, blev medeltempot på rundan högt. Det börjar kännas som om farten finns där igen efter en lång höst och vinter med ett evinnerligt lågpulsande med låg fart. Nu när jag får trycka på igen känns det som om kroppen också svarar. Som jag har väntat på detta. Att få känna mig snabb igen.

Det är främst känslan jag är ute efter på mina pass nu när maraton börjar närma sig. En känsla av lätthet och snabbhet i kroppen. En känsla av att jag kommer att fixa ett maraton. Ett bra självförtroende helt enkelt. Att träningen gett resultat.

Idag stod det långa intervaller på träningsschemat. Jösses vilket pass det blev! Det blev både långt, många och länge. Enligt programmet skulle jag springa 6 min i 7:00 tempo och 2 min i 5:30, gånger 10! Det säger ju sig självt att det blir ett långt pass. Bara själva intervallerna tar 80 min och så uppvärmning och nedjogg på det, resulterade i över 15 kilometer löpning och nästan två timmar. Då har jag fortfarande veckans långpass kvar 🙂

Jag har hittills sprungit 24 kilometer den här veckan, så ett långpass på över 26 skulle sitta fint. Då skulle veckototalen bli över 50 kilometer, vilket skulle vara det längsta jag nånsin sprungit totalt. Nu ska vi inte gå händelserna i förtid, men jag siktar på det. Jag har en runda planerad i huvudet och den borde vara över 25 kilometer. I värsta fall får jag igen springa några varv runt kvarteret för att komma upp i önskad längd.

Dagens pass kändes riktigt bra, om än svinkallt. Jag menar, vem behöver jacka och långa tights i juni?! Det känns som om farten börjar komma och som om det finns en lätthet i kroppen. Jag behövde inte ta i för kung och fosterland för att springa i 5:30, utan det kändes ganska lätt. Jag behövde inte pressa, utan benen gick av sig självt. Även sedan när jag skulle springa i 7:00 tempo gick det smidigt. Tidigare har det kanske varit så att jag kommit upp (ner?) i 5:30, men sedan varit tvungen att gå under 7:00 tempot. Eller kollat på klockan och insett att jag håller 7:30 och fått öka farten.

Nu gick det automatiskt. Jag var jämn och fin på mina intervaller och det skilde inte mycket på tempot. Ibland var det kanske 7:05 och ibland 6:55, men helt perfekt kan det inte vara. Och femton j*kla kilometer! För inte så länge sedan tyckte jag att det var ett långt långpass och nu river jag av det bara så där. Ett vanligt pass en torsdag förmiddag, inget speciellt med det liksom. Älska träning!

0

Det känns som om jag inte springer något annat än intervaller. Som tur är det väldigt blandat och sällan samma pass. Det är både korta, snabba intervaller med väldigt kort vila eller långa intervaller där själva passet blir till ett kortare långpass/längre distanspass.

Under dagens intervaller var det tänkt att jag skulle ha sprungit 6 min i 5:45 tempo och 2 minuter i 7:00 tempo, gånger åtta. Det gick sådär. Jag kände mig lite halvkrasslig i magen innan så jag tänkte att det är bäst att jag beger mig till motionsspåret nära där vi bor. Skulle krisen var ett faktum, har jag nära hem i alla fall. Löparmage är inte kul nämligen och speciellt inte om det är långt till närmaste toalett.

”Problemet” med motionsspåret är att det är väldigt kuperat. Det är kanske inte det bästa stället att springa vanliga intervaller på, men utmärkt för backträning. Idag hade jag svårt att hålla tempot. Jag tror inte att jag höll 5:45 på nån intervall faktiskt, det var snarare 6:00. När det sedan var dags för ”vilan” i 7:00 tempo, så gick jag. Pulsen var hög genom hela passet, t.o.m när jag gick. Jag flåsade som en galning och fick hela tiden påminna mig själv om att det inte är något farligt. Jag håller inte på och dör, det är bara lite flås.

Magen krånglade aldrig som tur och jag kunde springa hela passet som planerat. Till sist blev det 12 kilometer, vilket är ungefär 12 kilometer mer än vad jag trodde att det skulle bli från början. Imorgon väntar en vilodag och på fredag ser jag framemot ett långpass. Då börjar nämligen del ett av min semester och det måste firas på bästa möjliga sätt.

Idag blev det träning igen efter helgens slappande i solstolen. Efter jobbet var planen att springa intervaller för att dra igång kroppen igen. Eftersom jag hade vilat i tre dagar var benen pigga och ville springa snabbt. Planen var att springa korta intervaller, 70 sek spring och 20 sekunder vila.

Den första intervallen brände jag av i 4:30 tempo, poff sa det bara. Sedan fick jag hålla tillbaka lite på tempot eftersom vilan var så kort. På 20 sekunder hann pulsen just och just sjunka, innan det var dags för nästa intervall igen. Idag var det snarare flåset som var problemet, benen var pigga, men flåset hängde inte med i tempot.

Jag sprang 18 intervaller enligt det schema jag följer till maraton. Efter tio intervaller var det en längre vila på 3 minuter och den behövdes idag. Jag startade igen en gång för hårt, för att sedan få en dipp i mitten med tempon kring 5:15, för att sedan mot slutet igen hålla tempo kring 4:55. Vilket var det jag strävade efter. Jag ville springa under 5:00, men inte på 4:30 eftersom det är för snabbt för mig för att springa många intervaller.

Att jag inte ska lära mig. En annan sak som jag inte fortfarande heller lärt mig är hur jag ska klä mig. Jag höll ju på att svettas ihjäl, men vem springer intervaller i långärmat när det är 18 grader ute?!

Som väntat resulterade fredagens benpass i en rejäl träningsvärk. Jag trodde redan att jag hade kommit undan den här gången, men på lördagskvällen märkte jag att jepp, där kom den. Idag har benen redan känts piggare och efter jobbet var det dags för veckans sista träningspass, ett intervallpass löpning.

På programmet stod 5 min, 3 min och 1 min, med en minut gåvila mellan varje intervall. Så fem minuter joggvila och sedan upprepade jag allting. Jag hade inte programmerat in passet i klockan, utan tänkte att jag kollar på klockan och så trycker jag på varv efterhand. Alltså jag värmer upp i tio minuter, trycker varv, springer sedan till femton, trycker varv, vila till sexton, varv, spring till 19 osv.

Problemet blev bara att allt eftersom passet framskred, så blev min hjärna tröttare. Fast det verkar logiskt att räkna ut hur länge jag ska springa, vad klockan ska visa när jag ska börja/sluta, så blev det svårt att göra det samtidigt som jag sprang. Den andra fem minuters intervallen blev bara fyra minuter t.ex för min trötta hjärna klarade inte av att räkna i det skedet mer. 🙂 Jag tyckte också att jag sprang den förvånansvärt fort. Kan jag faktiskt springa fem minuter i 5:10 tempo?! Nja, jag klarar av att springa fyra minuter i det tempot…

Hur som helst var passet i sig bra, trots lite missöden med tiden. Jag tyckte att jag hade bra tryck i benen idag och ett bra tempo. Det regnade under passet och det hjälpte säkert till. Jag har fortfarande besvär av pollen, men jag har klarat mig utan allergimedicin. Jag vill egentligen inte ta den, för jag tycker att jag blir trött av medicinen.

Hur har din söndag varit? Tränat något?

Jag tror nog att jag lider av nån form av pollenallergi eftersom jag inte känner mig sjuk. Jag har inga andra symptom än kli i näsan. Jag var tvungen att ta en allergitablett på tisdagen och det verkar igen en gång ha hjälpt. Jag har därför tränat idag igen som planerat enligt mitt maratonprogram.

Idag var det dags för långa intervaller, samma upplägg som förra söndagen. Dvs 6 minuter i 7:00 tempo och 2 minuter i 5:30 tempo, gånger åtta. Dagens löppass satt väldigt långt inne. Jag har varit ledig hela dagen, jag steg upp ganska tidigt, men ändå dröjde det till närmare klockan ett innan jag kom ut.

Jag hittade hela tiden på en massa saker jag bara måste göra först. Plocka ur diskmaskinen, kolla facebook, mata katten, gå på toa, kolla facebook, vika tvätt, kolla instagram, mata den andra katten… Till sist fick jag säga åt mig att skärp dig Heidi, ut nu bara! Sluta kolla på facebook! Jag gick här hemma och masade, jag gjorde ju inte ens något, jag bara drog ut på det hela…

Bild från förra veckan då det fanns hopp om sommar, nu snöar det ute

Väl ute kändes det inte så jobbigt i alla fall. Förstås, det gör det sällan bara jag kommer ut genom dörren. Tydligen har min träning haft effekt eftersom uppvärmningen gick i 7:10 tempo och det kändes hur lätt som helst. Pulsen var låg och jag blev osäker en stund om klockan alls fungerade eftersom det kändes så enkelt. Pulsen borde vara högre med tanke på tempot jag höll.

Första snabba intervallen gick lätt, andra och tredje likaså, men sedan fick jag kämpa. Benen var hyfsat pigga, men huvudet var inte riktigt med idag. Dessutom snöade (!) det. Det var värsta snöstormen som om det var mitt i vintern. Jag blev lite knäckt av snön, sur och jag orkade inte kämpa lika hårt för att hålla tempot. Ibland blev det 5:30, ibland 5:50.

När den sista intervallen var gjord var jag nästan hemma och egentligen borde jag ha haft en nedjogg ännu, men idag struntade jag i det. Idag blev det inte extra kringelikrokar, idag blev det raka spåret hem. Det blev kanske en nedjogg på 3 minuter, i stället för de 10-15 min jag i normala fall gör. Jag var så blöt, kall och sur och ville bara hem i duschen.