Steady state, vad ska man kalla det på svenska då? Jämn fart? Hursomhelst, var steady state planen på gårdagens långpass. Långt, kontrollerat, med fokus på att springa. Inte springa för fort så att pulsen rusar och jag inte orkar så långt som jag vill, men inte heller gå alltför mycket. Utan jämn och fin löpning. Hur gick det då?

Tja… Långt blev det i alla fall. Över 29 kilometer. Supernöjd med längden. Alltså verkligen. Jag har aldrig sprungit så långt inför maraton tidigare. Som längst har jag sprungit 27 kilometer. Den här gången har jag sprungit 27 kilometer förra veckan och nu då 29. Pulsen var helt okej, men det var kanske inte så jämn och fin löpning som jag hade önskat. Jag gick kanske lite för mycket för att vara supernöjd över hela passet.

Det är svårt att avväga tycker jag. Hur mycket ska jag gå i uppförsbackar så att pulsen hålls under kontroll. Mot att inte gå för mycket och bli för bekväm med det. Strunta i pulsen och istället springa på när det ändå känns bra.

För bra, det känns det. Det är klart att det känns att jag gjort något, men det gör inte ont. Det känns mest som om jag har trötta ben, mjölksyra och slaggprodukter. Vilket ändå är något jag räknar med efter flera timmars löpning. Hade jag haft ont ont, då skulle jag nog vara orolig. Det här är normalt.

Nu är jag fortfarande kluven till om jag vill springa ett ännu längre pass nästa vecka eller inte. Det kändes bra i kroppen och som om jag hade kunnat fortsätta. Jag vill inte pusha för långt heller. Jag tror kanske jag att jag hellre springer några kortare långpass med mer fokus på fart, än att springer ett till riktigt långt långpass. En kilometer hit eller dit, jag vet att jag fixar ett maraton. Jag har det i kroppen.

Idag sprang jag det längsta jag någonsin gjort inför ett maraton. 27,7 kilometer. Det blev verkligen långpassens långpass. Och det bästa av allt? Det känns inte ens. Det kändes som om jag hade kunnat fortsätta längre. Precis den känslan jag vill ha inför maraton.

Jag är inte ens klar med maratonträningen ännu. Planen är att ännu springa åtminstone ett riktigt långt långpass. Ungefär 30 kilometer. Sedan har jag inte bestämt mig för om jag ska springa ytterligare ett långt långpass. Ifall jag vill springa ungefär 32 kilometer. Då skulle det verkligen bli långpassens långpass. Så långt har jag bara sprungit på maraton. Men samtidigt är det också då det börjar hända.

På maraton är det just efter 30-32 kilometer som det börjar kännas i kroppen. Allt börjar göra lite mer ont, det blir segare att springa och väggen kommer närmare. Det är också då jag börjar märka om jag gjort min träning eller inte. Då jag borde orka pusha mig det sista. Springa hela vägen in i mål för att jag är stark i kroppen. För att jag tränat på det. Inte börja gå, och börjar jag gå, så fortsätta springa. Inte bli för bekväm med att gå.

När jag ser tillbaka på förra årets maraton är det just efter 32 kilometer som jag tappat det. Jag höll en bra fart och var på väg mot en bra tid fram till kanske 32 kilometer. Sedan har det tagit mig ungefär 80 minuter att ”springa” 10 kilometer.

Så. Jag borde säkert springa ett pass på ungefär 32 kilometer. Jag tror nästan att trettio kilometers passet får bestämma hur jag gör. Känns det bra i kroppen och som om jag skulle klara av att fortsätta, kanske jag nöjer mig med det. Men ifall det känns jättejobbigt och tungt att springa 30 kilometer kanske jag behöver öva mer. Kanske springa ett till ungefär 30 kilometers pass.

För sen. Sen är maratonträningen över. Åtminstone vad långpassen beträffar. Sedan blir det att korta av dem igen.