När allt runt omkring mig krisar, är det tur att löpningen känns bra i alla fall. Som det ser ut just nu, kommer jag att ha en massa tid till att springa. Dagens löppass började knaggligt, men slutade desto bättre. Det tar alltid ett par kilometer för mig att komma igång. Det känns oftast segt i början, men sedan kommer jag in i en bättre rytm och benen rullar på av sig självt. Andningen börjar fungera, löpsteget blir bättre och jag kommer in i ett flow. Jag vet inte om det beror på för att jag behöver en lång uppvärmning, eller vad.

Dagens löppass blev det längsta jag sprungit på ett bra tag. Jag känner mig nästan som om jag är tillbaka där jag var i januari. Idag blev det sju kilometer, med en känsla om att det finns mer att ge. Farten ska vi inte ens tala om, men just nu bryr jag mig inte om tempot. Just nu är känslan mycket viktigare. Att jag springer och att jag får in rutinen igen. Tids nog kommer jag att börja variera mina pass. Lägga in intervaller och börja öka på längden på passen. Just nu är det viktigast att jag springer, nästan mest för psyket. Jag behöver verkligen löpningen, att bearbeta mina tankar och få ett andningshål och paus från oron.

Jag försöker att fokusera på det positiva för tillfället, men det är svårt. Löpningen känns bra, träningen överlag går bra, vi är friska och åtminstone en av oss kommer att ha ett jobb när detta är över. Det är vår ute, solen värmer och fåglarna kvittrar. Idag var jag tvungen att ta av mig mina vantar halvvägs in i löprundan, jag hade för varmt. Snart kanske jag kan springa i bara långärmad tröja. Snart kanske det till och med är dags för cykelpremiär?

Mitt bland all oro inför coronaviruset och hur det kommer att påverka mig, så glömde jag helt att berätta att jag sprang igår. Planen var ju att få till en löprunda innan veckan var över, och nu har det alltså hänt. Det var inte speciellt långt, det gick inte särskilt fort, men huvudsaken är att jag sprang igår. Nu är jag igång igen. Nu litar jag på att det vänder. Att lusten till löpning kommer tillbaka och att tröskeln sänks.

Jag tror dessutom att löpning kommer att bli min träningsform här ett par veckor (?) framöver. Just precis efter att jag tryckt på publicera igår, hur jag fortfarande gått på zumba och till simhallen, läser jag att zumban i alla fall är inställd nästa vecka. Simhallarna i Åbo är stängda, och jag antar att Kaarina också kommer att stänga. Där tog både simmandet och gymmandet slut.

Jag kan fortfarande träna styrka hemma. Jag har gjort det de senaste åren. Det är inte ett problem. Jag vill ju springa. Jag har längtat efter att komma igång igen. Springa intervaller, springa långpass. Njuta av vädret, njuta av känslan av att ta ut mig. Mysrundor med fotopauser. Springa på bara gator med solen i ögonen. Korta, snabba pass, längre pass. Springa i skogen, springa längs med Skärgårdsvägen, springa hem från jobbet.

Dessutom dämpas min oro inför coronaviruset av att jag springer. Jag får något annat att tänka på, och för stunden känns det som normalt. Hjärnan går inte på högvarv och jag kommer bort från mina egna tankar. Jag hinner inte läsa allt på nätet, utan jag måste fokusera på något annat. En fot framför den andra.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med min löpning för tillfället, men tröskeln till löpning är väldigt hög just nu. Jag har inte sprungit sedan jag var i Kuba. Visserligen har jag varit sjuk, till tandläkaren och jag har överlag inte tränat mycket, men ändå. Nu när jag kan träna som normalt, väljer jag ändå inte löpning. Ta idag som ett exempel. Planen var att träna innan jobbet, planen var att springa, men istället valde jag styrketräning. Jag som just var till gymmet på måndagen och egentligen gjort min styrketräning för veckan.

Jag vet att jag bara måste komma igång igen. Tröskeln till löpning är hög för att jag inte sprungit på länge. Får jag bara till ett eller två pass, så vänder det. Hoppas jag i alla fall. Jag tror också att min iver till löpning lite har kommit av sig, för att jag är osäker på hur jag ska göra med Tallinn maraton. Kommer det ens att bli något maraton? Är det värt för mig att träna inför det? Jag som var så ivrig på att börja träna inför maraton, följa ett program och ha ett tydligt mål, vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Satsa på simning?

Jag är glad över att jag har andra träningsformer som jag tycker att är kul. Att jag tycker om styrketräning. Idag när jag körde styrka hemma, märkte jag till min förvåning, att jag inte tappat så mycket. Även om det blivit mindre träning den senaste tiden, är jag nästan där jag var innan resan. Jag plockade bort lite vikt från min skivstång, men jag tror nog att jag kunnat ha på max. I alla fall i vissa övningar.

Planen är att springa den här veckan. Ett komma igång igen pass. Få in löpkänslan, ivern och lusten igen. Jag vill ju springa. Egentligen.